Vad är jazz och vad är humor

Att definiera ett begrepp är inte alltid så lätt. Det gäller antingen att med kända termer beskriva något som hittills är okänt. En sådan definition kallas konnotativ eller abstrakt.

En annan typ av definition som kallas denotativ eller konkret innebär att man pekar ut ett objekt som tillhör den grupp av objekt som det utpekade objektet hör till.

Det där var väldigt teoretiskt och svårt att förstå. Det kanske blir lättare med ett exempel: Anta att vi ska definiera begreppet katt.

Den abstrakta definitionen skulle kunna börja med något i stil med... En katt har fyra ben och en svans. Den har mjuka hårlösa dynor under fötterna och däremellan vassa klor...

En konkret definition av katt går till så att man letar på en katt, visar upp den och säger: Det här är en katt.
 
Nu har den tekniska utvecklingen lett till nya möjligheter till att förstå begrepp. Jag tänker t.ex. på videowebbplatsen youtube.

Den som läst en del i mina bloggar har nog inte undgått att förstå att jag är intresserad av jazz. Min tanke var att om jag söker på ordet jazz på youtube så måste den första träffen vara ett gott och typiskt exempel på jazz. Jag sökte och det här blev den första träffen:

 

 

Själv tycker jag att det här är ett mycket bra exempel på jazz så metoden verkar vara lyckad.

Jag testade sen samma metod för begreppet humor. Den första träffen på youtube blev då den här videon:

Det här tycker jag inte är humor men jag känner igen det från USA där det finns flera TV-program som bygger på att människor eller djur råkar illa ut och säkert också gör sig illa. För mig stämmer inte det här programmet med begreppet humor. Men det är försås också en fråga om tycke och smak.

Barbara Dennerlein

Musiken följer mig varje dag oavsett om jag lyssnar på musik eller spelar för mig själv. Musiken finns alltid i bakhuvudet. Så är det också med min mamma, 94 år gammal. För det mesta när jag besöker henne har hon en melodi i sitt huvud och hon visar det på något sätt, slår takten, nynnar eller sjunger.

Själv har jag på sistone lyssnat en hel del på en kvinnlig jazzorganist som jag beundrar mer och mer. Men låt oss lyssna och titta på Barbara Dennerlein så kan den som tycker om musiken läsa mer om henne under videon.

Tyvärr finns den talangfulla, amerikanska gitarristen Emily Rembler inte längre i livet. Hon dog redan 1990, endast 33 år gammal.
 

Barbara Dennerlein föddes 1964 i München. Hon fick en el-orgel och började spela när hon var 11 år, tog orgellektioner i 1½ år då hon lärde sig spela orgel med två manualer och fotbaspedaler. Barbara fortsatte att själv utveckla sitt orgelspel utan lärare.

När hon fyllt 15 år spelade hon för första gången på en jazzklubb och blev snart bandets ledare. I samma ålder deltog hon i en organisttävling där jazzlegenden och säkert världens mest kända jazzorganist Jimmy Smith var en av domarna.
 
Barbara satt och spelade On the Sunny Side of the Street när någon bakom henne tog hennes långa hår och lade det åt ena sidan och satte sig bredvid henne och började spela med henne. Det var just den världberömde jazzorganisten Jimmy Smith och det var deras första möte. De behöll kontakten och Barbara beskriver i en intervju att det inte var några problem tills Jimmy Smith började se henne som en konkurrent.
 
Vilken relation har jag då själv till Barbara Dennerlein? Jag har aldrig träffat henne och jag har aldrig sett henne men vi har varit i samma kyrka! Tyvärr var vi inte där samtidigt.
  
I New York besökte jag en gång Tritity Church som ligger i hjärtat av New York, på södra Manhattan. När jag var där, på 90-talet, låg World Trade Center bara några hundra meter från Triniti Church. Där tog jag ut pengar i en bankomat men åkte aldrig upp i tornet eftersom det var så låga moln över Manhattan att man inte kunde se tornens topp och troligen ingenting från tornens topp heller...
 

Trinity Church där Wall Street slutar. Bilden tagen från Wall Street.
Klicka på bilden för förstoring!

Men Barbara Dennerlein då? Jo hon har deltagit i en årligen åter- kommande orgelfestival i Trinity Church kallad Pedal and Pumps. Följande video är från 10 juli 208 när Barbara Dennerlein bidrog till orgelfestivalen med en 1 tim 6 min lång konsert på en unik "virtuell kyrkorgel". Med den akustik som Trinity Church har måste en orgelkonsert på plats vara en stor upplevelse, speciellt med organister som Barbara Dennerlein.  

