I dag är det slut på sommaren! Ska man vara glad eller ledsen för det? Ja, alla älskar inte den svenska sommaren. Se och lyssna här t.ex på mångsysslaren Bengt Sändh som redan 1965 insett att:
Nu vet jag inte om det egentligen var sommaren som Bengt inte tyckte om - kanske var det bara den svenska sommaren han flydde från 1999 när han drog till Costa del Sol i Spanien för att bosätta sig, fotografera, skriva böcker, odla chili och göra sambal för att nämna några av hans sysslor.
Min egen erfarenhet av Costa del Sol går tillbaka till 1961 när jag tillbringade två veckor i Torremolinos tillsammans med skolkamraten Lennart Blom från Skivbrytarvägen i Grängesberg. Mitt minne därifrån är att det var mer sommar där än i Sverige. Men kanske en del av den svenska sommaren saknades - bl.a. mygg.
Jag gillade värmen playan på dagarna och värmen i musiken på kvällarna på den enda nattklubben med levande musik med spansk gitarr, kastanjetter och eldig flamencodans. Det var exotiskt och lockande och så långt ifrån Sverige! Flygresan från Bulltofta utanför Malmö till Malaga var delvis en skräckresa och tog ganska precis ett dygn...
Jag undrar hur långt från Sverige man ska åka i dag för att känna sig så långt borta som vi gjorde då? Kanske till Sydkorea? Känner du någon som spelar akustisk gitarr i Sykorea? Troligen inte. Och du känner säkert inte namnen på Sydkoreas kung, drottning och kronprinsessa. Nej de finns inte eftersom Sydkorea är republik. Men låt oss tänka oss en resa till deras Stockholm, Seoul. Låt oss sitta på en parkbänk någonstans i huvudstaden Seoul, blunda och lyssna. Det skulle kunna låta ungefär så här:
Visst lät det bra - men kanske inte så exotiskt. Vad såg ni framför er när ni blundade där i Sydkorea? Roger Broberg? Dancing Silvia? Det är säkert mycket individuellt. Men den musikaliska trippen påminner mycket om Sverige.
Gitarristen är dock en genuin Sydkorean. Sungha Jung vill bli professionell gitarrist när han blir stor. Han är på mycket god väg. I år har han redan varit på sin första världsturné i bl.a. USA, Finland och Kina. Än så länge är han bara 13 år! Men förresten, vi kan passa på att gratulera Sungha Jung som fyller 14 år i morgon 2 september.
onsdag 1 september 2010
fredag 27 augusti 2010
Vad minns vi av fotbolls-VM i Sydafrika 2010
Den som inte är fotbollsintresserad har självklart upplevt att det varit för mycket fotboll på TV under lång tid. Nu är det slut. Åtminstone med VM. Själv är jag ingen fotbolls-fanatiker men har blivit mer intresserad av fotboll sedan jag besökt Barcelona under två somrar.
Årets fotbolls-VM blev lita av ett anticlimax eftersom Sverige inte ens kvalaficerade sig till turneringen och Sydafrikas lag Bafana Bafana inte tog sig vidare till slutspelet.
Ändå är fotbolls-VM 2010 för mig ett mycket positiv minne. Många intressanta och spännande matcher men som jag upplever det: En stor framgång för Sydafrika. Jag har arbetat där i tre perioder och vet hur otroligt stort fotbolls-intresset är i landet. Och intresset gäller både vita, färgade och svarta. Fotboll är en sport som kan bidra till att ena och undvika konflikter mellan landets befolkningsgrupper.
Jag måste erkänna att jag var orolig för att landet inte skulle klara av arrangemanget. Jag har läst om att bygget av de nya arenorna var försenat och jag var rädd för att man inte skulle hinna organisera säkerheten för deltagare och åskådare i ett så stort engageman.
Men vad jag kunde se förlöpte hela turneringen mycket väl bortsett från enstaka mindre problem.
Jag såg många av matcherna och slutspelet blev mycker spännande. Jag hade från början två önskevinnare, Sverige och Sydafrika men eftersom Sverige inte kvalificerade sig blev Bafana Bafana det lag jag hoppades på. I slutspelet hade jag Spanien som favorit eftersom min sambo och jag blivit riktiga Barcelona FC-fans.
Vi var i Barcelona när Zlatan Ibrahinovic kom till Barcelona och vi utforskade Camp Nou när det inte var match. Vi hade också beställt Viasat som sände de flesta matcher i la Liga under förra säsongen. Själv var jag Barcelona FC-fan redan på Ronaldonhos tid. Men han lämnade Barcelona när vi var där för första gånge.
Om Viasat inte kommer att sända la Liga nästa säsong kommer vi att byta TV-leverantör.
Sydafrika är ett av mina mest positiva minnen som utlandsarbetare. Tre perioder i början av millenniet Pretoria gav mig många positiva minnen av Sydafrika.
Vi var ganska många svenska som arbetade på Sydafrikas statistikbyrå. Den svenska "truppen" umgicks ganska mycket och jag kände mig aldrig övergiven av svenskar.
Men ännu mer uppskattade jag kontakten med den inhemska befolkningen, inte minst med de svarta. Under apartheid var befolkningen strikt indelad i fyra kategorier där en, de vita hade alla rättigheter medan övriga tre hade stora begränsningar i sin frihet och i sina liv.
Jag kom första gången till Sydafrika år 2000 och fick många vänner bland de svarta på statistikbyrån, de var ju också en klar majoritet.
Pretoria är en av Sydafrikas tre huvudstäder och säte för regeringen och presidenten.
Sydafrika har fortfarande liksom före Nelson Mandelas valseger 1974 en stor majoritet svarta invånare. Vid senaste folkräkningen var befolkningsgrupperna: Svarta afrikaner 79,4 %, vita 9,2 %, färjade 8,8 % och indier eller asiater 2,6 %.
Jag har fortfarande vänner i Pretoria och känner mig säkert hemma där om jag återvänder även om mycket har förändrats sen jag var där.
Sydafrika har fortfarande liksom före Nelson Mandelas valseger 1974 en stor majoritet svarta invånare. Vid senaste folkräkningen var befolkningsgrupperna: Svarta afrikaner 79,4 %, vita 9,2 %, färjade 8,8 % och indier eller asiater 2,6 %.
Jag har fortfarande vänner i Pretoria och känner mig säkert hemma där om jag återvänder även om mycket har förändrats sen jag var där.
måndag 2 augusti 2010
Sydafrika efter fotbolls-VM
Världsmästerskapet i fotboll 2010 är över. Alla landslag, alla utländska supporters har åkt hem (om de inte passade på att ta någon veckas semester i Sydafrika när de ändå var där...).
Jag har redan talat om att jag gillade Sydafrika mycket när jag arbetade där. Och inför fotbolls-VM var jag orolig att Sydafrika inte skulle klara arrangemangen och säkerheten. Men mitt intryck är att de har lyckats, åtminstone mycket över min förväntan.
Samtidigt inser jag att mycket har hänt i Sydafrika sedan jag var där 2000 och 2001. Första gången jag kom dit var inte ens sex år sedan det fria valet 1994 gett Sydafrika ett styre som inte genom konstitutionen missgynnade de stora icke-vita folkgrupperna i landet. Nu har ytterligare 10 år gått med utveckling i Sydafrika.
Efter fotbolls-VM kan nu sydafrikanerna återgå till ett mer normalt liv igen. Det gäller också Sydafrikas många vilda djur. Vuvuzelas och andra konstiga ljud har säkert stört den normala rytmen i Sydafrikas djurliv. Nu kan lejonen sova igen på nätterna i den mäktiga och åter tysta djungeln även om de inte är långt ifrån den fredliga byn... Ja lyssna själva:
Det finns många inspelningar av The Lion Sleeps Tonight men jag hittade ingen typisk sydafrikansk. Det beror väl på att både filmen och musikalen Lejonkungen är USA-produktioner.
En av de bättre inspelningarna tycker jag är den ovan. Den är också amerikansk. A capella-kören som jag fastnade för kallar sig Straight No Chaser. Det får mina tankar att gå tillbaka till 1959-1962 när jag och min musikintresserade kompis Lennart Blom från Grängesberg besökte och kanske besvärade? tjejerna i Domus skivavdelning varje håltimme och om vi åt fort: under senare delen av lunchrasten samt mellan sista lektionen och bussens/rälsbussens avgång från Ludvika.
Jag sänder en tacksamhetens tanke till Monika Glemmert (hon hette så då) från Gonäs som åkte med bussen till Ludvika på morgonen. Hennes jobbarkompis bodde troligen i Ludvika och därför har jag glömt hennes namn. De har båda bidragit mycket till min musikaliska njutning och skolning...
Straight No Chaser är också ett uttryck som har att göra med alkoholkonsumption och betyder fritt översatt: Rakt upp och ner - ingen eftersläckare! Straight no chaser var också titeln på en jazzlåt komponerad av en av mina favoritpianister (jag spelade själv piano) Thelonious Monk. Nu skulle jag naturligtvis spela den låten med kompositören men väljer att låta Thelonious spela en annan av sina kompositioner: Blue Monk. Den känns lite närmare eftersom den spelades in i Oslo 1966 med Thelonious på piano, Charlie Rouse tenorsax, Larry Gales bas och Ben Riley trummor. Thelonious spelade alltid med speciella huvudbonader. När han gästade Sverige lär han ha spelat i en björnskinnsmössa.
Av upphovsrättsliga skäl har videon med Blue Monk tagits bort från Youtube så därför kommer här i stället Straight no Chaser, (ändrat i augusti 2013).
Thelonious Monk är en av jazzens stora inte bara som pianist utan också som kompositör. Han komponerade inte mer än 70 melodier men är nummer två när det gäller kompositörer med mest inspelade låtar - efter Duke Ellington som gjorde mer än 1000 kompositioner.
Lyssna och njut av "gammal, god" jazz! Bara en lite varning:
Det här är ingen kortvideo utan en hel långfilm med massor med historia och jazz. Den som bara är lindrigt jazzintresserad kanske drar sig för att lyssna till jazz och jazzhistoria i 1½ timme, om inte intresset för Clint Eastwoods filmer är stort. Det är nämligen han som presenterar den här Warner Bros-filmen.
Jag har redan talat om att jag gillade Sydafrika mycket när jag arbetade där. Och inför fotbolls-VM var jag orolig att Sydafrika inte skulle klara arrangemangen och säkerheten. Men mitt intryck är att de har lyckats, åtminstone mycket över min förväntan.
Samtidigt inser jag att mycket har hänt i Sydafrika sedan jag var där 2000 och 2001. Första gången jag kom dit var inte ens sex år sedan det fria valet 1994 gett Sydafrika ett styre som inte genom konstitutionen missgynnade de stora icke-vita folkgrupperna i landet. Nu har ytterligare 10 år gått med utveckling i Sydafrika.
Efter fotbolls-VM kan nu sydafrikanerna återgå till ett mer normalt liv igen. Det gäller också Sydafrikas många vilda djur. Vuvuzelas och andra konstiga ljud har säkert stört den normala rytmen i Sydafrikas djurliv. Nu kan lejonen sova igen på nätterna i den mäktiga och åter tysta djungeln även om de inte är långt ifrån den fredliga byn... Ja lyssna själva:
Det finns många inspelningar av The Lion Sleeps Tonight men jag hittade ingen typisk sydafrikansk. Det beror väl på att både filmen och musikalen Lejonkungen är USA-produktioner.
En av de bättre inspelningarna tycker jag är den ovan. Den är också amerikansk. A capella-kören som jag fastnade för kallar sig Straight No Chaser. Det får mina tankar att gå tillbaka till 1959-1962 när jag och min musikintresserade kompis Lennart Blom från Grängesberg besökte och kanske besvärade? tjejerna i Domus skivavdelning varje håltimme och om vi åt fort: under senare delen av lunchrasten samt mellan sista lektionen och bussens/rälsbussens avgång från Ludvika.
Jag sänder en tacksamhetens tanke till Monika Glemmert (hon hette så då) från Gonäs som åkte med bussen till Ludvika på morgonen. Hennes jobbarkompis bodde troligen i Ludvika och därför har jag glömt hennes namn. De har båda bidragit mycket till min musikaliska njutning och skolning...
Straight No Chaser är också ett uttryck som har att göra med alkoholkonsumption och betyder fritt översatt: Rakt upp och ner - ingen eftersläckare! Straight no chaser var också titeln på en jazzlåt komponerad av en av mina favoritpianister (jag spelade själv piano) Thelonious Monk. Nu skulle jag naturligtvis spela den låten med kompositören men väljer att låta Thelonious spela en annan av sina kompositioner: Blue Monk. Den känns lite närmare eftersom den spelades in i Oslo 1966 med Thelonious på piano, Charlie Rouse tenorsax, Larry Gales bas och Ben Riley trummor. Thelonious spelade alltid med speciella huvudbonader. När han gästade Sverige lär han ha spelat i en björnskinnsmössa.
Av upphovsrättsliga skäl har videon med Blue Monk tagits bort från Youtube så därför kommer här i stället Straight no Chaser, (ändrat i augusti 2013).
Thelonious Monk är en av jazzens stora inte bara som pianist utan också som kompositör. Han komponerade inte mer än 70 melodier men är nummer två när det gäller kompositörer med mest inspelade låtar - efter Duke Ellington som gjorde mer än 1000 kompositioner.
Lyssna och njut av "gammal, god" jazz! Bara en lite varning:
Det här är ingen kortvideo utan en hel långfilm med massor med historia och jazz. Den som bara är lindrigt jazzintresserad kanske drar sig för att lyssna till jazz och jazzhistoria i 1½ timme, om inte intresset för Clint Eastwoods filmer är stort. Det är nämligen han som presenterar den här Warner Bros-filmen.
måndag 26 juli 2010
Soweto, Miriam Makeba, Hugh Masekela
Sydafrika är ett av mina favoritländer. Jag arbetade där i tre perioder, sammanlagt ca. tre månader. Dessutom tog jag en semester där tillsammans med en svensk kollega och åkte på en week-end safari med en annan kollega.
Nu har vi kunnat se VM i fotboll från Sydafrika. Jag är mycket stolt över Sydafrikas förmåga att arrangera och genomföra ett fotbolls-VM på ett så utomordentligt sätt. Naturligtvis är vi svenskar missnöjda med att Sverige inte kvalificerade sig och sydafrikanerna är också besvikna på att Bafana Bafana, deras landslag, inte tog sig till slutspel i turneringen.
Fotbollsturneringen har varit en nostalgitripp för mig: Jag arbetade i Pretoria, en av Sydafrikas tre huvudstäder. Jag lärde mig ganska mycket om Sydafrikas historia och jag upplevde mycket av deras musik, mat, traditionella kultur. Jag hade också turen att få bra kontakt med flera svarta arbetskamrater och blev hembjuden till två av de townships som ligger några mil utanför Pretoria.
