Resan till Laos

Avresan till Laos blev aningen kaotisk. (För att följa historien från början: Klicka här.) Nu hade jag pass, nödvändiga vacciner och det jag trodde jag behövde i bagaget bl.a. en del dokument och speciella svenska produkter som svenskarna i Laos saknade, barnvälling, några dagstidningar, snus bl.a.

Jag åkte till Arlanda, tog SAS-flyget till Kastrup, Köpenhamn och där nattflyget med Thai Air till Bangkock. Allt gick enligt ritningarna men jag sov inte så bra på natten. Jag blev placerad mitt i mittiraden i den fullsatta jumbojeten och förlorade som de flesta nästan all sömn den natten. Så när alla serveringar var över och man verkligen ville sova var min klocka ett på natten. Då hörde man i högtalarna att klockan var sex på morgonen lokal tid och att det var dags för landning.

Så en tidig morgon på Bangkoks (då) internationella flygplats, Don Mueang International Airport, fick jag trött försöka hitta något sätt att fördriva tiden till eftermiddagens flyg till Laos huvudstad Vientiane. Jag satte mig på en ledig soffa och tänkte försöka ta igen några förlorade sömntimmar men hann inte somna innan en österländsk dam frågade om platsen bredvid var ledig. Jag bejakade hennes fråga, själv lite frågande eftersom det fanns plats för fem personer på soffan och jag satt i mitten. Det fanns dessutom minst tio soffor som var helt tomma...

Hon satte sig bredvid mig och timmarna till min avgång till Vientiane förflöt alldeles för fort. Hon var från Phnom Penh i Kambodja och hon var på väg hem från en hantverksmässa i New Delhi, Indien, dit jag hoppades resa om en månad, ja inte till mässan men till staden. Hon var statstjänsteman som jag och det är märkvärdigt hur mycket vi har gemensamt med helt främmande människor överallt på jorden bara vi tillåter oss att ta kontakt. Och för den som har barn finns det massor av människor att prata med, speciellt kvinnor eller om man har traktor, t.ex. Ferguson eller en eller flera vattenbufflar (Bubalus bubalis) har man samtalsämnen för många nya manliga kontakter.

Vi hade hur mycket som helst att prata om och jag blev bjuden till Phom Penh och jag fick en väska, ett mycket vackert kambodjanskt handarbete, att ta hem till min dotter. Kvinnan ville visa mig sin huvudstad och Industridepartementet där hon jobbade. Hon visade stolt foton på sin lilla dotter som hon nu var på väg hem till och var nyfiken på att se bilder på mina barn.

Vi sågs aldrig mera och jag har tappat både hennes namn och adress men minnet finns kvar för alltid. Jag har tillbringat hela dagar på internationella flygplatser flera gånger men aldrig haft långtråkigt. Det finns intressanta människor och företelser överallt som förgyller resorna, till och med långa väntetider. Bangkoks dåvarande flygplats är inte något negativt för mig. Och om en månad skulle jag tillbringa en hel dag där igen

Till sist fick jag skynda till mitt flyg till Laos och anlände enligt tidtabellen till Vientiane. Där möttes jag av min kollega och sedan min visit i Laos mycket gode vän Göte. Jag hade nått målet för min första utlandsmission. Vi var ju inte missionärer men våra utlandsuppdrag kallade missioner.

Det närmaste ett OS jag varit

Naturligtvis hade jag sett Ragnar Skanåker på TV från hans OS-skjutningar. Var han inte en lite udda och egensinnig, kanske till och med lite konstig smålänning med en massa egna idéer?

Ja, det var väl ungefär den ytliga bild jag hade av Ragnar Skanåker när jag en tidig morgon i maj 2002 på Arlanda hade satt mig på min plats längst fram i ett Air France-plan till Paris. Jag var på väg till Guyana i Sydamerika för några veckors konsultarbete från Statistiska centralbyrån. Jag hade sovit bra på Ibis hotell Arlanda men eftersom jag inte är särskilt morgonpigg så var avgången 06.40 i tidigaste laget för mig och jag hoppades så snart som möjligt komma på plats, spänna fast säkerhetsbältet och sen sova skönt ner till Paris.

