Min varmaste dag hittills

Det var varmt när jag kom till Indien men inte så varmt att det var obehagligt för mig. Jag var anpassad till 30-35 C° från en månad i Laos. Under min andra dag i New Delhi var planen att jag skulle bli hämtad av en buss från mitt hotell kl. 09.00 för en heldags rundtur i New Delhi och Delhi. Som svensk var jag förstås i receptionen och redo för avfärd åtminstone en kvart före utsatt avgångstid.

Jag hade läst min guidebok om New Delhi och visste att om man tar det lugnt och bara betalar sin lilla backshish (dricks) så brukade allt fungera bra i Indien. Under natten var det mycket varmt och flera elavbrott inträffade. Då startade takfläkten i rummet att snurra som en helkopterpropeller. Det blev inte svalare men åtminstone lite fläktande värme. Senare lärde jag mig att hotellet hade ett eget elverk som startade om det blev avbrott i den allmänna elförsörjningen. Det hade inträffat flera gånger under natten.

En halvtimme efter den tid bussen skulle hämta mig började jag bli lite orolig men jag tänkte att det var bäst att avvakta... jag hade ju betalat min backshish och hoppades att det skulle lösa problemen. Jag väntade en kvart till men sen rådfrågade jag portieren om vad jag skulle göra. Han rådde mig att vänta en kvart till annars skulle han ringa hotellet där vi hade beställt resan.

Den kvarten gick och portieren ringde hotellet där jag beställt rundturen. De hade inget besked men uppmanade mig att komma till hotellet och invänta bussen där. Det var inte mer än några hundra meter bort och jag promenerade dit.

Sitt ner och vänta så blir du hämtad! Vi säger till när din transport är här. Så jag satte mig på en av sofforna i den stora vackra hotellentrén och väntade. Det gick en halvtimme innan jag gick till sikhen som hade sålt rundturen till mig. Jo, min transport var på väg och jag skulle bara vänta några minuter så skulle en guide komma och hämta mig.

Mycket riktigt, efter liten stund kom en man och frågade efter mig och jag fick följa med ut till det jag väntade var en buss - men nej det var en tuktuk, den trehjuliga varianten av moped/motorcykel som är vanlig i hela Ostasien.

Det var inte speciellt bekvämt för mig med min reumatism och dåliga rygg att åka med den trehjuliga mopeden ungefär en halvtimme till det torg i mitten av Delhi där min runtdur skulle börja.

Men jag kom fram till det stora busstorg som var startpunkt för min dagsrundtur. Och tvärt emot min förmodan var jag i mycket god tid. Jag hade en timme på mig innan min buss skulle avgå. En för mig okänd person (guide?) kom och mötte mig på torget och sa att han skulle ta hand om mig och hjälpa mig under dagen. Han sa att han hade ordnat så att jag skulle få gå in i ett hinduiskt tempel innan min busstur skulle starta. En annan person skulle ta hand om mig när jag kom in i templet. "Bussguiden" följde mig till hindutemplet och lämnade mig i ett rum där jag skulle vänta.

Efter 5-10 minuter kom en man som sa att han skulle ta hand om mig och visa mig runt i templet. Jag skulle ta av mina skor (som jag redan hade gjort) och följde mannen. Jag talade om att jag var svensk och att jag tillhörde en protestantisk kyrka. Jag kände mig som en halv terrorist på väg in i det hinduiska templet. Men mannen sa att alla var välkomna till templet. Det var bara ett litet rum i templets mitt som bara fick besökas av hinduer.

Hinduprästen visade mig runt i de olika rummen i templet och berättade om hinduismen och de olika delarna i religionen. Han satte en röd punkt i min panna, bindi, som är en dekoration som särskilt hinduiska kvinnor använder men som också män kan ha. Jag upprepade att jag var kristen men han sa att det inte var något hinder, jag var välkommen i det hinduiska templet. Jag kände mig hedrad. Jag hade läst många böcker om Indien skildrat av svenska missionärer och en summering av det intryck de gett mig var: Indien är et underbart land och ett underbart folk, det enda problemet är att de inte insett att de har fel religion. Den här upplevelsen av internationell och ekumenisk vänskap gav mig en känsla av att det kanske var tvärt om: Det kanske är hinduerna som hade rätt religion...