Jag besökte Soweto utanför Johannesburg, naturligtvis som turist men jag var i en liten grupp och tror att jag fick se det mesta av den misär och det förtryck som funnits och fortfarande finns. Men Soweto är ett jättestort område och där finns också ganska "normala" villor vid sidan av de massor av plåtskjul som utgör huvuddelen av Soweto. Att bli bjuden på ett hemgjort öl som mer liknade en välling med jäst och vatten i ett skjul med jordgolv och utan alla sanitära bekvämligheter var en upplevelse som inte enbart var positiv men som gjorde ett starkt intryck och som har gett mig ett helt nytt perspektiv på livet jämfört med vår normala verklighet i Sverige.
Soweto, South Western Townships, ett av många sydafrikanska områden som under apartheidregimen varit inhägnade områden på behörigt avstånd från städerna där svarta, färgade och arbetar-klass indier var som fängslade från kl. 18.00 till nästa morgon.
Eftersom många av townshipens invånare stod för servicen i städerna måste städernas affärer stänga senast kl. 17.00 för att de icke-vita skulle hinna tillbaka till sina townships före 18.00.
Tänk er att alla icke-vita måste ha pass att visa upp när som helst när det efterfrågades...
Med den här bakgrunden är jag mycket glad över utvecklingen av fotbolls-VM. Man kan bara hoppas att den stora satsningen på fotbolls-VM var det bästa investeringen för Sydafrikas framtid.
Samtidigt återstår stora behov av hjälp till stora befolkningsgrupper för att Sydafrika ska få en någorlunda jämlik befolkning och som kan leda till ett lugnt samhälle.
Två musiker som varit viktiga i de svartas frigörelseprocess fram till Nelson Mandelas frigivning och apartheids fall var sångerskan Miriam Makeba och trumpetaren och kompositören Hugh Masekela.
Miriam Makeba var född 1932 i Prospect Township utanför Johannesburg men var utestängd från Sydafrika av apartheid-regimen under lång tid. Makeba dog 2008. Hugh Masekela föddes 1939 i Witbank, Mpumalanga i nordöstra Sydafrika.
Med tanke på fotbolls-VM hade Miriam Makeba en viss anknytning dit genom Brasiliens fotbollslandslag som använt Miriam Makebas inspelning av den brasilianska klassikern Mas Que Nada som sin signaturmelodi sedan 1966.
Här kan vi se och lyssna till Miriam Makeba och Hugh Masekela i Soweto Blues som Masekela skrev för Miriam Makeba.
Jag besökte Soweto utanför Johannesburg, naturligtvis som turist men jag var i en liten grupp och tror att jag fick se det mesta av den misär och det förtryck som funnits och fortfarande finns. Men Soweto är ett jättestort område och där finns också ganska "normala" villor vid sidan av de massor av plåtskjul som utgör huvuddelen av Soweto. Att bli bjuden på ett hemgjort öl som mer liknade en välling med jäst och vatten i ett skjul med jordgolv och utan alla sanitära bekvämligheter var en upplevelse som inte enbart var positiv men som gjorde ett starkt intryck och som har gett mig ett helt nytt perspektiv på livet jämfört med vår normala verklighet i Sverige.
Soweto, South Western Townships, ett av många sydafrikanska områden som under apartheidregimen varit inhägnade områden på behörigt avstånd från städerna där svarta, färgade och arbetar-klass indier var som fängslade från kl. 18.00 till nästa morgon.
Eftersom många av townshipens invånare stod för servicen i städerna måste städernas affärer stänga senast kl. 17.00 för att de icke-vita skulle hinna tillbaka till sina townships före 18.00.
Tänk er att alla icke-vita måste ha pass att visa upp när som helst när det efterfrågades...
Med den här bakgrunden är jag mycket glad över utvecklingen av fotbolls-VM. Man kan bara hoppas att den stora satsningen på fotbolls-VM var det bästa investeringen för Sydafrikas framtid.
Samtidigt återstår stora behov av hjälp till stora befolkningsgrupper för att Sydafrika ska få en någorlunda jämlik befolkning och som kan leda till ett lugnt samhälle.
Två musiker som varit viktiga i de svartas frigörelseprocess fram till Nelson Mandelas frigivning och apartheids fall var sångerskan Miriam Makeba och trumpetaren och kompositören Hugh Masekela.
Miriam Makeba var född 1932 i Prospect Township utanför Johannesburg men var utestängd från Sydafrika av apartheid-regimen under lång tid. Makeba dog 2008. Hugh Masekela föddes 1939 i Witbank, Mpumalanga i nordöstra Sydafrika.
Med tanke på fotbolls-VM hade Miriam Makeba en viss anknytning dit genom Brasiliens fotbollslandslag som använt Miriam Makebas inspelning av den brasilianska klassikern Mas Que Nada som sin signaturmelodi sedan 1966.
Här kan vi se och lyssna till Miriam Makeba och Hugh Masekela i Soweto Blues som Masekela skrev för Miriam Makeba.
lördag 17 oktober 2009
Ett möte med lidande
Rubriken är kanske både mångtydig och skrämmande, men inte för mig. Jag vet ju exakt vad som ligger bakom och jag ska förklara:
Musik har alltid varit ett av mina stora intressen, all musik. Jazzen har kanske varit min favoritmusik, särskilt under tonåren och i 20-årsåldern. Men i mina två bloggar har jag också avslöjat att klassisk indisk musik var ett tidigt intresse. Latinamerikanska rytmer har fascinerat mig sen jag var 18. Afrikansk musik blev jag fångad av när jag arbetade i Sydafrika under tre perioder. Jag ska berätta mer om några stora musikupplevelser i kommande inslag.
Musik ger så många upplevelser. Den senaste stora musikupplevelsen var igår. Jag letade på Internet. Jag ville lära mig mer om pasodoble, den spanska dansen som betraktas som Spaniens nationaldans. Då hittade jag en LP med titeln Pasodoble med den svenske basisten Lars Danielsson och en för mig ny bekanstskap: Den polske pianisten Leszek Możdżer. Titelmelodin Pasodoble finns på video också - på YouTube förstås. Vad finns inte där? Det är inte det vanliga sättet att spela pasodoble, nej mera jazz, men jag blev förtjust!
Om du inte redan lyssnat på trion Lars Danielsson (bas), Leszek Możdżer (piano) och Xavier Dessandre Navarre (slagverk) i Pasodoble kan du klicka på länken i föregående stycke.
Själv gick jag också vidare och lyssnade på flera inspelningar med Lars Danielsson och Leszek Możdżer. En favorit blev:
Det är fortfarande en trio men här med slagverkaren Zohar Fresco. Dessutom har Lars Danielsson bytt instrument från bas till cello. Och som han spelar cello! Och som trion spelar tillsammans! Det här är modern jazz precis som det var på 60-talet men ändå så mycket vidareutvecklad. Och visst finns det spår av traditionell folkmusik. Pianospelet påminner mig om min svenska jazzpianoidol Jan Johansson. De har lite samma teknik. Och den här videon visar så mycket god teknik, musikaliskt teknik och inspelningsmässig teknik. Jag känner som om jag sitter i konsertsalen som är alldeles tyst förutom den uttrycksfulla musiken och ett par tillbakahållna ovationer när upplevelsen blir för stark för att inte uttryckas på något sätt. Då är det inte tekniken utan musiken och musikaliteten som dominerar...
Tänk att musik kan uttrycka så mycket. Och bra musik har förmågan att uttrycka många olika och starka känslor både hos den som har förmågan att spela och den som har förmågan att lyssna.
Så förklaringen till den kanske sorgliga rubriken är helt enkelt den engelska titeln Suffering - på svenska smärta eller lidande. Men jag led inte. Visserligen trängde tårarna fram när jag lyssnade men det var inte av smärta - utan av njutning.
Musik har alltid varit ett av mina stora intressen, all musik. Jazzen har kanske varit min favoritmusik, särskilt under tonåren och i 20-årsåldern. Men i mina två bloggar har jag också avslöjat att klassisk indisk musik var ett tidigt intresse. Latinamerikanska rytmer har fascinerat mig sen jag var 18. Afrikansk musik blev jag fångad av när jag arbetade i Sydafrika under tre perioder. Jag ska berätta mer om några stora musikupplevelser i kommande inslag.
Musik ger så många upplevelser. Den senaste stora musikupplevelsen var igår. Jag letade på Internet. Jag ville lära mig mer om pasodoble, den spanska dansen som betraktas som Spaniens nationaldans. Då hittade jag en LP med titeln Pasodoble med den svenske basisten Lars Danielsson och en för mig ny bekanstskap: Den polske pianisten Leszek Możdżer. Titelmelodin Pasodoble finns på video också - på YouTube förstås. Vad finns inte där? Det är inte det vanliga sättet att spela pasodoble, nej mera jazz, men jag blev förtjust!
Om du inte redan lyssnat på trion Lars Danielsson (bas), Leszek Możdżer (piano) och Xavier Dessandre Navarre (slagverk) i Pasodoble kan du klicka på länken i föregående stycke.
Själv gick jag också vidare och lyssnade på flera inspelningar med Lars Danielsson och Leszek Możdżer. En favorit blev:
Det är fortfarande en trio men här med slagverkaren Zohar Fresco. Dessutom har Lars Danielsson bytt instrument från bas till cello. Och som han spelar cello! Och som trion spelar tillsammans! Det här är modern jazz precis som det var på 60-talet men ändå så mycket vidareutvecklad. Och visst finns det spår av traditionell folkmusik. Pianospelet påminner mig om min svenska jazzpianoidol Jan Johansson. De har lite samma teknik. Och den här videon visar så mycket god teknik, musikaliskt teknik och inspelningsmässig teknik. Jag känner som om jag sitter i konsertsalen som är alldeles tyst förutom den uttrycksfulla musiken och ett par tillbakahållna ovationer när upplevelsen blir för stark för att inte uttryckas på något sätt. Då är det inte tekniken utan musiken och musikaliteten som dominerar...
Tänk att musik kan uttrycka så mycket. Och bra musik har förmågan att uttrycka många olika och starka känslor både hos den som har förmågan att spela och den som har förmågan att lyssna.
Så förklaringen till den kanske sorgliga rubriken är helt enkelt den engelska titeln Suffering - på svenska smärta eller lidande. Men jag led inte. Visserligen trängde tårarna fram när jag lyssnade men det var inte av smärta - utan av njutning.
lördag 6 juni 2009
Jag blev adopterad i Indien!
Jag blev synnerligen väl omhändertagen i New Delhi. Min nya vän Anu var tvungen att arbeta under några dagar när jag besökte Indien. Men hon såg till att jag hade fullständig hjälp att utforska Indiens huvudstad så mycket jag orkade under min korta tid där. Hon har tillsammans med sin bror företag i textilbranchen. Jag fick följa med till hennes företag och se hur man arbetade. Det var intressant att se hur de anställda med olika religioner arbetade sida vid sida. Stämningen verkade mycket god mellan de anställda trots flera olika religioner.
Indiens befolkning är till 82 % hinduer. Anu och hennes familj är hinduer. Muslimerna utgör 12 % av befolkningen, kristna och sikher två procent vardera. På Anus företag arbetade alla religioner sida vid sida. Många hade bilder av sina gudar och religiösa motiv uppsatta vid sina arbetsplatser. Det verkade inte finnas någon motsättning mellan de religiösa grupperna på arbetsplatsen.
När Anu och jag var ensamma berättade Anu att det inte finns några religiösa motsättninger på hennes företag men att hinduerna har historier om sikher ungefär som vi har historier om norrmän. Hon berättade många sikh-historier för mig men sa att de bara berättades mellan hinduer när det inte finns några sikher närvarande. Sikherna har säkert sina historier om hinduer...
Jag hade min småbildskamera som jag fick när jag tog studenten 1962 med mig till Laos och Indien och jag tog många filmer. Tyvärr visade det sig när jag kom hem att jag bara hade ett par bilder från min resa. Kameran hade gått sönder och den hade inte matat fram filmen. Det var nog den mest olämpliga tidpunkten att bli utan kamera jag kan tänka mig. Från Indien fick jag bara en användbar bild. Den är jag mycket glad att jag fick med mig hem. Det är en bild av Anu när vi en dag besökte en tennisturnering vid en skola där hennes yngsta dotter Amrita deltog.
Min indiska vän Anu i New Delhi, maj 1998
Indiens befolkning är till 82 % hinduer. Anu och hennes familj är hinduer. Muslimerna utgör 12 % av befolkningen, kristna och sikher två procent vardera. På Anus företag arbetade alla religioner sida vid sida. Många hade bilder av sina gudar och religiösa motiv uppsatta vid sina arbetsplatser. Det verkade inte finnas någon motsättning mellan de religiösa grupperna på arbetsplatsen.
När Anu och jag var ensamma berättade Anu att det inte finns några religiösa motsättninger på hennes företag men att hinduerna har historier om sikher ungefär som vi har historier om norrmän. Hon berättade många sikh-historier för mig men sa att de bara berättades mellan hinduer när det inte finns några sikher närvarande. Sikherna har säkert sina historier om hinduer...
Jag hade min småbildskamera som jag fick när jag tog studenten 1962 med mig till Laos och Indien och jag tog många filmer. Tyvärr visade det sig när jag kom hem att jag bara hade ett par bilder från min resa. Kameran hade gått sönder och den hade inte matat fram filmen. Det var nog den mest olämpliga tidpunkten att bli utan kamera jag kan tänka mig. Från Indien fick jag bara en användbar bild. Den är jag mycket glad att jag fick med mig hem. Det är en bild av Anu när vi en dag besökte en tennisturnering vid en skola där hennes yngsta dotter Amrita deltog.
Min indiska vän Anu i New Delhi, maj 1998Även om Anu inte hade några några skyldigheter mot mig var hon en enastående värdinna under min vistelse i New Delhi. Jag fick lära mig mycket om Indien, hinduismen och fick träffa många indier i deras dagliga liv. Det jag uppskattar mer än allt annat från mitt stopp i Indien är kontakten med Anus familj. Vi hade faktiskt inte pratat om hennes familjesituation innan jag kom till New Delhi.
Anu är inte fattig, hon tillhör Indiens växande medelklass, eller övre medelklass. Inom hinduismen som inom de flesta samhällen är familjen en central och mycket viktig enhet. Anu har två barn och är frånskild ensamstående mor. Det innebär för det mesta i en hinduisk familj att hon skulle uteslutas från sin föräldrafamilj. Men Anus föräldrar har inte förkastat henne utan tvärt om hjälpt henne att ta hand om hennes barn och att hjälpa henne när hon arbetar och hon har haft möjlighet att skaffa sig inte enbart arbete utan också att utveckla sina företag som hon driver tillsammans med sin bror.
