Jag blev adopterad i Indien!

Jag blev synnerligen väl omhändertagen i New Delhi. Min nya vän Anu var tvungen att arbeta under några dagar när jag besökte Indien. Men hon såg till att jag hade fullständig hjälp att utforska Indiens huvudstad så mycket jag orkade under min korta tid där. Hon har tillsammans med sin bror företag i textilbranchen. Jag fick följa med till hennes företag och se hur man arbetade. Det var intressant att se hur de anställda med olika religioner arbetade sida vid sida. Stämningen verkade mycket god mellan de anställda trots flera olika religioner.

Indiens befolkning är till 82 % hinduer. Anu och hennes familj är hinduer. Muslimerna utgör 12 % av befolkningen, kristna och sikher två procent vardera. På Anus företag arbetade alla religioner sida vid sida. Många hade bilder av sina gudar och religiösa motiv uppsatta vid sina arbetsplatser. Det verkade inte finnas någon motsättning mellan de religiösa grupperna på arbetsplatsen.

När Anu och jag var ensamma berättade Anu att det inte finns några religiösa motsättninger på hennes företag men att hinduerna har historier om sikher ungefär som vi har historier om norrmän. Hon berättade många sikh-historier för mig men sa att de bara berättades mellan hinduer när det inte finns några sikher närvarande. Sikherna har säkert sina historier om hinduer...

Jag hade min småbildskamera som jag fick när jag tog studenten 1962 med mig till Laos och Indien och jag tog många filmer. Tyvärr visade det sig när jag kom hem att jag bara hade ett par bilder från min resa. Kameran hade gått sönder och den hade inte matat fram filmen. Det var nog den mest olämpliga tidpunkten att bli utan kamera jag kan tänka mig. Från Indien fick jag bara en användbar bild. Den är jag mycket glad att jag fick med mig hem. Det är en bild av Anu när vi en dag besökte en tennisturnering vid en skola där hennes yngsta dotter Amrita deltog.

Min indiska vän Anu i New Delhi, maj 1998

Även om Anu inte hade några några skyldigheter mot mig var hon en enastående värdinna under min vistelse i New Delhi. Jag fick lära mig mycket om Indien, hinduismen och fick träffa många indier i deras dagliga liv. Det jag uppskattar mer än allt annat från mitt stopp i Indien är kontakten med Anus familj. Vi hade faktiskt inte pratat om hennes familjesituation innan jag kom till New Delhi.

Anu är inte fattig, hon tillhör Indiens växande medelklass, eller övre medelklass. Inom hinduismen som inom de flesta samhällen är familjen en central och mycket viktig enhet. Anu har två barn och är frånskild ensamstående mor. Det innebär för det mesta i en hinduisk familj att hon skulle uteslutas från sin föräldrafamilj. Men Anus föräldrar har inte förkastat henne utan tvärt om hjälpt henne att ta hand om hennes barn och att hjälpa henne när hon arbetar och hon har haft möjlighet att skaffa sig inte enbart arbete utan också att utveckla sina företag som hon driver tillsammans med sin bror.

Familjen i Anus fall är hennes två döttrar, föräldrar och bror med fru och barn. Tre generationer bor i samma trevåningshus och har en våning vardera, färäldrarna bor på en våning, Anus bror och hans familj på en våning och Anu med sina döttrar på den tredje våningen.

När Anu inte arbetade var jag antingen inbjuden till familjen eller följde hon med mig på några av mina önskemål som jag hade.

En önskan jag hade var att få lyssna till en indisk, klassisk konsert. Det gjorde vi andra kvällen jag var i New Delhi. Det är ett oförglömligt minne. Vi körde ganska långt, kanske ett par mil, till andra sidan av New Delhi. Vi kom in ganska sent men det var som det borde vara. Vi fick gå fram till en av de främre raderna där det fortfarande fanns några mycket bra sittplatser och kunde se och höra konserten utmärkt. Det var inte Ravi Shankar men det var klassisk indisk musik. Huvudinstrumenten var gitarr och tabla och instrumentalisterna satt alldeles framför oss på golvet som alltid när det är en klassisk indisk konsert.