För en stressad läsare på 2000-talet kanske en video på över timme verkar direkt avskräckande. Men är du det allra minsta intresserad av jazz så lyssna åtminstone till de första 11 minuterna: En hyllning till Fats Waller med hans  Ain't Misbehavin'. I det här inlägget har vi fått stifta bekantskap med en av de största jazzorganisterna i vår tid både som Hammondorganist på Hammond B-orgel och som kyrkorganist. Min uppskattning av Barbara Dennerlein gör att vi säkert kommer tillbaka till henne i något kommande inlägg.
  

 

Se och lyssna till fler videor med Barbara Dennerlein här. Att hon inte är helt okänd internationellt förstår man om man vet att hon fått över 
1 000 000 träffar på youtube.

Sydafrika efter fotbolls-VM

Världsmästerskapet i fotboll 2010 är över. Alla landslag, alla utländska supporters har åkt hem (om de inte passade på att ta någon veckas semester i Sydafrika när de ändå var där...).
 
Jag har redan talat om att jag gillade Sydafrika mycket när jag arbetade där. Och inför fotbolls-VM var jag orolig att Sydafrika inte skulle klara arrangemangen och säkerheten. Men mitt intryck är att de har lyckats, åtminstone mycket över min förväntan.
 
Samtidigt inser jag att mycket har hänt i Sydafrika sedan jag var där 2000 och 2001. Första gången jag kom dit var inte ens sex år sedan det fria valet 1994 gett Sydafrika ett styre som inte genom konstitutionen missgynnade de stora icke-vita folkgrupperna i landet. Nu har ytterligare 10 år gått med utveckling i Sydafrika.
 
Efter fotbolls-VM kan nu sydafrikanerna återgå till ett mer normalt liv igen. Det gäller också Sydafrikas många vilda djur. Vuvuzelas och andra konstiga ljud har säkert stört den normala rytmen i Sydafrikas djurliv. Nu kan lejonen sova igen på nätterna i den mäktiga och åter tysta djungeln även om de inte är långt ifrån den fredliga byn... Ja lyssna själva: 
  




















 

Det finns många inspelningar av The Lion Sleeps Tonight men jag hittade ingen typisk sydafrikansk. Det beror väl på att både filmen och musikalen Lejonkungen är USA-produktioner.
 
En av de bättre inspelningarna tycker jag är den ovan. Den är också amerikansk. A capella-kören som jag fastnade för kallar sig Straight No Chaser.  Det får mina tankar att gå tillbaka till 1959-1962 när jag och min musikintresserade kompis Lennart Blom från Grängesberg besökte och kanske besvärade? tjejerna i Domus skivavdelning varje håltimme och om vi åt fort: under senare delen av lunchrasten samt mellan sista lektionen och bussens/rälsbussens avgång från Ludvika.
 
Jag sänder en tacksamhetens tanke till Monika Glemmert (hon hette så då) från Gonäs som åkte med bussen till Ludvika på morgonen. Hennes jobbarkompis bodde troligen i Ludvika och därför har jag glömt hennes namn. De har båda bidragit mycket till min musikaliska njutning och skolning...
 
Straight No Chaser är också ett uttryck som har att göra med alkoholkonsumption och betyder fritt översatt: Rakt upp och ner - ingen eftersläckare! Straight no chaser var också titeln på en jazzlåt komponerad av en av mina favoritpianister (jag spelade själv piano) Thelonious Monk. Nu skulle jag naturligtvis spela den låten med kompositören men väljer att låta Thelonious spela en annan av sina kompositioner: Blue Monk. Den känns lite närmare eftersom den spelades in i Oslo 1966 med Thelonious på piano, Charlie Rouse tenorsax, Larry Gales bas och Ben Riley trummor. Thelonious spelade alltid med speciella huvudbonader. När han gästade Sverige lär han ha spelat i en björnskinnsmössa.
  
Av upphovsrättsliga skäl har videon med Blue Monk tagits bort från Youtube så därför kommer här i stället Straight no Chaser, (ändrat i augusti 2013).
 
Thelonious Monk är en av jazzens stora inte bara som pianist utan också som kompositör. Han komponerade inte mer än 70 melodier men är nummer två när det gäller kompositörer med mest inspelade låtar - efter Duke Ellington som gjorde mer än 1000 kompositioner.
 
Lyssna och njut av "gammal, god" jazz! Bara en lite varning:
Det här är ingen kortvideo utan en hel långfilm med massor med historia och jazz. Den som bara är lindrigt jazzintresserad kanske drar sig för att lyssna till jazz och jazzhistoria i 1½ timme, om inte intresset för Clint Eastwoods filmer är stort. Det är nämligen han som presenterar den här Warner Bros-filmen.
  