Jag hade fått en bra plats, 1B, den mellersta av tre stolarna längst fram till vänster. Den var lätt och snabbt hittad och jag kommer bland de första ut från planet i Paris. Där har det ofta redan varit incheckning till planet över Atlanten om man skulle fortsätta åt det hållet. Nu satt jag här och bara hoppades på att mina grannar på främre raden skulle komma så att jag sen kunde sova.

Det dröjde en stund men snart kom två stressade passagerare nästan samtidigt. Den som skulle tränga sig in till fönstret (det är ju inte särskilt bra plats för fötterna på främre raden) ursäktade sig och kröp in till fönsterplatsen. Vi presenterade oss kort med ett handslag, Ragnar - Ola, när han satte sig på sin plats vid fönstret. Jag var nog redan halvsovande men tyckte att det var något bekant över mannen som bl.a. var mer korrekt klädd än de flesta. Den unga kvinnan/tjejen som skulle sitta på min högra sida kom strax efter. Vi hälsade också på varandra innan hon satte sig bredvid mig mot gången.

Mannen till vänster, Ragnar, hade när han kom talat om att han hade blivit tvingad att köra bli från Växjö på kvällen före eftersom flyget därifrån hade blivit inställt. Han hade kört hela natten och precis hunnit parkera och rusa till planet för att bli en av de sista passagerarna som tilläts gå ombord.

Tjejen/kvinnan - ja hon var ju i en helt annan åldersklass än jag själv och min medresenär till vänster, hon var ung men kanske tillräckligt mogen för att inte kallas tjej - pustade ut, lycklig också hon över att hinna med planet. Hon hade kört från södra Stockholm och råkat ut för oväntade trafikstockningar i den tidiga morgontrafiken. Hon hade också stressat och sa direkt att hon nu hoppades koppla av och sova till Paris. Mannen till vänster upprepade kort sin natts historia för henne och anmälde också en tydlig önskan om att kunna sova till Paris.

Själv kände jag mig lättad av att inte ha några morgonpigga medpa- ssagerare som stolsgrannar och såg möjligheten att sova inom några minuter...

När tjejen (även om hon verkade mogen) skulle lägga upp sitt handbagage i facket ovanför sätena tittade hon tydligen närmare på min granne Ragnar vid fönstret och frågade: Förlåt om jag frågar men är det inte Ragnar Skanåker?

Bilden är med hans tillåtelse länkad från Ragnar Skanåkers egen webbplats: http://www.skanaker.se/se/Framsida.html

- Jo, svarade Ragnar - som visade sig vara just - Ragnar Skanåker, flerfaldig OS-medaljör och sjufaldig OS-deltagare i pistol.

- Ja, jag känner igen dig, mina föräldrar bor nära din bensinmack i Småland så jag har sett dig där och vet var du bor!
  

Jag vaknade också till och vi började en ivrig konversation där alla tre frågade och svarade på allt vi hann om våra livs historia, aktuella engagemang och framtisplaner. Det där med att sova till Paris - som från början var målet för oss alla tre - var som bortblåst. Inom en halvtimme hade vi presenterat oss ganska väl och det visade sig att vi hade massor av gemensamma intressen och erfarenheter som vi inte hade en aning om när planet lyfte några minuter försenat.

Jag visste t.ex. inte att Ragnar Skanåker är mas som jag själv. Ragnar föddes i Stora Skedvi och hette vid den tiden Ragnar Eriksson. Själv var jag född Fredriksson men i Rävvåla. Ragnar berättade om en annan mas som han hade träffat på en trottoar i New York - en byggnadsarbetare fån Dalarna. Han hade bott i USA i flera år och var nu på väg från eller till banken med en stor plastkasse fylld med dollarsedlar. Snickaren hade just sålt ett hus. Därav den stora sedelsumman i plastkassen. Ragnar frågade hur han tordes gå med en plastkasse med massor med dollar på en trottoar i New York?