Familjen i Anus fall är hennes två döttrar, föräldrar och bror med fru och barn. Tre generationer bor i samma trevåningshus och har en våning vardera, färäldrarna bor på en våning, Anus bror och hans familj på en våning och Anu med sina döttrar på den tredje våningen.
När Anu inte arbetade var jag antingen inbjuden till familjen eller följde hon med mig på några av mina önskemål som jag hade.
En önskan jag hade var att få lyssna till en indisk, klassisk konsert. Det gjorde vi andra kvällen jag var i New Delhi. Det är ett oförglömligt minne. Vi körde ganska långt, kanske ett par mil, till andra sidan av New Delhi. Vi kom in ganska sent men det var som det borde vara. Vi fick gå fram till en av de främre raderna där det fortfarande fanns några mycket bra sittplatser och kunde se och höra konserten utmärkt. Det var inte Ravi Shankar men det var klassisk indisk musik. Huvudinstrumenten var gitarr och tabla och instrumentalisterna satt alldeles framför oss på golvet som alltid när det är en klassisk indisk konsert.
De 2-3 timmar konserten varade försvann som i ett skimmer men lämnade efter sig en musikalisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.
Jag har tidigare i bloggen berättat om mitt köp av en egen sitar. Det var också en stor upplevelse. Hittills har jag betraktat min sitar som mer eller mindre helig. Jag har önskat lära mig spela sitar men hittade ingen lärare i Örebro. Möjligen ska jag försöka med självstudier med hjälp av den mängd hjälp man kan få på Internet.
Jag kom mycket bra överens med Anus barn och särskilt den äldsta dottern Aditi var mycket nyfiken på att lära sig om "Väst-världen". Hon drömde om att få komma till England för att studera på universitet. Själv ville jag lära mig så mycket jag hann om Indien, indiska seder och hinduism. Barnen kallade mig Mr. Ola och ganska tidigt fråga de jag om hur man tilltalar varandra i det hinduiska samhället. Aditi berättade att yngre alltid tilltalar äldre män med Mr. Men, sa hon, om man känner någon äldre person väl och tycker mycket om honom kan man kalla honom Uncle (morbror eller farbror).
Jag fick lära mig massor av Anus familj och en av de sista dagarna i New Delhi kom Aditi till mig och frågade om hon fick kalla mig Uncle! Jag blev både rörd och mycket glad. Aditi blev min systerdotter och Anu, hennes mamma, blev min syster. Och även om vår kontakt nu efter 11 år är ganska sporadisk så känner jag det lika mycket som ett släktskap som en djup vänskap. Jag känner mig alltid välkommen till Indien och Familjen kommer alltid att höra till mina närmaste vänner. Jag känner mig som adopterad i Anus familj.
Anu är inte fattig, hon tillhör Indiens växande medelklass, eller övre medelklass. Inom hinduismen som inom de flesta samhällen är familjen en central och mycket viktig enhet. Anu har två barn och är frånskild ensamstående mor. Det innebär för det mesta i en hinduisk familj att hon skulle uteslutas från sin föräldrafamilj. Men Anus föräldrar har inte förkastat henne utan tvärt om hjälpt henne att ta hand om hennes barn och att hjälpa henne när hon arbetar och hon har haft möjlighet att skaffa sig inte enbart arbete utan också att utveckla sina företag som hon driver tillsammans med sin bror.
Familjen i Anus fall är hennes två döttrar, föräldrar och bror med fru och barn. Tre generationer bor i samma trevåningshus och har en våning vardera, färäldrarna bor på en våning, Anus bror och hans familj på en våning och Anu med sina döttrar på den tredje våningen.
När Anu inte arbetade var jag antingen inbjuden till familjen eller följde hon med mig på några av mina önskemål som jag hade.
En önskan jag hade var att få lyssna till en indisk, klassisk konsert. Det gjorde vi andra kvällen jag var i New Delhi. Det är ett oförglömligt minne. Vi körde ganska långt, kanske ett par mil, till andra sidan av New Delhi. Vi kom in ganska sent men det var som det borde vara. Vi fick gå fram till en av de främre raderna där det fortfarande fanns några mycket bra sittplatser och kunde se och höra konserten utmärkt. Det var inte Ravi Shankar men det var klassisk indisk musik. Huvudinstrumenten var gitarr och tabla och instrumentalisterna satt alldeles framför oss på golvet som alltid när det är en klassisk indisk konsert.
De 2-3 timmar konserten varade försvann som i ett skimmer men lämnade efter sig en musikalisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.
Jag har tidigare i bloggen berättat om mitt köp av en egen sitar. Det var också en stor upplevelse. Hittills har jag betraktat min sitar som mer eller mindre helig. Jag har önskat lära mig spela sitar men hittade ingen lärare i Örebro. Möjligen ska jag försöka med självstudier med hjälp av den mängd hjälp man kan få på Internet.
Jag kom mycket bra överens med Anus barn och särskilt den äldsta dottern Aditi var mycket nyfiken på att lära sig om "Väst-världen". Hon drömde om att få komma till England för att studera på universitet. Själv ville jag lära mig så mycket jag hann om Indien, indiska seder och hinduism. Barnen kallade mig Mr. Ola och ganska tidigt fråga de jag om hur man tilltalar varandra i det hinduiska samhället. Aditi berättade att yngre alltid tilltalar äldre män med Mr. Men, sa hon, om man känner någon äldre person väl och tycker mycket om honom kan man kalla honom Uncle (morbror eller farbror).
Jag fick lära mig massor av Anus familj och en av de sista dagarna i New Delhi kom Aditi till mig och frågade om hon fick kalla mig Uncle! Jag blev både rörd och mycket glad. Aditi blev min systerdotter och Anu, hennes mamma, blev min syster. Och även om vår kontakt nu efter 11 år är ganska sporadisk så känner jag det lika mycket som ett släktskap som en djup vänskap. Jag känner mig alltid välkommen till Indien och Familjen kommer alltid att höra till mina närmaste vänner. Jag känner mig som adopterad i Anus familj.
måndag 30 mars 2009
Kanske för flygintresserade?
Har du också upptäckt att det finns hur mycket som helst på Internet? Mycket av det som kan vara intressant upptäcker man av en slump. Så var det för mig när jag första gången såg webbplatsen "flygradar.nu".
På webbsidan kan man se en karta över Sverige och en del av grannländerna om man vill, man kan zooma in och ut. På kartan finns gula flygplansikoner... ja det är väl bäst att vi tittar på en bild hur det kan se ut:
Skärmbild från flygradar.nu kl. 11.17 idag 2009-03-30
På skärmbilden har jag klickat på en flygplans-ikon som då rödmarkeras. Då visas också information om planet som kan ses i den ruta som uppträder i övre högra hörnet av kartan. Här har jag markerat ett flygplan som är på väg från Arlanda till New York. De gula ikonerna flyttar sig ryckvis men det ger en bra bild av hur fort det går att ta sig fram med flyg. Nu är det inte alla flygplan som syns på kartan. Det är bara de som har en viss typ av transponder (sändare-svarare) men det har de flesta större flygplan som flyger i internationell trafik men också en del av inrikesflyget. Däremot kan dusäkert inte se din grannes plan om han/hon är sportflygare och är uppe och flyger.
Mer information finns på webbplatsen. Klicka på de olika menyerna och karttyperna och leta dig fram till det du tycker är den bästa inställningen för dig.
För flygrädda - som min förra arbetskamrat Tommy från Hällabrottet - kan det vara en bra träning att då och då titta på flygtrafiken på flygradar.nu och se hur många flygplan som snabbt avverkar enorma sträckor utan att man hör något om flygolyckor. Då kanske han så småningom kan känna sig trygg att ta flyget till Rivieran på semester. Det är säkert inte farligare än att köra bil dit, och billigare.
Sen kan det vara trevligt att se åt vilket håll man flyger om man t.ex. startar från Arlanda och ska till New York. Jag blev själv förvånad när jag första gången flög till USA och flög ut över mellersta Dalarna, öster om där jag bor nu. Jag som inte tänkt efter trodde att man kanske flyger ut över Västkusten om man ska över Atlanten till New York och sen flög vi ut norr om Trondheim! Det var ungefär 90 grader feltänkt. Men bollen är rund liksom jorden och tittar man på en jordglob förstår man.
För att komma direkt till kartan med flygplanen kan du använda den här länken:
http://www.flygradar.nu/flygradar.php
På webbsidan kan man se en karta över Sverige och en del av grannländerna om man vill, man kan zooma in och ut. På kartan finns gula flygplansikoner... ja det är väl bäst att vi tittar på en bild hur det kan se ut:
Skärmbild från flygradar.nu kl. 11.17 idag 2009-03-30Mer information finns på webbplatsen. Klicka på de olika menyerna och karttyperna och leta dig fram till det du tycker är den bästa inställningen för dig.
För flygrädda - som min förra arbetskamrat Tommy från Hällabrottet - kan det vara en bra träning att då och då titta på flygtrafiken på flygradar.nu och se hur många flygplan som snabbt avverkar enorma sträckor utan att man hör något om flygolyckor. Då kanske han så småningom kan känna sig trygg att ta flyget till Rivieran på semester. Det är säkert inte farligare än att köra bil dit, och billigare.
Sen kan det vara trevligt att se åt vilket håll man flyger om man t.ex. startar från Arlanda och ska till New York. Jag blev själv förvånad när jag första gången flög till USA och flög ut över mellersta Dalarna, öster om där jag bor nu. Jag som inte tänkt efter trodde att man kanske flyger ut över Västkusten om man ska över Atlanten till New York och sen flög vi ut norr om Trondheim! Det var ungefär 90 grader feltänkt. Men bollen är rund liksom jorden och tittar man på en jordglob förstår man.
För att komma direkt till kartan med flygplanen kan du använda den här länken:
http://www.flygradar.nu/flygradar.php
fredag 20 mars 2009
En något orolig flygresa
Jag hade förmånen att få arbeta i Sydafrika under tre perioder som konsult från mitt arbete på Statistiska centralbyrån. Arbetet handlade om att dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter av skanning - att kopiera in besvarade frågeformulär i en dator som sedan tolkade svaren på frågeformulären automatiskt. Det betyder en att man undviker det tidskrävande och mycket enformiga arbete som "stansoperatriser" tidigare gjorde (det var nästan enbart kvinnor som arbetade med detta).
Vid en av resorna till Sydafrikas administrativa huvudstad Pretoria, nu även kallad Tshwane, fick jag resa via London. Det blev tidig frukost på morgonflyget från Örebro till Köpenhamn/Kastrup. Ungefär 1½ timme senare var det dags för en andra frukost mellan Köpenhamn och London/Heathrow. Där blev det en lång väntan eftersom jag skulle vidare med ett kvällsflyg till Johannesburg i Sydafrika. Jag hann äta en god och lite sen lunch innan jag tog bussen till den terminal som mitt flygplan skulle avgå ifrån. Som svensk som inte hade något särskilt att göra var jag där i god tid.
Så småningom blev det dags för incheckning. Mitt bagage var incheckat i Örebro för vidaretransport till Johannesburg så jag hade bara handbagaget att bära. För mig har det alltid varit intressant att vara på flygplatser och titta på flygplan och människor. Men jag tyckte att jag sett nog av det när vi så småningom fick gå ombord på planet. Vi satt alla på våra platser och avgångstiden närmade sig. Och avgångstiden passerades och vi satt fortfarande och väntade på avgång. Efter ytterligare tid som upplevdes mycket lång fick vi beskedet att vi hade fått flygförbud då man hittat en väska i bagaget som inte hade någon ägare ombord. Då sade säkerhetsreglerna att man inte får flyga.
Ny väntan men så småningom hade man antingen lyckats lasta av väskan eller hitta ägaren och vi var snart klara att lyfta. Plandet var ett splitter nytt Boing 747 ägt av det Sydafrikas största flygbolag South African Airways.
Det var det första flygplan jag flög med som hade TV-skärm inbyggd i ryggstödet på framförvarande ryggstöd och man kunde manövrera vad man ville se på skärmen, bläddra bland filmer, underhållning och annan information. Det var spännande men hade nog nackdelen att benutrymmet var mindre än på liknande flygplan utan TV-skärm vid varje sittplats.
En större nackdel var att jag fått en plats ut mot gången och hade fått två ryssar mellan mig och fönstret. De råkade ha med sig en (hel) del vodka som tydligen användes som tröst under förseningen på Heathrow. Den vodka som fanns kvar försvann ganska fort när planet hade lyft. Det ledde i sin tur till en ansenlig trafik förbi min flygstol och jag beklagade att jag inte fått en fönsterplats som jag nästan alltd önskat och fått när jag flugit tidigare.
Någon riktig lugn och ro hann inte infinna sig på länge efter avfärden från Hathrow. Jag tittade på kartan och såg hur vi flög in över Afrika. Det började bli sent. Vi hade fått vår mat och det var nog dags att sova. Då kändes plötsligt en tydlig röklukt. Jag kände igen lukten från Autobahn, motorvägen i härheten av Hamburg 1960 när jag körde söderut mot Köln med färskt körkort och mina föräldrar och syster i den lilla folkvagnen. Vi fick motorstopp och jag lyckades stanna på sidan av motorvägen. Det visade sig att vi fått kortslutning i elsystemet p.g.a. en aluminiumkaffepanna som vi hade under huven därfram... den hade kommit emot elanslutningarna bakom instrumentpanelen och en elkabel hade brunnit.
Precis samma lukt spred sig i den stora jumbojätten som snart var på väg in över Sahara. Jag kan inte säga att jag är flygrädd men inte heller helt lugn i alla situationer när jag flyger. Det här var en sådan situation! Och jag var inte ensam om att bli orolig. Kabinpersonal och kanske annan flygpersonal sprang ivrigt runt i planet och öppnade och tittade i alla bagageluckor ovanför sittplatserna och under sätena. Men det bröt aldrig ut någon panik. Personalen försökte hålla skenet uppe och visa att allt var normalt men det lyckades inte. De var helt klart mycket oroliga.
Efter ytterligare en tid avtog röklukten och det hela verkade ebba ut. Jag började försöka sova. Men efter några timmar kom röklukten tillbaka. Personalen sprang runt igen och letade efter orsaken. Många passagerare tänkte nog: Ingen rök utan eld men också den här gången minskade röklukten och försvann utan att vi sett någon eld. Egentligen såg vi knappast någon rök heller men röklukten - som jag är säker på var lukten av någon brunnen elkabel - var stark.
