Musikaliska associationer

Ni som läst Saxdalen blogg vet att Saxdalens Manskör varit på turné igen. Eftersom kosan den här gången ställdes till Norge får det här inlägget plats i den här bloggen som åtminstone ibland är lite mer internationell.

I Saxdalen blogg har jag också varit inne på ämnet körer här. Uppsala (där jag bodde i 30 år) har två kända vuxenkörer som båda startade som manskörer, Allmänna Sången 1830 och Orphei Drängar (OD) 1853. Allmänna Sången blev blandad kör 1963 och har ca. 50 sångare. OD har över 80.
 
Låt oss lyssna på Allmänna Sången från ett framträdande på Skansen. De sjunger Hemlängtan som har anknytning till Dalarna genom att Björn Skifs har skrivit texten.



Den andra "studentkören" från Uppsala, OD, ses här i ett något udda framträdande vid Nobelbanketten i Blå hallen i Stockholms stadshus:



 Det visade sig att den stora skaran vinkypare inte bara var eleganta kypare utan också en samling mycket framstående sångare. De sjöng den tyska dryckesvisan Das Königslied (kungssången) som upprepar frasen Vinet är en kung åtskilliga gånger. Så här kan man säga att vin och sång gick ur hand och mun. Om vinet kan man säga att det gick ur hand i mun.

Men hur kan en kör bara ställa sig upp och sjunga så här fint? Kanske kan Roger Broberg, Saxdalens Manskörs dirigent ge en förklaring. För visst måste resultatet också bero mycket på körledaren. Och körledare är inte sällan också kompositörer. Ni kanske såg i OD-videon att körens ledare skymtade fram i slutet. Det var Robert Sund som tidigare också varit ledare för Allmänna Sången.

Har jag då någon anknytning till Robert Sund? Nja... vi är födda samma år i Gävle/Dala-området. Och varannan fredag blir jag påmind om Robert Sund genom hans kanske mest kända komposition. Lyssna på nedanstående video!



Robert Sund ingick också i den känd sånggruppen Kvintetten Olsson. Där ingick också Björn Öbrink, en av mina lumparkompisar under tre månaders friluftsliv vid Västerbottens regemente, I20, i Umeå och senare under tre månaders ytterligare militär utbildning vid Hästholmens skjutfält vid Vätterns strand.
 
Robert Sund har slutat som dirigent för OD och efterträtts av en kvinna som jag inte alls känner men som imponerat mycket på mig när jag hört och sett henne dirigera på videoupptagningar. Precis som Robert Sund är hon född i Gävle/Dala-distriktet. Hon heter Cecilia Rydinger Alin. Vi låter Gävle/Dala SRT presentera henne.
 

 
Cecilia Rydinger Alin var tidigare dirigent för Allmänna Sånger (se första videon). Här presenterar Orphei Drängar sin nuvarande dirigent. Provlyssna gärna på de korta ljudspår som finns i menyn till höger på webbsidan.

Mina favoriter i listan är La Cucaracha och Joakim Uti Babylon. Båda illustrerar OD:s dynamik, att kunna sjunga både mycket starkt och mycket svagt utan att det låter fel. Jag gillar dessutom både latinamerikanskt och jazz. Däremot är jag inte så förtjust i la cucaracha i verkligheten, kackerlackan. 

U-båtar både här och där

I Saxdalen blogg har jag berättat om några studieresor från Uppsala universitet till England och London: läs inlägget här. I den artikeln saknas en liten lustig historia som är ganska internationell.
 
Under våra studieresor till London bodde vi på hotell norr om Hyde Park (på engelska här). Vi hittade en pianobar inte långt från hotellet. Första gången vi kom dit frågade pianisten varifrån vi kom. När vi svarade Sverige var det som att trycka på en knapp - han började genast spela den här engelska melodin:
  

  
Melodin Yellow Submarin skrevs av Paul McCartney redan 1966. Men den händelse barpianisten syftade på när han spelade Beatles-melodin inträffade inte förrän den 27 oktober 1981. Det var då den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Blekinge skärgård.
  
Pianisten kände inte bara till The Beatles och deras gula u-båt från 1966 utan också episoden i Karlskrona skärgård 1981. Han hade dessutom bra minne för när vi kom tillbaka med nästa årskull studenter året efter  behövde vi inte mer än stiga in i lokalen så började han spela Yellow Submarin.
  
Hade pianisten haft ännu bättre kännedom om Sverige och Uppsala där vi kom ifrån kanske han hade spelat den här melodin:
    

    
Ulf Peder Olrogs Ubåt till salu eller som den också kallas Att segla uppför Fyrisån i undervattensbåt.

Barbara Dennerlein

Musiken följer mig varje dag oavsett om jag lyssnar på musik eller spelar för mig själv. Musiken finns alltid i bakhuvudet. Så är det också med min mamma, 94 år gammal. För det mesta när jag besöker henne har hon en melodi i sitt huvud och hon visar det på något sätt, slår takten, nynnar eller sjunger.

Själv har jag på sistone lyssnat en hel del på en kvinnlig jazzorganist som jag beundrar mer och mer. Men låt oss lyssna och titta på Barbara Dennerlein så kan den som tycker om musiken läsa mer om henne under videon.

Tyvärr finns den talangfulla, amerikanska gitarristen Emily Rembler inte längre i livet. Hon dog redan 1990, endast 33 år gammal.
 

Barbara Dennerlein föddes 1964 i München. Hon fick en el-orgel och började spela när hon var 11 år, tog orgellektioner i 1½ år då hon lärde sig spela orgel med två manualer och fotbaspedaler. Barbara fortsatte att själv utveckla sitt orgelspel utan lärare.

När hon fyllt 15 år spelade hon för första gången på en jazzklubb och blev snart bandets ledare. I samma ålder deltog hon i en organisttävling där jazzlegenden och säkert världens mest kända jazzorganist Jimmy Smith var en av domarna.
 
Barbara satt och spelade On the Sunny Side of the Street när någon bakom henne tog hennes långa hår och lade det åt ena sidan och satte sig bredvid henne och började spela med henne. Det var just den världberömde jazzorganisten Jimmy Smith och det var deras första möte. De behöll kontakten och Barbara beskriver i en intervju att det inte var några problem tills Jimmy Smith började se henne som en konkurrent.
 
Vilken relation har jag då själv till Barbara Dennerlein? Jag har aldrig träffat henne och jag har aldrig sett henne men vi har varit i samma kyrka! Tyvärr var vi inte där samtidigt.
  
I New York besökte jag en gång Tritity Church som ligger i hjärtat av New York, på södra Manhattan. När jag var där, på 90-talet, låg World Trade Center bara några hundra meter från Triniti Church. Där tog jag ut pengar i en bankomat men åkte aldrig upp i tornet eftersom det var så låga moln över Manhattan att man inte kunde se tornens topp och troligen ingenting från tornens topp heller...
 

Trinity Church där Wall Street slutar. Bilden tagen från Wall Street.
Klicka på bilden för förstoring!

Men Barbara Dennerlein då? Jo hon har deltagit i en årligen åter- kommande orgelfestival i Trinity Church kallad Pedal and Pumps. Följande video är från 10 juli 208 när Barbara Dennerlein bidrog till orgelfestivalen med en 1 tim 6 min lång konsert på en unik "virtuell kyrkorgel". Med den akustik som Trinity Church har måste en orgelkonsert på plats vara en stor upplevelse, speciellt med organister som Barbara Dennerlein.  

För en stressad läsare på 2000-talet kanske en video på över timme verkar direkt avskräckande. Men är du det allra minsta intresserad av jazz så lyssna åtminstone till de första 11 minuterna: En hyllning till Fats Waller med hans  Ain't Misbehavin'. I det här inlägget har vi fått stifta bekantskap med en av de största jazzorganisterna i vår tid både som Hammondorganist på Hammond B-orgel och som kyrkorganist. Min uppskattning av Barbara Dennerlein gör att vi säkert kommer tillbaka till henne i något kommande inlägg.
  

 

Se och lyssna till fler videor med Barbara Dennerlein här. Att hon inte är helt okänd internationellt förstår man om man vet att hon fått över 
1 000 000 träffar på youtube.

Introduktion till Trinidad

Under två perioder, 2002 och 2003 fick jag möjlighet att arbeta med en folkräkning i Guyana, ett litet land i nordöstra Sydamerika. På väg till och från Guyana fick jag också möjlighet att bekanta mig med flera andra länder både i Karibien, (Västindien) och Sydamerika.

Ett av dessa länder var Trinidad och Tobago. Det var en gammal dröm jag hade haft i många år som blev verklighet när jag 2003 stannade på Trinidad både på väg till och från Guyana. Jag ska presentera Guyana i kommande inlägg i bloggen och också berätta mer om Trinidad.