De 2-3 timmar konserten varade försvann som i ett skimmer men lämnade efter sig en musikalisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Jag har tidigare i bloggen berättat om mitt köp av en egen sitar. Det var också en stor upplevelse. Hittills har jag betraktat min sitar som mer eller mindre helig. Jag har önskat lära mig spela sitar men hittade ingen lärare i Örebro. Möjligen ska jag försöka med självstudier med hjälp av den mängd hjälp man kan få på Internet.

Jag kom mycket bra överens med Anus barn och särskilt den äldsta dottern Aditi var mycket nyfiken på att lära sig om "Väst-världen". Hon drömde om att få komma till England för att studera på universitet. Själv ville jag lära mig så mycket jag hann om Indien, indiska seder och hinduism. Barnen kallade mig Mr. Ola och ganska tidigt fråga de jag om hur man tilltalar varandra i det hinduiska samhället. Aditi berättade att yngre alltid tilltalar äldre män med Mr. Men, sa hon, om man känner någon äldre person väl och tycker mycket om honom kan man kalla honom Uncle (morbror eller farbror).

Jag fick lära mig massor av Anus familj och en av de sista dagarna i New Delhi kom Aditi till mig och frågade om hon fick kalla mig Uncle! Jag blev både rörd och mycket glad. Aditi blev min systerdotter och Anu, hennes mamma, blev min syster. Och även om vår kontakt nu efter 11 år är ganska sporadisk så känner jag det lika mycket som ett släktskap som en djup vänskap. Jag känner mig alltid välkommen till Indien och Familjen kommer alltid att höra till mina närmaste vänner. Jag känner mig som adopterad i Anus familj.

Jag vaknade i Indiens huvudstad New Delhi

Jag sov ganska bra första natten i New Delhi. Ja, låt oss reda ut det här med Delhi och New Delhi: Delhi är en gammals stad, enligt arkeologiska fynd var området befolkat redan under andra årtusendet före Kristus. Delhi har också under lång tid varit säte för Indiens styre under olika dynastier men Calcutta och Agra har också under ett par perioder varit Indiens huvudstad. Stor-Delhi har i dag ca. 20 miljoner invånare om man räknar med hela "tätorten" men den del som ligger inom det geografiskt avgränsade huvudstadsområdet beräknas ha ca. 16 miljoner invånare.

Delhi är emellertid inte Indiens huvudstad. Det är i stället New Delhi, den stadsdel som engelsmännen byggde innan de 1911 flyttade Indiens huvudstad från Calcutta till New Delhi. New Delhi har ca. 300 000 invånare och är en förstad till eller stadsdel i Delhi. Varje dynasti som regerat i Indien från Delhiområdet har byggt en ny huvudstad - en ny stadsdel i Delhiområdet. New Delhi är den 8:e eller 9:e huvudstaden, den 7:e eller 8:e byggdes av mogulhärskaren Shah Jahan 1638-1649 och kallas Gamla Delhi (Old Delhi).

Men jag vaknade alltså i New Delhi. Jag hade sovit bra trots att det var varmt. Min vän Anu hade varit förståndigare än jag själv och beställt ett hotellrum med luftkonditionering. Jag hade skrivit till henne att jag inte brydde mig så mycket om hur rummet såg ut och att jag nog skulle klara mig utan luftkonditionering. Jag skulle ju bara sova där... Dumt! Visserligen hade jag varit i Laos en månad med temperaturer runt 35 grader men här var det 45. Och utan luftkonditionering skulle jag knappast ha sovit alls - eller åtminstone inte bra.

Nu skulle Anu komma till mitt hotell och jag hade ingen aning om vad som skulle hända under dagen - eller under den närmaste veckan. Det var verkligen spännande.

Anu kom och jag kände nästan inte igen henne. Senast jag såg henne var för mer än tre månader sedan när det var minus 20 grader och snöstorm över Västgötaslätten och här kom hon nu klädd i en sari i den indiska sommarvärmen. Hon föreslog att vi skulle åka till ett annat stort hotell bara ett par hundra meter bort så att vi skulle kunna planera min vecka i Indien. Hon hade bil och vi körde över till ett stort hotell med en service som jag inte är van vid.