- Om du tittar på mig, tror du att det är någon som kan tro att jag har en förmögenhet i plastkassen? Snickaren var klädd i sina arbetskläder, blåkläder, och var ganska säker på sin sak.

Vi pratade mycket öppet om våra liv alla tre och Ragnar Skanåker visade sig som förväntat vara en mycket intressant person men också mycket öppen och under två timmar och 40 minuter hann vi lära oss mycket om varandra - vi tre på första raden. Men självklart var intresset för oss övriga två huvudsakligen riktade mot Ragnar Skanåker.
  

Den snygga klädsel han hade visade sig vara en svensk olympisk kavaj, blå med gult emblem på bröstet. Ragnar avslöjade att den vissa fall kunde bidra till bättre service och kanske rabatter när han som nu reste för egna pengar.

Skanåker visade oss också den aktuella pistolkolv av eget mörke som han använde. Vi fick titta på den och känna hur den låg i handen men vi kunde tyvärr inte provskjuta den. Säkerhetsbestämmelsen gjorde att kolv och pipa måste flyga i olika delar av planet.

Skanåker har aldrig varit någon vapenvägrare. Tvärtom är han fortfarande ordförande i Sveriges vapenägares förbund. Ragnar Skanåker deltog i olympiska spelen 1972, 1976, 1980, 1984, 1988, 1992 och 1996. Han skulle ha deltagit i OS i Aten 2004 dit han fått en speciell inbjudan från Internationella olympiska kommittén. Men hans deltagande där stoppades av den Sveriges olympiska kommitté som tyckte att han var för gammal, man kan väl inte skicka en pensionär? Det var en av orsakerna till att vi fick sällskap på morgonplanet till Paris. Han var på väg till Atlanta i USA för att försöka kvala in till nästa OS.

Tjejen som arbetade inom Ericsson-koncernen var på väg till kollegor i Dubai där hon varit förut. Själv var jag som sagt på väg till Sydamerika så vi skulle inte få sällskap längre än till Paris.

Så när vi landade på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris baklagade vi alla att vi inte kunde göra också nästa flygsträcka tillsammans. Vi skulle säkert kunnat diskutera och berätta i 10 timmar till om vi t.ex. fortsatt över Atlanten.

Innan jag åkte hem från mitt arbete i Guyana hade jag en veckas semester i Colombia. Där hade nuvarande presidenten Uribe just avslutat sin presidentvalkampanj och vunnit presidentvalet. Hans valspråk var Fast hand, stort hjärta (Mano Firme, corazón grande). Det slog mig att det skulle kunna vara en passande beskrivning också på Ragnar Skanåker. Ingen tvekar väl om den fasta, stadiga handen. Men hans sätt att alltid stå för sin egen uppfattning och hävda den kanske uppfattas av vissa som trångsinthet. Men det kan ju också vara uttryck för ett civilkurage som vi kanske har lite för lite av.

Men resan till Paris gick fortare än någon annan gång jag flugit samma sträcka. Den blev också ett härligt reseminne med en mycket positiv bild av en av våra allra största svenska idrottsmän.

Och vet du vem som blev svensk mästare i den internationella och olympiska grenen luftpistol i år, 2008? Jo han heter Ragnar Skanåker, 73-årig dalmas numera bosatt i Växjö. Och han vann med sex poäng över silvermedaljören och med ett internationellt gångbart resultat!

Själv känner jag mig som en junior i det PRO-lag i boule som jag nu ingår i. PRO betyder här inte proffessionell som i många idrottssammanhang, nej det betyder Pensionärernas Riksorganisation!

 
Bäst före-datum kanske inte kan användas för människor, kanske inte ens för pensionärer! Undrar om det kan användas när det gäller Olympiska kommittéer?

Mer om Ragnar Skanåker och pistolskytte kan du läsa om på webbplatsen kretsnytt.se

Ola-flyt till Indien

Vill du läsa den här historien från början, klickan här.

Jag var lite nedstämd före avresan till Laos, det skulle ju ha varit en upplevelse att kunna stanna i Indien på hemvägen...