Men här vill jag bjuda in alla som liksom jag hade  en mycket oklar bild av ön Trinidad till en introduktion till det lilla öriket Trinidad och Tobago och huvudön Trinidad. Tryck på startknappen på följande video för att få de första intrycken av Trinidad.
(Knappen näst längst till höger under videon - till vänster om SHARE - låter dig se videon i fullskärmsläge). 

Det var musiken och en missuppfattning som fick mig att ta vägen över Trinidad. Jag hade läst flera seglingsberättelser skrivna av ensam- seglaren Åke Mattsson. Han seglade i Västindien och beskrev bl.a. steelband-musiken, den speciella musik som utvecklats med oljefat som instrument. Oljetrumma eller steelpan som instrumentet heter på de engelskspråkiga öarna Trinidad och Tobago hade utvecklats på Trinidad men steelbands (oljefatsorkestrar) hade spritts över hela Karibien. 

En missuppfattning hade också fått mig att tro att reagge-musiken kom från Trinidad. Innan jag varit i Västindien var det lätt att blanda ihop de olika öarna och de olika musikstilarna. Och det var knappast lättare när jag varit där eftersom alla olika musikstilar spelas över hela Västindien.

En speciell musik som härstammar från Trinidad är calypso. Med stavningen Kalypso blir det en helt annan sak, en förförisk och nyckfull nymf som också bodde på en ö mitt i havet - men ett helt annat hav. 
 
En av de mest spelade calypsomelodierna är Banana boat song eller Day-O. Harry Belafonte gjorde den till en storsäljare. Här är hans festliga version från första framförandet på TV med Mupparna:


 
Det finns mycket intressant att berätta om det lilla öriket. Vad sägs t.ex. om att Trinidad har en sjö där det väller upp stora mängder asfalt som exporteras runt om i världen och som aldrig verkar sina.

Just nu pågår Karnevalen i Rio de Janeiro. Men Trinidad har också en karneval som av många anses som en av de bäste i världen även om den inte är lika stor som karnevalen i Rio. Vi återkommer i ett annat inlägg om flera sevärdheter och underligheter i Trinidad.

Dags att säga adjö - Time to say Goodbye

 

 Idrott är någonting som kan förena nationer och människor på ett sätt som helt klart motarbetar de konfrontationer som finns mellan olika nationaliteter, stater, religioner och andra egenskaper som håller isär oss människor. Idrott är ett språk som vi förstår över nationsgränser och andra gränsdragningar.

Likadant är det med musik. Jag skulle nog kunna leva utan idrott även om det skulle finnas en stor saknad i det livet - men utan musik? Det orkar jag inte ens tänka på. För mig är musik något nödvändigt och absolut inte ett nödvändigt ont!

Nej, musik känns för mig som ett livsvillkor. Och musik är ett språk som också förstås över alla gränser även om musiken kan vara mycket olika i olika delar av världen. Min vän Lars Persson med ett finger i de flesta musikevenemang i vår kommun skickade mig förra året en länk till en video med den 49-åriga sångerskan Susan Boyle som helt okänd slog igenom med dunder och brak i TV-programmet Britain´s Got Talent. Hon sålde mer än två miljoner CD efter att ha vunnit tävlingen.

Nu bjuder jag på en YouTube-video som ger mig en liknande känsla. Men i det här fallet är det den låga åldern som är en gåta. Ja, hör själva, en 10-åring vars dröm går i uppfyllelse när hon får sjunga duett med sin stora idol Sarah Brightman. 10-åriga stjärnskottet Jackie Evancho och Sarah Brightman i Time to say goodbye:



Visst är det en otrolig prestation av den lilla 10-åringen, ja så stor att arrangemanget anklagades för att ha fuskat och låtit någon annan sjunga det som såg ut att vara Jackie. En av domarna lät Jackie sjunga en slumpmässigt vald text vid nästa sändning för att bevisa att det var Jackie Evanchos röst som hördes i - Time to say goodbye.

En 70-åring som jag inte sett sen han var 17: Pelé

Fotbollsintresset har funnits sedan jag var liten och genom mina föräldrars många intressen fick jag också tidigt se en del framstående lag spela. Höjdpunkten var 1958 när min far och jag stod på kortsidan på Råsunda fotbollsstadion och det var VM-final mellan Sverige och Brasilien.

Vi stod bakom det mål där Nils Liedholm efter bara fyra minuters spel rullade in matchens första mål, 1-0 till Sverige! Allt var som en dröm och jag skrek tillsammans med 50 000 entusiastiska åskådare. Glädjen varade i fem minuter då en 17-årig brasilian kvitterade. Det råkar vara samma person som just idag fyller 70 år.

Jag känner ju inte honom personligen men minnet av den här matchen med Pelé kommer alltid att finnas kvar hos mig. Han fortsatte att utvecklas som fotbollsspelare och har en enastående karriär bakom sig.


Klicka på bilden för att växla mellan starta och stoppa och dubbelklicka för helskärm

Fotbolls-VM är naturligtvis stort för den som gillar fotboll men frågan är om inte inlevelsen och glädjen var nästan lika stor när Saxdalens IF gjorde mål i en bortamatch i Hulån eller kanske i en hemmamatch på Furuliden mot Nyhammars IF. Men eftersom den här bloggen, Olas blogg, är tänkt som lite mer internationell än Saxdalen blogg så får VM-finalen ta plats här.

Jag hade en inbjudan att bo hos en sydafrikansk tidigare arbetskamrat i Pretoria om jag kommit till årets fotbolls-VM men med Sverige utanför årets VM-slutspel skulle det ha kostat mer än det smakat. Nu får vi först hoppas att Sverige kvalar in till Fotbolls-EM i Polen/Ukraina 2012. Jag arbetade en gång i Ukrainas huvudstad Kiev nära Dynamo Kievs fotbollsarena. Någonstans har jag en halsduk från Dynamo Kiev nerpackad i förrådet. Kanske det blir aktuellt att gräva fram den om Sverige kvalificerar sig till slutspelet. Men då bör man väl ha en svensk halsduk eller flagga och den har samma färger som den ukrainska, blå-gul.

Om kulturens okontrollerade utbredning

Utflykten till Grekland för att undersöka verkligheten bakom Atlantis, den förmodade högkultur som möjligen för länge sedan sjunkit ner i havet har lett till ytterligare funderingar om kulturens utbredning. Lite om tankarna under den resan kan ni läsa här från Saxdalen blogg.

Eftertankar har förmått mig att utveckla ämnet ytterligare och eftersom det nu kommer in ytterligare fjärran länder i sammanhanget har jag valt att göra det här inlägget i den här mer internationella bloggen. Vid analys av det bildmateriel som insamlades på Kreta får vi ytterligare stöd för tanken att vårt Dalarna sannolikt har haft kontakter med Kreta långt tillbaka i tiden.

Redan efter vägen västerut från vårt hotell i Hersonissos hittade vi slumpmässiga spår som ytterligare förstärker teorin om ett kulturellt inflytande i riktning från Dalarna till Kreta!

Den här skylten passerade vi några mil väster om Hersonissos längs den  nya väg son sträcker sig i öst-västlig riktning över hela ön. Trots den grekiska undertexten som vi inte alls förstår känner vi helt klart till Ludvika-namnet Kantina. Läs mer om "vårt" Kantina Catering AB här.
  
  
Kan man tänka sig hur snabbt kulturen sprids idag? Det är ju bara fem år sedan Kantina startade i Ludvika och nu har den matkulturen redan nått det gamla Grekland - eller snarare det nya Grekland.

Ordet kantin finns i Språkrådets lexikon för invandrarundervisning, Lexin. Där heter det:   

Svenskt uppslagsord

kantin [kant'i:n] kantinen kantiner subst.

kafé- och matservering på arbetsplats

Grekisk översättning

καντίνα (κυλικείο) 

Rysk översättning

рабочая столовая

Att jag tog med den ryska översättningen beror på att den enda kantin jag ätit på - som kallats kantin och som just var en matservering på en arbetsplats - var när jag arbetade en tid i Ukrainas huvudstad Kiev. Där på statistikbyrån fanns en kantin där man kunde äta för en billig penning. Byrån var inhyst i en tidigare fabriksbyggnad. Man tog en blank plåtbricka från en trave  och gick längs disken där man kunde välja mellan ett par eller ett fåtal rätter, ungefär som på en svensk lunchrestaurang med självservering. Det hela var spartanskt men effektivt och vi fick "stadiga mål" så att man "stog sig" bra hela arbetsdagen.