Till sist kom vi in mot OR Tambo International Airport i Johannesburg för landning. Jag minns att jag tittade på höjdmätaren under inflygningen och blev ganska rädd när vi plötsligt stötte ganska kraftigt i marken när höjdmätaren visade över 1600 meter. Jag tänkte inte på att Johannesbur ligger så högt över havsytan utan fick för en sekund känslan av att slagit i marken på något berg norr om Johannesburg. Men allt var under kontroll men någon normalt avkopplande flygning från London var det inte.
Här är jag klar för hemfärd från Johannesburg efter mitt första besök i Pretoria i februari 2000. Då var det fortfarande högsommar i Sydafrika och solbrännan hade infunnit sig. Men jag har sällan frusit som första natten i Pretoria. Vi var inställda på het sommarvärme och det var 8 grader när vi landade i Johannesburg. På natten sjönk temperaturen och det blåste rakt igenom vårt hus som inte var isolerat för nordiska temperaturer.
Vid en av resorna till Sydafrikas administrativa huvudstad Pretoria, nu även kallad Tshwane, fick jag resa via London. Det blev tidig frukost på morgonflyget från Örebro till Köpenhamn/Kastrup. Ungefär 1½ timme senare var det dags för en andra frukost mellan Köpenhamn och London/Heathrow. Där blev det en lång väntan eftersom jag skulle vidare med ett kvällsflyg till Johannesburg i Sydafrika. Jag hann äta en god och lite sen lunch innan jag tog bussen till den terminal som mitt flygplan skulle avgå ifrån. Som svensk som inte hade något särskilt att göra var jag där i god tid.
Så småningom blev det dags för incheckning. Mitt bagage var incheckat i Örebro för vidaretransport till Johannesburg så jag hade bara handbagaget att bära. För mig har det alltid varit intressant att vara på flygplatser och titta på flygplan och människor. Men jag tyckte att jag sett nog av det när vi så småningom fick gå ombord på planet. Vi satt alla på våra platser och avgångstiden närmade sig. Och avgångstiden passerades och vi satt fortfarande och väntade på avgång. Efter ytterligare tid som upplevdes mycket lång fick vi beskedet att vi hade fått flygförbud då man hittat en väska i bagaget som inte hade någon ägare ombord. Då sade säkerhetsreglerna att man inte får flyga.
Ny väntan men så småningom hade man antingen lyckats lasta av väskan eller hitta ägaren och vi var snart klara att lyfta. Plandet var ett splitter nytt Boing 747 ägt av det Sydafrikas största flygbolag South African Airways.
Det var det första flygplan jag flög med som hade TV-skärm inbyggd i ryggstödet på framförvarande ryggstöd och man kunde manövrera vad man ville se på skärmen, bläddra bland filmer, underhållning och annan information. Det var spännande men hade nog nackdelen att benutrymmet var mindre än på liknande flygplan utan TV-skärm vid varje sittplats.En större nackdel var att jag fått en plats ut mot gången och hade fått två ryssar mellan mig och fönstret. De råkade ha med sig en (hel) del vodka som tydligen användes som tröst under förseningen på Heathrow. Den vodka som fanns kvar försvann ganska fort när planet hade lyft. Det ledde i sin tur till en ansenlig trafik förbi min flygstol och jag beklagade att jag inte fått en fönsterplats som jag nästan alltd önskat och fått när jag flugit tidigare.
Någon riktig lugn och ro hann inte infinna sig på länge efter avfärden från Hathrow. Jag tittade på kartan och såg hur vi flög in över Afrika. Det började bli sent. Vi hade fått vår mat och det var nog dags att sova. Då kändes plötsligt en tydlig röklukt. Jag kände igen lukten från Autobahn, motorvägen i härheten av Hamburg 1960 när jag körde söderut mot Köln med färskt körkort och mina föräldrar och syster i den lilla folkvagnen. Vi fick motorstopp och jag lyckades stanna på sidan av motorvägen. Det visade sig att vi fått kortslutning i elsystemet p.g.a. en aluminiumkaffepanna som vi hade under huven därfram... den hade kommit emot elanslutningarna bakom instrumentpanelen och en elkabel hade brunnit.
Precis samma lukt spred sig i den stora jumbojätten som snart var på väg in över Sahara. Jag kan inte säga att jag är flygrädd men inte heller helt lugn i alla situationer när jag flyger. Det här var en sådan situation! Och jag var inte ensam om att bli orolig. Kabinpersonal och kanske annan flygpersonal sprang ivrigt runt i planet och öppnade och tittade i alla bagageluckor ovanför sittplatserna och under sätena. Men det bröt aldrig ut någon panik. Personalen försökte hålla skenet uppe och visa att allt var normalt men det lyckades inte. De var helt klart mycket oroliga.
Efter ytterligare en tid avtog röklukten och det hela verkade ebba ut. Jag började försöka sova. Men efter några timmar kom röklukten tillbaka. Personalen sprang runt igen och letade efter orsaken. Många passagerare tänkte nog: Ingen rök utan eld men också den här gången minskade röklukten och försvann utan att vi sett någon eld. Egentligen såg vi knappast någon rök heller men röklukten - som jag är säker på var lukten av någon brunnen elkabel - var stark.
Till sist kom vi in mot OR Tambo International Airport i Johannesburg för landning. Jag minns att jag tittade på höjdmätaren under inflygningen och blev ganska rädd när vi plötsligt stötte ganska kraftigt i marken när höjdmätaren visade över 1600 meter. Jag tänkte inte på att Johannesbur ligger så högt över havsytan utan fick för en sekund känslan av att slagit i marken på något berg norr om Johannesburg. Men allt var under kontroll men någon normalt avkopplande flygning från London var det inte.
Här är jag klar för hemfärd från Johannesburg efter mitt första besök i Pretoria i februari 2000. Då var det fortfarande högsommar i Sydafrika och solbrännan hade infunnit sig. Men jag har sällan frusit som första natten i Pretoria. Vi var inställda på het sommarvärme och det var 8 grader när vi landade i Johannesburg. På natten sjönk temperaturen och det blåste rakt igenom vårt hus som inte var isolerat för nordiska temperaturer.
fredag 27 februari 2009
Min varmaste dag hittills
Det var varmt när jag kom till Indien men inte så varmt att det var obehagligt för mig. Jag var anpassad till 30-35 C° från en månad i Laos. Under min andra dag i New Delhi var planen att jag skulle bli hämtad av en buss från mitt hotell kl. 09.00 för en heldags rundtur i New Delhi och Delhi. Som svensk var jag förstås i receptionen och redo för avfärd åtminstone en kvart före utsatt avgångstid.
Jag hade läst min guidebok om New Delhi och visste att om man tar det lugnt och bara betalar sin lilla backshish (dricks) så brukade allt fungera bra i Indien. Under natten var det mycket varmt och flera elavbrott inträffade. Då startade takfläkten i rummet att snurra som en helkopterpropeller. Det blev inte svalare men åtminstone lite fläktande värme. Senare lärde jag mig att hotellet hade ett eget elverk som startade om det blev avbrott i den allmänna elförsörjningen. Det hade inträffat flera gånger under natten.
En halvtimme efter den tid bussen skulle hämta mig började jag bli lite orolig men jag tänkte att det var bäst att avvakta... jag hade ju betalat min backshish och hoppades att det skulle lösa problemen. Jag väntade en kvart till men sen rådfrågade jag portieren om vad jag skulle göra. Han rådde mig att vänta en kvart till annars skulle han ringa hotellet där vi hade beställt resan.
Den kvarten gick och portieren ringde hotellet där jag beställt rundturen. De hade inget besked men uppmanade mig att komma till hotellet och invänta bussen där. Det var inte mer än några hundra meter bort och jag promenerade dit.
Sitt ner och vänta så blir du hämtad! Vi säger till när din transport är här. Så jag satte mig på en av sofforna i den stora vackra hotellentrén och väntade. Det gick en halvtimme innan jag gick till sikhen som hade sålt rundturen till mig. Jo, min transport var på väg och jag skulle bara vänta några minuter så skulle en guide komma och hämta mig.
Mycket riktigt, efter liten stund kom en man och frågade efter mig och jag fick följa med ut till det jag väntade var en buss - men nej det var en tuktuk, den trehjuliga varianten av moped/motorcykel som är vanlig i hela Ostasien.
Det var inte speciellt bekvämt för mig med min reumatism och dåliga rygg att åka med den trehjuliga mopeden ungefär en halvtimme till det torg i mitten av Delhi där min runtdur skulle börja.
Men jag kom fram till det stora busstorg som var startpunkt för min dagsrundtur. Och tvärt emot min förmodan var jag i mycket god tid. Jag hade en timme på mig innan min buss skulle avgå. En för mig okänd person (guide?) kom och mötte mig på torget och sa att han skulle ta hand om mig och hjälpa mig under dagen. Han sa att han hade ordnat så att jag skulle få gå in i ett hinduiskt tempel innan min busstur skulle starta. En annan person skulle ta hand om mig när jag kom in i templet. "Bussguiden" följde mig till hindutemplet och lämnade mig i ett rum där jag skulle vänta.
Efter 5-10 minuter kom en man som sa att han skulle ta hand om mig och visa mig runt i templet. Jag skulle ta av mina skor (som jag redan hade gjort) och följde mannen. Jag talade om att jag var svensk och att jag tillhörde en protestantisk kyrka. Jag kände mig som en halv terrorist på väg in i det hinduiska templet. Men mannen sa att alla var välkomna till templet. Det var bara ett litet rum i templets mitt som bara fick besökas av hinduer.
Hinduprästen visade mig runt i de olika rummen i templet och berättade om hinduismen och de olika delarna i religionen. Han satte en röd punkt i min panna, bindi, som är en dekoration som särskilt hinduiska kvinnor använder men som också män kan ha. Jag upprepade att jag var kristen men han sa att det inte var något hinder, jag var välkommen i det hinduiska templet. Jag kände mig hedrad. Jag hade läst många böcker om Indien skildrat av svenska missionärer och en summering av det intryck de gett mig var: Indien är et underbart land och ett underbart folk, det enda problemet är att de inte insett att de har fel religion. Den här upplevelsen av internationell och ekumenisk vänskap gav mig en känsla av att det kanske var tvärt om: Det kanske är hinduerna som hade rätt religion...
Här - som kristen - i ett hinduiskt tempel kände jag mig minst lika välkommen som i en svensk kyrka. Min ledsagare visade mig runt och berättade om templets olika rum och deras funktion. Som sagt, det fanns ett rum i templet som ingen icke-hindu fick tillträde till men annars kände jag mig mycket välkommen och mitt oväntade "studiebesök" blev en mycket positiv introduktion till hinduismen.
Mitt besök i det hinduiska templet varade ungefär en timme. Sen satt jag åter i det "väntrum" i templet där min "bussguide" lämnat mig. Då kom två personer som sa att de var min guide och att de skulle ta hand om mig... Jag visste inte vem jag skulle följa men jag gick ut från templet och följde den som var närmast mig och han sa att han var guide för den bussresa som jag köpt och han skulle hjälpa mig under hela dagen.
Det var mycket varmt och guiden frågade om jag hade någon huvudbonad. Det hade jag inte så han tog mig till ett stånd där jag kunde köpa en skärmmössa som skulle lindra solen från att värma mitt huvud för mycket. Vi hade fortfarande en stund innan bussen skulle avgå och min guide föreslog att vi skulle ta något att dricka innan bussturen startade.
Vi gick in i ett hörn av torget där det växte lite träd eller buskar och längst in i hörnet fanns en servering. Min guide beställde varmt, grönt te både åt sig själv och mig. "Det här behövs när det är så varmt" sa han. Konstigt nog smakade det bra med varmt te i hettan. Efteråt lärde jag mig att när det är riktigt varm i luften är det varm dryck som är lämpligast.
Rundturen startade efter en stund och jag fick plats bredvid min guide. Bussen hade luftkonditionering och jag fick sitta längst fram bredvid guiden. Han brydde sig mycket om mig eftersom han visste att jag inte var van vid den höga temperaturen. Kanske berodde de också på att han också var kristen... liksom jag?
Vi hade en lång dag gemensamt och kom varandra nära. Och den här dagen visade sig vara den varmaste hittills i mitt liv. Den officiella temperaturen i New Delhi var 46,7 grader, en tangering av den temperatur jag sett på TV innan jag lämnade Laos.
Så nu behövde jag inte känna att jag missat ett värmerekord med ett par dagar. Nu hade jag upplevt det rekordet själv. Det var den högsta maj-temperaturen i New Delhi på ca. 30 år. Och jag var där!
Jag hade läst min guidebok om New Delhi och visste att om man tar det lugnt och bara betalar sin lilla backshish (dricks) så brukade allt fungera bra i Indien. Under natten var det mycket varmt och flera elavbrott inträffade. Då startade takfläkten i rummet att snurra som en helkopterpropeller. Det blev inte svalare men åtminstone lite fläktande värme. Senare lärde jag mig att hotellet hade ett eget elverk som startade om det blev avbrott i den allmänna elförsörjningen. Det hade inträffat flera gånger under natten.
En halvtimme efter den tid bussen skulle hämta mig började jag bli lite orolig men jag tänkte att det var bäst att avvakta... jag hade ju betalat min backshish och hoppades att det skulle lösa problemen. Jag väntade en kvart till men sen rådfrågade jag portieren om vad jag skulle göra. Han rådde mig att vänta en kvart till annars skulle han ringa hotellet där vi hade beställt resan.
Den kvarten gick och portieren ringde hotellet där jag beställt rundturen. De hade inget besked men uppmanade mig att komma till hotellet och invänta bussen där. Det var inte mer än några hundra meter bort och jag promenerade dit.
Sitt ner och vänta så blir du hämtad! Vi säger till när din transport är här. Så jag satte mig på en av sofforna i den stora vackra hotellentrén och väntade. Det gick en halvtimme innan jag gick till sikhen som hade sålt rundturen till mig. Jo, min transport var på väg och jag skulle bara vänta några minuter så skulle en guide komma och hämta mig.
Mycket riktigt, efter liten stund kom en man och frågade efter mig och jag fick följa med ut till det jag väntade var en buss - men nej det var en tuktuk, den trehjuliga varianten av moped/motorcykel som är vanlig i hela Ostasien.
Det var inte speciellt bekvämt för mig med min reumatism och dåliga rygg att åka med den trehjuliga mopeden ungefär en halvtimme till det torg i mitten av Delhi där min runtdur skulle börja.Men jag kom fram till det stora busstorg som var startpunkt för min dagsrundtur. Och tvärt emot min förmodan var jag i mycket god tid. Jag hade en timme på mig innan min buss skulle avgå. En för mig okänd person (guide?) kom och mötte mig på torget och sa att han skulle ta hand om mig och hjälpa mig under dagen. Han sa att han hade ordnat så att jag skulle få gå in i ett hinduiskt tempel innan min busstur skulle starta. En annan person skulle ta hand om mig när jag kom in i templet. "Bussguiden" följde mig till hindutemplet och lämnade mig i ett rum där jag skulle vänta.