Här - som kristen - i ett hinduiskt tempel kände jag mig minst lika välkommen som i en svensk kyrka. Min ledsagare visade mig runt och berättade om templets olika rum och deras funktion. Som sagt, det fanns ett rum i templet som ingen icke-hindu fick tillträde till men annars kände jag mig mycket välkommen och mitt oväntade "studiebesök" blev en mycket positiv introduktion till hinduismen.

Mitt besök i det hinduiska templet varade ungefär en timme. Sen satt jag åter i det "väntrum" i templet där min "bussguide" lämnat mig. Då kom två personer som sa att de var min guide och att de skulle ta hand om mig... Jag visste inte vem jag skulle följa men jag gick ut från templet och följde den som var närmast mig och han sa att han var guide för den bussresa som jag köpt och han skulle hjälpa mig under hela dagen.

Det var mycket varmt och guiden frågade om jag hade någon huvudbonad. Det hade jag inte så han tog mig till ett stånd där jag kunde köpa en skärmmössa som skulle lindra solen från att värma mitt huvud för mycket. Vi hade fortfarande en stund innan bussen skulle avgå och min guide föreslog att vi skulle ta något att dricka innan bussturen startade.

Vi gick in i ett hörn av torget där det växte lite träd eller buskar och längst in i hörnet fanns en servering. Min guide beställde varmt, grönt te både åt sig själv och mig. "Det här behövs när det är så varmt" sa han. Konstigt nog smakade det bra med varmt te i hettan. Efteråt lärde jag mig att när det är riktigt varm i luften är det varm dryck som är lämpligast.

Rundturen startade efter en stund och jag fick plats bredvid min guide. Bussen hade luftkonditionering och jag fick sitta längst fram bredvid guiden. Han brydde sig mycket om mig eftersom han visste att jag inte var van vid den höga temperaturen. Kanske berodde de också på att han också var kristen... liksom jag?

Vi hade en lång dag gemensamt och kom varandra nära. Och den här dagen visade sig vara den varmaste hittills i mitt liv. Den officiella temperaturen i New Delhi var 46,7 grader, en tangering av den temperatur jag sett på TV innan jag lämnade Laos.

Så nu behövde jag inte känna att jag missat ett värmerekord med ett par dagar. Nu hade jag upplevt det rekordet själv. Det var den högsta maj-temperaturen i New Delhi på ca. 30 år. Och jag var där!

Jag vaknade i Indiens huvudstad New Delhi

Jag sov ganska bra första natten i New Delhi. Ja, låt oss reda ut det här med Delhi och New Delhi: Delhi är en gammals stad, enligt arkeologiska fynd var området befolkat redan under andra årtusendet före Kristus. Delhi har också under lång tid varit säte för Indiens styre under olika dynastier men Calcutta och Agra har också under ett par perioder varit Indiens huvudstad. Stor-Delhi har i dag ca. 20 miljoner invånare om man räknar med hela "tätorten" men den del som ligger inom det geografiskt avgränsade huvudstadsområdet beräknas ha ca. 16 miljoner invånare.

Delhi är emellertid inte Indiens huvudstad. Det är i stället New Delhi, den stadsdel som engelsmännen byggde innan de 1911 flyttade Indiens huvudstad från Calcutta till New Delhi. New Delhi har ca. 300 000 invånare och är en förstad till eller stadsdel i Delhi. Varje dynasti som regerat i Indien från Delhiområdet har byggt en ny huvudstad - en ny stadsdel i Delhiområdet. New Delhi är den 8:e eller 9:e huvudstaden, den 7:e eller 8:e byggdes av mogulhärskaren Shah Jahan 1638-1649 och kallas Gamla Delhi (Old Delhi).