 

Annars är ordet kantin ursprungligen ett italienskt ord som då skrivs cantina och som är känt från 1700-talet. I Italien betyder ordet vinkällare. Ett stöd för att namnet på bilden ovan kommet direkt från Sverige är att det stavas Kantina. Hade namnet kommit till Kreta via Italien skulle det ha stavats Cantina. En liten komplikation är att det i Rom finns en musikgrupp som heter Kantina Turner! Men de sysslar varken med mat eller dryck utan bara med musik. och det finns ju andra Tinor som inte har direkt koppling till mat och dryck t.ex. Argentina.

 

Ett ytterligare bildbevis för Sveriges och Dalarnas stora inflytande på modern grekisk kultur är den här bilden som togs nära skylten på bilden ovan.

 

Det var knappt jag lade märke till den förbrukade drycken med det för oss välkända märket Milko. För oss som föredrar lokalpro- ducerad mjölk, Milko,  från Grådö utanför Hedemora är namnet mycket känt - däremot inte utseendet på den kollapsade plastburken på Kreta.

Svenska produkter och svensk kultur tycks sprida sig lätt över hela världen. Vi har nyligen lyssnat till ABBA-musik spelad i Sydkorea och här får vi nu lyssna till två systrar från Indien, Salma och Sabina, sjunga ABBA på hindi.  

Kanske kan vi få se dem någon gång i framtiden - på Saxdalens Dag? 

Slut på sommaren och exotisk musik

I dag är det slut på sommaren! Ska man vara glad eller ledsen för det? Ja, alla älskar inte den svenska sommaren. Se och lyssna här t.ex på mångsysslaren Bengt Sändh som redan 1965 insett att:


 
  Nu vet jag inte om det egentligen var sommaren som Bengt inte tyckte om - kanske var det bara den svenska sommaren han flydde från 1999 när han drog till Costa del Sol i Spanien för att bosätta sig, fotografera, skriva böcker, odla chili och göra sambal för att nämna några av hans sysslor. 

Min egen erfarenhet av Costa del Sol går tillbaka till 1961 när jag tillbringade två veckor i Torremolinos tillsammans med skolkamraten Lennart Blom från Skivbrytarvägen i Grängesberg. Mitt minne därifrån är att det var mer sommar där än i Sverige. Men kanske en del av den svenska sommaren saknades -  bl.a. mygg.

Jag gillade värmen playan på dagarna och värmen i musiken på kvällarna på den enda nattklubben med levande musik med spansk gitarr, kastanjetter och eldig flamencodans. Det var exotiskt och lockande och så långt ifrån Sverige! Flygresan från Bulltofta utanför Malmö till Malaga var delvis en skräckresa och tog ganska precis ett dygn... 
 
  Jag undrar hur långt från Sverige man ska åka i dag för att känna sig så långt borta som vi gjorde då? Kanske till Sydkorea? Känner du någon som spelar akustisk gitarr i Sykorea? Troligen inte. Och du känner säkert inte namnen på Sydkoreas kung, drottning och kronprinsessa. Nej de finns inte eftersom Sydkorea är republik. Men låt oss tänka oss en resa till deras Stockholm, Seoul. Låt oss sitta på en parkbänk någonstans i huvudstaden Seoul, blunda och lyssna. Det skulle kunna låta ungefär så här:    
 


Visst lät det bra - men kanske inte så exotiskt. Vad såg ni framför er när ni blundade där i Sydkorea? Roger Broberg? Dancing Silvia? Det är säkert mycket individuellt. Men den musikaliska trippen påminner mycket om Sverige.    

 Gitarristen är dock en genuin Sydkorean. Sungha Jung vill bli professionell gitarrist när han blir stor. Han är på mycket god väg. I år har han redan varit på sin första världsturné i bl.a. USA, Finland och Kina. Än så länge är han bara 13 år! Men förresten, vi kan passa på att gratulera Sungha Jung som fyller 14 år i morgon 2 september.

Vad minns vi av fotbolls-VM i Sydafrika 2010

Den som inte är fotbollsintresserad har självklart upplevt att det varit för mycket fotboll på TV under lång tid. Nu är det slut. Åtminstone med VM. Själv är jag ingen fotbolls-fanatiker men har blivit mer intresserad av fotboll sedan jag besökt Barcelona under två somrar.

Årets fotbolls-VM blev lita av ett anticlimax eftersom Sverige inte ens kvalaficerade sig till turneringen och Sydafrikas lag Bafana Bafana inte tog sig vidare till slutspelet. 

Ändå är fotbolls-VM 2010 för mig ett mycket positiv minne. Många intressanta och spännande matcher men som jag upplever det: En stor framgång för Sydafrika. Jag har arbetat där i tre perioder och vet hur otroligt stort fotbolls-intresset är i landet. Och intresset gäller både vita, färgade och svarta. Fotboll är en sport som kan bidra till att ena och undvika konflikter mellan landets befolkningsgrupper.

Jag måste erkänna att jag var orolig för att landet inte skulle klara av arrangemanget. Jag har läst om att bygget av de nya arenorna var försenat och jag var rädd för att man inte skulle hinna organisera säkerheten för deltagare och åskådare i ett så stort engageman.

Men vad jag kunde se förlöpte hela turneringen mycket väl bortsett från enstaka mindre problem.

Jag såg många av matcherna och slutspelet blev mycker spännande. Jag hade från början två önskevinnare, Sverige och Sydafrika men eftersom Sverige inte kvalificerade sig blev Bafana Bafana det lag jag hoppades på. I slutspelet hade jag Spanien som favorit eftersom min sambo och jag blivit riktiga Barcelona FC-fans.

Vi var i Barcelona när Zlatan Ibrahinovic kom till Barcelona och vi utforskade Camp Nou när det inte var match. Vi hade också beställt Viasat som sände de flesta matcher i la Liga under förra säsongen. Själv var jag Barcelona FC-fan redan på Ronaldonhos tid. Men han lämnade Barcelona när vi var där för första gånge.

Om Viasat inte kommer att sända la Liga nästa säsong kommer vi att byta TV-leverantör. 

Sydafrika är ett av mina mest positiva minnen som utlandsarbetare. Tre perioder i  början av millenniet Pretoria gav mig många positiva minnen av Sydafrika.

Vi var ganska många svenska som arbetade på Sydafrikas statistikbyrå. Den svenska "truppen" umgicks ganska mycket och jag kände mig aldrig övergiven av svenskar.

Men ännu mer uppskattade jag kontakten med den inhemska befolkningen, inte minst med de svarta. Under apartheid var befolkningen strikt indelad i fyra kategorier där en, de vita hade alla rättigheter medan övriga tre hade stora begränsningar i sin frihet och i sina liv.

Jag kom första gången till Sydafrika år 2000 och fick många vänner bland de svarta på statistikbyrån, de var ju också en klar majoritet.

Pretoria är en av Sydafrikas tre huvudstäder och säte för regeringen och presidenten. 

Sydafrika har fortfarande liksom före Nelson Mandelas valseger 1974 en stor majoritet svarta invånare. Vid senaste folkräkningen var befolkningsgrupperna: Svarta afrikaner 79,4 %, vita 9,2 %, färjade 8,8 % och indier eller asiater 2,6 %.

Jag har fortfarande vänner i Pretoria och känner mig säkert hemma där om jag återvänder även om mycket har förändrats sen jag var där.

Sydafrika efter fotbolls-VM

Världsmästerskapet i fotboll 2010 är över. Alla landslag, alla utländska supporters har åkt hem (om de inte passade på att ta någon veckas semester i Sydafrika när de ändå var där...).
 
Jag har redan talat om att jag gillade Sydafrika mycket när jag arbetade där. Och inför fotbolls-VM var jag orolig att Sydafrika inte skulle klara arrangemangen och säkerheten. Men mitt intryck är att de har lyckats, åtminstone mycket över min förväntan.
 
Samtidigt inser jag att mycket har hänt i Sydafrika sedan jag var där 2000 och 2001. Första gången jag kom dit var inte ens sex år sedan det fria valet 1994 gett Sydafrika ett styre som inte genom konstitutionen missgynnade de stora icke-vita folkgrupperna i landet. Nu har ytterligare 10 år gått med utveckling i Sydafrika.
 
Efter fotbolls-VM kan nu sydafrikanerna återgå till ett mer normalt liv igen. Det gäller också Sydafrikas många vilda djur. Vuvuzelas och andra konstiga ljud har säkert stört den normala rytmen i Sydafrikas djurliv. Nu kan lejonen sova igen på nätterna i den mäktiga och åter tysta djungeln även om de inte är långt ifrån den fredliga byn... Ja lyssna själva: 
  




















 

Det finns många inspelningar av The Lion Sleeps Tonight men jag hittade ingen typisk sydafrikansk. Det beror väl på att både filmen och musikalen Lejonkungen är USA-produktioner.
 
