Tid, något som alltid finns? Eller är den ute?

Tiden är ett fenomen som vi väl alla funderar på ibland. Och nu i OS-tider kanske vi tänker mer på tid än under andra tider? Och tänk så många OS-grenar som man inte skulle kunna tävla i om tiden inte fanns!

Ett av de mer påtagliga tidsfenomen som visar sig under OS är tidsskillnader. Ja nu menar jag inte skillnaden i tid mellan Susanna Kallur (hoppas hennes skada försvinner till häckloppen) och hennes medtävlare – nej jag tänker på tidsskillnaden mellan Kina och Sverige. Och eftersom jag redan har lagt in en OS-klocka i min andra blogg ”Saxdalen blogg” som är mer lokalt inriktad måste jag ju i logikens namn göra det också i den här – lite mer internationellt inriktade – bloggen också. Så klockorna till vänster visar dels lokal tid i Saxdalen, inklusive övriga Sverige och dessutom lokal tid i Beijing (Peking) och hela Kina. För säkerhets skull visar det också vilken dag det är på båda ställena eftersom det halva tiden är olika dagar i Kina och Sverige.

Men börjar vi fundera på vad tid egentligen är så kan det bli svårt. Man kan börja grubbla på väldigt krångliga saker som t.ex. Einsteins relativitetsteori. Men då kan det kanske vara en tröst att veta vad Einstein själv svarade om någon frågade honom vad tid är: ”Det är det som man mäter med en klocka”. För den gamle kyrkofadern Augustinus var tiden mer komplicerad: "Vad är tid? Om ingen frågar mig så vet jag det. Men om jag vill förklara för någon som frågar mig, så vet jag helt enkelt inte." - Augustinus av Hippo

Annars känner nog de flesta till ett uttryck om tid: "Tid är pengar" - Benjamin Franklin. Och det stämmer säkert in på de idrottande i Kina också men inte så att mer tid ger mer pengar. Nej tvärt om är det ju de som kan springa, paddla eller på annat sätt använda så lite tid som möjligt som belönas.

En annan fundering: Visserligen är USA mycket utbrett med ungefär 840 mil mellan Havaii i väst och den östligaste punkten i delstaten Maine men USA behöver sex tidszoner medan Kina klarar att ha en tidszon med en bredd av 450 mil. Och dessutom får Kina in 1 321 851 888 invånare i det smalare landet jämfört med breda USA:s 301 621 157 invånare.

Kan tiden spela in här? Kan det vara så att befolkningstillväxten hindras av olika tidszoner, folk som skulle kunna träffas och umgås hindras av att de är vakna, arbetar och är lediga på olika tider... Ja i så fall kan ju Kinas stora befolkning vara ett resultat av den enda tidszonen. Och blir det mer människor blir det ju fler att träffa och umgås med och...

Egna erfarenheter från resor i mina arbeten stödjer egentligen den nämnda hypotesen: Jag minns att flera företagsledare i Storbritannien påpekade att tidsskillnaden mellan Storbitannien och länderna på andra sidan kanalen (en timmes skillnad) var ett problem. När britterna kom till jobbet var det ju snart dags för de morgonpigga centraleuropeerna att ta lunch. Och hann man inte få kontakt före lunch så kom ju britternas egen lunch när man började jobba igen i Tyskland och Frankrike. Så om man hade samma arbetstider på båda sidor av kanalen gick fyra timmar av arbetsdagen bort när man inte kunde få kontakt med de som arbetade på andra sidan kanalen.

Nu under OS så kommer vältränade människor att jaga 10-delar och 100-delar av sekunder på ett sätt som den mänskliga kroppen inte alltid orkar med. Följden kan bli skador och i värsta fall personliga tragedier när man inte når de mål man lagt ner så orimligt mycket tid på att uppnå. Vad är det då som är fel? Är det fel på knäet som går ur led – eller är det tiden som är ur led? Oavsett vilket så läker ju tiden alla sår.