Efter 5-10 minuter kom en man som sa att han skulle ta hand om mig och visa mig runt i templet. Jag skulle ta av mina skor (som jag redan hade gjort) och följde mannen. Jag talade om att jag var svensk och att jag tillhörde en protestantisk kyrka. Jag kände mig som en halv terrorist på väg in i det hinduiska templet. Men mannen sa att alla var välkomna till templet. Det var bara ett litet rum i templets mitt som bara fick besökas av hinduer.
Hinduprästen visade mig runt i de olika rummen i templet och berättade om hinduismen och de olika delarna i religionen. Han satte en röd punkt i min panna, bindi, som är en dekoration som särskilt hinduiska kvinnor använder men som också män kan ha. Jag upprepade att jag var kristen men han sa att det inte var något hinder, jag var välkommen i det hinduiska templet. Jag kände mig hedrad. Jag hade läst många böcker om Indien skildrat av svenska missionärer och en summering av det intryck de gett mig var: Indien är et underbart land och ett underbart folk, det enda problemet är att de inte insett att de har fel religion. Den här upplevelsen av internationell och ekumenisk vänskap gav mig en känsla av att det kanske var tvärt om: Det kanske är hinduerna som hade rätt religion...
Här - som kristen - i ett hinduiskt tempel kände jag mig minst lika välkommen som i en svensk kyrka. Min ledsagare visade mig runt och berättade om templets olika rum och deras funktion. Som sagt, det fanns ett rum i templet som ingen icke-hindu fick tillträde till men annars kände jag mig mycket välkommen och mitt oväntade "studiebesök" blev en mycket positiv introduktion till hinduismen.
Mitt besök i det hinduiska templet varade ungefär en timme. Sen satt jag åter i det "väntrum" i templet där min "bussguide" lämnat mig. Då kom två personer som sa att de var min guide och att de skulle ta hand om mig... Jag visste inte vem jag skulle följa men jag gick ut från templet och följde den som var närmast mig och han sa att han var guide för den bussresa som jag köpt och han skulle hjälpa mig under hela dagen.
Det var mycket varmt och guiden frågade om jag hade någon huvudbonad. Det hade jag inte så han tog mig till ett stånd där jag kunde köpa en skärmmössa som skulle lindra solen från att värma mitt huvud för mycket. Vi hade fortfarande en stund innan bussen skulle avgå och min guide föreslog att vi skulle ta något att dricka innan bussturen startade.
Vi gick in i ett hörn av torget där det växte lite träd eller buskar och längst in i hörnet fanns en servering. Min guide beställde varmt, grönt te både åt sig själv och mig. "Det här behövs när det är så varmt" sa han. Konstigt nog smakade det bra med varmt te i hettan. Efteråt lärde jag mig att när det är riktigt varm i luften är det varm dryck som är lämpligast.
Rundturen startade efter en stund och jag fick plats bredvid min guide. Bussen hade luftkonditionering och jag fick sitta längst fram bredvid guiden. Han brydde sig mycket om mig eftersom han visste att jag inte var van vid den höga temperaturen. Kanske berodde de också på att han också var kristen... liksom jag?
Vi hade en lång dag gemensamt och kom varandra nära. Och den här dagen visade sig vara den varmaste hittills i mitt liv. Den officiella temperaturen i New Delhi var 46,7 grader, en tangering av den temperatur jag sett på TV innan jag lämnade Laos.
Så nu behövde jag inte känna att jag missat ett värmerekord med ett par dagar. Nu hade jag upplevt det rekordet själv. Det var den högsta maj-temperaturen i New Delhi på ca. 30 år. Och jag var där!
söndag 15 februari 2009
Jag vaknade i Indiens huvudstad New Delhi
Jag sov ganska bra första natten i New Delhi. Ja, låt oss reda ut det här med Delhi och New Delhi: Delhi är en gammals stad, enligt arkeologiska fynd var området befolkat redan under andra årtusendet före Kristus. Delhi har också under lång tid varit säte för Indiens styre under olika dynastier men Calcutta och Agra har också under ett par perioder varit Indiens huvudstad. Stor-Delhi har i dag ca. 20 miljoner invånare om man räknar med hela "tätorten" men den del som ligger inom det geografiskt avgränsade huvudstadsområdet beräknas ha ca. 16 miljoner invånare.
Delhi är emellertid inte Indiens huvudstad. Det är i stället New Delhi, den stadsdel som engelsmännen byggde innan de 1911 flyttade Indiens huvudstad från Calcutta till New Delhi. New Delhi har ca. 300 000 invånare och är en förstad till eller stadsdel i Delhi. Varje dynasti som regerat i Indien från Delhiområdet har byggt en ny huvudstad - en ny stadsdel i Delhiområdet. New Delhi är den 8:e eller 9:e huvudstaden, den 7:e eller 8:e byggdes av mogulhärskaren Shah Jahan 1638-1649 och kallas Gamla Delhi (Old Delhi).
Men jag vaknade alltså i New Delhi. Jag hade sovit bra trots att det var varmt. Min vän Anu hade varit förståndigare än jag själv och beställt ett hotellrum med luftkonditionering. Jag hade skrivit till henne att jag inte brydde mig så mycket om hur rummet såg ut och att jag nog skulle klara mig utan luftkonditionering. Jag skulle ju bara sova där... Dumt! Visserligen hade jag varit i Laos en månad med temperaturer runt 35 grader men här var det 45. Och utan luftkonditionering skulle jag knappast ha sovit alls - eller åtminstone inte bra.
Nu skulle Anu komma till mitt hotell och jag hade ingen aning om vad som skulle hända under dagen - eller under den närmaste veckan. Det var verkligen spännande.
Anu kom och jag kände nästan inte igen henne. Senast jag såg henne var för mer än tre månader sedan när det var minus 20 grader och snöstorm över Västgötaslätten och här kom hon nu klädd i en sari i den indiska sommarvärmen. Hon föreslog att vi skulle åka till ett annat stort hotell bara ett par hundra meter bort så att vi skulle kunna planera min vecka i Indien. Hon hade bil och vi körde över till ett stort hotell med en service som jag inte är van vid.
Vi bara stannade framför den pampiga entrén och en uniformerad chaufför tog hand om bilen. Vi gick in i den mycket stora receptionen/foajén med marmorgolv, letade på en ledig soffa med stort glasbord och satte oss. Det var inte många människor där och det fanns många lediga soffor. Utanför en av glasväggarna var det en tropisk trädgård och det passade bra till den höga temperaturen.
Vad ville jag göra under min vecka i Indien? Jag hade inte funderat så mycket på det. Visserligen hade jag studerat mina Indienböcker men nu var jag ju redan här i Indien, i verkligheten. Anu talade om att hon var tvungen att arbeta en del under veckan men hon ville veta vad jag ville se och göra så att hon kunde hjälpa mig att ordna min vecka så bra som möjligt.
Mina önskningar var:
Anu lovade att ta reda på vilka klassiska konserter som gavs under veckan. Hon skulle skicka en bil som skulle ta mig till en bank. Chauffören kunde bara prata hindi men han skulle få instruktioner så att det inte skulle bli några problem för mig. Han skulle parker nära banken och visa mig var banken låg. Sen skulle jag få promenera så länge jag ville i området och titta i hur många affärer jag ville. När jag var trött på att promenera och titta i affärerna skulle chauffören skjutsa mig tillbaka till mitt hotell. Sen skulle Anu höra av sig efter sitt jobb.
Innan vi lämnade det flotta hotellet beställde vi en dagsruntur med buss för mig. I hotellfoajén fanns en resebyrå som sköttes av en sikh (med turban). Där beställde vi en rundtur till dagen efter och en buss skulle hämta mig vid mitt hotell kl. 9.00.
Anu skjutsade mig tillbaka till mitt hotell och jag var glad att hon valt ett rum med luftkonditionering. Det var 45 grader varmt i New Delhi. Jag skulle vänta på bilen som skulle köra mig till banken och centrum av Delhi. Jag skulle få växla pengar och jag skulle få obegränsad tid att på egen hand utforska en del av Delhi. Jag var inte orolig. Guidebokens många varningar verkade hittills vara betydligt överdrivna.
Delhi är emellertid inte Indiens huvudstad. Det är i stället New Delhi, den stadsdel som engelsmännen byggde innan de 1911 flyttade Indiens huvudstad från Calcutta till New Delhi. New Delhi har ca. 300 000 invånare och är en förstad till eller stadsdel i Delhi. Varje dynasti som regerat i Indien från Delhiområdet har byggt en ny huvudstad - en ny stadsdel i Delhiområdet. New Delhi är den 8:e eller 9:e huvudstaden, den 7:e eller 8:e byggdes av mogulhärskaren Shah Jahan 1638-1649 och kallas Gamla Delhi (Old Delhi).
Men jag vaknade alltså i New Delhi. Jag hade sovit bra trots att det var varmt. Min vän Anu hade varit förståndigare än jag själv och beställt ett hotellrum med luftkonditionering. Jag hade skrivit till henne att jag inte brydde mig så mycket om hur rummet såg ut och att jag nog skulle klara mig utan luftkonditionering. Jag skulle ju bara sova där... Dumt! Visserligen hade jag varit i Laos en månad med temperaturer runt 35 grader men här var det 45. Och utan luftkonditionering skulle jag knappast ha sovit alls - eller åtminstone inte bra.
Nu skulle Anu komma till mitt hotell och jag hade ingen aning om vad som skulle hända under dagen - eller under den närmaste veckan. Det var verkligen spännande.
Anu kom och jag kände nästan inte igen henne. Senast jag såg henne var för mer än tre månader sedan när det var minus 20 grader och snöstorm över Västgötaslätten och här kom hon nu klädd i en sari i den indiska sommarvärmen. Hon föreslog att vi skulle åka till ett annat stort hotell bara ett par hundra meter bort så att vi skulle kunna planera min vecka i Indien. Hon hade bil och vi körde över till ett stort hotell med en service som jag inte är van vid.
Vi bara stannade framför den pampiga entrén och en uniformerad chaufför tog hand om bilen. Vi gick in i den mycket stora receptionen/foajén med marmorgolv, letade på en ledig soffa med stort glasbord och satte oss. Det var inte många människor där och det fanns många lediga soffor. Utanför en av glasväggarna var det en tropisk trädgård och det passade bra till den höga temperaturen.
Vad ville jag göra under min vecka i Indien? Jag hade inte funderat så mycket på det. Visserligen hade jag studerat mina Indienböcker men nu var jag ju redan här i Indien, i verkligheten. Anu talade om att hon var tvungen att arbeta en del under veckan men hon ville veta vad jag ville se och göra så att hon kunde hjälpa mig att ordna min vecka så bra som möjligt.
Mina önskningar var:
- Komma till en bank så att jag kunde växla till mig indisk valuta, ruper
- Åka på en rundtur för att se de viktigaste sevärdheterna och få ett överblick över den stora staden
- En gammal dröm: att få gå på en konsert med indisk klassisk musik
- Att kunna gå i affärer för att se på möjligheten att köpa en indisk sitar
Anu lovade att ta reda på vilka klassiska konserter som gavs under veckan. Hon skulle skicka en bil som skulle ta mig till en bank. Chauffören kunde bara prata hindi men han skulle få instruktioner så att det inte skulle bli några problem för mig. Han skulle parker nära banken och visa mig var banken låg. Sen skulle jag få promenera så länge jag ville i området och titta i hur många affärer jag ville. När jag var trött på att promenera och titta i affärerna skulle chauffören skjutsa mig tillbaka till mitt hotell. Sen skulle Anu höra av sig efter sitt jobb.
Innan vi lämnade det flotta hotellet beställde vi en dagsruntur med buss för mig. I hotellfoajén fanns en resebyrå som sköttes av en sikh (med turban). Där beställde vi en rundtur till dagen efter och en buss skulle hämta mig vid mitt hotell kl. 9.00.
Anu skjutsade mig tillbaka till mitt hotell och jag var glad att hon valt ett rum med luftkonditionering. Det var 45 grader varmt i New Delhi. Jag skulle vänta på bilen som skulle köra mig till banken och centrum av Delhi. Jag skulle få växla pengar och jag skulle få obegränsad tid att på egen hand utforska en del av Delhi. Jag var inte orolig. Guidebokens många varningar verkade hittills vara betydligt överdrivna.
onsdag 11 februari 2009
Om tropiska stormar, vindkraftverk och miljöproblem
I Saxdalen blogg har jag skrivit ett inlägg med förslag på namn på de 17 vinkraftverk som under 2007 och 2008 byggdes på Fjällberget/Saxberget mellan Grängesberg och Saxdalen. Eftersom jag ser en stark internationell koppling till möjligheten att utnyttja vindkraft i Sverige och i Saxbersområdet så vill jag här förklara mina tankar lite mer än att bara föreslå 17 namn på de nya kraftverken.
Som expert på helt andra saker arbetade jag i två perioder i Karibien där tropiska cykloner är ett stort problem. För oss i Norden är Karibiens stormar inget problem. De kan som jag ser det bara bidra till att vår satsning på vindkraft blir mer lönsam. Men för en del av Karibien och för Florida och delar av USA är jag övertygad om att framtiden kommer att bli mycket bekymmersam p.g.a. de tropiska stormarna. Varför?
Jag kan inte se tropiska stormar i Karibien skilt från miljöproblemen och den globala uppvärmningen. En tropisk storm kan bara uppstå under specifika förutsättningar. En sådan förutsättning är att vattentemperaturen i havet där stormen uppstår måste vara minst 26,5 grader Celsius. Det gäller inte bara ytvattnet utan vattnet ner till ca. 50 m djup. Hittills har Karibiska havets vattentemperatur balanserat runt den gränsen. Men med den globala uppvärmningen där vattentemperaturen höjts och fortfarande höjs ganska fort borde enligt all logik förutsättningarna för att tropiska cykloner ska uppstå öka betydligt.
Men det hänger också på hur långt från ekvatorn man befinner sig. Nära ekvatorn uppstår normalt inga tropiska stormar. Det behövs ett avvikelse av minst åtta grader från ekvatorn innan en stor tropisk storm kan uppstå. Därför är t.ex. Guyana där jag arbetade i två perioden inte utsatt för stora tropiska cykloner.
