Att åka till Indien österifrån

Tidigare inlägg har berättat om min resa till Laos och lite om den månad maj 1998 när jag arbetade där. Lite orolig var jag innan jag lämnade Laos eftersom jag mycket sent fick bekräftat att åtminstone ett av alla mina e-brev till Indien gått fram. Min vän Anu visste att jag skulle komma till huvudstaden New Delhi.

Under några år hade jag letat i bokantikvariaten i Örebro efter litteratur om Indien och före avresan hade jag också köpt ett par nya böcker, en om Indien och en om New Delhi. Jag kände mig förberedd men samtidigt lite orolig. Boken om New Delhi var full av varningar om allt möjligt som man råkar ut för i New Delhi och Delhi om man inte beter sig på rätt sätt och känner till en massa egenheter som finns i det indiska samhället och speciellt i huvudstaden.

Direkt inför avresan från Vientiane i Laos till Bangkok där jag skulle tillbringa halva dagen innen flyget till New Delhi skulle avgå var ju valutan ett aktuellt problem. Jag hade nog läst att man inte får föra in eller ut den indiska valutan rupies ur landet. Jag åkte till en bank i Vientiane för att höra om man kunde köpa rupies där. Banktjänstemannen beklagade att de inte hade några rupies att sälja men förklarade att jag kunde köpa rupies på flygplatsen i Bangkok.

När det gäller valuta hade jag inte växlat in mer pengar än jag behövde för de sista dagarnas behov i Vientiane. Göte skjutsade mig till flygplatsen och jag gick in för att checka in. Jag hade pass och visum i ordning och trodde att det skulle går fort genom passkontrollen. Där visade det sig att jag måste betala en flygplatsskatt som jag inte räknat med. Det stora problemet - förutom att mina hopskrapade pengar nätt och jämt räckte till skatten - var språkproblem. Mannen i luckan pratade inget annat språk än lao och det tog lång tid innan jag fick tala med någon som pratade franska, ett språk som jag brukar ta till som en sista utväg. Men det löste sig och jag kom med Thai Airways plan till Bangkok.

På flygplatsen i Bangkok var min första uppgift att växla åt mig rupies. Men det visade sig omöjligt. De följde också det indiska regelsystemet och handlade inte med indiska rupies. Jag hade ju läst på bra och blev lite orolig när jag tänkte tillbaka till vad jag läst i min New Delhi-guide: Var mycket försiktig om du anländer till Indira Gandhi International Airport sent på kvällen eller under natten. Det finns alla möjligheter att på olika sätt bli lurad, speciellt om du anländer till Indien för första gången! Lite lugnare blev jag när jag kom ihåg att boken också informerade om att flygplatsen hade en Thomas Cook bank som var öppen dygnet runt.

Sen var det bara att vänta några timmar tills planet mot New Delhi skulle avgå. Det var intressant att titta på alla människor som skulle åke med till Indien. Som vanligt en blandning av olika typer av människor. Kvällen innan jag reste från Laos hade jag sett på Thailändsk TV att det varit värmerekord i New Delhi, 47 grader! Det var väl ungefär 35 grader både i Laos och Bangkok och jag hade anpassat mig helt till värmen nu. Jag tyckte det var lite synd att jag missade värmerekordet med två dagar men samtidigt är ju 47 grader i varmaste laget. Jag undrade om några kraftiga indiska kvinnor klädda i saris tyckte det var för varmt i avgångshallen. En sari innehåller ju flera meter tyg och inte alltid så tunt tyg.

Så småningom blev det dags att gå ombord och vi startade i riktning mot New Delhi. Planerad landningstid var kl 23.00-23.30 jag minns inte exakt. Flygningen gick bra och som planerat. Något före midnatt befann jag mig i ankomsthallen på Indira Gandhi International Airport, för första gången på indisk mark trodde jag. Jag fick syn på den efterlängtade skylten "Thomas Cook", det var bara 50 meter dit. En vakt stoppade mig: Jag befann mig tydligen fortfarande på internationell mark och om jag lämnade ankomsthallens område fick jag inte gå in dit igen. Där fanns ju Informationen och jag behövde ju växla valuta för att kunna ta en taxi till hotellet.