En av de bättre inspelningarna tycker jag är den ovan. Den är också amerikansk. A capella-kören som jag fastnade för kallar sig Straight No Chaser.  Det får mina tankar att gå tillbaka till 1959-1962 när jag och min musikintresserade kompis Lennart Blom från Grängesberg besökte och kanske besvärade? tjejerna i Domus skivavdelning varje håltimme och om vi åt fort: under senare delen av lunchrasten samt mellan sista lektionen och bussens/rälsbussens avgång från Ludvika.
 
Jag sänder en tacksamhetens tanke till Monika Glemmert (hon hette så då) från Gonäs som åkte med bussen till Ludvika på morgonen. Hennes jobbarkompis bodde troligen i Ludvika och därför har jag glömt hennes namn. De har båda bidragit mycket till min musikaliska njutning och skolning...
 
Straight No Chaser är också ett uttryck som har att göra med alkoholkonsumption och betyder fritt översatt: Rakt upp och ner - ingen eftersläckare! Straight no chaser var också titeln på en jazzlåt komponerad av en av mina favoritpianister (jag spelade själv piano) Thelonious Monk. Nu skulle jag naturligtvis spela den låten med kompositören men väljer att låta Thelonious spela en annan av sina kompositioner: Blue Monk. Den känns lite närmare eftersom den spelades in i Oslo 1966 med Thelonious på piano, Charlie Rouse tenorsax, Larry Gales bas och Ben Riley trummor. Thelonious spelade alltid med speciella huvudbonader. När han gästade Sverige lär han ha spelat i en björnskinnsmössa.
  
Av upphovsrättsliga skäl har videon med Blue Monk tagits bort från Youtube så därför kommer här i stället Straight no Chaser, (ändrat i augusti 2013).
 
Thelonious Monk är en av jazzens stora inte bara som pianist utan också som kompositör. Han komponerade inte mer än 70 melodier men är nummer två när det gäller kompositörer med mest inspelade låtar - efter Duke Ellington som gjorde mer än 1000 kompositioner.
 
Lyssna och njut av "gammal, god" jazz! Bara en lite varning:
Det här är ingen kortvideo utan en hel långfilm med massor med historia och jazz. Den som bara är lindrigt jazzintresserad kanske drar sig för att lyssna till jazz och jazzhistoria i 1½ timme, om inte intresset för Clint Eastwoods filmer är stort. Det är nämligen han som presenterar den här Warner Bros-filmen.
  

Soweto, Miriam Makeba, Hugh Masekela

Sydafrika är ett av mina favoritländer. Jag arbetade där i tre perioder, sammanlagt ca. tre månader. Dessutom tog jag en semester där tillsammans med en svensk kollega och åkte på en week-end safari med en annan kollega.

Nu har vi kunnat se VM i fotboll från Sydafrika. Jag är mycket stolt över Sydafrikas förmåga att arrangera och genomföra ett fotbolls-VM på ett så utomordentligt sätt. Naturligtvis är vi svenskar missnöjda med att Sverige inte kvalificerade sig och sydafrikanerna är också besvikna på att Bafana Bafana, deras landslag, inte tog sig till slutspel i turneringen.

Fotbollsturneringen har varit en nostalgitripp för mig: Jag arbetade i Pretoria, en av Sydafrikas tre huvudstäder. Jag lärde mig ganska mycket om Sydafrikas historia och jag upplevde mycket av deras musik, mat, traditionella kultur. Jag hade också turen att få bra kontakt med flera svarta arbetskamrater och blev hembjuden till två av de townships som ligger några mil utanför Pretoria.

Jag besökte Soweto utanför Johannesburg, naturligtvis som turist men jag var i en liten grupp och tror att jag fick se det mesta av den misär och det förtryck som funnits och fortfarande finns. Men Soweto är ett jättestort område och där finns också ganska "normala" villor vid sidan av de massor av plåtskjul som utgör huvuddelen av Soweto. Att bli bjuden på ett hemgjort öl som mer liknade en välling med jäst och vatten i ett skjul med jordgolv och utan alla sanitära bekvämligheter var en upplevelse som inte enbart var positiv men som gjorde ett starkt intryck och som har gett mig ett helt nytt perspektiv på livet jämfört med vår normala verklighet i Sverige.

Soweto, South Western Townships, ett av många sydafrikanska områden som under apartheidregimen varit inhägnade områden på behörigt avstånd från städerna där svarta, färgade och arbetar-klass indier var som fängslade från kl. 18.00 till nästa morgon.


Eftersom många av townshipens invånare stod för servicen i städerna måste städernas affärer stänga senast kl. 17.00 för att de icke-vita skulle hinna tillbaka till sina townships före 18.00.

Tänk er att alla icke-vita måste ha pass att visa upp när som helst när det efterfrågades...


Med den här bakgrunden är jag mycket glad över utvecklingen av fotbolls-VM. Man kan bara hoppas att den stora satsningen på fotbolls-VM var det bästa investeringen för Sydafrikas framtid.

Samtidigt återstår stora behov av hjälp till stora befolkningsgrupper för att Sydafrika ska få en någorlunda jämlik befolkning och som kan leda till ett lugnt samhälle.


Två musiker som varit viktiga i de svartas frigörelseprocess fram till Nelson Mandelas frigivning och apartheids fall var sångerskan Miriam Makeba och trumpetaren och kompositören Hugh Masekela.
Miriam Makeba var född 1932 i Prospect Township utanför Johannesburg men var utestängd från Sydafrika av apartheid-regimen under lång tid. Makeba dog 2008. Hugh Masekela föddes 1939 i Witbank, Mpumalanga i nordöstra Sydafrika.

Med tanke på fotbolls-VM hade Miriam Makeba en viss anknytning dit genom Brasiliens fotbollslandslag som använt Miriam Makebas inspelning av den brasilianska klassikern Mas Que Nada som sin signaturmelodi sedan 1966.


Här kan vi se och lyssna till Miriam Makeba och Hugh Masekela i Soweto Blues som Masekela skrev för Miriam Makeba.

Ett möte med lidande

Rubriken är kanske både mångtydig och skrämmande, men inte för mig. Jag vet ju exakt vad som ligger bakom och jag ska förklara:

Musik har alltid varit ett av mina stora intressen, all musik. Jazzen har kanske varit min favoritmusik, särskilt under tonåren och i 20-årsåldern. Men i mina två bloggar har jag också avslöjat att klassisk indisk musik var ett tidigt intresse. Latinamerikanska rytmer har fascinerat mig sen jag var 18. Afrikansk musik blev jag fångad av när jag arbetade i Sydafrika under tre perioder. Jag ska berätta mer om några stora musikupplevelser i kommande inslag.

Musik ger så många upplevelser. Den senaste stora musikupplevelsen var igår. Jag letade på Internet. Jag ville lära mig mer om pasodoble, den spanska dansen som betraktas som Spaniens nationaldans. Då hittade jag en LP med titeln Pasodoble med den svenske basisten Lars Danielsson och en för mig ny bekanstskap: Den polske pianisten Leszek Możdżer. Titelmelodin Pasodoble finns på video också - på YouTube förstås. Vad finns inte där? Det är inte det vanliga sättet att spela pasodoble, nej mera jazz, men jag blev förtjust!

Om du inte redan lyssnat på trion Lars Danielsson (bas), Leszek Możdżer (piano) och Xavier Dessandre Navarre (slagverk) i Pasodoble kan du klicka på länken i föregående stycke.

Själv gick jag också vidare och lyssnade på flera inspelningar med Lars Danielsson och Leszek Możdżer. En favorit blev:



Det är fortfarande en trio men här med slagverkaren Zohar Fresco. Dessutom har Lars Danielsson bytt instrument från bas till cello. Och som han spelar cello! Och som trion spelar tillsammans! Det här är modern jazz precis som det var på 60-talet men ändå så mycket vidareutvecklad. Och visst finns det spår av traditionell folkmusik. Pianospelet påminner mig om min svenska jazzpianoidol Jan Johansson. De har lite samma teknik. Och den här videon visar så mycket god teknik, musikaliskt teknik och inspelningsmässig teknik. Jag känner som om jag sitter i konsertsalen som är alldeles tyst förutom den uttrycksfulla musiken och ett par tillbakahållna ovationer när upplevelsen blir för stark för att inte uttryckas på något sätt. Då är det inte tekniken utan musiken och musikaliteten som dominerar...

Tänk att musik kan uttrycka så mycket. Och bra musik har förmågan att uttrycka många olika och starka känslor både hos den som har förmågan att spela och den som har förmågan att lyssna.