Vi behöver inte heller vara rädda för att en stor tropisk cyklon ska kunna komma över till Sverige. Vattnet i Atlanten på våra breddgrader är inte tillräckligt varmt för att underhålla en tropisk cyklon. När den kommer hit är det bara i form av en lite kraftigare vind.
Sen är det en annan sak hur mycket den globala uppvärmningen påverkar antalet tropiska cykloner och deras styrka. Själv tror jag att risken för en kraftig ökning av antalet farliga cykloner är stor och underskattad eller kanske i USA förnekad av politiska skäl. Den som lever får se.
Som expert på helt andra saker arbetade jag i två perioder i Karibien där tropiska cykloner är ett stort problem. För oss i Norden är Karibiens stormar inget problem. De kan som jag ser det bara bidra till att vår satsning på vindkraft blir mer lönsam. Men för en del av Karibien och för Florida och delar av USA är jag övertygad om att framtiden kommer att bli mycket bekymmersam p.g.a. de tropiska stormarna. Varför?
Jag kan inte se tropiska stormar i Karibien skilt från miljöproblemen och den globala uppvärmningen. En tropisk storm kan bara uppstå under specifika förutsättningar. En sådan förutsättning är att vattentemperaturen i havet där stormen uppstår måste vara minst 26,5 grader Celsius. Det gäller inte bara ytvattnet utan vattnet ner till ca. 50 m djup. Hittills har Karibiska havets vattentemperatur balanserat runt den gränsen. Men med den globala uppvärmningen där vattentemperaturen höjts och fortfarande höjs ganska fort borde enligt all logik förutsättningarna för att tropiska cykloner ska uppstå öka betydligt.
Men det hänger också på hur långt från ekvatorn man befinner sig. Nära ekvatorn uppstår normalt inga tropiska stormar. Det behövs ett avvikelse av minst åtta grader från ekvatorn innan en stor tropisk storm kan uppstå. Därför är t.ex. Guyana där jag arbetade i två perioden inte utsatt för stora tropiska cykloner.
Vi behöver inte heller vara rädda för att en stor tropisk cyklon ska kunna komma över till Sverige. Vattnet i Atlanten på våra breddgrader är inte tillräckligt varmt för att underhålla en tropisk cyklon. När den kommer hit är det bara i form av en lite kraftigare vind.
Sen är det en annan sak hur mycket den globala uppvärmningen påverkar antalet tropiska cykloner och deras styrka. Själv tror jag att risken för en kraftig ökning av antalet farliga cykloner är stor och underskattad eller kanske i USA förnekad av politiska skäl. Den som lever får se.
torsdag 5 februari 2009
Att åka till Indien österifrån
Tidigare inlägg har berättat om min resa till Laos och lite om den månad maj 1998 när jag arbetade där. Lite orolig var jag innan jag lämnade Laos eftersom jag mycket sent fick bekräftat att åtminstone ett av alla mina e-brev till Indien gått fram. Min vän Anu visste att jag skulle komma till huvudstaden New Delhi.
Under några år hade jag letat i bokantikvariaten i Örebro efter litteratur om Indien och före avresan hade jag också köpt ett par nya böcker, en om Indien och en om New Delhi. Jag kände mig förberedd men samtidigt lite orolig. Boken om New Delhi var full av varningar om allt möjligt som man råkar ut för i New Delhi och Delhi om man inte beter sig på rätt sätt och känner till en massa egenheter som finns i det indiska samhället och speciellt i huvudstaden.
Direkt inför avresan från Vientiane i Laos till Bangkok där jag skulle tillbringa halva dagen innen flyget till New Delhi skulle avgå var ju valutan ett aktuellt problem. Jag hade nog läst att man inte får föra in eller ut den indiska valutan rupies ur landet. Jag åkte till en bank i Vientiane för att höra om man kunde köpa rupies där. Banktjänstemannen beklagade att de inte hade några rupies att sälja men förklarade att jag kunde köpa rupies på flygplatsen i Bangkok.
När det gäller valuta hade jag inte växlat in mer pengar än jag behövde för de sista dagarnas behov i Vientiane. Göte skjutsade mig till flygplatsen och jag gick in för att checka in. Jag hade pass och visum i ordning och trodde att det skulle går fort genom passkontrollen. Där visade det sig att jag måste betala en flygplatsskatt som jag inte räknat med. Det stora problemet - förutom att mina hopskrapade pengar nätt och jämt räckte till skatten - var språkproblem. Mannen i luckan pratade inget annat språk än lao och det tog lång tid innan jag fick tala med någon som pratade franska, ett språk som jag brukar ta till som en sista utväg. Men det löste sig och jag kom med Thai Airways plan till Bangkok.
På flygplatsen i Bangkok var min första uppgift att växla åt mig rupies. Men det visade sig omöjligt. De följde också det indiska regelsystemet och handlade inte med indiska rupies. Jag hade ju läst på bra och blev lite orolig när jag tänkte tillbaka till vad jag läst i min New Delhi-guide: Var mycket försiktig om du anländer till Indira Gandhi International Airport sent på kvällen eller under natten. Det finns alla möjligheter att på olika sätt bli lurad, speciellt om du anländer till Indien för första gången! Lite lugnare blev jag när jag kom ihåg att boken också informerade om att flygplatsen hade en Thomas Cook bank som var öppen dygnet runt.
Sen var det bara att vänta några timmar tills planet mot New Delhi skulle avgå. Det var intressant att titta på alla människor som skulle åke med till Indien. Som vanligt en blandning av olika typer av människor. Kvällen innan jag reste från Laos hade jag sett på Thailändsk TV att det varit värmerekord i New Delhi, 47 grader! Det var väl ungefär 35 grader både i Laos och Bangkok och jag hade anpassat mig helt till värmen nu. Jag tyckte det var lite synd att jag missade värmerekordet med två dagar men samtidigt är ju 47 grader i varmaste laget. Jag undrade om några kraftiga indiska kvinnor klädda i saris tyckte det var för varmt i avgångshallen. En sari innehåller ju flera meter tyg och inte alltid så tunt tyg.
Så småningom blev det dags att gå ombord och vi startade i riktning mot New Delhi. Planerad landningstid var kl 23.00-23.30 jag minns inte exakt. Flygningen gick bra och som planerat. Något före midnatt befann jag mig i ankomsthallen på Indira Gandhi International Airport, för första gången på indisk mark trodde jag. Jag fick syn på den efterlängtade skylten "Thomas Cook", det var bara 50 meter dit. En vakt stoppade mig: Jag befann mig tydligen fortfarande på internationell mark och om jag lämnade ankomsthallens område fick jag inte gå in dit igen. Där fanns ju Informationen och jag behövde ju växla valuta för att kunna ta en taxi till hotellet.
.JPG)
Den här bilden är från avgångshallen på Indira Gandhi International Airport
Under några år hade jag letat i bokantikvariaten i Örebro efter litteratur om Indien och före avresan hade jag också köpt ett par nya böcker, en om Indien och en om New Delhi. Jag kände mig förberedd men samtidigt lite orolig. Boken om New Delhi var full av varningar om allt möjligt som man råkar ut för i New Delhi och Delhi om man inte beter sig på rätt sätt och känner till en massa egenheter som finns i det indiska samhället och speciellt i huvudstaden.
Direkt inför avresan från Vientiane i Laos till Bangkok där jag skulle tillbringa halva dagen innen flyget till New Delhi skulle avgå var ju valutan ett aktuellt problem. Jag hade nog läst att man inte får föra in eller ut den indiska valutan rupies ur landet. Jag åkte till en bank i Vientiane för att höra om man kunde köpa rupies där. Banktjänstemannen beklagade att de inte hade några rupies att sälja men förklarade att jag kunde köpa rupies på flygplatsen i Bangkok.
När det gäller valuta hade jag inte växlat in mer pengar än jag behövde för de sista dagarnas behov i Vientiane. Göte skjutsade mig till flygplatsen och jag gick in för att checka in. Jag hade pass och visum i ordning och trodde att det skulle går fort genom passkontrollen. Där visade det sig att jag måste betala en flygplatsskatt som jag inte räknat med. Det stora problemet - förutom att mina hopskrapade pengar nätt och jämt räckte till skatten - var språkproblem. Mannen i luckan pratade inget annat språk än lao och det tog lång tid innan jag fick tala med någon som pratade franska, ett språk som jag brukar ta till som en sista utväg. Men det löste sig och jag kom med Thai Airways plan till Bangkok.
På flygplatsen i Bangkok var min första uppgift att växla åt mig rupies. Men det visade sig omöjligt. De följde också det indiska regelsystemet och handlade inte med indiska rupies. Jag hade ju läst på bra och blev lite orolig när jag tänkte tillbaka till vad jag läst i min New Delhi-guide: Var mycket försiktig om du anländer till Indira Gandhi International Airport sent på kvällen eller under natten. Det finns alla möjligheter att på olika sätt bli lurad, speciellt om du anländer till Indien för första gången! Lite lugnare blev jag när jag kom ihåg att boken också informerade om att flygplatsen hade en Thomas Cook bank som var öppen dygnet runt.
Sen var det bara att vänta några timmar tills planet mot New Delhi skulle avgå. Det var intressant att titta på alla människor som skulle åke med till Indien. Som vanligt en blandning av olika typer av människor. Kvällen innan jag reste från Laos hade jag sett på Thailändsk TV att det varit värmerekord i New Delhi, 47 grader! Det var väl ungefär 35 grader både i Laos och Bangkok och jag hade anpassat mig helt till värmen nu. Jag tyckte det var lite synd att jag missade värmerekordet med två dagar men samtidigt är ju 47 grader i varmaste laget. Jag undrade om några kraftiga indiska kvinnor klädda i saris tyckte det var för varmt i avgångshallen. En sari innehåller ju flera meter tyg och inte alltid så tunt tyg.
Så småningom blev det dags att gå ombord och vi startade i riktning mot New Delhi. Planerad landningstid var kl 23.00-23.30 jag minns inte exakt. Flygningen gick bra och som planerat. Något före midnatt befann jag mig i ankomsthallen på Indira Gandhi International Airport, för första gången på indisk mark trodde jag. Jag fick syn på den efterlängtade skylten "Thomas Cook", det var bara 50 meter dit. En vakt stoppade mig: Jag befann mig tydligen fortfarande på internationell mark och om jag lämnade ankomsthallens område fick jag inte gå in dit igen. Där fanns ju Informationen och jag behövde ju växla valuta för att kunna ta en taxi till hotellet.
.JPG)
Den här bilden är från avgångshallen på Indira Gandhi International Airport Det blev en del diskuterande med vakten innan jag fick jag tillåtelse att gå fem meter över gränsen till Thomas Cook för att växla för att sen bli insläppt igen. Allt verkade ordna sig. Men då uppstod ett nytt problem. Thomas Cooks växlingskontor var helt upplyst och verkade öppet men det fanns ingen personal där... Jag ringde på klockan och jag väntade men ingen personal visade sig. Till sist tordes jag inte vänta för länge utan gick tillbaka till vakten som släppte in mig i ankomsthallen igen.
Kosan styrdes nu mot en uniformerad flygplatsvärdinna, en vänlig hindukvinna som lyssnade på mitt problem. Hon hjälpte mig snabbt att ordna ett speciellt arrangemang. Hon ringde nattportieren på mitt hotell och bad att jag skulle få min taxi betald från hotellet. Jag skulle senare få betala taxin på min hotellräkning. Taxichauffören skulle inte få några pengar innan han lämnat mig på hotellet. Det löste ett problem som min guideboken upplyste kunde kunde hända: att taxitaxichauffören tog en annan väg än den direkta vägen till hotellet och ibland till och med sa något i stil med att det var trafikproblem som nu gjorde det omöjligt att komma hotellet men att han hade en farbror som hade ett hotell och han skulle kunna skjutsa mig dit om jag ville ha ett hotellrum till natten...
Men det här arrangemanget gjorde mig trygg. Taxin visade vara en gammal bil och det var två män som fick en slags fraktsedel från flygplatsvärdinnan för att ta mig till hotellet. Hela taxiresan gick bra. Det enda lilla problemet var att få igång bilen som var gammal och såg ut som en gammal Fiat. Jag njöt av resan som gav många nya intryck. Oväntat bra väg, en slags motorväg men här och där med melonstånd med stora berg av meloner och annan frukt att köpa. Det var mörkt i den indiska natten men försäljarna hade någon slags belysning och kunde säkert ha öppet hela natten. Trafiken var inte så tät så inom en timme var jag framme, taxichaufförerna hade fått sina pengar och jag var på mitt hotell för att sova första natten i New Delhi. Jag hade fortfarande inte en rupie och jag hade inte betalat en enda rupie i dricks, kallas backshish, något som min guidebok rekommenderade och som man alltid förväntas ge för varje hjälp och service man får. Än hade jag ju inga indiska pengar att betala med men det skulle jag ordna i morgon.
En gammal dröm hade just gått i uppfyllelse:
Jag var i Indien!
söndag 25 januari 2009
Oro under den sista tiden i Laos
Tiden i Laos var lugn. Några små problem med havererad dataserver och kursdeltagare som var kommenderade till andra utbildningar men annars allt under kontroll och många trevliga upplevelser i Vientiane. Ett par mycket postitiva upplevelser i Laos förutom den fest jag deltog i när en av de anställda på statistikbyrån hade byggt ett nytt hus var när jag blev inbjuden till ett laotiskt bröllop som firades på den golfbana som jag redan berättat om.
Jag hade redan träffat bruden som var från Vientiane och som gifte sig med en man från Australien. Jag träffade henne på golfbanan några dagar före bröllopet men allt var då så nytt för mig att jag inte kom ihåg henne speciellt. Det var många som åt på golfbanans restaurang den gången. Men min värd Göte och jag var inbjudna till bröllopsfesten några dagar senare.
Jag har aldrig sett en så vacker brud, i en så vacker klänning. Jag kan inte ens beskriva den men det var som en vacker förening av silver och guld. Det var inte som förgyllt eller försilvrat tyg utan med en massa paljetter eller pyttesmå prydnader på hennes klänning som gjorde ett mycket imponerande intryck. Jag minns inte hur tiden förflöt under ceremonin men det var inte en massa långa tal som för mig bara skulle ha inneburit väntan.. Det jag kommer ihåg bäst är den oförglömliga brudklänningen och att bruden i slutet av ceremonin gick laget runt och skålade med alla bröllopsgester. Det kändes verkligen äkta att få skåla med bruden och hon verkatde inte stressad av att få det hela överstökat utan tog god tid för varje skål.
Som svensk var jag orolig för hur hon skulle må efter ceremonin och kanske dagen efter men även om det var hennes första bröllop så antar jag att hon visste hur hon skulle bete sig för att undvika direkta problem efter bröllopet. Sen blev jag mycket överraskad när jag träffade henne ett par dagar efter bröllopet på golfbanans restaurang. Det visade sig att hon var höggravid - något man inte kunde se ett spår av under bröllopet när hon hade en midja som man beundrade även utan graviditet.