Den här bilden är från avgångshallen på Indira Gandhi International Airport

Det blev en del diskuterande med vakten innan jag fick jag tillåtelse att gå fem meter över gränsen till Thomas Cook för att växla för att sen bli insläppt igen. Allt verkade ordna sig. Men då uppstod ett nytt problem. Thomas Cooks växlingskontor var helt upplyst och verkade öppet men det fanns ingen personal där... Jag ringde på klockan och jag väntade men ingen personal visade sig. Till sist tordes jag inte vänta för länge utan gick tillbaka till vakten som släppte in mig i ankomsthallen igen.

Kosan styrdes nu mot en uniformerad flygplatsvärdinna, en vänlig hindukvinna som lyssnade på mitt problem. Hon hjälpte mig snabbt att ordna ett speciellt arrangemang. Hon ringde nattportieren på mitt hotell och bad att jag skulle få min taxi betald från hotellet. Jag skulle senare få betala taxin på min hotellräkning. Taxichauffören skulle inte få några pengar innan han lämnat mig på hotellet. Det löste ett problem som min guideboken upplyste kunde kunde hända: att taxitaxichauffören tog en annan väg än den direkta vägen till hotellet och ibland till och med sa något i stil med att det var trafikproblem som nu gjorde det omöjligt att komma hotellet men att han hade en farbror som hade ett hotell och han skulle kunna skjutsa mig dit om jag ville ha ett hotellrum till natten...

Men det här arrangemanget gjorde mig trygg. Taxin visade vara en gammal bil och det var två män som fick en slags fraktsedel från flygplatsvärdinnan för att ta mig till hotellet. Hela taxiresan gick bra. Det enda lilla problemet var att få igång bilen som var gammal och såg ut som en gammal Fiat. Jag njöt av resan som gav många nya intryck. Oväntat bra väg, en slags motorväg men här och där med melonstånd med stora berg av meloner och annan frukt att köpa. Det var mörkt i den indiska natten men försäljarna hade någon slags belysning och kunde säkert ha öppet hela natten. Trafiken var inte så tät så inom en timme var jag framme, taxichaufförerna hade fått sina pengar och jag var på mitt hotell för att sova första natten i New Delhi. Jag hade fortfarande inte en rupie och jag hade inte betalat en enda rupie i dricks, kallas backshish, något som min guidebok rekommenderade och som man alltid förväntas ge för varje hjälp och service man får. Än hade jag ju inga indiska pengar att betala med men det skulle jag ordna i morgon.

En gammal dröm hade just gått i uppfyllelse:

Jag var i Indien!

Att lära sig språket lao och spela Lyder Cup

Tiden i Laos gick ganska fort. Jag trivdes med landet och med min kollega Göte och hans blivande fru. Göte och jag försökte lära oss lite lao, deras språk, men det var inte lätt. Göte hade ju hört mer lao och haft möjlihet att lära sig en del lao innan jag kom men han prioriterade nog att lära sin blivande fru engelska.

Vi hade många underhållande stunder när Göte och jag läste en tysk lärobok i språket lao och försökte lära oss åtminstone några ord. Men det var lättare sagt än gjort. Lao, liksom thai, är språk som bygger mycket på betoningar. Ett ord med samma ljud kan ha många betydelser beroende på hur man betonar det. Göte och jag läste vår lärobok och förstod varandra bra när vi talade lao sinsemellan men när Götes laotiska fästmö hörde oss prata lao missförstod hon det mesta. Hon talade om hur det skulle uttalas och Göte och jag tyckte att det var exakt så vi hade uttalat det. Men efter återskomsten till Sverige talade jag flera gånger med Götes fru per telefon och hennes framsteg i engelska blev mycket större än Götes och mina framsteg i lao. Jag gissar att Göte idag talar lao flytande. Det är i år 11 år sedan jag bodde en månad hos honom i Laos.

Liksom I Thailand har man i Laos svårt att uttala vårt ljud för bokstaven R. Historiskt sett var det till och med så att i Laos blev bokstaven R förbjuden när kommunisterna störtat monarkin. Bokstaven R betraktades då som Thailändsk och monarkistisk och förbjöds. Till och med namn fick ändras retroaktivt. R skulle ersättas med L.