Så förklaringen till den kanske sorgliga rubriken är helt enkelt den engelska titeln Suffering - på svenska smärta eller lidande. Men jag led inte. Visserligen trängde tårarna fram när jag lyssnade men det var inte av smärta - utan av njutning.

Jag blev adopterad i Indien!

Jag blev synnerligen väl omhändertagen i New Delhi. Min nya vän Anu var tvungen att arbeta under några dagar när jag besökte Indien. Men hon såg till att jag hade fullständig hjälp att utforska Indiens huvudstad så mycket jag orkade under min korta tid där. Hon har tillsammans med sin bror företag i textilbranchen. Jag fick följa med till hennes företag och se hur man arbetade. Det var intressant att se hur de anställda med olika religioner arbetade sida vid sida. Stämningen verkade mycket god mellan de anställda trots flera olika religioner.

Indiens befolkning är till 82 % hinduer. Anu och hennes familj är hinduer. Muslimerna utgör 12 % av befolkningen, kristna och sikher två procent vardera. På Anus företag arbetade alla religioner sida vid sida. Många hade bilder av sina gudar och religiösa motiv uppsatta vid sina arbetsplatser. Det verkade inte finnas någon motsättning mellan de religiösa grupperna på arbetsplatsen.

När Anu och jag var ensamma berättade Anu att det inte finns några religiösa motsättninger på hennes företag men att hinduerna har historier om sikher ungefär som vi har historier om norrmän. Hon berättade många sikh-historier för mig men sa att de bara berättades mellan hinduer när det inte finns några sikher närvarande. Sikherna har säkert sina historier om hinduer...

Jag hade min småbildskamera som jag fick när jag tog studenten 1962 med mig till Laos och Indien och jag tog många filmer. Tyvärr visade det sig när jag kom hem att jag bara hade ett par bilder från min resa. Kameran hade gått sönder och den hade inte matat fram filmen. Det var nog den mest olämpliga tidpunkten att bli utan kamera jag kan tänka mig. Från Indien fick jag bara en användbar bild. Den är jag mycket glad att jag fick med mig hem. Det är en bild av Anu när vi en dag besökte en tennisturnering vid en skola där hennes yngsta dotter Amrita deltog.

Min indiska vän Anu i New Delhi, maj 1998

Även om Anu inte hade några några skyldigheter mot mig var hon en enastående värdinna under min vistelse i New Delhi. Jag fick lära mig mycket om Indien, hinduismen och fick träffa många indier i deras dagliga liv. Det jag uppskattar mer än allt annat från mitt stopp i Indien är kontakten med Anus familj. Vi hade faktiskt inte pratat om hennes familjesituation innan jag kom till New Delhi.

Anu är inte fattig, hon tillhör Indiens växande medelklass, eller övre medelklass. Inom hinduismen som inom de flesta samhällen är familjen en central och mycket viktig enhet. Anu har två barn och är frånskild ensamstående mor. Det innebär för det mesta i en hinduisk familj att hon skulle uteslutas från sin föräldrafamilj. Men Anus föräldrar har inte förkastat henne utan tvärt om hjälpt henne att ta hand om hennes barn och att hjälpa henne när hon arbetar och hon har haft möjlighet att skaffa sig inte enbart arbete utan också att utveckla sina företag som hon driver tillsammans med sin bror.

Familjen i Anus fall är hennes två döttrar, föräldrar och bror med fru och barn. Tre generationer bor i samma trevåningshus och har en våning vardera, färäldrarna bor på en våning, Anus bror och hans familj på en våning och Anu med sina döttrar på den tredje våningen.

När Anu inte arbetade var jag antingen inbjuden till familjen eller följde hon med mig på några av mina önskemål som jag hade.

En önskan jag hade var att få lyssna till en indisk, klassisk konsert. Det gjorde vi andra kvällen jag var i New Delhi. Det är ett oförglömligt minne. Vi körde ganska långt, kanske ett par mil, till andra sidan av New Delhi. Vi kom in ganska sent men det var som det borde vara. Vi fick gå fram till en av de främre raderna där det fortfarande fanns några mycket bra sittplatser och kunde se och höra konserten utmärkt. Det var inte Ravi Shankar men det var klassisk indisk musik. Huvudinstrumenten var gitarr och tabla och instrumentalisterna satt alldeles framför oss på golvet som alltid när det är en klassisk indisk konsert.

De 2-3 timmar konserten varade försvann som i ett skimmer men lämnade efter sig en musikalisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Jag har tidigare i bloggen berättat om mitt köp av en egen sitar. Det var också en stor upplevelse. Hittills har jag betraktat min sitar som mer eller mindre helig. Jag har önskat lära mig spela sitar men hittade ingen lärare i Örebro. Möjligen ska jag försöka med självstudier med hjälp av den mängd hjälp man kan få på Internet.

Jag kom mycket bra överens med Anus barn och särskilt den äldsta dottern Aditi var mycket nyfiken på att lära sig om "Väst-världen". Hon drömde om att få komma till England för att studera på universitet. Själv ville jag lära mig så mycket jag hann om Indien, indiska seder och hinduism. Barnen kallade mig Mr. Ola och ganska tidigt fråga de jag om hur man tilltalar varandra i det hinduiska samhället. Aditi berättade att yngre alltid tilltalar äldre män med Mr. Men, sa hon, om man känner någon äldre person väl och tycker mycket om honom kan man kalla honom Uncle (morbror eller farbror).

Jag fick lära mig massor av Anus familj och en av de sista dagarna i New Delhi kom Aditi till mig och frågade om hon fick kalla mig Uncle! Jag blev både rörd och mycket glad. Aditi blev min systerdotter och Anu, hennes mamma, blev min syster. Och även om vår kontakt nu efter 11 år är ganska sporadisk så känner jag det lika mycket som ett släktskap som en djup vänskap. Jag känner mig alltid välkommen till Indien och Familjen kommer alltid att höra till mina närmaste vänner. Jag känner mig som adopterad i Anus familj.

Kanske för flygintresserade?

Har du också upptäckt att det finns hur mycket som helst på Internet? Mycket av det som kan vara intressant upptäcker man av en slump. Så var det för mig när jag första gången såg webbplatsen "flygradar.nu".

På webbsidan kan man se en karta över Sverige och en del av grannländerna om man vill, man kan zooma in och ut. På kartan finns gula flygplansikoner... ja det är väl bäst att vi tittar på en bild hur det kan se ut:

Skärmbild från flygradar.nu kl. 11.17 idag 2009-03-30

På skärmbilden har jag klickat på en flygplans-ikon som då rödmarkeras. Då visas också information om planet som kan ses i den ruta som uppträder i övre högra hörnet av kartan. Här har jag markerat ett flygplan som är på väg från Arlanda till New York. De gula ikonerna flyttar sig ryckvis men det ger en bra bild av hur fort det går att ta sig fram med flyg. Nu är det inte alla flygplan som syns på kartan. Det är bara de som har en viss typ av transponder (sändare-svarare) men det har de flesta större flygplan som flyger i internationell trafik men också en del av inrikesflyget. Däremot kan dusäkert inte se din grannes plan om han/hon är sportflygare och är uppe och flyger.

Mer information finns på webbplatsen. Klicka på de olika menyerna och karttyperna och leta dig fram till det du tycker är den bästa inställningen för dig.

För flygrädda - som min förra arbetskamrat Tommy från Hällabrottet - kan det vara en bra träning att då och då titta på flygtrafiken på flygradar.nu och se hur många flygplan som snabbt avverkar enorma sträckor utan att man hör något om flygolyckor. Då kanske han så småningom kan känna sig trygg att ta flyget till Rivieran på semester. Det är säkert inte farligare än att köra bil dit, och billigare.

Sen kan det vara trevligt att se åt vilket håll man flyger om man t.ex. startar från Arlanda och ska till New York. Jag blev själv förvånad när jag första gången flög till USA och flög ut över mellersta Dalarna, öster om där jag bor nu. Jag som inte tänkt efter trodde att man kanske flyger ut över Västkusten om man ska över Atlanten till New York och sen flög vi ut norr om Trondheim! Det var ungefär 90 grader feltänkt. Men bollen är rund liksom jorden och tittar man på en jordglob förstår man.

För att komma direkt till kartan med flygplanen kan du använda den här länken:

http://www.flygradar.nu/flygradar.php

En något orolig flygresa

Jag hade förmånen att få arbeta i Sydafrika under tre perioder som konsult från mitt arbete på Statistiska centralbyrån. Arbetet handlade om att dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter av skanning - att kopiera in besvarade frågeformulär i en dator som sedan tolkade svaren på frågeformulären automatiskt. Det betyder en att man undviker det tidskrävande och mycket enformiga arbete som "stansoperatriser" tidigare gjorde (det var nästan enbart kvinnor som arbetade med detta).

