Min varmaste dag hittills

Det var varmt när jag kom till Indien men inte så varmt att det var obehagligt för mig. Jag var anpassad till 30-35 C° från en månad i Laos. Under min andra dag i New Delhi var planen att jag skulle bli hämtad av en buss från mitt hotell kl. 09.00 för en heldags rundtur i New Delhi och Delhi. Som svensk var jag förstås i receptionen och redo för avfärd åtminstone en kvart före utsatt avgångstid.

Jag hade läst min guidebok om New Delhi och visste att om man tar det lugnt och bara betalar sin lilla backshish (dricks) så brukade allt fungera bra i Indien. Under natten var det mycket varmt och flera elavbrott inträffade. Då startade takfläkten i rummet att snurra som en helkopterpropeller. Det blev inte svalare men åtminstone lite fläktande värme. Senare lärde jag mig att hotellet hade ett eget elverk som startade om det blev avbrott i den allmänna elförsörjningen. Det hade inträffat flera gånger under natten.

En halvtimme efter den tid bussen skulle hämta mig började jag bli lite orolig men jag tänkte att det var bäst att avvakta... jag hade ju betalat min backshish och hoppades att det skulle lösa problemen. Jag väntade en kvart till men sen rådfrågade jag portieren om vad jag skulle göra. Han rådde mig att vänta en kvart till annars skulle han ringa hotellet där vi hade beställt resan.

Den kvarten gick och portieren ringde hotellet där jag beställt rundturen. De hade inget besked men uppmanade mig att komma till hotellet och invänta bussen där. Det var inte mer än några hundra meter bort och jag promenerade dit.

Sitt ner och vänta så blir du hämtad! Vi säger till när din transport är här. Så jag satte mig på en av sofforna i den stora vackra hotellentrén och väntade. Det gick en halvtimme innan jag gick till sikhen som hade sålt rundturen till mig. Jo, min transport var på väg och jag skulle bara vänta några minuter så skulle en guide komma och hämta mig.

Mycket riktigt, efter liten stund kom en man och frågade efter mig och jag fick följa med ut till det jag väntade var en buss - men nej det var en tuktuk, den trehjuliga varianten av moped/motorcykel som är vanlig i hela Ostasien.

Det var inte speciellt bekvämt för mig med min reumatism och dåliga rygg att åka med den trehjuliga mopeden ungefär en halvtimme till det torg i mitten av Delhi där min runtdur skulle börja.

Men jag kom fram till det stora busstorg som var startpunkt för min dagsrundtur. Och tvärt emot min förmodan var jag i mycket god tid. Jag hade en timme på mig innan min buss skulle avgå. En för mig okänd person (guide?) kom och mötte mig på torget och sa att han skulle ta hand om mig och hjälpa mig under dagen. Han sa att han hade ordnat så att jag skulle få gå in i ett hinduiskt tempel innan min busstur skulle starta. En annan person skulle ta hand om mig när jag kom in i templet. "Bussguiden" följde mig till hindutemplet och lämnade mig i ett rum där jag skulle vänta.

Efter 5-10 minuter kom en man som sa att han skulle ta hand om mig och visa mig runt i templet. Jag skulle ta av mina skor (som jag redan hade gjort) och följde mannen. Jag talade om att jag var svensk och att jag tillhörde en protestantisk kyrka. Jag kände mig som en halv terrorist på väg in i det hinduiska templet. Men mannen sa att alla var välkomna till templet. Det var bara ett litet rum i templets mitt som bara fick besökas av hinduer.

Hinduprästen visade mig runt i de olika rummen i templet och berättade om hinduismen och de olika delarna i religionen. Han satte en röd punkt i min panna, bindi, som är en dekoration som särskilt hinduiska kvinnor använder men som också män kan ha. Jag upprepade att jag var kristen men han sa att det inte var något hinder, jag var välkommen i det hinduiska templet. Jag kände mig hedrad. Jag hade läst många böcker om Indien skildrat av svenska missionärer och en summering av det intryck de gett mig var: Indien är et underbart land och ett underbart folk, det enda problemet är att de inte insett att de har fel religion. Den här upplevelsen av internationell och ekumenisk vänskap gav mig en känsla av att det kanske var tvärt om: Det kanske är hinduerna som hade rätt religion...