Både laoter och thailändare har svårt att uttala ljudet R. Det blir L. Ett lustigt exempel var att utanför huvudstaden Vientiane i Laos fanns en liten 9-håls golfbana. Där hölls årligen en tävling med den berömda golftävlingen Ryder Cup som förebild. Ja det var väl egentligen bara namnet som var förebild. Men i Laos blev namnet inte Ryder Cup utan Lyder Cup.

Ägare till golfbanan var en laotisk kvinna som var gift med en svensk man från mitt födelselän. Han var från Malung! Men där fanns ett annat språkligt problem. På lao kan man inte sluta ett ord med ett ng-ljud. Då måste man lägga till ett a efter ng-ljudet. Så den som spelade Lyder Cup i Vientiane spelade på en bana som ägdes av en kvinna vars man var från Malunga! Det lät så exotiskt att det tog ett tag innan jag fattade att han var från nästan samma plats på jorden som jag själv, från Dalarnas skinnarcentrum.

Arbete och fritid i Laos

Mitt första intryck av Laos var positivt. Jag möttes på flygplatsen av en svensk kollega, Göte, som jag aldrig träffat tidigare. Han hade arbetat länge inom Statisiska centralbyrån men varit många år i utlandstjänst. Han mötte mig på Wattay, Laos internationella flygplats i Vientiane tilsammans med sin laotiska flickvän som senare blev hans fru.

Laos var 1998 ett mycket otillgängligt land. Det var svårt att få visum för att resa in i landet. De flesta utlänngingar i landet arbetade i olika biståndsprojekt.
När jag reste in i landet kom jag med Thai Airways från Köpenhamn till Laos via Bangkok. Det nationella flygbolaget Lao Airlines hade då flygförbud p.g.a. för dålig säkerhet. Lao Airlines flyger nu igen.

När någon blev sjuk i Vientiane fanns det bara ett par läkare att vända sig till. Vid allvarligare sjukdomar måste man ta flyget till Bangkok.

Mitt uppdrag var att lära statistikerna på Laos statistikbyrå att producera tabeller från data i databaser, Vi använde ett speciellt dataprogram. Undervisningen gick bättre än väntat. Jag var rädd för att språksvårigheter skulle sätta käppar i hjulet men nästan alla deltagare i kursen kunde engelska eller tyska och två som bara pratade lao fick hjälp av sina kurskamrater med översättning.

Egentligen fanns bara två problem under min månad som lärare i Laos. Den nya och mycket högpresteande dator som vi skulle använda för databasen lade helt enkelt av efter en vecka. Det hade kommit fin sand i datorns fläktsystem. Det gjorde att hårddiskens lager skar ihop och datorn kunde inte användas innnan vi fick en ny hårddisk. Det tog nästan en vecka.

Det andra hindret var att personalen som jag skulle undervisa blev kommenderade till en politisk utbildning. Den varade också nästan en vecka. Men de veckor vi kunde ha undervisning var effektiva och jag är säker på att målen för min mission i Laos uppnåddes trots ett par oväntade undervisningsuppehåll.

Fritiden i Laos var spännande och jag är mycket tacksam för det omhändertagande jag fick från min kollega Göte och hans laotiska blivande fru. De gjorde att jag lärde känna Laos mycket mer än jag skulle ha gjort om jag bott på ett hotell den månad jag bevistade landet.

En fritidssysellsättning som hörde till veckoschemat i Vientiane var att vi svenskar samlades på Sunset Bar, en bar vid floden Mekong varje fredag för att prata och ta en öl. Laos hade vad jag vet inte så många inhemska produkter som de var stolta över men Beer Lao var en. Det lokala ölet var bra och Beer Lao var en kändis både bland lokalbefolkningen och gäster.

Från Mekongs nordöstra strand vid Vientiane kunde vi träffa svenska biståndsarbetare som jobbade med olika biståndsprojekt som vägbyggen, vatten- o avloppsanläggningar. Antalet svenskar i landet var så litet att vi lärde känna de flesta. Där avhandlades t.ex. malariafrågan med veteraner som arbetat utomlands i tiotals år, problem med underjordisk anläggning av vatten- och avloppssstem i miljonstaden Bangkok... m.m.