Troligen är det ingen av OS-deltagarna som tar transsibiriska järnvägen till Kina – nej det skulle ju ta alldeles för lång tid. De tar flyget. Det tar ju så mycket mindre tid! Och ändå går ju tiden sin gilla gång – oavsett om vi jäktar eller tar det lugnt. Och var tar den tid vägen som vi tjänar på att flyga i stället för att ta tåg eller båt? Ja det kan vi ju fundera på om vi får tid. Tids nog kanske vi får det.

Sveriges första OS-guldtagare i Dalhalla redan i juli!

Den här bloggen startade i början av juli 2008. Då visste jag inte att jag skulle se Sveriges första men förhoppningsvis inte enda OS-guldmedaljör redan den 10 juli. Men det har visat sig att lyckan att få två av de extra biljetter som släpptes till Robert Wells och Rhapsody in Rock och som jag av en händelse råkade lägga vantarna på via Internet - också gjorde att jag och min sambo med egna ögon fick bevittna den person som sedan skulle visa sig guld värd redan innan OS i Beijing. Ja när jag gick i skolan hette det ju Peking men jag försöker hänga med i svängarna...

För nog måste det vara guld värt att vinna tävlingen bland ett hunratal utvalda kompositörer och se sitt förslag segra som den officiella OS-ouvertyren i Peking, (ja det känns fortfarande mera hemtamt att skriva Peking). Uppgifterna om hur många gånger Wells OS-ouvertyr kommer at direktsändas i TV varierar men skiftar mellan 1200-3000 gånger. Och antalet miljoner människor som kommer att se och höra sändningarna är ju offantligt.

Så med STIM-mått mätt bör det väl ge en hel del guldpengar också även om dom inte är präglade i medaljform...

Men tillbaka till 10 juli och Dalhalla. Ja Dalhalla är ju i sig en stor upplevelse även utan artister eller uppträdanden.

Scenen sedd bakifrån och med den smaragdgröna sjön i en båge framför och bakom scenen.




Klicka på bilderna för förstoring!



Så här med nästan två och en halv timme kvar till föreställningen var det inte många personer på plats. Men för att få de bästa onumrerade platserna på de extrainsatta läktarna längst bak var det bra att komma i god tid.



Redan 19.45, en kvart före konsertens annonserade start började ett förband spela, ett fåtal musiker som sakta ökades på i antal.

Det visade sig vara den kände musikern Robert Wells förband som mjukade upp både sig själva och publiken...

Men efter en kvart blev det fullt ös med Robert Wells och Rhapsody in Rocks 50:e utsålda konsert i Dalhalla sedan 1998.


Det skulle ta för stor plats att räkna upp alla namn på musiker, dansare sångare... ja det är ett imponerande sällskap Rhapsody in Rock! Och de bjöd verkligen på mycket för pengarna. När mina knän inte längre klarade det allför korta avståndet till extrabänken framför var det bara en halvtimme till midnatt. Men konserten var fortfarande i full gång.

Den enda lilla missräkningen var att min tidigare elev vid Uppsala universitet, dåvarande kandidaten, numera komikern Mikael Tornving hade blivit sjuk och inte kunde delta i rapsodin. Sen kan man ju undra hur undervisningen egentligen var när Mikael varken blev personalchef eller ens löneassistent som vi lärare kanske trott - utan komiker?

Men han har ju klarat sig bra ändå! Och det gjorde också hans inhoppare, traktens son - eller kanske sonson: Lennie Norman.

Min sista bild från evenemanget togs 20 minuter före midnatt från samma plats som den första bilden från halv sex. Men nu var sikten skymd av rök från fyrverkerier och luften var mättad med musik, skratt och applåder och mina knän var ömma men natten var ljum och vi var bland de första att köra ut från parkeringen efter en minnesvärd kväll i Dalhalla.