Mina bästa arbetskompisar på SCB i Örebro myntade uttrycket Ola-flyt. Det tyckte att jag "hade tur" mer än vad som borde vara slumpmässigt (vi jobbade ju med statistik och sannolikheter). Och kanske några händelser i samband med min första resa till Indien är exempel på det här fenomenet?

Två eller tre dagar innan jag skulle resa till Laos fick jag telefon från resebyrån igen: Samma kille (se inlägget Invitation till Indien) talade om att han hade hittat ett annat alternativ - min merkostnad skulle bli ca. 160 kr om jag minns rätt i stället för 12 000 kr "och det är ju lite skillnad" som han sa. Det förändrade ju planerna men det var ju antingen i sista minuten eller redan för sent?

Jag visste att det behövdes visum både till Laos - som jag väntade få i mitt pass med posten nästa morgon - och till Indien. Det var väl för sent att ordna visum till Indien på så kort tid? Men det skulle kunna ordna sig om jag åkte tåg till Stockholm på avresedagen, åkte direkt till Indiska ambassaden och sedan ut till Arlanda. Jag var lite tveksam men ringde Indiens ambassad som bekräftade att de skulle ordna mitt visum morgonen efter.

Men det var inte bara Ola-flyt innan avresan till Laos och Indien, också problem! Dagen innan avresan skulle jag ta ut pengar i en automat utanför dåvarande posten mitt emot Örebro slott. Jag minns fortfarande tydligt den obehagliga upplevelsen av att hör det instoppade bankomatkortet falla ner någonstans innanför den öppning där man stoppar in kortet... Men jag tänkte direkt att det är bara för personalen att ta fram kortet som så tydligt fallit ner innanför uttagsautomaten.

- Nej vi kan inte få fram kortet. Det är service på automaten och vi får inte ta ut någonting. Det kommer att dröja minst ett par dagar innan det går att få tillbaka kortet! Språng till SE-banken för att höra om det finns någon chans...

Ja i det här läget så skulle jag troligen kunna få ett nytt bankomatkort med posten redan nästa morgon, samma dag som jag skulle resa. Jag hade ju inget val och det fungerade faktiskt! Jag fick mitt nya bankomatkort på morgonen och mitt pass med visum till Laos, tog tåget till Stockholm, taxi till Indiens ambassad och sen tåget till Arlanda. På eftermiddagen satt jag på ett flygplan till Köpenhamn för byte till nattflyget till Bangkock. Det hade varit lite nervöst innan avresan men nu var jag på väg - med visum både till Laos och Indien men naturligtvis inget planerat för besöket i Indien... det hanns inte med! Hur skulle det nu gå? Läs fortsättningen här!

Invitation till Indien?

I min andra blogg, ja den första... nu krånglade jag visst till det - jag menar i den första blogg som jag startade - Saxdalen blogg - har jag nämnt att jag tidigt var intresserad av Indien och under 60-talet köpte en bok av en indisk bokförsäljare utanför Stockhoms central.

Den här bloggen har jag tänkt som mer internationell och eftersom jag har haft det stora förmånen att få resa mycket i mitt arbete vill jag gärna dela med mig lite av alla de upplevelser jag haft både som privat resenär och som resenär i arbetet.

Så jag köpte en bok om hinduism på 60-talet och läste en hel del om Indien och hade väl drömmar att komma dit någon gång. Men studier, familj och många intressen fick väl Indien-drömmarna att bli alltmer avlägsna.

Men som av en slump "råkade" jag komma dit 1998:

Under hösten 1997 hade jag blivit tillfrågad på mitt jobb på Statistiska centralbyrån i Örebro om jag var intresserad av att ge en kurs i ett statistikdatorprogram i Laos. Jag visste ju knappt var Laos låg och jag hade aldrig varit ute på något utlandsuppdrag. Men jag var intresserad och jag läste om Laos och hade kontakt med vår internationella konsultavdelning och svarade ja på deras förfrågan.

Tidigt på vintern 1998 åkte jag med ett morgontåg från Falköping till Örebro. Det var kallt och snöstorm. Jag hade både biljett och platsbiljettett - men när jag steg på tåget i Falköping var min plats upptagen. Som om inte vädret (det var snöstorm och svinkallt den morgonen) och den tidiga morgonen (jag är ingen morgonmänniska) var nog...