Ett par speciella minnen från Laos är skolbarnen i sina skoluniformer. Flickorna i vita blusar och svarta kjolar och pojkarna i svarta byxor. De kom ofta två eller t.o.m. tre på sina moderna mopeder av typ Euro Moped. En annan bild som alltid finns kvar i mitt minne är de buddistika munkarna i sina saffransfärgade kåpor.


Kontrasten var många gånger slående: Ett av världens fattigaste länder men med många av de modernaste asiatiska bilarna och mopederna. Samma sak med datorutrustningen på statistikbyrån: Jag hade aldrig tidigare sett en så snabb PC. Naturligtvis var det en nyinköp och det senaste av vad som var tillgängligt. Min kollega Lars-Johan som var stationerad i Hanoi och kom över från Vietnam för att hjälpa till med de akuta PC-problemen var imponerad. När vi fick igång datorn var det den snabbaste han dittills hade sett.

Fattigdomen verkade inte så stor som statistiken tyder på. Det fanns en tiggare i huvudstaden. Det var en självpåtagen roll. Visst bodde många i mycket enkla hus men det gynnsamma klimatet fordrade ingen uppvärmning i husen och många levde på att odla ris alldeles i kanten av staden. Man såg ingen stress, laoterna levde ett lugnt liv och säkerheten var stor i huvudstaden. Man hörde inte talas om inbrott och liknande men vi var av svenska ambassaden uppmanade att alltid ha en nattvakt utanför huset. På landsvägarna ute i landet förekom överfall och till och med mord. Men i Vientiane kände jag mig tryggare än i något annat land där jag arbetat.

Musik, dans och fest i Laos

Resan från Laos till Indien återkommer vi till men först måste vi bekanta oss lite med det ganska okända landet Laos. Musik är ett av mina stora intressen och i Laos hade jag turen att få lyssna till både klassisk laotisk musik och lyssna på och dansa till den musik som motsvarar vår västerländska dansbandsmusik. Jag hade varken några kunskaper om eller förväntningar på den laotiska musiken. Vid den här tiden, 1998, var Laos fortfarande ett mycket otillgängligt land. Turism förekom men ännu i mycket liten skala. De flesta utlänningar i Laos arbetade i något biståndsprojekt.
 
Men befolkningen i Laos var mycket intresserad av att lära sig om väst. En av de första dagarna i Laos blev jag inbjuden med min sedan dess mycket gode vän Göte till en fest. En av de anställda på statistikbyrån hade byggt ett hus i utkanten av den lilla huvudstaden Vientiane - ja huset låg riktigt på landet vid ett risfält.
 
Där fick jag lära mig att dansa så som Laos befolkning dansar vid festliga tillfällen. Tryck på startknappen för videon här under, stå ut med den ganska långa introduktionen och lyssna sen och se den typiskt laotiska dansen och musiken:



Sällskapsdans i Laos var mycket demokratisk, ingen rad av panelhönor som väntade på att bli uppbjudna av kavaljerer. Nej på de firanden med dans som jag deltog i bjöd damerna upp, speciellt de yngsta, minst lika mycket som herrarna och under de första dansturerna instruerade de mig som utlänning (farang, uttalas falang) hur jag skulle dansa.
 
Den här dansen dansades på alla privata fester jag besökte till den långsamma traditionella takt som finns i den här videon. Dansen kunde vara ganska lång, ingen kroppskontakt förekom men man dansade snuddande nära varandra ibland. Musiken bestod på de privata festerna av en större eller mindre stereoanläggning med inspelade ljudband. Ljudband kunde köpas för ca 2-3 kronor styck. De var nästan alla piratkopior. Musiken kunde också komma från en keyboard. Här fick jag förklaringen till en del av de för våra öron "konstiga" rytmer och komp som mina egna asiatiska keybords har haft.
 