Vi bara stannade framför den pampiga entrén och en uniformerad chaufför tog hand om bilen. Vi gick in i den mycket stora receptionen/foajén med marmorgolv, letade på en ledig soffa med stort glasbord och satte oss. Det var inte många människor där och det fanns många lediga soffor. Utanför en av glasväggarna var det en tropisk trädgård och det passade bra till den höga temperaturen.

Vad ville jag göra under min vecka i Indien? Jag hade inte funderat så mycket på det. Visserligen hade jag studerat mina Indienböcker men nu var jag ju redan här i Indien, i verkligheten. Anu talade om att hon var tvungen att arbeta en del under veckan men hon ville veta vad jag ville se och göra så att hon kunde hjälpa mig att ordna min vecka så bra som möjligt.

Mina önskningar var:

1. Komma till en bank så att jag kunde växla till mig indisk valuta, ruper
2. Åka på en rundtur för att se de viktigaste sevärdheterna och få ett överblick över den stora staden
   
3. En gammal dröm: att få gå på en konsert med indisk klassisk musik
4. Att kunna gå i affärer för att se på möjligheten att köpa en indisk sitar

Det var mina önskemål. Sen ville jag att Anu skulle komma med förslag på vad en svensk bör se och göra under en vecka i Delhi och New Delhi.

Anu lovade att ta reda på vilka klassiska konserter som gavs under veckan. Hon skulle skicka en bil som skulle ta mig till en bank. Chauffören kunde bara prata hindi men han skulle få instruktioner så att det inte skulle bli några problem för mig. Han skulle parker nära banken och visa mig var banken låg. Sen skulle jag få promenera så länge jag ville i området och titta i hur många affärer jag ville. När jag var trött på att promenera och titta i affärerna skulle chauffören skjutsa mig tillbaka till mitt hotell. Sen skulle Anu höra av sig efter sitt jobb.

Innan vi lämnade det flotta hotellet beställde vi en dagsruntur med buss för mig. I hotellfoajén fanns en resebyrå som sköttes av en sikh (med turban). Där beställde vi en rundtur till dagen efter och en buss skulle hämta mig vid mitt hotell kl. 9.00.

Anu skjutsade mig tillbaka till mitt hotell och jag var glad att hon valt ett rum med luftkonditionering. Det var 45 grader varmt i New Delhi. Jag skulle vänta på bilen som skulle köra mig till banken och centrum av Delhi. Jag skulle få växla pengar och jag skulle få obegränsad tid att på egen hand utforska en del av Delhi. Jag var inte orolig. Guidebokens många varningar verkade hittills vara betydligt överdrivna.

Att åka till Indien österifrån

Tidigare inlägg har berättat om min resa till Laos och lite om den månad maj 1998 när jag arbetade där. Lite orolig var jag innan jag lämnade Laos eftersom jag mycket sent fick bekräftat att åtminstone ett av alla mina e-brev till Indien gått fram. Min vän Anu visste att jag skulle komma till huvudstaden New Delhi.

Under några år hade jag letat i bokantikvariaten i Örebro efter litteratur om Indien och före avresan hade jag också köpt ett par nya böcker, en om Indien och en om New Delhi. Jag kände mig förberedd men samtidigt lite orolig. Boken om New Delhi var full av varningar om allt möjligt som man råkar ut för i New Delhi och Delhi om man inte beter sig på rätt sätt och känner till en massa egenheter som finns i det indiska samhället och speciellt i huvudstaden.

Direkt inför avresan från Vientiane i Laos till Bangkok där jag skulle tillbringa halva dagen innen flyget till New Delhi skulle avgå var ju valutan ett aktuellt problem. Jag hade nog läst att man inte får föra in eller ut den indiska valutan rupies ur landet. Jag åkte till en bank i Vientiane för att höra om man kunde köpa rupies där. Banktjänstemannen beklagade att de inte hade några rupies att sälja men förklarade att jag kunde köpa rupies på flygplatsen i Bangkok.

När det gäller valuta hade jag inte växlat in mer pengar än jag behövde för de sista dagarnas behov i Vientiane. Göte skjutsade mig till flygplatsen och jag gick in för att checka in. Jag hade pass och visum i ordning och trodde att det skulle går fort genom passkontrollen. Där visade det sig att jag måste betala en flygplatsskatt som jag inte räknat med. Det stora problemet - förutom att mina hopskrapade pengar nätt och jämt räckte till skatten - var språkproblem. Mannen i luckan pratade inget annat språk än lao och det tog lång tid innan jag fick tala med någon som pratade franska, ett språk som jag brukar ta till som en sista utväg. Men det löste sig och jag kom med Thai Airways plan till Bangkok.