Här - som kristen - i ett hinduiskt tempel kände jag mig minst lika välkommen som i en svensk kyrka. Min ledsagare visade mig runt och berättade om templets olika rum och deras funktion. Som sagt, det fanns ett rum i templet som ingen icke-hindu fick tillträde till men annars kände jag mig mycket välkommen och mitt oväntade "studiebesök" blev en mycket positiv introduktion till hinduismen.

Mitt besök i det hinduiska templet varade ungefär en timme. Sen satt jag åter i det "väntrum" i templet där min "bussguide" lämnat mig. Då kom två personer som sa att de var min guide och att de skulle ta hand om mig... Jag visste inte vem jag skulle följa men jag gick ut från templet och följde den som var närmast mig och han sa att han var guide för den bussresa som jag köpt och han skulle hjälpa mig under hela dagen.

Det var mycket varmt och guiden frågade om jag hade någon huvudbonad. Det hade jag inte så han tog mig till ett stånd där jag kunde köpa en skärmmössa som skulle lindra solen från att värma mitt huvud för mycket. Vi hade fortfarande en stund innan bussen skulle avgå och min guide föreslog att vi skulle ta något att dricka innan bussturen startade.

Vi gick in i ett hörn av torget där det växte lite träd eller buskar och längst in i hörnet fanns en servering. Min guide beställde varmt, grönt te både åt sig själv och mig. "Det här behövs när det är så varmt" sa han. Konstigt nog smakade det bra med varmt te i hettan. Efteråt lärde jag mig att när det är riktigt varm i luften är det varm dryck som är lämpligast.

Rundturen startade efter en stund och jag fick plats bredvid min guide. Bussen hade luftkonditionering och jag fick sitta längst fram bredvid guiden. Han brydde sig mycket om mig eftersom han visste att jag inte var van vid den höga temperaturen. Kanske berodde de också på att han också var kristen... liksom jag?

Vi hade en lång dag gemensamt och kom varandra nära. Och den här dagen visade sig vara den varmaste hittills i mitt liv. Den officiella temperaturen i New Delhi var 46,7 grader, en tangering av den temperatur jag sett på TV innan jag lämnade Laos.

Så nu behövde jag inte känna att jag missat ett värmerekord med ett par dagar. Nu hade jag upplevt det rekordet själv. Det var den högsta maj-temperaturen i New Delhi på ca. 30 år. Och jag var där!

Att åka till Indien österifrån

Tidigare inlägg har berättat om min resa till Laos och lite om den månad maj 1998 när jag arbetade där. Lite orolig var jag innan jag lämnade Laos eftersom jag mycket sent fick bekräftat att åtminstone ett av alla mina e-brev till Indien gått fram. Min vän Anu visste att jag skulle komma till huvudstaden New Delhi.

Under några år hade jag letat i bokantikvariaten i Örebro efter litteratur om Indien och före avresan hade jag också köpt ett par nya böcker, en om Indien och en om New Delhi. Jag kände mig förberedd men samtidigt lite orolig. Boken om New Delhi var full av varningar om allt möjligt som man råkar ut för i New Delhi och Delhi om man inte beter sig på rätt sätt och känner till en massa egenheter som finns i det indiska samhället och speciellt i huvudstaden.

Direkt inför avresan från Vientiane i Laos till Bangkok där jag skulle tillbringa halva dagen innen flyget till New Delhi skulle avgå var ju valutan ett aktuellt problem. Jag hade nog läst att man inte får föra in eller ut den indiska valutan rupies ur landet. Jag åkte till en bank i Vientiane för att höra om man kunde köpa rupies där. Banktjänstemannen beklagade att de inte hade några rupies att sälja men förklarade att jag kunde köpa rupies på flygplatsen i Bangkok.

När det gäller valuta hade jag inte växlat in mer pengar än jag behövde för de sista dagarnas behov i Vientiane. Göte skjutsade mig till flygplatsen och jag gick in för att checka in. Jag hade pass och visum i ordning och trodde att det skulle går fort genom passkontrollen. Där visade det sig att jag måste betala en flygplatsskatt som jag inte räknat med. Det stora problemet - förutom att mina hopskrapade pengar nätt och jämt räckte till skatten - var språkproblem. Mannen i luckan pratade inget annat språk än lao och det tog lång tid innan jag fick tala med någon som pratade franska, ett språk som jag brukar ta till som en sista utväg. Men det löste sig och jag kom med Thai Airways plan till Bangkok.