Vi var en kväll på en "nattklubb", den enda i huvudstaden? Där dansades ända till kl. 11 på kvällen! Där var de unga kvinnorna mycket intresserade av att lära sig dansa på "västerländskt" sätt men den traditionella dansen fanns naturligtvis också där. Men precis som jag blev undervisad i laotisk dans under den första fest jag var inbjuden till ville de yngre damerna på nattklubben lära sig hur man dansar i Sverige. Det förekom inte på de privata festerna. Där var det enbart laotisk dans.
 
Redan 1988 fanns en inhemsk laotisk popmusik med popstjärnor som i andra länder men musiken var också där mycket olik vår popmusik.
 
Den följande videon visar laotisk fokmusik med sång och dans och traditionnella kläder. Som bakgrund får du se flera vyer från Laos: 


  
Instrumentet man spelar på här är från Laos och kallas khene (eller "khaen", "kaen" och "khen"). I Laos är man mycket stolt över detta instrument.

I Laos

Efter en förlorad, sömnlös natt p.g.a. tidsskillnaden och nästan en hel dags väntan på flygplatsen i Bangkok var det sen dags att sätta sig på nästa Thai Airways plan till Laos huvudstad Vientiane. Det är lite mer än 50 mil mellan Bangkok och Vientiane och flygturen tar drygt en timme. Vi landade på landets internationella flygplats Wattay där jag möttes av min svenske kollega Göte och hans laotiska flickvän och blivande fru.
Temperaturen var 35 grader men jag tål värme bra även om det tar några dagar att anpassa sig. I början kändes det för varmt. Flygplatsen ligger nära Mekongfloden och bara en halvmil från centrala Vientiane.

Lite fakta om Laos: Laos har tidigare kallats de tusen elefanternas land. Och det fanns många elefanter i landet tidigare men nu finns det bara ett fåtal kvar. Laos är ett instängt land (eng. landlocked) och har ingen kust. Men en lång sträcka av Laos gräns utgörs av den stora floden Mekong. Laos yta är hälften så stor som Sveriges och det ligger mellan Kina, Vietnam, Kambodja, Thailand och Burma (Myanmar). Enligt senaste uppskattningen 2007 har landet ca. 6,6 miljoner invånare.

Dricksvatten köpte vi i den lilla affären på huvudgatan som fungerade ungefär som en lanthandel. Den fungerade som bank, man kunde växla åt sig ett par stora kassar av den lokala valutan kip. Och man kunde köpa mat av olika slag. Det var billigt att äta på restaurang och det fanns flera internationella restauranger att välja mellan. Som matintresserad ville jag också gärna prova flera Laorestauranger. Men det fanns flera chinesiska restauranger, japansk, fransk, ja det gick att äta riktigt internationellt i Vientiane. Men för den som ville ha svenskt bröd fanns Skandinaviska bageriet vid ett torg i stan. Där kunde man också äta frukost om man ville. En smålänning hade slagit sig ner och blivit ett populärt exotiskt inslag i staden. Ett par typiska laotiska rätter är basfödan ris. Det är den klibbiga sorten man äter i Laos, sticky rice. Men i Thailand och Laos kan man inte uttala R (det blir L) så för en laot som försöker sig på engelska blir det sticky lice.
Ris är den rätt som nästan alla äter och som man har med sig i en korg till jobbet. Man äter med fingrarna och gör små bollar av ris som man eventuellt doppar i någon köttragu eller liknande.

En annan laotisk rätt är papayasallad i fisksås. Fisksåsen tillreds ungefär som surströmming. Man skär fisk i små bitar och lägger i en hink eller kruka med lag som får jäsa några veckor i rums- eller utetemperatur, det är samma sak, ca. 35 grader. Lukten påminner om surströmming och jag tror att nästan alla laoter älskar sin fisksås med papayasallad. Själv har jag har blivit magsjuk en enda gång under mina resor till olika länder. Det var i Laos! Vi hade köpt papayasallad med fisksås i ett lokalt stånd nära där vi bodde. Man får fisksåsen i en plastpåse ungefär som när man köper akvariefiskar. Sen lägger man i den strimlade papayasalladen. Sen bär man hem påsen och äter.