Vid en av resorna till Sydafrikas administrativa huvudstad Pretoria, nu även kallad Tshwane, fick jag resa via London. Det blev tidig frukost på morgonflyget från Örebro till Köpenhamn/Kastrup. Ungefär 1½ timme senare var det dags för en andra frukost mellan Köpenhamn och London/Heathrow. Där blev det en lång väntan eftersom jag skulle vidare med ett kvällsflyg till Johannesburg i Sydafrika. Jag hann äta en god och lite sen lunch innan jag tog bussen till den terminal som mitt flygplan skulle avgå ifrån. Som svensk som inte hade något särskilt att göra var jag där i god tid.

Så småningom blev det dags för incheckning. Mitt bagage var incheckat i Örebro för vidaretransport till Johannesburg så jag hade bara handbagaget att bära. För mig har det alltid varit intressant att vara på flygplatser och titta på flygplan och människor. Men jag tyckte att jag sett nog av det när vi så småningom fick gå ombord på planet. Vi satt alla på våra platser och avgångstiden närmade sig. Och avgångstiden passerades och vi satt fortfarande och väntade på avgång. Efter ytterligare tid som upplevdes mycket lång fick vi beskedet att vi hade fått flygförbud då man hittat en väska i bagaget som inte hade någon ägare ombord. Då sade säkerhetsreglerna att man inte får flyga.

Ny väntan men så småningom hade man antingen lyckats lasta av väskan eller hitta ägaren och vi var snart klara att lyfta. Plandet var ett splitter nytt Boing 747 ägt av det Sydafrikas största flygbolag South African Airways. Det var det första flygplan jag flög med som hade TV-skärm inbyggd i ryggstödet på framförvarande ryggstöd och man kunde manövrera vad man ville se på skärmen, bläddra bland filmer, underhållning och annan information. Det var spännande men hade nog nackdelen att benutrymmet var mindre än på liknande flygplan utan TV-skärm vid varje sittplats.

En större nackdel var att jag fått en plats ut mot gången och hade fått två ryssar mellan mig och fönstret. De råkade ha med sig en (hel) del vodka som tydligen användes som tröst under förseningen på Heathrow. Den vodka som fanns kvar försvann ganska fort när planet hade lyft. Det ledde i sin tur till en ansenlig trafik förbi min flygstol och jag beklagade att jag inte fått en fönsterplats som jag nästan alltd önskat och fått när jag flugit tidigare.

Någon riktig lugn och ro hann inte infinna sig på länge efter avfärden från Hathrow. Jag tittade på kartan och såg hur vi flög in över Afrika. Det började bli sent. Vi hade fått vår mat och det var nog dags att sova. Då kändes plötsligt en tydlig röklukt. Jag kände igen lukten från Autobahn, motorvägen i härheten av Hamburg 1960 när jag körde söderut mot Köln med färskt körkort och mina föräldrar och syster i den lilla folkvagnen. Vi fick motorstopp och jag lyckades stanna på sidan av motorvägen. Det visade sig att vi fått kortslutning i elsystemet p.g.a. en aluminiumkaffepanna som vi hade under huven därfram... den hade kommit emot elanslutningarna bakom instrumentpanelen och en elkabel hade brunnit.

Precis samma lukt spred sig i den stora jumbojätten som snart var på väg in över Sahara. Jag kan inte säga att jag är flygrädd men inte heller helt lugn i alla situationer när jag flyger. Det här var en sådan situation! Och jag var inte ensam om att bli orolig. Kabinpersonal och kanske annan flygpersonal sprang ivrigt runt i planet och öppnade och tittade i alla bagageluckor ovanför sittplatserna och under sätena. Men det bröt aldrig ut någon panik. Personalen försökte hålla skenet uppe och visa att allt var normalt men det lyckades inte. De var helt klart mycket oroliga.

Efter ytterligare en tid avtog röklukten och det hela verkade ebba ut. Jag började försöka sova. Men efter några timmar kom röklukten tillbaka. Personalen sprang runt igen och letade efter orsaken. Många passagerare tänkte nog: Ingen rök utan eld men också den här gången minskade röklukten och försvann utan att vi sett någon eld. Egentligen såg vi knappast någon rök heller men röklukten - som jag är säker på var lukten av någon brunnen elkabel - var stark.

Till sist kom vi in mot OR Tambo International Airport i Johannesburg för landning. Jag minns att jag tittade på höjdmätaren under inflygningen och blev ganska rädd när vi plötsligt stötte ganska kraftigt i marken när höjdmätaren visade över 1600 meter. Jag tänkte inte på att Johannesbur ligger så högt över havsytan utan fick för en sekund känslan av att slagit i marken på något berg norr om Johannesburg. Men allt var under kontroll men någon normalt avkopplande flygning från London var det inte.

Här är jag klar för hemfärd från Johannesburg efter mitt första besök i Pretoria i februari 2000. Då var det fortfarande högsommar i Sydafrika och solbrännan hade infunnit sig. Men jag har sällan frusit som första natten i Pretoria. Vi var inställda på het sommarvärme och det var 8 grader när vi landade i Johannesburg. På natten sjönk temperaturen och det blåste rakt igenom vårt hus som inte var isolerat för nordiska temperaturer.

Min varmaste dag hittills

Det var varmt när jag kom till Indien men inte så varmt att det var obehagligt för mig. Jag var anpassad till 30-35 C° från en månad i Laos. Under min andra dag i New Delhi var planen att jag skulle bli hämtad av en buss från mitt hotell kl. 09.00 för en heldags rundtur i New Delhi och Delhi. Som svensk var jag förstås i receptionen och redo för avfärd åtminstone en kvart före utsatt avgångstid.

Jag hade läst min guidebok om New Delhi och visste att om man tar det lugnt och bara betalar sin lilla backshish (dricks) så brukade allt fungera bra i Indien. Under natten var det mycket varmt och flera elavbrott inträffade. Då startade takfläkten i rummet att snurra som en helkopterpropeller. Det blev inte svalare men åtminstone lite fläktande värme. Senare lärde jag mig att hotellet hade ett eget elverk som startade om det blev avbrott i den allmänna elförsörjningen. Det hade inträffat flera gånger under natten.

En halvtimme efter den tid bussen skulle hämta mig började jag bli lite orolig men jag tänkte att det var bäst att avvakta... jag hade ju betalat min backshish och hoppades att det skulle lösa problemen. Jag väntade en kvart till men sen rådfrågade jag portieren om vad jag skulle göra. Han rådde mig att vänta en kvart till annars skulle han ringa hotellet där vi hade beställt resan.

Den kvarten gick och portieren ringde hotellet där jag beställt rundturen. De hade inget besked men uppmanade mig att komma till hotellet och invänta bussen där. Det var inte mer än några hundra meter bort och jag promenerade dit.

Sitt ner och vänta så blir du hämtad! Vi säger till när din transport är här. Så jag satte mig på en av sofforna i den stora vackra hotellentrén och väntade. Det gick en halvtimme innan jag gick till sikhen som hade sålt rundturen till mig. Jo, min transport var på väg och jag skulle bara vänta några minuter så skulle en guide komma och hämta mig.

Mycket riktigt, efter liten stund kom en man och frågade efter mig och jag fick följa med ut till det jag väntade var en buss - men nej det var en tuktuk, den trehjuliga varianten av moped/motorcykel som är vanlig i hela Ostasien.

Det var inte speciellt bekvämt för mig med min reumatism och dåliga rygg att åka med den trehjuliga mopeden ungefär en halvtimme till det torg i mitten av Delhi där min runtdur skulle börja.

Men jag kom fram till det stora busstorg som var startpunkt för min dagsrundtur. Och tvärt emot min förmodan var jag i mycket god tid. Jag hade en timme på mig innan min buss skulle avgå. En för mig okänd person (guide?) kom och mötte mig på torget och sa att han skulle ta hand om mig och hjälpa mig under dagen. Han sa att han hade ordnat så att jag skulle få gå in i ett hinduiskt tempel innan min busstur skulle starta. En annan person skulle ta hand om mig när jag kom in i templet. "Bussguiden" följde mig till hindutemplet och lämnade mig i ett rum där jag skulle vänta.

Efter 5-10 minuter kom en man som sa att han skulle ta hand om mig och visa mig runt i templet. Jag skulle ta av mina skor (som jag redan hade gjort) och följde mannen. Jag talade om att jag var svensk och att jag tillhörde en protestantisk kyrka. Jag kände mig som en halv terrorist på väg in i det hinduiska templet. Men mannen sa att alla var välkomna till templet. Det var bara ett litet rum i templets mitt som bara fick besökas av hinduer.