På flygplatsen i Bangkok var min första uppgift att växla åt mig rupies. Men det visade sig omöjligt. De följde också det indiska regelsystemet och handlade inte med indiska rupies. Jag hade ju läst på bra och blev lite orolig när jag tänkte tillbaka till vad jag läst i min New Delhi-guide: Var mycket försiktig om du anländer till Indira Gandhi International Airport sent på kvällen eller under natten. Det finns alla möjligheter att på olika sätt bli lurad, speciellt om du anländer till Indien för första gången! Lite lugnare blev jag när jag kom ihåg att boken också informerade om att flygplatsen hade en Thomas Cook bank som var öppen dygnet runt.

Sen var det bara att vänta några timmar tills planet mot New Delhi skulle avgå. Det var intressant att titta på alla människor som skulle åke med till Indien. Som vanligt en blandning av olika typer av människor. Kvällen innan jag reste från Laos hade jag sett på Thailändsk TV att det varit värmerekord i New Delhi, 47 grader! Det var väl ungefär 35 grader både i Laos och Bangkok och jag hade anpassat mig helt till värmen nu. Jag tyckte det var lite synd att jag missade värmerekordet med två dagar men samtidigt är ju 47 grader i varmaste laget. Jag undrade om några kraftiga indiska kvinnor klädda i saris tyckte det var för varmt i avgångshallen. En sari innehåller ju flera meter tyg och inte alltid så tunt tyg.

Så småningom blev det dags att gå ombord och vi startade i riktning mot New Delhi. Planerad landningstid var kl 23.00-23.30 jag minns inte exakt. Flygningen gick bra och som planerat. Något före midnatt befann jag mig i ankomsthallen på Indira Gandhi International Airport, för första gången på indisk mark trodde jag. Jag fick syn på den efterlängtade skylten "Thomas Cook", det var bara 50 meter dit. En vakt stoppade mig: Jag befann mig tydligen fortfarande på internationell mark och om jag lämnade ankomsthallens område fick jag inte gå in dit igen. Där fanns ju Informationen och jag behövde ju växla valuta för att kunna ta en taxi till hotellet.

Den här bilden är från avgångshallen på Indira Gandhi International Airport

Det blev en del diskuterande med vakten innan jag fick jag tillåtelse att gå fem meter över gränsen till Thomas Cook för att växla för att sen bli insläppt igen. Allt verkade ordna sig. Men då uppstod ett nytt problem. Thomas Cooks växlingskontor var helt upplyst och verkade öppet men det fanns ingen personal där... Jag ringde på klockan och jag väntade men ingen personal visade sig. Till sist tordes jag inte vänta för länge utan gick tillbaka till vakten som släppte in mig i ankomsthallen igen.

Kosan styrdes nu mot en uniformerad flygplatsvärdinna, en vänlig hindukvinna som lyssnade på mitt problem. Hon hjälpte mig snabbt att ordna ett speciellt arrangemang. Hon ringde nattportieren på mitt hotell och bad att jag skulle få min taxi betald från hotellet. Jag skulle senare få betala taxin på min hotellräkning. Taxichauffören skulle inte få några pengar innan han lämnat mig på hotellet. Det löste ett problem som min guideboken upplyste kunde kunde hända: att taxitaxichauffören tog en annan väg än den direkta vägen till hotellet och ibland till och med sa något i stil med att det var trafikproblem som nu gjorde det omöjligt att komma hotellet men att han hade en farbror som hade ett hotell och han skulle kunna skjutsa mig dit om jag ville ha ett hotellrum till natten...

Men det här arrangemanget gjorde mig trygg. Taxin visade vara en gammal bil och det var två män som fick en slags fraktsedel från flygplatsvärdinnan för att ta mig till hotellet. Hela taxiresan gick bra. Det enda lilla problemet var att få igång bilen som var gammal och såg ut som en gammal Fiat. Jag njöt av resan som gav många nya intryck. Oväntat bra väg, en slags motorväg men här och där med melonstånd med stora berg av meloner och annan frukt att köpa. Det var mörkt i den indiska natten men försäljarna hade någon slags belysning och kunde säkert ha öppet hela natten. Trafiken var inte så tät så inom en timme var jag framme, taxichaufförerna hade fått sina pengar och jag var på mitt hotell för att sova första natten i New Delhi. Jag hade fortfarande inte en rupie och jag hade inte betalat en enda rupie i dricks, kallas backshish, något som min guidebok rekommenderade och som man alltid förväntas ge för varje hjälp och service man får. Än hade jag ju inga indiska pengar att betala med men det skulle jag ordna i morgon.

En gammal dröm hade just gått i uppfyllelse:

Jag var i Indien!