En något orolig flygresa

Jag hade förmånen att få arbeta i Sydafrika under tre perioder som konsult från mitt arbete på Statistiska centralbyrån. Arbetet handlade om att dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter av skanning - att kopiera in besvarade frågeformulär i en dator som sedan tolkade svaren på frågeformulären automatiskt. Det betyder en att man undviker det tidskrävande och mycket enformiga arbete som "stansoperatriser" tidigare gjorde (det var nästan enbart kvinnor som arbetade med detta).

Vid en av resorna till Sydafrikas administrativa huvudstad Pretoria, nu även kallad Tshwane, fick jag resa via London. Det blev tidig frukost på morgonflyget från Örebro till Köpenhamn/Kastrup. Ungefär 1½ timme senare var det dags för en andra frukost mellan Köpenhamn och London/Heathrow. Där blev det en lång väntan eftersom jag skulle vidare med ett kvällsflyg till Johannesburg i Sydafrika. Jag hann äta en god och lite sen lunch innan jag tog bussen till den terminal som mitt flygplan skulle avgå ifrån. Som svensk som inte hade något särskilt att göra var jag där i god tid.

Så småningom blev det dags för incheckning. Mitt bagage var incheckat i Örebro för vidaretransport till Johannesburg så jag hade bara handbagaget att bära. För mig har det alltid varit intressant att vara på flygplatser och titta på flygplan och människor. Men jag tyckte att jag sett nog av det när vi så småningom fick gå ombord på planet. Vi satt alla på våra platser och avgångstiden närmade sig. Och avgångstiden passerades och vi satt fortfarande och väntade på avgång. Efter ytterligare tid som upplevdes mycket lång fick vi beskedet att vi hade fått flygförbud då man hittat en väska i bagaget som inte hade någon ägare ombord. Då sade säkerhetsreglerna att man inte får flyga.

Ny väntan men så småningom hade man antingen lyckats lasta av väskan eller hitta ägaren och vi var snart klara att lyfta. Plandet var ett splitter nytt Boing 747 ägt av det Sydafrikas största flygbolag South African Airways. Det var det första flygplan jag flög med som hade TV-skärm inbyggd i ryggstödet på framförvarande ryggstöd och man kunde manövrera vad man ville se på skärmen, bläddra bland filmer, underhållning och annan information. Det var spännande men hade nog nackdelen att benutrymmet var mindre än på liknande flygplan utan TV-skärm vid varje sittplats.

En större nackdel var att jag fått en plats ut mot gången och hade fått två ryssar mellan mig och fönstret. De råkade ha med sig en (hel) del vodka som tydligen användes som tröst under förseningen på Heathrow. Den vodka som fanns kvar försvann ganska fort när planet hade lyft. Det ledde i sin tur till en ansenlig trafik förbi min flygstol och jag beklagade att jag inte fått en fönsterplats som jag nästan alltd önskat och fått när jag flugit tidigare.

Någon riktig lugn och ro hann inte infinna sig på länge efter avfärden från Hathrow. Jag tittade på kartan och såg hur vi flög in över Afrika. Det började bli sent. Vi hade fått vår mat och det var nog dags att sova. Då kändes plötsligt en tydlig röklukt. Jag kände igen lukten från Autobahn, motorvägen i härheten av Hamburg 1960 när jag körde söderut mot Köln med färskt körkort och mina föräldrar och syster i den lilla folkvagnen. Vi fick motorstopp och jag lyckades stanna på sidan av motorvägen. Det visade sig att vi fått kortslutning i elsystemet p.g.a. en aluminiumkaffepanna som vi hade under huven därfram... den hade kommit emot elanslutningarna bakom instrumentpanelen och en elkabel hade brunnit.

Precis samma lukt spred sig i den stora jumbojätten som snart var på väg in över Sahara. Jag kan inte säga att jag är flygrädd men inte heller helt lugn i alla situationer när jag flyger. Det här var en sådan situation! Och jag var inte ensam om att bli orolig. Kabinpersonal och kanske annan flygpersonal sprang ivrigt runt i planet och öppnade och tittade i alla bagageluckor ovanför sittplatserna och under sätena. Men det bröt aldrig ut någon panik. Personalen försökte hålla skenet uppe och visa att allt var normalt men det lyckades inte. De var helt klart mycket oroliga.