Hinduprästen visade mig runt i de olika rummen i templet och berättade om hinduismen och de olika delarna i religionen. Han satte en röd punkt i min panna, bindi, som är en dekoration som särskilt hinduiska kvinnor använder men som också män kan ha. Jag upprepade att jag var kristen men han sa att det inte var något hinder, jag var välkommen i det hinduiska templet. Jag kände mig hedrad. Jag hade läst många böcker om Indien skildrat av svenska missionärer och en summering av det intryck de gett mig var: Indien är et underbart land och ett underbart folk, det enda problemet är att de inte insett att de har fel religion. Den här upplevelsen av internationell och ekumenisk vänskap gav mig en känsla av att det kanske var tvärt om: Det kanske är hinduerna som hade rätt religion...

Här - som kristen - i ett hinduiskt tempel kände jag mig minst lika välkommen som i en svensk kyrka. Min ledsagare visade mig runt och berättade om templets olika rum och deras funktion. Som sagt, det fanns ett rum i templet som ingen icke-hindu fick tillträde till men annars kände jag mig mycket välkommen och mitt oväntade "studiebesök" blev en mycket positiv introduktion till hinduismen.

Mitt besök i det hinduiska templet varade ungefär en timme. Sen satt jag åter i det "väntrum" i templet där min "bussguide" lämnat mig. Då kom två personer som sa att de var min guide och att de skulle ta hand om mig... Jag visste inte vem jag skulle följa men jag gick ut från templet och följde den som var närmast mig och han sa att han var guide för den bussresa som jag köpt och han skulle hjälpa mig under hela dagen.

Det var mycket varmt och guiden frågade om jag hade någon huvudbonad. Det hade jag inte så han tog mig till ett stånd där jag kunde köpa en skärmmössa som skulle lindra solen från att värma mitt huvud för mycket. Vi hade fortfarande en stund innan bussen skulle avgå och min guide föreslog att vi skulle ta något att dricka innan bussturen startade.

Vi gick in i ett hörn av torget där det växte lite träd eller buskar och längst in i hörnet fanns en servering. Min guide beställde varmt, grönt te både åt sig själv och mig. "Det här behövs när det är så varmt" sa han. Konstigt nog smakade det bra med varmt te i hettan. Efteråt lärde jag mig att när det är riktigt varm i luften är det varm dryck som är lämpligast.

Rundturen startade efter en stund och jag fick plats bredvid min guide. Bussen hade luftkonditionering och jag fick sitta längst fram bredvid guiden. Han brydde sig mycket om mig eftersom han visste att jag inte var van vid den höga temperaturen. Kanske berodde de också på att han också var kristen... liksom jag?

Vi hade en lång dag gemensamt och kom varandra nära. Och den här dagen visade sig vara den varmaste hittills i mitt liv. Den officiella temperaturen i New Delhi var 46,7 grader, en tangering av den temperatur jag sett på TV innan jag lämnade Laos.

Så nu behövde jag inte känna att jag missat ett värmerekord med ett par dagar. Nu hade jag upplevt det rekordet själv. Det var den högsta maj-temperaturen i New Delhi på ca. 30 år. Och jag var där!

Jag vaknade i Indiens huvudstad New Delhi

Jag sov ganska bra första natten i New Delhi. Ja, låt oss reda ut det här med Delhi och New Delhi: Delhi är en gammals stad, enligt arkeologiska fynd var området befolkat redan under andra årtusendet före Kristus. Delhi har också under lång tid varit säte för Indiens styre under olika dynastier men Calcutta och Agra har också under ett par perioder varit Indiens huvudstad. Stor-Delhi har i dag ca. 20 miljoner invånare om man räknar med hela "tätorten" men den del som ligger inom det geografiskt avgränsade huvudstadsområdet beräknas ha ca. 16 miljoner invånare.

Delhi är emellertid inte Indiens huvudstad. Det är i stället New Delhi, den stadsdel som engelsmännen byggde innan de 1911 flyttade Indiens huvudstad från Calcutta till New Delhi. New Delhi har ca. 300 000 invånare och är en förstad till eller stadsdel i Delhi. Varje dynasti som regerat i Indien från Delhiområdet har byggt en ny huvudstad - en ny stadsdel i Delhiområdet. New Delhi är den 8:e eller 9:e huvudstaden, den 7:e eller 8:e byggdes av mogulhärskaren Shah Jahan 1638-1649 och kallas Gamla Delhi (Old Delhi).

Men jag vaknade alltså i New Delhi. Jag hade sovit bra trots att det var varmt. Min vän Anu hade varit förståndigare än jag själv och beställt ett hotellrum med luftkonditionering. Jag hade skrivit till henne att jag inte brydde mig så mycket om hur rummet såg ut och att jag nog skulle klara mig utan luftkonditionering. Jag skulle ju bara sova där... Dumt! Visserligen hade jag varit i Laos en månad med temperaturer runt 35 grader men här var det 45. Och utan luftkonditionering skulle jag knappast ha sovit alls - eller åtminstone inte bra.

Nu skulle Anu komma till mitt hotell och jag hade ingen aning om vad som skulle hända under dagen - eller under den närmaste veckan. Det var verkligen spännande.

Anu kom och jag kände nästan inte igen henne. Senast jag såg henne var för mer än tre månader sedan när det var minus 20 grader och snöstorm över Västgötaslätten och här kom hon nu klädd i en sari i den indiska sommarvärmen. Hon föreslog att vi skulle åka till ett annat stort hotell bara ett par hundra meter bort så att vi skulle kunna planera min vecka i Indien. Hon hade bil och vi körde över till ett stort hotell med en service som jag inte är van vid.

Vi bara stannade framför den pampiga entrén och en uniformerad chaufför tog hand om bilen. Vi gick in i den mycket stora receptionen/foajén med marmorgolv, letade på en ledig soffa med stort glasbord och satte oss. Det var inte många människor där och det fanns många lediga soffor. Utanför en av glasväggarna var det en tropisk trädgård och det passade bra till den höga temperaturen.

Vad ville jag göra under min vecka i Indien? Jag hade inte funderat så mycket på det. Visserligen hade jag studerat mina Indienböcker men nu var jag ju redan här i Indien, i verkligheten. Anu talade om att hon var tvungen att arbeta en del under veckan men hon ville veta vad jag ville se och göra så att hon kunde hjälpa mig att ordna min vecka så bra som möjligt.

Mina önskningar var:

1. Komma till en bank så att jag kunde växla till mig indisk valuta, ruper
2. Åka på en rundtur för att se de viktigaste sevärdheterna och få ett överblick över den stora staden
   
3. En gammal dröm: att få gå på en konsert med indisk klassisk musik
4. Att kunna gå i affärer för att se på möjligheten att köpa en indisk sitar

Det var mina önskemål. Sen ville jag att Anu skulle komma med förslag på vad en svensk bör se och göra under en vecka i Delhi och New Delhi.

Anu lovade att ta reda på vilka klassiska konserter som gavs under veckan. Hon skulle skicka en bil som skulle ta mig till en bank. Chauffören kunde bara prata hindi men han skulle få instruktioner så att det inte skulle bli några problem för mig. Han skulle parker nära banken och visa mig var banken låg. Sen skulle jag få promenera så länge jag ville i området och titta i hur många affärer jag ville. När jag var trött på att promenera och titta i affärerna skulle chauffören skjutsa mig tillbaka till mitt hotell. Sen skulle Anu höra av sig efter sitt jobb.

Innan vi lämnade det flotta hotellet beställde vi en dagsruntur med buss för mig. I hotellfoajén fanns en resebyrå som sköttes av en sikh (med turban). Där beställde vi en rundtur till dagen efter och en buss skulle hämta mig vid mitt hotell kl. 9.00.

Anu skjutsade mig tillbaka till mitt hotell och jag var glad att hon valt ett rum med luftkonditionering. Det var 45 grader varmt i New Delhi. Jag skulle vänta på bilen som skulle köra mig till banken och centrum av Delhi. Jag skulle få växla pengar och jag skulle få obegränsad tid att på egen hand utforska en del av Delhi. Jag var inte orolig. Guidebokens många varningar verkade hittills vara betydligt överdrivna.

Om tropiska stormar, vindkraftverk och miljöproblem

I Saxdalen blogg har jag skrivit ett inlägg med förslag på namn på de 17 vinkraftverk som under 2007 och 2008 byggdes på Fjällberget/Saxberget mellan Grängesberg och Saxdalen. Eftersom jag ser en stark internationell koppling till möjligheten att utnyttja vindkraft i Sverige och i Saxbersområdet så vill jag här förklara mina tankar lite mer än att bara föreslå 17 namn på de nya kraftverken.