Men jag vaknade alltså i New Delhi. Jag hade sovit bra trots att det var varmt. Min vän Anu hade varit förståndigare än jag själv och beställt ett hotellrum med luftkonditionering. Jag hade skrivit till henne att jag inte brydde mig så mycket om hur rummet såg ut och att jag nog skulle klara mig utan luftkonditionering. Jag skulle ju bara sova där... Dumt! Visserligen hade jag varit i Laos en månad med temperaturer runt 35 grader men här var det 45. Och utan luftkonditionering skulle jag knappast ha sovit alls - eller åtminstone inte bra.

Nu skulle Anu komma till mitt hotell och jag hade ingen aning om vad som skulle hända under dagen - eller under den närmaste veckan. Det var verkligen spännande.

Anu kom och jag kände nästan inte igen henne. Senast jag såg henne var för mer än tre månader sedan när det var minus 20 grader och snöstorm över Västgötaslätten och här kom hon nu klädd i en sari i den indiska sommarvärmen. Hon föreslog att vi skulle åka till ett annat stort hotell bara ett par hundra meter bort så att vi skulle kunna planera min vecka i Indien. Hon hade bil och vi körde över till ett stort hotell med en service som jag inte är van vid.

Vi bara stannade framför den pampiga entrén och en uniformerad chaufför tog hand om bilen. Vi gick in i den mycket stora receptionen/foajén med marmorgolv, letade på en ledig soffa med stort glasbord och satte oss. Det var inte många människor där och det fanns många lediga soffor. Utanför en av glasväggarna var det en tropisk trädgård och det passade bra till den höga temperaturen.

Vad ville jag göra under min vecka i Indien? Jag hade inte funderat så mycket på det. Visserligen hade jag studerat mina Indienböcker men nu var jag ju redan här i Indien, i verkligheten. Anu talade om att hon var tvungen att arbeta en del under veckan men hon ville veta vad jag ville se och göra så att hon kunde hjälpa mig att ordna min vecka så bra som möjligt.

Mina önskningar var:

1. Komma till en bank så att jag kunde växla till mig indisk valuta, ruper
2. Åka på en rundtur för att se de viktigaste sevärdheterna och få ett överblick över den stora staden
   
3. En gammal dröm: att få gå på en konsert med indisk klassisk musik
4. Att kunna gå i affärer för att se på möjligheten att köpa en indisk sitar

Det var mina önskemål. Sen ville jag att Anu skulle komma med förslag på vad en svensk bör se och göra under en vecka i Delhi och New Delhi.

Anu lovade att ta reda på vilka klassiska konserter som gavs under veckan. Hon skulle skicka en bil som skulle ta mig till en bank. Chauffören kunde bara prata hindi men han skulle få instruktioner så att det inte skulle bli några problem för mig. Han skulle parker nära banken och visa mig var banken låg. Sen skulle jag få promenera så länge jag ville i området och titta i hur många affärer jag ville. När jag var trött på att promenera och titta i affärerna skulle chauffören skjutsa mig tillbaka till mitt hotell. Sen skulle Anu höra av sig efter sitt jobb.

Innan vi lämnade det flotta hotellet beställde vi en dagsruntur med buss för mig. I hotellfoajén fanns en resebyrå som sköttes av en sikh (med turban). Där beställde vi en rundtur till dagen efter och en buss skulle hämta mig vid mitt hotell kl. 9.00.

Anu skjutsade mig tillbaka till mitt hotell och jag var glad att hon valt ett rum med luftkonditionering. Det var 45 grader varmt i New Delhi. Jag skulle vänta på bilen som skulle köra mig till banken och centrum av Delhi. Jag skulle få växla pengar och jag skulle få obegränsad tid att på egen hand utforska en del av Delhi. Jag var inte orolig. Guidebokens många varningar verkade hittills vara betydligt överdrivna.

Om tropiska stormar, vindkraftverk och miljöproblem

I Saxdalen blogg har jag skrivit ett inlägg med förslag på namn på de 17 vinkraftverk som under 2007 och 2008 byggdes på Fjällberget/Saxberget mellan Grängesberg och Saxdalen. Eftersom jag ser en stark internationell koppling till möjligheten att utnyttja vindkraft i Sverige och i Saxbersområdet så vill jag här förklara mina tankar lite mer än att bara föreslå 17 namn på de nya kraftverken.