Efter ytterligare en tid avtog röklukten och det hela verkade ebba ut. Jag började försöka sova. Men efter några timmar kom röklukten tillbaka. Personalen sprang runt igen och letade efter orsaken. Många passagerare tänkte nog: Ingen rök utan eld men också den här gången minskade röklukten och försvann utan att vi sett någon eld. Egentligen såg vi knappast någon rök heller men röklukten - som jag är säker på var lukten av någon brunnen elkabel - var stark.

Till sist kom vi in mot OR Tambo International Airport i Johannesburg för landning. Jag minns att jag tittade på höjdmätaren under inflygningen och blev ganska rädd när vi plötsligt stötte ganska kraftigt i marken när höjdmätaren visade över 1600 meter. Jag tänkte inte på att Johannesbur ligger så högt över havsytan utan fick för en sekund känslan av att slagit i marken på något berg norr om Johannesburg. Men allt var under kontroll men någon normalt avkopplande flygning från London var det inte.

Här är jag klar för hemfärd från Johannesburg efter mitt första besök i Pretoria i februari 2000. Då var det fortfarande högsommar i Sydafrika och solbrännan hade infunnit sig. Men jag har sällan frusit som första natten i Pretoria. Vi var inställda på het sommarvärme och det var 8 grader när vi landade i Johannesburg. På natten sjönk temperaturen och det blåste rakt igenom vårt hus som inte var isolerat för nordiska temperaturer.

Min andra minnesvärda Örebroresa

I Saxdalen blogg har jag skrivit om min första minnesvärda resa till Örebro (klicka på länken för att komma dit). Här ska jag berätta om min andra mycket minnesvärda Örebroresa.

Båda mina föräldrar och jag tyckte mycket om musik. Min mormor lärde mig de första tre ackorden på gitarr när jag var fem år. Min mamma spelade piano - hon hade plockat lingon och sytt "kontorsrockar" så att hon kunde köpa ett "kammarpiano". Min morbror spelade gitarr och piano och sjöng och min kusin spelade trummor. Det fanns alltid massor av musik och sång i min barndom.

Min mors favoritmusik var jazz och hennes stora favorit var Louis Armstrong. På den tiden hade vi ingen skivspelare och skivor utan man lyssnade på radio. Men vi hade nu bil och på något sätt hade vi fått reda på att Louis Armstrong skulle komma till Örebro för att ge en konsert i Idrottshuset.

Det blev en av mina stora musikupplevelser - jag har haft ganska många - men det här var en av de första. Jag tror att det var 1955 men är inte säker: Louise Armstrong spelade också i Idrottshuset 1959. I vilket fall som helst - här fick man ståpäls som Gunde Svan säger. En Sachmo med ett vitt glittrande leende, en packe vita nästdukar för att torka svetten ur pannan och en otrolig spelglädje. Den ena stora stora kändismelodin efter den andra avlöste varandra, det var inte en kort konsert, Louise Armstrong gav verkligen valuta för pengarna och jag tror ingen som gillade eller gillar Louis Armstrong var besviken på den konserten. Med Louis Armstrong All Star Sextett så var det helt klart bara stjärnor på scenen.

Louis Armstrong dog 1971 men jag är mycket glad och tacksam över mina föräldrars musikintresse som gjorde att jag kunde se Satchmo live innan jag själv hade bil och körkort. En av mina stora musikupplevelser.

Om du vill höra och se Lois Armstrong All Stars spela Muskrat Ramble i München 1962 Klicka här!

Ola-flyt till Indien

Vill du läsa den här historien från början, klickan här.

Jag var lite nedstämd före avresan till Laos, det skulle ju ha varit en upplevelse att kunna stanna i Indien på hemvägen...