På flygplatsen i Bangkok var min första uppgift att växla åt mig rupies. Men det visade sig omöjligt. De följde också det indiska regelsystemet och handlade inte med indiska rupies. Jag hade ju läst på bra och blev lite orolig när jag tänkte tillbaka till vad jag läst i min New Delhi-guide: Var mycket försiktig om du anländer till Indira Gandhi International Airport sent på kvällen eller under natten. Det finns alla möjligheter att på olika sätt bli lurad, speciellt om du anländer till Indien för första gången! Lite lugnare blev jag när jag kom ihåg att boken också informerade om att flygplatsen hade en Thomas Cook bank som var öppen dygnet runt.

Sen var det bara att vänta några timmar tills planet mot New Delhi skulle avgå. Det var intressant att titta på alla människor som skulle åke med till Indien. Som vanligt en blandning av olika typer av människor. Kvällen innan jag reste från Laos hade jag sett på Thailändsk TV att det varit värmerekord i New Delhi, 47 grader! Det var väl ungefär 35 grader både i Laos och Bangkok och jag hade anpassat mig helt till värmen nu. Jag tyckte det var lite synd att jag missade värmerekordet med två dagar men samtidigt är ju 47 grader i varmaste laget. Jag undrade om några kraftiga indiska kvinnor klädda i saris tyckte det var för varmt i avgångshallen. En sari innehåller ju flera meter tyg och inte alltid så tunt tyg.

Så småningom blev det dags att gå ombord och vi startade i riktning mot New Delhi. Planerad landningstid var kl 23.00-23.30 jag minns inte exakt. Flygningen gick bra och som planerat. Något före midnatt befann jag mig i ankomsthallen på Indira Gandhi International Airport, för första gången på indisk mark trodde jag. Jag fick syn på den efterlängtade skylten "Thomas Cook", det var bara 50 meter dit. En vakt stoppade mig: Jag befann mig tydligen fortfarande på internationell mark och om jag lämnade ankomsthallens område fick jag inte gå in dit igen. Där fanns ju Informationen och jag behövde ju växla valuta för att kunna ta en taxi till hotellet.

Den här bilden är från avgångshallen på Indira Gandhi International Airport

Det blev en del diskuterande med vakten innan jag fick jag tillåtelse att gå fem meter över gränsen till Thomas Cook för att växla för att sen bli insläppt igen. Allt verkade ordna sig. Men då uppstod ett nytt problem. Thomas Cooks växlingskontor var helt upplyst och verkade öppet men det fanns ingen personal där... Jag ringde på klockan och jag väntade men ingen personal visade sig. Till sist tordes jag inte vänta för länge utan gick tillbaka till vakten som släppte in mig i ankomsthallen igen.

Kosan styrdes nu mot en uniformerad flygplatsvärdinna, en vänlig hindukvinna som lyssnade på mitt problem. Hon hjälpte mig snabbt att ordna ett speciellt arrangemang. Hon ringde nattportieren på mitt hotell och bad att jag skulle få min taxi betald från hotellet. Jag skulle senare få betala taxin på min hotellräkning. Taxichauffören skulle inte få några pengar innan han lämnat mig på hotellet. Det löste ett problem som min guideboken upplyste kunde kunde hända: att taxitaxichauffören tog en annan väg än den direkta vägen till hotellet och ibland till och med sa något i stil med att det var trafikproblem som nu gjorde det omöjligt att komma hotellet men att han hade en farbror som hade ett hotell och han skulle kunna skjutsa mig dit om jag ville ha ett hotellrum till natten...