Det gjorde vi men på natten satt jag mer på toaletten än jag låg i min säng. Men på morgonen var allt över och jag mådde bra som vanligt. Jag var den enda som blev sjuk. Varken Göte eller hans flickvän mådde dåligt. Ett par dagar senare åt vi ute på en laorestaurang och då ville jag prova papayasallad med fisksås igen. Skam den som ger upp efter bara ett försök! Och det smakade både mycket bättre än första gången och jag blev inte det minsta magsjuk.

Att bli sjuk i Laos var annars inte så lämpligt. Det fanns ett fåtal läkare i Vientiane då, 1998. Vad jag minns bara 3-4 stycken. Och den obligatoriska frågan till alla som besökte en läkare var: Har du badat i Mekong? Den förorenade floden orsakade troligen de flesta läkarbesöken i staden. Om någon behövde mer omfattande sjukvård var det nödvändigt att ta flyget till Bangkok.

Resan till Laos

Avresan till Laos blev aningen kaotisk. (För att följa historien från början: Klicka här.) Nu hade jag pass, nödvändiga vacciner och det jag trodde jag behövde i bagaget bl.a. en del dokument och speciella svenska produkter som svenskarna i Laos saknade, barnvälling, några dagstidningar, snus bl.a.

Jag åkte till Arlanda, tog SAS-flyget till Kastrup, Köpenhamn och där nattflyget med Thai Air till Bangkock. Allt gick enligt ritningarna men jag sov inte så bra på natten. Jag blev placerad mitt i mittiraden i den fullsatta jumbojeten och förlorade som de flesta nästan all sömn den natten. Så när alla serveringar var över och man verkligen ville sova var min klocka ett på natten. Då hörde man i högtalarna att klockan var sex på morgonen lokal tid och att det var dags för landning.

Så en tidig morgon på Bangkoks (då) internationella flygplats, Don Mueang International Airport, fick jag trött försöka hitta något sätt att fördriva tiden till eftermiddagens flyg till Laos huvudstad Vientiane. Jag satte mig på en ledig soffa och tänkte försöka ta igen några förlorade sömntimmar men hann inte somna innan en österländsk dam frågade om platsen bredvid var ledig. Jag bejakade hennes fråga, själv lite frågande eftersom det fanns plats för fem personer på soffan och jag satt i mitten. Det fanns dessutom minst tio soffor som var helt tomma...

Hon satte sig bredvid mig och timmarna till min avgång till Vientiane förflöt alldeles för fort. Hon var från Phnom Penh i Kambodja och hon var på väg hem från en hantverksmässa i New Delhi, Indien, dit jag hoppades resa om en månad, ja inte till mässan men till staden. Hon var statstjänsteman som jag och det är märkvärdigt hur mycket vi har gemensamt med helt främmande människor överallt på jorden bara vi tillåter oss att ta kontakt. Och för den som har barn finns det massor av människor att prata med, speciellt kvinnor eller om man har traktor, t.ex. Ferguson eller en eller flera vattenbufflar (Bubalus bubalis) har man samtalsämnen för många nya manliga kontakter.

Vi hade hur mycket som helst att prata om och jag blev bjuden till Phom Penh och jag fick en väska, ett mycket vackert kambodjanskt handarbete, att ta hem till min dotter. Kvinnan ville visa mig sin huvudstad och Industridepartementet där hon jobbade. Hon visade stolt foton på sin lilla dotter som hon nu var på väg hem till och var nyfiken på att se bilder på mina barn.

Vi sågs aldrig mera och jag har tappat både hennes namn och adress men minnet finns kvar för alltid. Jag har tillbringat hela dagar på internationella flygplatser flera gånger men aldrig haft långtråkigt. Det finns intressanta människor och företelser överallt som förgyller resorna, till och med långa väntetider. Bangkoks dåvarande flygplats är inte något negativt för mig. Och om en månad skulle jag tillbringa en hel dag där igen

Till sist fick jag skynda till mitt flyg till Laos och anlände enligt tidtabellen till Vientiane. Där möttes jag av min kollega och sedan min visit i Laos mycket gode vän Göte. Jag hade nått målet för min första utlandsmission. Vi var ju inte missionärer men våra utlandsuppdrag kallade missioner.

Hur är ditt och mitt förhållande till främmande makter: exempelvis Kina?