Mina bästa arbetskompisar på SCB i Örebro myntade uttrycket Ola-flyt. Det tyckte att jag "hade tur" mer än vad som borde vara slumpmässigt (vi jobbade ju med statistik och sannolikheter). Och kanske några händelser i samband med min första resa till Indien är exempel på det här fenomenet?

Två eller tre dagar innan jag skulle resa till Laos fick jag telefon från resebyrån igen: Samma kille (se inlägget Invitation till Indien) talade om att han hade hittat ett annat alternativ - min merkostnad skulle bli ca. 160 kr om jag minns rätt i stället för 12 000 kr "och det är ju lite skillnad" som han sa. Det förändrade ju planerna men det var ju antingen i sista minuten eller redan för sent?

Jag visste att det behövdes visum både till Laos - som jag väntade få i mitt pass med posten nästa morgon - och till Indien. Det var väl för sent att ordna visum till Indien på så kort tid? Men det skulle kunna ordna sig om jag åkte tåg till Stockholm på avresedagen, åkte direkt till Indiska ambassaden och sedan ut till Arlanda. Jag var lite tveksam men ringde Indiens ambassad som bekräftade att de skulle ordna mitt visum morgonen efter.

Men det var inte bara Ola-flyt innan avresan till Laos och Indien, också problem! Dagen innan avresan skulle jag ta ut pengar i en automat utanför dåvarande posten mitt emot Örebro slott. Jag minns fortfarande tydligt den obehagliga upplevelsen av att hör det instoppade bankomatkortet falla ner någonstans innanför den öppning där man stoppar in kortet... Men jag tänkte direkt att det är bara för personalen att ta fram kortet som så tydligt fallit ner innanför uttagsautomaten.

- Nej vi kan inte få fram kortet. Det är service på automaten och vi får inte ta ut någonting. Det kommer att dröja minst ett par dagar innan det går att få tillbaka kortet! Språng till SE-banken för att höra om det finns någon chans...

Ja i det här läget så skulle jag troligen kunna få ett nytt bankomatkort med posten redan nästa morgon, samma dag som jag skulle resa. Jag hade ju inget val och det fungerade faktiskt! Jag fick mitt nya bankomatkort på morgonen och mitt pass med visum till Laos, tog tåget till Stockholm, taxi till Indiens ambassad och sen tåget till Arlanda. På eftermiddagen satt jag på ett flygplan till Köpenhamn för byte till nattflyget till Bangkock. Det hade varit lite nervöst innan avresan men nu var jag på väg - med visum både till Laos och Indien men naturligtvis inget planerat för besöket i Indien... det hanns inte med! Hur skulle det nu gå? Läs fortsättningen här!

Invitation till Indien?

I min andra blogg, ja den första... nu krånglade jag visst till det - jag menar i den första blogg som jag startade - Saxdalen blogg - har jag nämnt att jag tidigt var intresserad av Indien och under 60-talet köpte en bok av en indisk bokförsäljare utanför Stockhoms central.

Den här bloggen har jag tänkt som mer internationell och eftersom jag har haft det stora förmånen att få resa mycket i mitt arbete vill jag gärna dela med mig lite av alla de upplevelser jag haft både som privat resenär och som resenär i arbetet.

Så jag köpte en bok om hinduism på 60-talet och läste en hel del om Indien och hade väl drömmar att komma dit någon gång. Men studier, familj och många intressen fick väl Indien-drömmarna att bli alltmer avlägsna.

Men som av en slump "råkade" jag komma dit 1998:

Under hösten 1997 hade jag blivit tillfrågad på mitt jobb på Statistiska centralbyrån i Örebro om jag var intresserad av att ge en kurs i ett statistikdatorprogram i Laos. Jag visste ju knappt var Laos låg och jag hade aldrig varit ute på något utlandsuppdrag. Men jag var intresserad och jag läste om Laos och hade kontakt med vår internationella konsultavdelning och svarade ja på deras förfrågan.

Tidigt på vintern 1998 åkte jag med ett morgontåg från Falköping till Örebro. Det var kallt och snöstorm. Jag hade både biljett och platsbiljettett - men när jag steg på tåget i Falköping var min plats upptagen. Som om inte vädret (det var snöstorm och svinkallt den morgonen) och den tidiga morgonen (jag är ingen morgonmänniska) var nog...