Men det här arrangemanget gjorde mig trygg. Taxin visade vara en gammal bil och det var två män som fick en slags fraktsedel från flygplatsvärdinnan för att ta mig till hotellet. Hela taxiresan gick bra. Det enda lilla problemet var att få igång bilen som var gammal och såg ut som en gammal Fiat. Jag njöt av resan som gav många nya intryck. Oväntat bra väg, en slags motorväg men här och där med melonstånd med stora berg av meloner och annan frukt att köpa. Det var mörkt i den indiska natten men försäljarna hade någon slags belysning och kunde säkert ha öppet hela natten. Trafiken var inte så tät så inom en timme var jag framme, taxichaufförerna hade fått sina pengar och jag var på mitt hotell för att sova första natten i New Delhi. Jag hade fortfarande inte en rupie och jag hade inte betalat en enda rupie i dricks, kallas backshish, något som min guidebok rekommenderade och som man alltid förväntas ge för varje hjälp och service man får. Än hade jag ju inga indiska pengar att betala med men det skulle jag ordna i morgon.

En gammal dröm hade just gått i uppfyllelse:

Jag var i Indien!

Att köpa en sitar i Indien - jag gjorde det!

Indien är ett mycket fascinerande land. Jag ska senare berätta hur jag slutligen kom dit. (Hittills har jag här i bloggen bara kommit till Laos på min Asiatiska resa). Men jag vill gå händelserna lite i förväg och berätta om ett par musikupplevelser i Indiens huvudstad New Delhi.

Jag har länge varit intresserad av Indien och av indisk musik. I televisionens barndom såg jag ett svenskt TV-program med den indiske sitarspelaren Ravi Shankar. Hans musik gjorde ett bestående intryck och jag har nog alltid sedan dess haft en utopisk dröm om att få uppleva en konsert med klassisk indisk musik - i Indien. När jag fårstått att jag skulle komma till Indien började en annan tanke locka mig: Skulle det vara möjligt att köpa en riktig sitar -ekonomiskt sett - och skulle det gå att frakta den på flyget hem utan att bli utfattig?

Under min första dag i Indien kom min indiska vän Anu till mitt hotell på morgonen. Hon tog mig med till ett annat stort och lyxigt hotell bara några hundra meter bort. Hon ville veta vad jag ville göra i Indien under min vecka där. Hon ville planera med och för mig. Mitt första behov var att växla pengar. Jag hade kommit in i Indien utan att kunna växla till mig indisk valuta, rupies. Jag behövde snarast komma till en bank eller växlingskontor.

Min andra dröm var att kunna gå på en konsert med klassisk indisk musik. Anu sa att hon måste arbeta under dagen men att hon skulle skicka en chaufför som skulle ta mig till en bank i centrala Delhi. Han skulle parkera där och jag skulle få gå runt och titta i centrum så länge jag ville och skulle sen bli skjutsad tillbaka till hotellet. Chauffören kunde inte prata annat än hindi men han skulle veta hur han skulle hjälpa mig. Växlingen gick bra och snart var jag på promenad runt Connaught Place i New Delhis kommersiella centrum. Jag gick längs gatorna och beundrade alla vackra mässingsarbeten, möbler och mitt speciella intresse musikinstrument och särskilt citarer. Jag hittade några få citarer men den enda som låg inom min plånboks kapacitet gick inte att spela på, var inte fullstor och kostade ändå nästan 2000 kronor. Jag slog ett eventuellt sitarägande ur hågen.

Jag berättade om mitt letande efter sitarer för Anu på kvällen och hon sa att hon skulle hjälpa mig. Hennes svägerska spelade sitar och kände en musikhandlare som sålde sitarer och hon trodde att jag skulle kunna få ett bra pris. Ett par dagar senare åkte Anu och jag till musikaffären men den hade då fått stänga för dagen p.g.a. elbrist i Delhi. Temperaturen hade varit +47 grader Celsius under dagen och energiministern hade beordrat affärer att stänga för att spara el. Luftkonditioneringsanläggningarna i bostäder och affärer tog för mycket elenergi.

Men dagen efter åkte vi till musikaffären igen. Innan vi gick in fick jag förmaningar av Anu att inte prata engelska med musikhandlaren. Jag skulle bara prata tyst med henne och hon skulle sköta förhandlingarna om priser och diskutera med mig. Vi frågade priset på några sitarer som stod uppställda eller hängde på väggen men de flesta var för dyra för mig. Jag fick känslan att det inte var någon idé att titta närmare på några instrument men Anu bad mig peka ut någon sitar som jag tyckte såg bra ut. Jag är ju ingen expert på sitarer men jag tittade på hur finishen såg ut, hur utsirade sitarerna var och fastnade för en som jag förstod kostade alldeles för mycket.