Ett möte med lidande

Rubriken är kanske både mångtydig och skrämmande, men inte för mig. Jag vet ju exakt vad som ligger bakom och jag ska förklara:

Musik har alltid varit ett av mina stora intressen, all musik. Jazzen har kanske varit min favoritmusik, särskilt under tonåren och i 20-årsåldern. Men i mina två bloggar har jag också avslöjat att klassisk indisk musik var ett tidigt intresse. Latinamerikanska rytmer har fascinerat mig sen jag var 18. Afrikansk musik blev jag fångad av när jag arbetade i Sydafrika under tre perioder. Jag ska berätta mer om några stora musikupplevelser i kommande inslag.

Musik ger så många upplevelser. Den senaste stora musikupplevelsen var igår. Jag letade på Internet. Jag ville lära mig mer om pasodoble, den spanska dansen som betraktas som Spaniens nationaldans. Då hittade jag en LP med titeln Pasodoble med den svenske basisten Lars Danielsson och en för mig ny bekanstskap: Den polske pianisten Leszek Możdżer. Titelmelodin Pasodoble finns på video också - på YouTube förstås. Vad finns inte där? Det är inte det vanliga sättet att spela pasodoble, nej mera jazz, men jag blev förtjust!

Om du inte redan lyssnat på trion Lars Danielsson (bas), Leszek Możdżer (piano) och Xavier Dessandre Navarre (slagverk) i Pasodoble kan du klicka på länken i föregående stycke.

Själv gick jag också vidare och lyssnade på flera inspelningar med Lars Danielsson och Leszek Możdżer. En favorit blev:



Det är fortfarande en trio men här med slagverkaren Zohar Fresco. Dessutom har Lars Danielsson bytt instrument från bas till cello. Och som han spelar cello! Och som trion spelar tillsammans! Det här är modern jazz precis som det var på 60-talet men ändå så mycket vidareutvecklad. Och visst finns det spår av traditionell folkmusik. Pianospelet påminner mig om min svenska jazzpianoidol Jan Johansson. De har lite samma teknik. Och den här videon visar så mycket god teknik, musikaliskt teknik och inspelningsmässig teknik. Jag känner som om jag sitter i konsertsalen som är alldeles tyst förutom den uttrycksfulla musiken och ett par tillbakahållna ovationer när upplevelsen blir för stark för att inte uttryckas på något sätt. Då är det inte tekniken utan musiken och musikaliteten som dominerar...

Tänk att musik kan uttrycka så mycket. Och bra musik har förmågan att uttrycka många olika och starka känslor både hos den som har förmågan att spela och den som har förmågan att lyssna.

Så förklaringen till den kanske sorgliga rubriken är helt enkelt den engelska titeln Suffering - på svenska smärta eller lidande. Men jag led inte. Visserligen trängde tårarna fram när jag lyssnade men det var inte av smärta - utan av njutning.

Min andra minnesvärda Örebroresa

I Saxdalen blogg har jag skrivit om min första minnesvärda resa till Örebro (klicka på länken för att komma dit). Här ska jag berätta om min andra mycket minnesvärda Örebroresa.

Båda mina föräldrar och jag tyckte mycket om musik. Min mormor lärde mig de första tre ackorden på gitarr när jag var fem år. Min mamma spelade piano - hon hade plockat lingon och sytt "kontorsrockar" så att hon kunde köpa ett "kammarpiano". Min morbror spelade gitarr och piano och sjöng och min kusin spelade trummor. Det fanns alltid massor av musik och sång i min barndom.

Min mors favoritmusik var jazz och hennes stora favorit var Louis Armstrong. På den tiden hade vi ingen skivspelare och skivor utan man lyssnade på radio. Men vi hade nu bil och på något sätt hade vi fått reda på att Louis Armstrong skulle komma till Örebro för att ge en konsert i Idrottshuset.

Det blev en av mina stora musikupplevelser - jag har haft ganska många - men det här var en av de första. Jag tror att det var 1955 men är inte säker: Louise Armstrong spelade också i Idrottshuset 1959. I vilket fall som helst - här fick man ståpäls som Gunde Svan säger. En Sachmo med ett vitt glittrande leende, en packe vita nästdukar för att torka svetten ur pannan och en otrolig spelglädje. Den ena stora stora kändismelodin efter den andra avlöste varandra, det var inte en kort konsert, Louise Armstrong gav verkligen valuta för pengarna och jag tror ingen som gillade eller gillar Louis Armstrong var besviken på den konserten. Med Louis Armstrong All Star Sextett så var det helt klart bara stjärnor på scenen.

Louis Armstrong dog 1971 men jag är mycket glad och tacksam över mina föräldrars musikintresse som gjorde att jag kunde se Satchmo live innan jag själv hade bil och körkort. En av mina stora musikupplevelser.

Om du vill höra och se Lois Armstrong All Stars spela Muskrat Ramble i München 1962 Klicka här!