En annan festlighet jag var inbjuden till i Laos var till en buddistisk ceremoni. En av Götes (min värds) flickväns vänners mor hade dött för en eller två månader sedan, jag minns inte vilket. Men enligt buddistisk sed hade man då en hägtid som man firade... ja det var ett firande! För oss kristna känns det lite konstigt men för buddisterna förstår jag att det var helt naturligt: Där är döden ingenting som avslutar livet för alltid. Buddismen innehåller en tro på återfödelse och karma, att goda gärningar i livet leder till ett bättre liv i nästa... och att onda gärningar s.a.s. bestraffar sig i nästa liv.
Men den här festen uppfattade jag som en för mig fullständigt positiv fest. Det började med en samling av ungefär 60-70 personer. Cerenonin inleddes med att några munkar i vackra saffransfärgade kåpor läste böner för den döda. Sedan samlades kollekt för munkarna, små summor till munkarna som var fattiga. Därefter började en gemenskap med musik (från stereoandläggning) och dans (för de som var danssugna) och det bjöds mat och dryck till alla som var hungriga eller törstiga.
För mig som svensk var det en oväntad fest men samtidigt helt överrenstämmande med min upplevelse av människorna i Laos och vad jag upplevde som buddism. Mycket varma människor med en positiv syn på livet och när jag var där: med ett stort intresse för västvärlden och vårt sätt att leva.
Det som oroade mig: Det var min avfärd från Laos och ankomst till New Delhi i Indien. Allt hade ju verkat så klart när jag lämnade Sverige men i Laos blev det problem med kommunikationen. Jag skickade flera e-brev till min vän Anu i Indien men fick inget svar. Jag skickade också många e-brev till mina kollegor i Örebro. Men jag fick nästan inga svar. Min kollega Kerstin på SCB i Örebro svarade på ett par meddelanden men annars var det tyst... Jag hade skickat meddelande till min vän Anu att jag skulle komma till New Delhi och att jag ville att hon skulle beställa ett rum på ett medelklass hotell. Jag skrev att jag skulle klara mig de få dagarna i Delhi utan luftkonditionering.
Jag fick ett e-brev från Anu att hon inte hört något från mig och att hon antog att jag inte skulle komma till Delhi... Det gjorde de sista dagarna i Vientiane mycket nervösa men jag skickade flera meddelanden per dag för att tala om att jag skulle komma. Att komma till New Delhi, där jag aldrig varit förut, mitt i natten utan att veta vart jag skulle ta vägen... det kändes inte särskilt lockande. Men dagen innan min avresa fick jag ett e-brev att Anu hade reserverat ett hotellrum för mig nära hennes hem men att hon inte kunde möta mig vid flyget eftersom jag skulle anlända till Indira Ghandi internationella flygplats klockan 11 på natten. Hur skulle det gå?
Jag hade redan träffat bruden som var från Vientiane och som gifte sig med en man från Australien. Jag träffade henne på golfbanan några dagar före bröllopet men allt var då så nytt för mig att jag inte kom ihåg henne speciellt. Det var många som åt på golfbanans restaurang den gången. Men min värd Göte och jag var inbjudna till bröllopsfesten några dagar senare.
Jag har aldrig sett en så vacker brud, i en så vacker klänning. Jag kan inte ens beskriva den men det var som en vacker förening av silver och guld. Det var inte som förgyllt eller försilvrat tyg utan med en massa paljetter eller pyttesmå prydnader på hennes klänning som gjorde ett mycket imponerande intryck. Jag minns inte hur tiden förflöt under ceremonin men det var inte en massa långa tal som för mig bara skulle ha inneburit väntan.. Det jag kommer ihåg bäst är den oförglömliga brudklänningen och att bruden i slutet av ceremonin gick laget runt och skålade med alla bröllopsgester. Det kändes verkligen äkta att få skåla med bruden och hon verkatde inte stressad av att få det hela överstökat utan tog god tid för varje skål.
Som svensk var jag orolig för hur hon skulle må efter ceremonin och kanske dagen efter men även om det var hennes första bröllop så antar jag att hon visste hur hon skulle bete sig för att undvika direkta problem efter bröllopet. Sen blev jag mycket överraskad när jag träffade henne ett par dagar efter bröllopet på golfbanans restaurang. Det visade sig att hon var höggravid - något man inte kunde se ett spår av under bröllopet när hon hade en midja som man beundrade även utan graviditet.
En annan festlighet jag var inbjuden till i Laos var till en buddistisk ceremoni. En av Götes (min värds) flickväns vänners mor hade dött för en eller två månader sedan, jag minns inte vilket. Men enligt buddistisk sed hade man då en hägtid som man firade... ja det var ett firande! För oss kristna känns det lite konstigt men för buddisterna förstår jag att det var helt naturligt: Där är döden ingenting som avslutar livet för alltid. Buddismen innehåller en tro på återfödelse och karma, att goda gärningar i livet leder till ett bättre liv i nästa... och att onda gärningar s.a.s. bestraffar sig i nästa liv.
Men den här festen uppfattade jag som en för mig fullständigt positiv fest. Det började med en samling av ungefär 60-70 personer. Cerenonin inleddes med att några munkar i vackra saffransfärgade kåpor läste böner för den döda. Sedan samlades kollekt för munkarna, små summor till munkarna som var fattiga. Därefter började en gemenskap med musik (från stereoandläggning) och dans (för de som var danssugna) och det bjöds mat och dryck till alla som var hungriga eller törstiga.
För mig som svensk var det en oväntad fest men samtidigt helt överrenstämmande med min upplevelse av människorna i Laos och vad jag upplevde som buddism. Mycket varma människor med en positiv syn på livet och när jag var där: med ett stort intresse för västvärlden och vårt sätt att leva.
Det som oroade mig: Det var min avfärd från Laos och ankomst till New Delhi i Indien. Allt hade ju verkat så klart när jag lämnade Sverige men i Laos blev det problem med kommunikationen. Jag skickade flera e-brev till min vän Anu i Indien men fick inget svar. Jag skickade också många e-brev till mina kollegor i Örebro. Men jag fick nästan inga svar. Min kollega Kerstin på SCB i Örebro svarade på ett par meddelanden men annars var det tyst... Jag hade skickat meddelande till min vän Anu att jag skulle komma till New Delhi och att jag ville att hon skulle beställa ett rum på ett medelklass hotell. Jag skrev att jag skulle klara mig de få dagarna i Delhi utan luftkonditionering.
Jag fick ett e-brev från Anu att hon inte hört något från mig och att hon antog att jag inte skulle komma till Delhi... Det gjorde de sista dagarna i Vientiane mycket nervösa men jag skickade flera meddelanden per dag för att tala om att jag skulle komma. Att komma till New Delhi, där jag aldrig varit förut, mitt i natten utan att veta vart jag skulle ta vägen... det kändes inte särskilt lockande. Men dagen innan min avresa fick jag ett e-brev att Anu hade reserverat ett hotellrum för mig nära hennes hem men att hon inte kunde möta mig vid flyget eftersom jag skulle anlända till Indira Ghandi internationella flygplats klockan 11 på natten. Hur skulle det gå?
tisdag 20 januari 2009
Att lära sig språket lao och spela Lyder Cup
Tiden i Laos gick ganska fort. Jag trivdes med landet och med min kollega Göte och hans blivande fru. Göte och jag försökte lära oss lite lao, deras språk, men det var inte lätt. Göte hade ju hört mer lao och haft möjlihet att lära sig en del lao innan jag kom men han prioriterade nog att lära sin blivande fru engelska.
Vi hade många underhållande stunder när Göte och jag läste en tysk lärobok i språket lao och försökte lära oss åtminstone några ord. Men det var lättare sagt än gjort. Lao, liksom thai, är språk som bygger mycket på betoningar. Ett ord med samma ljud kan ha många betydelser beroende på hur man betonar det. Göte och jag läste vår lärobok och förstod varandra bra när vi talade lao sinsemellan men när Götes laotiska fästmö hörde oss prata lao missförstod hon det mesta. Hon talade om hur det skulle uttalas och Göte och jag tyckte att det var exakt så vi hade uttalat det. Men efter återskomsten till Sverige talade jag flera gånger med Götes fru per telefon och hennes framsteg i engelska blev mycket större än Götes och mina framsteg i lao. Jag gissar att Göte idag talar lao flytande. Det är i år 11 år sedan jag bodde en månad hos honom i Laos.
Liksom I Thailand har man i Laos svårt att uttala vårt ljud för bokstaven R. Historiskt sett var det till och med så att i Laos blev bokstaven R förbjuden när kommunisterna störtat monarkin. Bokstaven R betraktades då som Thailändsk och monarkistisk och förbjöds. Till och med namn fick ändras retroaktivt. R skulle ersättas med L.
Både laoter och thailändare har svårt att uttala ljudet R. Det blir L. Ett lustigt exempel var att utanför huvudstaden Vientiane i Laos fanns en liten 9-håls golfbana. Där hölls årligen en tävling med den berömda golftävlingen Ryder Cup som förebild. Ja det var väl egentligen bara namnet som var förebild. Men i Laos blev namnet inte Ryder Cup utan Lyder Cup.
Ägare till golfbanan var en laotisk kvinna som var gift med en svensk man från mitt födelselän. Han var från Malung! Men där fanns ett annat språkligt problem. På lao kan man inte sluta ett ord med ett ng-ljud. Då måste man lägga till ett a efter ng-ljudet. Så den som spelade Lyder Cup i Vientiane spelade på en bana som ägdes av en kvinna vars man var från Malunga! Det lät så exotiskt att det tog ett tag innan jag fattade att han var från nästan samma plats på jorden som jag själv, från Dalarnas skinnarcentrum.
Vi hade många underhållande stunder när Göte och jag läste en tysk lärobok i språket lao och försökte lära oss åtminstone några ord. Men det var lättare sagt än gjort. Lao, liksom thai, är språk som bygger mycket på betoningar. Ett ord med samma ljud kan ha många betydelser beroende på hur man betonar det. Göte och jag läste vår lärobok och förstod varandra bra när vi talade lao sinsemellan men när Götes laotiska fästmö hörde oss prata lao missförstod hon det mesta. Hon talade om hur det skulle uttalas och Göte och jag tyckte att det var exakt så vi hade uttalat det. Men efter återskomsten till Sverige talade jag flera gånger med Götes fru per telefon och hennes framsteg i engelska blev mycket större än Götes och mina framsteg i lao. Jag gissar att Göte idag talar lao flytande. Det är i år 11 år sedan jag bodde en månad hos honom i Laos.
Liksom I Thailand har man i Laos svårt att uttala vårt ljud för bokstaven R. Historiskt sett var det till och med så att i Laos blev bokstaven R förbjuden när kommunisterna störtat monarkin. Bokstaven R betraktades då som Thailändsk och monarkistisk och förbjöds. Till och med namn fick ändras retroaktivt. R skulle ersättas med L.
Både laoter och thailändare har svårt att uttala ljudet R. Det blir L. Ett lustigt exempel var att utanför huvudstaden Vientiane i Laos fanns en liten 9-håls golfbana. Där hölls årligen en tävling med den berömda golftävlingen Ryder Cup som förebild. Ja det var väl egentligen bara namnet som var förebild. Men i Laos blev namnet inte Ryder Cup utan Lyder Cup.
Ägare till golfbanan var en laotisk kvinna som var gift med en svensk man från mitt födelselän. Han var från Malung! Men där fanns ett annat språkligt problem. På lao kan man inte sluta ett ord med ett ng-ljud. Då måste man lägga till ett a efter ng-ljudet. Så den som spelade Lyder Cup i Vientiane spelade på en bana som ägdes av en kvinna vars man var från Malunga! Det lät så exotiskt att det tog ett tag innan jag fattade att han var från nästan samma plats på jorden som jag själv, från Dalarnas skinnarcentrum.
fredag 26 december 2008
Min andra minnesvärda Örebroresa
I Saxdalen blogg har jag skrivit om min första minnesvärda resa till Örebro (klicka på länken för att komma dit). Här ska jag berätta om min andra mycket minnesvärda Örebroresa.
Båda mina föräldrar och jag tyckte mycket om musik. Min mormor lärde mig de första tre ackorden på gitarr när jag var fem år. Min mamma spelade piano - hon hade plockat lingon och sytt "kontorsrockar" så att hon kunde köpa ett "kammarpiano". Min morbror spelade gitarr och piano och sjöng och min kusin spelade trummor. Det fanns alltid massor av musik och sång i min barndom.
Min mors favoritmusik var jazz och hennes stora favorit var Louis Armstrong. På den tiden hade vi ingen skivspelare och skivor utan man lyssnade på radio. Men vi hade nu bil och på något sätt hade vi fått reda på att Louis Armstrong skulle komma till Örebro för att ge en konsert i Idrottshuset.
Det blev en av mina stora musikupplevelser - jag har haft ganska många - men det här var en av de första.
Jag tror att det var 1955 men är inte säker: Louise Armstrong spelade också i Idrottshuset 1959. I vilket fall som helst - här fick man ståpäls som Gunde Svan säger. En Sachmo med ett vitt glittrande leende, en packe vita nästdukar för att torka svetten ur pannan och en otrolig spelglädje. Den ena stora stora kändismelodin efter den andra avlöste varandra, det var inte en kort konsert, Louise Armstrong gav verkligen valuta för pengarna och jag tror ingen som gillade eller gillar Louis Armstrong var besviken på den konserten. Med Louis Armstrong All Star Sextett så var det helt klart bara stjärnor på scenen.
Louis Armstrong dog 1971 men jag är mycket glad och tacksam över mina föräldrars musikintresse som gjorde att jag kunde se Satchmo live innan jag själv hade bil och körkort. En av mina stora musikupplevelser.
Om du vill höra och se Lois Armstrong All Stars spela Muskrat Ramble i München 1962 Klicka här!
Båda mina föräldrar och jag tyckte mycket om musik. Min mormor lärde mig de första tre ackorden på gitarr när jag var fem år. Min mamma spelade piano - hon hade plockat lingon och sytt "kontorsrockar" så att hon kunde köpa ett "kammarpiano". Min morbror spelade gitarr och piano och sjöng och min kusin spelade trummor. Det fanns alltid massor av musik och sång i min barndom.
Min mors favoritmusik var jazz och hennes stora favorit var Louis Armstrong. På den tiden hade vi ingen skivspelare och skivor utan man lyssnade på radio. Men vi hade nu bil och på något sätt hade vi fått reda på att Louis Armstrong skulle komma till Örebro för att ge en konsert i Idrottshuset.