Jag aldrig varit i Kina. Det närmaste Kina jag varit är 30 mil från Kinas gräns när jag 1998 arbetade i grannlandet Laos och besökte en konstgjord sjö, Nam Ngum Dam, för oss i Dalarna mest motsvarande den konstgjorda sjön vid Trängslet. Nam Ngum Dam var färdigbyggd 1971 och ger Laos majoriteten av den förbrukade el-energin. Men anläggningen byggdes också för att ge det fattiga landet inkomster genom export av elkraft. Med en kapacitet på 150 megawatt förser den Laos inklusive huvudstaden Vientiane med el-energi. Ändå kan 70-80% av dammens producerade elektricitet exporteras till grannlandet Thailand.

I en fiskrestaurang vid Nam Ngum Dam åt jag en mycket god fisk från dammen och hade en fin utsikt över sjön och de mycket långsmala båtar med en uppfällbar aktersnurra som trafikerade vattnet. Nam Ngum Dam ligger 65 km (fågelvägen) närmare Kina jämfört med Laos huvudstad Vientiane där jag jobbade.

Men jag har haft två kontakter i Kina: För fem år sedan fick jag ett meddelande på Internet från en kinesisk tonåring som ville chatta med mig. Jag visste då inte att det var möjligt för kineser att använda Internet men hon använde Internet hemma och det var mycket intressant att chatta med henne. Men efter 1-2 år bröts kontakten. Jag läste sen att Kinas ledare hade stängt Internet för kontakt med övriga världen.

En rysk språklärare från Moskva som sedan flyttat till Kina som företagare har jag emellertid fortfarande sporadisk kontakt med på Internet. Hennes son har ett företag som också verkar i Kina och hon trivs bra där.

Jag har inga personliga fiender i Kina så mitt förhållande till landet kan väl sägas vara relativt gott men jag är inte förtjust i de många repporter om förhållanden i landet som inskränker den personliga integriteten och den personliga friheten som ännu inte nått internationell klass. Man kan ifrågasätta mycket av den demokrati som vi har i många länder i väst också men vi hoppas väl alla att förändringen här och i många utvecklingsländer ska gå mot en ökad frihet och demokrati, också i världens folkrikaste stat Kina.

När jag arbetade som universitetlärare i pedagogik fick jag lära mig att Kina för kanske 20-30 år sedan hade ett utvecklat system för att solla ut begåvningar. Man hade en 100-gradig betygskala och man hade särskilda utbildningscentra som tog hand om specialbegåvningar. Det liknade på ett sätt det system som också fanns (och finns) i Frankrike där man tidigt identifierade de individer som skulle bli de ledande inom landet inom ett antal år.

Vid några studiebesök vid Cranfield University (tyvärr bara på engelska än så länge) norr om London, ett privat universitet som är ett av de ledande i världen när det gäller management, personal- och företagsledning, berättade flera professorer och docenter om kinesiska studenter eller trainees som deltagit i deras kurser. De pratade så perfekt engelska att många av de inhemska lärarna inte kunde höra någon utländsk brytning och kursdeltagarnas frågor när det gällde det engelska språket var så avancerade att många infödda lärare inte kunde ge bra svar. De var helt enkelt mer komplicerade än vad "normala" engelskspråkiga kursdeltagare kunde tänkas fråga om.

Så min övertygelse är att Kina har en enorm kapacitet och troligen inom en ganska nära framtid kommer att ta över som världens stormakt i flera avseenden, bl.a. ekonomiskt.

Men nu ser vi fram emot ett OS i Kina och hoppas på svenska framgångar och sportsliga tävlingar. Av jordens 3,3 miljarder människor (2008) är det inte så stor andel som kommer att delta i olympiska spelen. Men drygt 1,3 miljarder av jordens befolkning (20%) bor just i Kina och åtminstone sett ur ett miljöperspektiv borde det vara optimalt att lägga OS i den stat som är så dominerande i befolkningsstorlek. Att sen Kina har stora miljöproblem är en annan sak. Kanske får vi se en del av det under OS i form av hetta och stormar? Hur det hela avlöper blir spännande att se, inte bara sportsligt...