Priset var någonting mellan 2000-2500 kr. Jag minns inte riktigt. Jag sa till Anu att jag inte hade råd med den och att jag inte kunde köpa något över 2000 kr. Men jämfört med den trasiga som jag själv sett och som skulle kosta ungefär lika mycket var ju det här ett mycket bättre köp. Handlaren började prata med mig och frågade var jag kom från och jag talade om att jag var svensk och att jag var glad att Ravi Shankar hade fått dela Polarpriset 1998 med Ray Charles. Jag svarade och diskuterade med handlaren om allt som inte hade med instrumenpriser att göra. Det fick Anu sköta. Om jag minns rätt sänkte Polarpriset till Ravi Shankar priset på min sitar med ungefär hälften. Priset hade sjunkit och var nere på ca. 1000 kr och jag hade redan bestämt mig för att sitaren skulle bli min. "Jag tar den!" sa jag till Anu men hon hejdade mig... jag skulle inte ta första bästa bud. Hon fortsatte att förhandla och snart var hon nere i 600 kr. Jag var helnöjd men Anu frågade mig om jag inte behövde några tillbehör till sitaren? Jag hade inte tänkt på det men jag skulle väl behöva några extra plektrum och strängsatser och kanske ett fodral... Det gick en tid och framför oss låg extra plektrum och strängar och musikhandlaren visade upp olika tygfodral som användes för sitarer. Jag valde ut ett som jag tyckte om och frågade Anu vad priset för allt skulle bli. Hon diskuterade med mannen en lång stund och till sist kostade allt ca. 400-500 kr.

Nu fick jag diskutera med försäljaren och han frågade hur jag ville ha sitaren förpackad? För flygresa till Sverige med omlastning i Danmark. Mannen försvann in i genom en dörröppning med sitaren och kom tillbaka efter 10 minuter med en mycket väl inslagen sitar. Den såg ut som en mumie i flera varv brunt, tjockt papper och med massor av tejp.

Det var utan tvekan en mycket lyckad affär, alla parter var nöjda och vi visade det tydligt. Jag kände mig nästan lite skurkaktig som hade prutat så mycket det är ju vi svenskar som är så ovana vid den här typen av förhandlingar. Och naturligtvis är jag mycket tacksam mot min indiska vän som än en gång fått en av mina drömmar att bli verklighet...

Som tack till Anu och hennes döttrar och familj vill jag visa en del av en indisk konsert med just Ravi Shankar och dottern Anu... ja hon använder hela sitt förnamn Anoushka Shankar. De spelar sitar. Två tablaspelare finns också med. De spelar en indisk Raga Raga Anandi Kalyan.

Klicka här för att få se och höra Raga Anandi med Ravi & Anoushka Shankar.

Så här ser min sitar ut, efter det lyckade köpet i New Delhi:

Invitation till Indien?

I min andra blogg, ja den första... nu krånglade jag visst till det - jag menar i den första blogg som jag startade - Saxdalen blogg - har jag nämnt att jag tidigt var intresserad av Indien och under 60-talet köpte en bok av en indisk bokförsäljare utanför Stockhoms central.

Den här bloggen har jag tänkt som mer internationell och eftersom jag har haft det stora förmånen att få resa mycket i mitt arbete vill jag gärna dela med mig lite av alla de upplevelser jag haft både som privat resenär och som resenär i arbetet.

Så jag köpte en bok om hinduism på 60-talet och läste en hel del om Indien och hade väl drömmar att komma dit någon gång. Men studier, familj och många intressen fick väl Indien-drömmarna att bli alltmer avlägsna.

Men som av en slump "råkade" jag komma dit 1998:

Under hösten 1997 hade jag blivit tillfrågad på mitt jobb på Statistiska centralbyrån i Örebro om jag var intresserad av att ge en kurs i ett statistikdatorprogram i Laos. Jag visste ju knappt var Laos låg och jag hade aldrig varit ute på något utlandsuppdrag. Men jag var intresserad och jag läste om Laos och hade kontakt med vår internationella konsultavdelning och svarade ja på deras förfrågan.