Som expert på helt andra saker arbetade jag i två perioder i Karibien där tropiska cykloner är ett stort problem. För oss i Norden är Karibiens stormar inget problem. De kan som jag ser det bara bidra till att vår satsning på vindkraft blir mer lönsam. Men för en del av Karibien och för Florida och delar av USA är jag övertygad om att framtiden kommer att bli mycket bekymmersam p.g.a. de tropiska stormarna. Varför?

Jag kan inte se tropiska stormar i Karibien skilt från miljöproblemen och den globala uppvärmningen. En tropisk storm kan bara uppstå under specifika förutsättningar. En sådan förutsättning är att vattentemperaturen i havet där stormen uppstår måste vara minst 26,5 grader Celsius. Det gäller inte bara ytvattnet utan vattnet ner till ca. 50 m djup. Hittills har Karibiska havets vattentemperatur balanserat runt den gränsen. Men med den globala uppvärmningen där vattentemperaturen höjts och fortfarande höjs ganska fort borde enligt all logik förutsättningarna för att tropiska cykloner ska uppstå öka betydligt.

Men det hänger också på hur långt från ekvatorn man befinner sig. Nära ekvatorn uppstår normalt inga tropiska stormar. Det behövs ett avvikelse av minst åtta grader från ekvatorn innan en stor tropisk storm kan uppstå. Därför är t.ex. Guyana där jag arbetade i två perioden inte utsatt för stora tropiska cykloner.

Vi behöver inte heller vara rädda för att en stor tropisk cyklon ska kunna komma över till Sverige. Vattnet i Atlanten på våra breddgrader är inte tillräckligt varmt för att underhålla en tropisk cyklon. När den kommer hit är det bara i form av en lite kraftigare vind.

Sen är det en annan sak hur mycket den globala uppvärmningen påverkar antalet tropiska cykloner och deras styrka. Själv tror jag att risken för en kraftig ökning av antalet farliga cykloner är stor och underskattad eller kanske i USA förnekad av politiska skäl. Den som lever får se.

Att åka till Indien österifrån

Tidigare inlägg har berättat om min resa till Laos och lite om den månad maj 1998 när jag arbetade där. Lite orolig var jag innan jag lämnade Laos eftersom jag mycket sent fick bekräftat att åtminstone ett av alla mina e-brev till Indien gått fram. Min vän Anu visste att jag skulle komma till huvudstaden New Delhi.

Under några år hade jag letat i bokantikvariaten i Örebro efter litteratur om Indien och före avresan hade jag också köpt ett par nya böcker, en om Indien och en om New Delhi. Jag kände mig förberedd men samtidigt lite orolig. Boken om New Delhi var full av varningar om allt möjligt som man råkar ut för i New Delhi och Delhi om man inte beter sig på rätt sätt och känner till en massa egenheter som finns i det indiska samhället och speciellt i huvudstaden.

Direkt inför avresan från Vientiane i Laos till Bangkok där jag skulle tillbringa halva dagen innen flyget till New Delhi skulle avgå var ju valutan ett aktuellt problem. Jag hade nog läst att man inte får föra in eller ut den indiska valutan rupies ur landet. Jag åkte till en bank i Vientiane för att höra om man kunde köpa rupies där. Banktjänstemannen beklagade att de inte hade några rupies att sälja men förklarade att jag kunde köpa rupies på flygplatsen i Bangkok.

När det gäller valuta hade jag inte växlat in mer pengar än jag behövde för de sista dagarnas behov i Vientiane. Göte skjutsade mig till flygplatsen och jag gick in för att checka in. Jag hade pass och visum i ordning och trodde att det skulle går fort genom passkontrollen. Där visade det sig att jag måste betala en flygplatsskatt som jag inte räknat med. Det stora problemet - förutom att mina hopskrapade pengar nätt och jämt räckte till skatten - var språkproblem. Mannen i luckan pratade inget annat språk än lao och det tog lång tid innan jag fick tala med någon som pratade franska, ett språk som jag brukar ta till som en sista utväg. Men det löste sig och jag kom med Thai Airways plan till Bangkok.

På flygplatsen i Bangkok var min första uppgift att växla åt mig rupies. Men det visade sig omöjligt. De följde också det indiska regelsystemet och handlade inte med indiska rupies. Jag hade ju läst på bra och blev lite orolig när jag tänkte tillbaka till vad jag läst i min New Delhi-guide: Var mycket försiktig om du anländer till Indira Gandhi International Airport sent på kvällen eller under natten. Det finns alla möjligheter att på olika sätt bli lurad, speciellt om du anländer till Indien för första gången! Lite lugnare blev jag när jag kom ihåg att boken också informerade om att flygplatsen hade en Thomas Cook bank som var öppen dygnet runt.

Sen var det bara att vänta några timmar tills planet mot New Delhi skulle avgå. Det var intressant att titta på alla människor som skulle åke med till Indien. Som vanligt en blandning av olika typer av människor. Kvällen innan jag reste från Laos hade jag sett på Thailändsk TV att det varit värmerekord i New Delhi, 47 grader! Det var väl ungefär 35 grader både i Laos och Bangkok och jag hade anpassat mig helt till värmen nu. Jag tyckte det var lite synd att jag missade värmerekordet med två dagar men samtidigt är ju 47 grader i varmaste laget. Jag undrade om några kraftiga indiska kvinnor klädda i saris tyckte det var för varmt i avgångshallen. En sari innehåller ju flera meter tyg och inte alltid så tunt tyg.

Så småningom blev det dags att gå ombord och vi startade i riktning mot New Delhi. Planerad landningstid var kl 23.00-23.30 jag minns inte exakt. Flygningen gick bra och som planerat. Något före midnatt befann jag mig i ankomsthallen på Indira Gandhi International Airport, för första gången på indisk mark trodde jag. Jag fick syn på den efterlängtade skylten "Thomas Cook", det var bara 50 meter dit. En vakt stoppade mig: Jag befann mig tydligen fortfarande på internationell mark och om jag lämnade ankomsthallens område fick jag inte gå in dit igen. Där fanns ju Informationen och jag behövde ju växla valuta för att kunna ta en taxi till hotellet.

Den här bilden är från avgångshallen på Indira Gandhi International Airport

Det blev en del diskuterande med vakten innan jag fick jag tillåtelse att gå fem meter över gränsen till Thomas Cook för att växla för att sen bli insläppt igen. Allt verkade ordna sig. Men då uppstod ett nytt problem. Thomas Cooks växlingskontor var helt upplyst och verkade öppet men det fanns ingen personal där... Jag ringde på klockan och jag väntade men ingen personal visade sig. Till sist tordes jag inte vänta för länge utan gick tillbaka till vakten som släppte in mig i ankomsthallen igen.

Kosan styrdes nu mot en uniformerad flygplatsvärdinna, en vänlig hindukvinna som lyssnade på mitt problem. Hon hjälpte mig snabbt att ordna ett speciellt arrangemang. Hon ringde nattportieren på mitt hotell och bad att jag skulle få min taxi betald från hotellet. Jag skulle senare få betala taxin på min hotellräkning. Taxichauffören skulle inte få några pengar innan han lämnat mig på hotellet. Det löste ett problem som min guideboken upplyste kunde kunde hända: att taxitaxichauffören tog en annan väg än den direkta vägen till hotellet och ibland till och med sa något i stil med att det var trafikproblem som nu gjorde det omöjligt att komma hotellet men att han hade en farbror som hade ett hotell och han skulle kunna skjutsa mig dit om jag ville ha ett hotellrum till natten...

Men det här arrangemanget gjorde mig trygg. Taxin visade vara en gammal bil och det var två män som fick en slags fraktsedel från flygplatsvärdinnan för att ta mig till hotellet. Hela taxiresan gick bra. Det enda lilla problemet var att få igång bilen som var gammal och såg ut som en gammal Fiat. Jag njöt av resan som gav många nya intryck. Oväntat bra väg, en slags motorväg men här och där med melonstånd med stora berg av meloner och annan frukt att köpa. Det var mörkt i den indiska natten men försäljarna hade någon slags belysning och kunde säkert ha öppet hela natten. Trafiken var inte så tät så inom en timme var jag framme, taxichaufförerna hade fått sina pengar och jag var på mitt hotell för att sova första natten i New Delhi. Jag hade fortfarande inte en rupie och jag hade inte betalat en enda rupie i dricks, kallas backshish, något som min guidebok rekommenderade och som man alltid förväntas ge för varje hjälp och service man får. Än hade jag ju inga indiska pengar att betala med men det skulle jag ordna i morgon.

En gammal dröm hade just gått i uppfyllelse:

Jag var i Indien!