Men som lite blyg och ordentlig svensk som inte vill bråka i onödan satte jag mig istället på platsen mitt emot, på andra sidan det lilla bordet. Den var ledig. Dessutom fick jag nu åka framlänges... Jag tror att jag tänkte försöka somna så fort som möjligt i den usla morgonstunden. Jag kanske inte ens var på mitt bästa humör men som den nyfikna och inte alltför blyga svensk som jag också är... började jag redan efter en kort stund prata med den damen ifråga.

Mina fördomar hade redan fått mig att anta att det var en vanlig svensk invandrare, jag hade inte hunnit skaffa mig någon förutfattad mening om varifrån... men hon förklarade sig snabbt: Hon var från Indien, New Delhi och hon var inte på väg från Göteborg till någon släkting i Stockholm - som jag redan hunnit gissa mig till, nej hon var på väg från postorderföretagen i Borås - som hon besökt igår - till H&M:s huvudkontor i Stockholm.
Hon sålde kläder.

Jag blev positivt överraskad över att hon var från Indien, ett av mina gamla intressen, och jag vaknade till ganska fort och nämnde att jag hade fått en förfrågan om att åka till Laos för att arbeta där en månad.

- Men då måste du komma och hälsa på mig i Dehi!

Jag var ju knappt vaken med den lite svindlande tanken att åka till Laos, första utlandsuppdraget, och att kanske också stanna i Indien? Men det här lät ju också väldigt intressant - eller snarare som en dröm!

Det är inte så långt mellan Falköping och Skövde (18 minuter) men jag tror att när vi stannade i Skövde så hade jag redan bjudit Anu (hon kallade sig Anu men hennes "riktiga" förnamn var Anushka) på kaffe i kafévagnen.

Trots snöovädret utanför fönstret försvann tiden fort innan jag måste stiga av i Hallsberg för byte till Örebro. Men vi hann avhandla en hel del. Och det viktigaste var att vi hann byta e-mailadresser, för säkerhets skull hade vi båda våra visitkort och på baksidan skrev vi våra pribata e-porstadresser.

Jag steg av i Hallsberg, denna kalla dragiga station där jag väntat så många timmar på så många försenade tåg - men nu var jag vaken! Laos... Indien... undrar om det var så här Columbus kände sig innan han stack till Västindien?

Jag kom fram till jobbet i Örebro och jobbade väl lite som i dvala men försökte vara realistisk och tänkte att "så här gör ju folk: säger att man ska hålla kontakten och träffas och byter adresser och sen dör alltihopa ut... Men som den godtrogna mas som jag också tillåter mig vara så skickade jag i god tid innan Anu skulle vara tillbaka hemma i New Delhi ett e-brev till henne och tackade för den intressantaste resa jag haft mellan Falköping och Hallsberg och hoppades i bästa fall på ett svar.

Jag fick svar och vi brevväxlade ganska flitigt på Internet. Utlandsuppdragen var aldrig säkra även om de var planerade, kanske hälften blev av, men jag hoppades på positivt svar från Laos. Svaret dröjde och först i april tror jag att det blev klart att jag skulle åka till Laos. Då var det ganska bråttom med all pappersexcercis och jag kontaktade vår resebyrå för att höra hur mycket jag skulle behöva betala extra för att stanna i New Delhi på hemvägen från Laos och Bangkock.

Det dröjde ett par dagar innen jag fick ett samtal från resebyrån att det skulle kosta ca. 12000 kr extra... Det behövdes en extra tur- och returbiljett Bangkock-New Delhi och det var det lägsta priset vid den tidpunkten. Jag sa direkt att det inte var att tänka på.

Visst var jag besviken men inte totalt överraskad. Det är nästan 300 mil mellan Bangkok och New Delhi, och sen tur och retur. Det kostar ju att flyga reguljärflyg i Europa också...

Men jag kom till Indien i alla fall... Klicka här för att höra fortsättningen!