Det blev en av mina stora musikupplevelser - jag har haft ganska många - men det här var en av de första.
Jag tror att det var 1955 men är inte säker: Louise Armstrong spelade också i Idrottshuset 1959. I vilket fall som helst - här fick man ståpäls som Gunde Svan säger. En Sachmo med ett vitt glittrande leende, en packe vita nästdukar för att torka svetten ur pannan och en otrolig spelglädje. Den ena stora stora kändismelodin efter den andra avlöste varandra, det var inte en kort konsert, Louise Armstrong gav verkligen valuta för pengarna och jag tror ingen som gillade eller gillar Louis Armstrong var besviken på den konserten. Med Louis Armstrong All Star Sextett så var det helt klart bara stjärnor på scenen.Louis Armstrong dog 1971 men jag är mycket glad och tacksam över mina föräldrars musikintresse som gjorde att jag kunde se Satchmo live innan jag själv hade bil och körkort. En av mina stora musikupplevelser.
Om du vill höra och se Lois Armstrong All Stars spela Muskrat Ramble i München 1962 Klicka här!
söndag 21 december 2008
Musiksmaken förklarar vilken människa jag är!
Jag som lyssnade på indipop var en olycklig latmask med dålig självkänsla och brist på motivation, samtidigt som jag såg mig själv som en väldigt kreativ person!Jag trodde då att min dåliga karaktär var vetenskapligt bevisat. Så var det åtminstone om man ska tro på det ganska entydiga forskningsresultat som DN presenterade i två artiklar i december 2008. Artiklarna finns tyvärr inte kvar på nätet.
Ett anrikt universitet i Edinburgh, Skottland, Heriot-Watt University har bett 36 000 människor i olika delar av världen beskriva sin personlighet och vilken musik de tycker om. Statistiskt sett är det ett mycket säkert resultat som jag har svårt att bortförklara - jag ska försöka förklara istället...
Jag har redan tidigare skrivit lite om mitt musikintresse och min musiksmak här i bloggen. Min otålighet att beskriva ett par starka musikupplevelser i Indien gjorde att mitt intresse för indisk musik redan är avslöjat. Men det här med indipop:
Den 14 mars 1965 föddes i London en flicka som fick namnet Sheila Chandra. Hon var en andra generationens invand- rare 
från Indien. Som tonåring bildade hon 
bandet Monsoon och skapade en syntes av västerländsk syntpop och traditionell indisk musik med bl.a. de gamla indiska instrumenten sitar (längst till vänster) och tabla. Hennes första singelpatta Ever so lonely kom 1982.För att kunna se videon i helskärmsläge: Starta videon och klicka på YouTube-ikonen. Klicka sen på fullskärms-ikonen!
I slutet av 80-talet arbetade jag som universitetslärare i Uppsala. Mitt tjänsterum på Sysslomannsgatan låg snett emot en skivaffär där jag ibland gick in för att lyssna på någon skiva. En dag hörde jag en indisk sångerska på radion och jag blev mycket intresserad och förtjust i både sången och musiken. Det var Sheila Chandra och en sång från hennes första LP som soloartist Out of my own. Jag gick ner till skivaffären och frågade om de hade skivan och jag hade tur.
Av en slump fick jag senare, när jag arbetade med statistik i Örebro, två LP-skivor med Sheila Chandra av en jobbarkompis som köpt dem men inte var så intresserad av musiken. Det var Ola-flyt! Jag lyssnar fortfarande då och då på mina tre indipop-LP med Sheila Chandra även om hon själv nu sedan 15 år tillbaka sjunger mer med influens från traditionell brittisk och irländsk folkmusik. Hon var i alla fall en av de ungdomar i London med indisk bakgrund som skapade indipopmusiken. Sen får man väl rätta sig efter vetenskapens landvinningar, tänkte jag, även om beskrivningen av "mig" i DN inte är något att vara stolt över.
Men då upptäckte jag räddningen: Med eller utan "e" det är skillnad! I DN:s artikel skriver man "indiepop". På engelska skiljer man mellan indie pop och indipop även om de uttalas lika. I den första beteckningen är indie en förkortning av engelskans independent = oberoende. DN har som jag ser det helt riktigt skrivit ihop engelskans två ord till ett sammansatt svenskt: indiepop. Indiepop finns också Svenska Akademins Ordlista. Men när jag läste DN tolkade jag det som indipop. Men det ordet finns inte i Svenska Akademins Ordlista. Det borde det göra! Annars har vi bara ett ord för två olika begrepp. För mig är indipop minst lika mycket indisk klassisk musik som pop men en blandning av båda.
Indiepop ska ju stå för en alternativ rockmusik som uppstod i Storbritannien med rötterna bland skotska punkband. Indipop däremot är popmusik blandad med klassisk indisk musik.
Dessutom har jag forskat lite om Heriot-Watt Univeristy och det kanske inte ens är så anrikt... Visserligen är namnet gammalt. Finansiären Georg Heriot föddes redan på 1500-talet och James Watt - som bidrog till Storbritanniens industrialisering med sina ångmaskiner - föddes 1736. Utbildningsinstitutionen startade som en konstskola 1821 men Heriot-Watt Univeristy fick inte universitetsstatus förrän 1966.
Så jag kanske kan sova lugnt i natt trots att den ansedda brittiska tidningen Independent slagit fast att forskningsresultatet en gång för alla visat ett tydligt samband mellan karaktärsdrag och musiksmak.
----------------------------------------------------
Komplettering 2014: Jag läser att Sheila Chandra inte längre kan sjunga. Hon drabbades 2010 av sjukdomen burning mouth syndrome och har meddelat att det är uteslutet att hon ska kunna sjunga.
torsdag 30 oktober 2008
Arbete och fritid i Laos
Mitt första intryck av Laos var positivt. Jag möttes på flygplatsen av en svensk kollega, Göte, som jag aldrig träffat tidigare. Han hade arbetat länge inom Statisiska centralbyrån men varit många år i utlandstjänst. Han mötte mig på Wattay, Laos internationella flygplats i Vientiane tilsammans med sin laotiska flickvän som senare blev hans fru.
Laos var 1998 ett mycket otillgängligt land. Det var svårt att få visum för att resa in i landet. De flesta utlänngingar i landet arbetade i olika biståndsprojekt.
När jag reste in i landet kom jag med Thai Airways från Köpenhamn till Laos via Bangkok. Det nationella flygbolaget Lao Airlines hade då flygförbud p.g.a. för dålig säkerhet. Lao Airlines flyger nu igen.
När någon blev sjuk i Vientiane fanns det bara ett par läkare att vända sig till. Vid allvarligare sjukdomar måste man ta flyget till Bangkok.
Mitt uppdrag var att lära statistikerna på Laos statistikbyrå att producera tabeller från data i databaser, Vi använde ett speciellt dataprogram. Undervisningen gick bättre än väntat. Jag var rädd för att språksvårigheter skulle sätta käppar i hjulet men nästan alla deltagare i kursen kunde engelska eller tyska och två som bara pratade lao fick hjälp av sina kurskamrater med översättning.
Egentligen fanns bara två problem under min månad som lärare i Laos. Den nya och mycket högpresteande dator som vi skulle använda för databasen lade helt enkelt av efter en vecka. Det hade kommit fin sand i datorns fläktsystem. Det gjorde att hårddiskens lager skar ihop och datorn kunde inte användas innnan vi fick en ny hårddisk. Det tog nästan en vecka.
Det andra hindret var att personalen som jag skulle undervisa blev kommenderade till en politisk utbildning. Den varade också nästan en vecka. Men de veckor vi kunde ha undervisning var effektiva och jag är säker på att målen för min mission i Laos uppnåddes trots ett par oväntade undervisningsuppehåll.
Fritiden i Laos var spännande och jag är mycket tacksam för det omhändertagande jag fick från min kollega Göte och hans laotiska blivande fru. De gjorde att jag lärde känna Laos mycket mer än jag skulle ha gjort om jag bott på ett hotell den månad jag bevistade landet.
En fritidssysellsättning som hörde till veckoschemat i Vientiane var att vi svenskar samlades på Sunset Bar, en bar vid floden Mekong varje fredag för att prata och ta en öl. Laos hade vad jag vet inte så många inhemska produkter som de var stolta över men Beer Lao var en. Det lokala ölet var bra och Beer Lao var en kändis både bland lokalbefolkningen och gäster.
Från Mekongs nordöstra strand vid Vientiane kunde vi träffa svenska biståndsarbetare som jobbade med olika biståndsprojekt som vägbyggen, vatten- o avloppsanläggningar. Antalet svenskar i landet var så litet att vi lärde känna de flesta. Där avhandlades t.ex. malariafrågan med veteraner som arbetat utomlands i tiotals år, problem med underjordisk anläggning av vatten- och avloppssstem i miljonstaden Bangkok... m.m.
Ett par speciella minnen från Laos är skolbarnen i sina skoluniformer. Flickorna i vita blusar och svarta kjolar och pojkarna i svarta byxor. De kom ofta två eller t.o.m. tre på sina moderna mopeder av typ Euro Moped. En annan bild som alltid finns kvar i mitt minne är de buddistika munkarna i sina saffransfärgade kåpor.
Kontrasten var många gånger slående: Ett av
världens fattigaste länder men med många av de modernaste asiatiska bilarna och mopederna. Samma sak med datorutrustningen på statistikbyrån: Jag hade aldrig tidigare sett en så snabb PC. Naturligtvis var det en nyinköp och det senaste av vad som var tillgängligt. Min kollega Lars-Johan som var stationerad i Hanoi och kom över från Vietnam för att hjälpa till med de akuta PC-problemen var imponerad. När vi fick igång datorn var det den snabbaste han dittills hade sett.
Fattigdomen verkade inte så stor som statistiken tyder på. Det fanns en tiggare i huvudstaden. Det var en självpåtagen roll. Visst bodde många i mycket enkla hus men det gynnsamma klimatet fordrade ingen uppvärmning i husen och många levde på att odla ris alldeles i kanten av staden. Man såg ingen stress, laoterna levde ett lugnt liv och säkerheten var stor i huvudstaden. Man hörde inte talas om inbrott och liknande men vi var av svenska ambassaden uppmanade att alltid ha en nattvakt utanför huset. På landsvägarna ute i landet förekom överfall och till och med mord. Men i Vientiane kände jag mig tryggare än i något annat land där jag arbetat.
Laos var 1998 ett mycket otillgängligt land. Det var svårt att få visum för att resa in i landet. De flesta utlänngingar i landet arbetade i olika biståndsprojekt.När jag reste in i landet kom jag med Thai Airways från Köpenhamn till Laos via Bangkok. Det nationella flygbolaget Lao Airlines hade då flygförbud p.g.a. för dålig säkerhet. Lao Airlines flyger nu igen.
När någon blev sjuk i Vientiane fanns det bara ett par läkare att vända sig till. Vid allvarligare sjukdomar måste man ta flyget till Bangkok.
Mitt uppdrag var att lära statistikerna på Laos statistikbyrå att producera tabeller från data i databaser, Vi använde ett speciellt dataprogram. Undervisningen gick bättre än väntat. Jag var rädd för att språksvårigheter skulle sätta käppar i hjulet men nästan alla deltagare i kursen kunde engelska eller tyska och två som bara pratade lao fick hjälp av sina kurskamrater med översättning.
Egentligen fanns bara två problem under min månad som lärare i Laos. Den nya och mycket högpresteande dator som vi skulle använda för databasen lade helt enkelt av efter en vecka. Det hade kommit fin sand i datorns fläktsystem. Det gjorde att hårddiskens lager skar ihop och datorn kunde inte användas innnan vi fick en ny hårddisk. Det tog nästan en vecka.
Det andra hindret var att personalen som jag skulle undervisa blev kommenderade till en politisk utbildning. Den varade också nästan en vecka. Men de veckor vi kunde ha undervisning var effektiva och jag är säker på att målen för min mission i Laos uppnåddes trots ett par oväntade undervisningsuppehåll.
Fritiden i Laos var spännande och jag är mycket tacksam för det omhändertagande jag fick från min kollega Göte och hans laotiska blivande fru. De gjorde att jag lärde känna Laos mycket mer än jag skulle ha gjort om jag bott på ett hotell den månad jag bevistade landet.
En fritidssysellsättning som hörde till veckoschemat i Vientiane var att vi svenskar samlades på Sunset Bar, en bar vid floden Mekong varje fredag för att prata och ta en öl. Laos hade vad jag vet inte så många inhemska produkter som de var stolta över men Beer Lao var en. Det lokala ölet var bra och Beer Lao var en kändis både bland lokalbefolkningen och gäster.
Från Mekongs nordöstra strand vid Vientiane kunde vi träffa svenska biståndsarbetare som jobbade med olika biståndsprojekt som vägbyggen, vatten- o avloppsanläggningar. Antalet svenskar i landet var så litet att vi lärde känna de flesta. Där avhandlades t.ex. malariafrågan med veteraner som arbetat utomlands i tiotals år, problem med underjordisk anläggning av vatten- och avloppssstem i miljonstaden Bangkok... m.m.
Ett par speciella minnen från Laos är skolbarnen i sina skoluniformer. Flickorna i vita blusar och svarta kjolar och pojkarna i svarta byxor. De kom ofta två eller t.o.m. tre på sina moderna mopeder av typ Euro Moped. En annan bild som alltid finns kvar i mitt minne är de buddistika munkarna i sina saffransfärgade kåpor.
Kontrasten var många gånger slående: Ett av
världens fattigaste länder men med många av de modernaste asiatiska bilarna och mopederna. Samma sak med datorutrustningen på statistikbyrån: Jag hade aldrig tidigare sett en så snabb PC. Naturligtvis var det en nyinköp och det senaste av vad som var tillgängligt. Min kollega Lars-Johan som var stationerad i Hanoi och kom över från Vietnam för att hjälpa till med de akuta PC-problemen var imponerad. När vi fick igång datorn var det den snabbaste han dittills hade sett.Fattigdomen verkade inte så stor som statistiken tyder på. Det fanns en tiggare i huvudstaden. Det var en självpåtagen roll. Visst bodde många i mycket enkla hus men det gynnsamma klimatet fordrade ingen uppvärmning i husen och många levde på att odla ris alldeles i kanten av staden. Man såg ingen stress, laoterna levde ett lugnt liv och säkerheten var stor i huvudstaden. Man hörde inte talas om inbrott och liknande men vi var av svenska ambassaden uppmanade att alltid ha en nattvakt utanför huset. På landsvägarna ute i landet förekom överfall och till och med mord. Men i Vientiane kände jag mig tryggare än i något annat land där jag arbetat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