Tidigt på vintern 1998 åkte jag med ett morgontåg från Falköping till Örebro. Det var kallt och snöstorm. Jag hade både biljett och platsbiljettett - men när jag steg på tåget i Falköping var min plats upptagen. Som om inte vädret (det var snöstorm och svinkallt den morgonen) och den tidiga morgonen (jag är ingen morgonmänniska) var nog...

Men som lite blyg och ordentlig svensk som inte vill bråka i onödan satte jag mig istället på platsen mitt emot, på andra sidan det lilla bordet. Den var ledig. Dessutom fick jag nu åka framlänges... Jag tror att jag tänkte försöka somna så fort som möjligt i den usla morgonstunden. Jag kanske inte ens var på mitt bästa humör men som den nyfikna och inte alltför blyga svensk som jag också är... började jag redan efter en kort stund prata med den damen ifråga.

Mina fördomar hade redan fått mig att anta att det var en vanlig svensk invandrare, jag hade inte hunnit skaffa mig någon förutfattad mening om varifrån... men hon förklarade sig snabbt: Hon var från Indien, New Delhi och hon var inte på väg från Göteborg till någon släkting i Stockholm - som jag redan hunnit gissa mig till, nej hon var på väg från postorderföretagen i Borås - som hon besökt igår - till H&M:s huvudkontor i Stockholm.
Hon sålde kläder.

Jag blev positivt överraskad över att hon var från Indien, ett av mina gamla intressen, och jag vaknade till ganska fort och nämnde att jag hade fått en förfrågan om att åka till Laos för att arbeta där en månad.

- Men då måste du komma och hälsa på mig i Dehi!

Jag var ju knappt vaken med den lite svindlande tanken att åka till Laos, första utlandsuppdraget, och att kanske också stanna i Indien? Men det här lät ju också väldigt intressant - eller snarare som en dröm!

Det är inte så långt mellan Falköping och Skövde (18 minuter) men jag tror att när vi stannade i Skövde så hade jag redan bjudit Anu (hon kallade sig Anu men hennes "riktiga" förnamn var Anushka) på kaffe i kafévagnen.

Trots snöovädret utanför fönstret försvann tiden fort innan jag måste stiga av i Hallsberg för byte till Örebro. Men vi hann avhandla en hel del. Och det viktigaste var att vi hann byta e-mailadresser, för säkerhets skull hade vi båda våra visitkort och på baksidan skrev vi våra pribata e-porstadresser.

Jag steg av i Hallsberg, denna kalla dragiga station där jag väntat så många timmar på så många försenade tåg - men nu var jag vaken! Laos... Indien... undrar om det var så här Columbus kände sig innan han stack till Västindien?

Jag kom fram till jobbet i Örebro och jobbade väl lite som i dvala men försökte vara realistisk och tänkte att "så här gör ju folk: säger att man ska hålla kontakten och träffas och byter adresser och sen dör alltihopa ut... Men som den godtrogna mas som jag också tillåter mig vara så skickade jag i god tid innan Anu skulle vara tillbaka hemma i New Delhi ett e-brev till henne och tackade för den intressantaste resa jag haft mellan Falköping och Hallsberg och hoppades i bästa fall på ett svar.

Jag fick svar och vi brevväxlade ganska flitigt på Internet. Utlandsuppdragen var aldrig säkra även om de var planerade, kanske hälften blev av, men jag hoppades på positivt svar från Laos. Svaret dröjde och först i april tror jag att det blev klart att jag skulle åka till Laos. Då var det ganska bråttom med all pappersexcercis och jag kontaktade vår resebyrå för att höra hur mycket jag skulle behöva betala extra för att stanna i New Delhi på hemvägen från Laos och Bangkock.

Det dröjde ett par dagar innen jag fick ett samtal från resebyrån att det skulle kosta ca. 12000 kr extra... Det behövdes en extra tur- och returbiljett Bangkock-New Delhi och det var det lägsta priset vid den tidpunkten. Jag sa direkt att det inte var att tänka på.

Visst var jag besviken men inte totalt överraskad. Det är nästan 300 mil mellan Bangkok och New Delhi, och sen tur och retur. Det kostar ju att flyga reguljärflyg i Europa också...

Men jag kom till Indien i alla fall... Klicka här för att höra fortsättningen!