Ett möte med lidande

Rubriken är kanske både mångtydig och skrämmande, men inte för mig. Jag vet ju exakt vad som ligger bakom och jag ska förklara:

Musik har alltid varit ett av mina stora intressen, all musik. Jazzen har kanske varit min favoritmusik, särskilt under tonåren och i 20-årsåldern. Men i mina två bloggar har jag också avslöjat att klassisk indisk musik var ett tidigt intresse. Latinamerikanska rytmer har fascinerat mig sen jag var 18. Afrikansk musik blev jag fångad av när jag arbetade i Sydafrika under tre perioder. Jag ska berätta mer om några stora musikupplevelser i kommande inslag.

Musik ger så många upplevelser. Den senaste stora musikupplevelsen var igår. Jag letade på Internet. Jag ville lära mig mer om pasodoble, den spanska dansen som betraktas som Spaniens nationaldans. Då hittade jag en LP med titeln Pasodoble med den svenske basisten Lars Danielsson och en för mig ny bekanstskap: Den polske pianisten Leszek Możdżer. Titelmelodin Pasodoble finns på video också - på YouTube förstås. Vad finns inte där? Det är inte det vanliga sättet att spela pasodoble, nej mera jazz, men jag blev förtjust!

Om du inte redan lyssnat på trion Lars Danielsson (bas), Leszek Możdżer (piano) och Xavier Dessandre Navarre (slagverk) i Pasodoble kan du klicka på länken i föregående stycke.

Själv gick jag också vidare och lyssnade på flera inspelningar med Lars Danielsson och Leszek Możdżer. En favorit blev:



Det är fortfarande en trio men här med slagverkaren Zohar Fresco. Dessutom har Lars Danielsson bytt instrument från bas till cello. Och som han spelar cello! Och som trion spelar tillsammans! Det här är modern jazz precis som det var på 60-talet men ändå så mycket vidareutvecklad. Och visst finns det spår av traditionell folkmusik. Pianospelet påminner mig om min svenska jazzpianoidol Jan Johansson. De har lite samma teknik. Och den här videon visar så mycket god teknik, musikaliskt teknik och inspelningsmässig teknik. Jag känner som om jag sitter i konsertsalen som är alldeles tyst förutom den uttrycksfulla musiken och ett par tillbakahållna ovationer när upplevelsen blir för stark för att inte uttryckas på något sätt. Då är det inte tekniken utan musiken och musikaliteten som dominerar...

Tänk att musik kan uttrycka så mycket. Och bra musik har förmågan att uttrycka många olika och starka känslor både hos den som har förmågan att spela och den som har förmågan att lyssna.

Så förklaringen till den kanske sorgliga rubriken är helt enkelt den engelska titeln Suffering - på svenska smärta eller lidande. Men jag led inte. Visserligen trängde tårarna fram när jag lyssnade men det var inte av smärta - utan av njutning.

Min andra minnesvärda Örebroresa

I Saxdalen blogg har jag skrivit om min första minnesvärda resa till Örebro (klicka på länken för att komma dit). Här ska jag berätta om min andra mycket minnesvärda Örebroresa.

Båda mina föräldrar och jag tyckte mycket om musik. Min mormor lärde mig de första tre ackorden på gitarr när jag var fem år. Min mamma spelade piano - hon hade plockat lingon och sytt "kontorsrockar" så att hon kunde köpa ett "kammarpiano". Min morbror spelade gitarr och piano och sjöng och min kusin spelade trummor. Det fanns alltid massor av musik och sång i min barndom.

Min mors favoritmusik var jazz och hennes stora favorit var Louis Armstrong. På den tiden hade vi ingen skivspelare och skivor utan man lyssnade på radio. Men vi hade nu bil och på något sätt hade vi fått reda på att Louis Armstrong skulle komma till Örebro för att ge en konsert i Idrottshuset.

Det blev en av mina stora musikupplevelser - jag har haft ganska många - men det här var en av de första. Jag tror att det var 1955 men är inte säker: Louise Armstrong spelade också i Idrottshuset 1959. I vilket fall som helst - här fick man ståpäls som Gunde Svan säger. En Sachmo med ett vitt glittrande leende, en packe vita nästdukar för att torka svetten ur pannan och en otrolig spelglädje. Den ena stora stora kändismelodin efter den andra avlöste varandra, det var inte en kort konsert, Louise Armstrong gav verkligen valuta för pengarna och jag tror ingen som gillade eller gillar Louis Armstrong var besviken på den konserten. Med Louis Armstrong All Star Sextett så var det helt klart bara stjärnor på scenen.

Louis Armstrong dog 1971 men jag är mycket glad och tacksam över mina föräldrars musikintresse som gjorde att jag kunde se Satchmo live innan jag själv hade bil och körkort. En av mina stora musikupplevelser.

Om du vill höra och se Lois Armstrong All Stars spela Muskrat Ramble i München 1962 Klicka här!