Men som lite blyg och ordentlig svensk som inte vill bråka i onödan satte jag mig istället på platsen mitt emot, på andra sidan det lilla bordet. Den var ledig. Dessutom fick jag nu åka framlänges... Jag tror att jag tänkte försöka somna så fort som möjligt i den usla morgonstunden. Jag kanske inte ens var på mitt bästa humör men som den nyfikna och inte alltför blyga svensk som jag också är... började jag redan efter en kort stund prata med den damen ifråga.

Mina fördomar hade redan fått mig att anta att det var en vanlig svensk invandrare, jag hade inte hunnit skaffa mig någon förutfattad mening om varifrån... men hon förklarade sig snabbt: Hon var från Indien, New Delhi och hon var inte på väg från Göteborg till någon släkting i Stockholm - som jag redan hunnit gissa mig till, nej hon var på väg från postorderföretagen i Borås - som hon besökt igår - till H&M:s huvudkontor i Stockholm.
Hon sålde kläder.

Jag blev positivt överraskad över att hon var från Indien, ett av mina gamla intressen, och jag vaknade till ganska fort och nämnde att jag hade fått en förfrågan om att åka till Laos för att arbeta där en månad.

- Men då måste du komma och hälsa på mig i Dehi!

Jag var ju knappt vaken med den lite svindlande tanken att åka till Laos, första utlandsuppdraget, och att kanske också stanna i Indien? Men det här lät ju också väldigt intressant - eller snarare som en dröm!

Det är inte så långt mellan Falköping och Skövde (18 minuter) men jag tror att när vi stannade i Skövde så hade jag redan bjudit Anu (hon kallade sig Anu men hennes "riktiga" förnamn var Anushka) på kaffe i kafévagnen.

Trots snöovädret utanför fönstret försvann tiden fort innan jag måste stiga av i Hallsberg för byte till Örebro. Men vi hann avhandla en hel del. Och det viktigaste var att vi hann byta e-mailadresser, för säkerhets skull hade vi båda våra visitkort och på baksidan skrev vi våra pribata e-porstadresser.

Jag steg av i Hallsberg, denna kalla dragiga station där jag väntat så många timmar på så många försenade tåg - men nu var jag vaken! Laos... Indien... undrar om det var så här Columbus kände sig innan han stack till Västindien?

Jag kom fram till jobbet i Örebro och jobbade väl lite som i dvala men försökte vara realistisk och tänkte att "så här gör ju folk: säger att man ska hålla kontakten och träffas och byter adresser och sen dör alltihopa ut... Men som den godtrogna mas som jag också tillåter mig vara så skickade jag i god tid innan Anu skulle vara tillbaka hemma i New Delhi ett e-brev till henne och tackade för den intressantaste resa jag haft mellan Falköping och Hallsberg och hoppades i bästa fall på ett svar.

Jag fick svar och vi brevväxlade ganska flitigt på Internet. Utlandsuppdragen var aldrig säkra även om de var planerade, kanske hälften blev av, men jag hoppades på positivt svar från Laos. Svaret dröjde och först i april tror jag att det blev klart att jag skulle åka till Laos. Då var det ganska bråttom med all pappersexcercis och jag kontaktade vår resebyrå för att höra hur mycket jag skulle behöva betala extra för att stanna i New Delhi på hemvägen från Laos och Bangkock.

Det dröjde ett par dagar innen jag fick ett samtal från resebyrån att det skulle kosta ca. 12000 kr extra... Det behövdes en extra tur- och returbiljett Bangkock-New Delhi och det var det lägsta priset vid den tidpunkten. Jag sa direkt att det inte var att tänka på.

Visst var jag besviken men inte totalt överraskad. Det är nästan 300 mil mellan Bangkok och New Delhi, och sen tur och retur. Det kostar ju att flyga reguljärflyg i Europa också...

Men jag kom till Indien i alla fall... Klicka här för att höra fortsättningen!