Sydafrika efter fotbolls-VM

Världsmästerskapet i fotboll 2010 är över. Alla landslag, alla utländska supporters har åkt hem (om de inte passade på att ta någon veckas semester i Sydafrika när de ändå var där...).
 
Jag har redan talat om att jag gillade Sydafrika mycket när jag arbetade där. Och inför fotbolls-VM var jag orolig att Sydafrika inte skulle klara arrangemangen och säkerheten. Men mitt intryck är att de har lyckats, åtminstone mycket över min förväntan.
 
Samtidigt inser jag att mycket har hänt i Sydafrika sedan jag var där 2000 och 2001. Första gången jag kom dit var inte ens sex år sedan det fria valet 1994 gett Sydafrika ett styre som inte genom konstitutionen missgynnade de stora icke-vita folkgrupperna i landet. Nu har ytterligare 10 år gått med utveckling i Sydafrika.
 
Efter fotbolls-VM kan nu sydafrikanerna återgå till ett mer normalt liv igen. Det gäller också Sydafrikas många vilda djur. Vuvuzelas och andra konstiga ljud har säkert stört den normala rytmen i Sydafrikas djurliv. Nu kan lejonen sova igen på nätterna i den mäktiga och åter tysta djungeln även om de inte är långt ifrån den fredliga byn... Ja lyssna själva: 
  




















 

Det finns många inspelningar av The Lion Sleeps Tonight men jag hittade ingen typisk sydafrikansk. Det beror väl på att både filmen och musikalen Lejonkungen är USA-produktioner.
 
En av de bättre inspelningarna tycker jag är den ovan. Den är också amerikansk. A capella-kören som jag fastnade för kallar sig Straight No Chaser.  Det får mina tankar att gå tillbaka till 1959-1962 när jag och min musikintresserade kompis Lennart Blom från Grängesberg besökte och kanske besvärade? tjejerna i Domus skivavdelning varje håltimme och om vi åt fort: under senare delen av lunchrasten samt mellan sista lektionen och bussens/rälsbussens avgång från Ludvika.
 
Jag sänder en tacksamhetens tanke till Monika Glemmert (hon hette så då) från Gonäs som åkte med bussen till Ludvika på morgonen. Hennes jobbarkompis bodde troligen i Ludvika och därför har jag glömt hennes namn. De har båda bidragit mycket till min musikaliska njutning och skolning...
 
Straight No Chaser är också ett uttryck som har att göra med alkoholkonsumption och betyder fritt översatt: Rakt upp och ner - ingen eftersläckare! Straight no chaser var också titeln på en jazzlåt komponerad av en av mina favoritpianister (jag spelade själv piano) Thelonious Monk. Nu skulle jag naturligtvis spela den låten med kompositören men väljer att låta Thelonious spela en annan av sina kompositioner: Blue Monk. Den känns lite närmare eftersom den spelades in i Oslo 1966 med Thelonious på piano, Charlie Rouse tenorsax, Larry Gales bas och Ben Riley trummor. Thelonious spelade alltid med speciella huvudbonader. När han gästade Sverige lär han ha spelat i en björnskinnsmössa.
  
Av upphovsrättsliga skäl har videon med Blue Monk tagits bort från Youtube så därför kommer här i stället Straight no Chaser, (ändrat i augusti 2013).
 
Thelonious Monk är en av jazzens stora inte bara som pianist utan också som kompositör. Han komponerade inte mer än 70 melodier men är nummer två när det gäller kompositörer med mest inspelade låtar - efter Duke Ellington som gjorde mer än 1000 kompositioner.
 
Lyssna och njut av "gammal, god" jazz! Bara en lite varning:
Det här är ingen kortvideo utan en hel långfilm med massor med historia och jazz. Den som bara är lindrigt jazzintresserad kanske drar sig för att lyssna till jazz och jazzhistoria i 1½ timme, om inte intresset för Clint Eastwoods filmer är stort. Det är nämligen han som presenterar den här Warner Bros-filmen.
  

Soweto, Miriam Makeba, Hugh Masekela

Sydafrika är ett av mina favoritländer. Jag arbetade där i tre perioder, sammanlagt ca. tre månader. Dessutom tog jag en semester där tillsammans med en svensk kollega och åkte på en week-end safari med en annan kollega.

Nu har vi kunnat se VM i fotboll från Sydafrika. Jag är mycket stolt över Sydafrikas förmåga att arrangera och genomföra ett fotbolls-VM på ett så utomordentligt sätt. Naturligtvis är vi svenskar missnöjda med att Sverige inte kvalificerade sig och sydafrikanerna är också besvikna på att Bafana Bafana, deras landslag, inte tog sig till slutspel i turneringen.

Fotbollsturneringen har varit en nostalgitripp för mig: Jag arbetade i Pretoria, en av Sydafrikas tre huvudstäder. Jag lärde mig ganska mycket om Sydafrikas historia och jag upplevde mycket av deras musik, mat, traditionella kultur. Jag hade också turen att få bra kontakt med flera svarta arbetskamrater och blev hembjuden till två av de townships som ligger några mil utanför Pretoria.

Jag besökte Soweto utanför Johannesburg, naturligtvis som turist men jag var i en liten grupp och tror att jag fick se det mesta av den misär och det förtryck som funnits och fortfarande finns. Men Soweto är ett jättestort område och där finns också ganska "normala" villor vid sidan av de massor av plåtskjul som utgör huvuddelen av Soweto. Att bli bjuden på ett hemgjort öl som mer liknade en välling med jäst och vatten i ett skjul med jordgolv och utan alla sanitära bekvämligheter var en upplevelse som inte enbart var positiv men som gjorde ett starkt intryck och som har gett mig ett helt nytt perspektiv på livet jämfört med vår normala verklighet i Sverige.

Soweto, South Western Townships, ett av många sydafrikanska områden som under apartheidregimen varit inhägnade områden på behörigt avstånd från städerna där svarta, färgade och arbetar-klass indier var som fängslade från kl. 18.00 till nästa morgon.


Eftersom många av townshipens invånare stod för servicen i städerna måste städernas affärer stänga senast kl. 17.00 för att de icke-vita skulle hinna tillbaka till sina townships före 18.00.

Tänk er att alla icke-vita måste ha pass att visa upp när som helst när det efterfrågades...


Med den här bakgrunden är jag mycket glad över utvecklingen av fotbolls-VM. Man kan bara hoppas att den stora satsningen på fotbolls-VM var det bästa investeringen för Sydafrikas framtid.

Samtidigt återstår stora behov av hjälp till stora befolkningsgrupper för att Sydafrika ska få en någorlunda jämlik befolkning och som kan leda till ett lugnt samhälle.


Två musiker som varit viktiga i de svartas frigörelseprocess fram till Nelson Mandelas frigivning och apartheids fall var sångerskan Miriam Makeba och trumpetaren och kompositören Hugh Masekela.
Miriam Makeba var född 1932 i Prospect Township utanför Johannesburg men var utestängd från Sydafrika av apartheid-regimen under lång tid. Makeba dog 2008. Hugh Masekela föddes 1939 i Witbank, Mpumalanga i nordöstra Sydafrika.

Med tanke på fotbolls-VM hade Miriam Makeba en viss anknytning dit genom Brasiliens fotbollslandslag som använt Miriam Makebas inspelning av den brasilianska klassikern Mas Que Nada som sin signaturmelodi sedan 1966.


Här kan vi se och lyssna till Miriam Makeba och Hugh Masekela i Soweto Blues som Masekela skrev för Miriam Makeba.