Som expert på helt andra saker arbetade jag i två perioder i Karibien där tropiska cykloner är ett stort problem. För oss i Norden är Karibiens stormar inget problem. De kan som jag ser det bara bidra till att vår satsning på vindkraft blir mer lönsam. Men för en del av Karibien och för Florida och delar av USA är jag övertygad om att framtiden kommer att bli mycket bekymmersam p.g.a. de tropiska stormarna. Varför?

Jag kan inte se tropiska stormar i Karibien skilt från miljöproblemen och den globala uppvärmningen. En tropisk storm kan bara uppstå under specifika förutsättningar. En sådan förutsättning är att vattentemperaturen i havet där stormen uppstår måste vara minst 26,5 grader Celsius. Det gäller inte bara ytvattnet utan vattnet ner till ca. 50 m djup. Hittills har Karibiska havets vattentemperatur balanserat runt den gränsen. Men med den globala uppvärmningen där vattentemperaturen höjts och fortfarande höjs ganska fort borde enligt all logik förutsättningarna för att tropiska cykloner ska uppstå öka betydligt.

Men det hänger också på hur långt från ekvatorn man befinner sig. Nära ekvatorn uppstår normalt inga tropiska stormar. Det behövs ett avvikelse av minst åtta grader från ekvatorn innan en stor tropisk storm kan uppstå. Därför är t.ex. Guyana där jag arbetade i två perioden inte utsatt för stora tropiska cykloner.

Vi behöver inte heller vara rädda för att en stor tropisk cyklon ska kunna komma över till Sverige. Vattnet i Atlanten på våra breddgrader är inte tillräckligt varmt för att underhålla en tropisk cyklon. När den kommer hit är det bara i form av en lite kraftigare vind.

Sen är det en annan sak hur mycket den globala uppvärmningen påverkar antalet tropiska cykloner och deras styrka. Själv tror jag att risken för en kraftig ökning av antalet farliga cykloner är stor och underskattad eller kanske i USA förnekad av politiska skäl. Den som lever får se.

Att åka till Indien österifrån

Tidigare inlägg har berättat om min resa till Laos och lite om den månad maj 1998 när jag arbetade där. Lite orolig var jag innan jag lämnade Laos eftersom jag mycket sent fick bekräftat att åtminstone ett av alla mina e-brev till Indien gått fram. Min vän Anu visste att jag skulle komma till huvudstaden New Delhi.

Under några år hade jag letat i bokantikvariaten i Örebro efter litteratur om Indien och före avresan hade jag också köpt ett par nya böcker, en om Indien och en om New Delhi. Jag kände mig förberedd men samtidigt lite orolig. Boken om New Delhi var full av varningar om allt möjligt som man råkar ut för i New Delhi och Delhi om man inte beter sig på rätt sätt och känner till en massa egenheter som finns i det indiska samhället och speciellt i huvudstaden.

Direkt inför avresan från Vientiane i Laos till Bangkok där jag skulle tillbringa halva dagen innen flyget till New Delhi skulle avgå var ju valutan ett aktuellt problem. Jag hade nog läst att man inte får föra in eller ut den indiska valutan rupies ur landet. Jag åkte till en bank i Vientiane för att höra om man kunde köpa rupies där. Banktjänstemannen beklagade att de inte hade några rupies att sälja men förklarade att jag kunde köpa rupies på flygplatsen i Bangkok.

När det gäller valuta hade jag inte växlat in mer pengar än jag behövde för de sista dagarnas behov i Vientiane. Göte skjutsade mig till flygplatsen och jag gick in för att checka in. Jag hade pass och visum i ordning och trodde att det skulle går fort genom passkontrollen. Där visade det sig att jag måste betala en flygplatsskatt som jag inte räknat med. Det stora problemet - förutom att mina hopskrapade pengar nätt och jämt räckte till skatten - var språkproblem. Mannen i luckan pratade inget annat språk än lao och det tog lång tid innan jag fick tala med någon som pratade franska, ett språk som jag brukar ta till som en sista utväg. Men det löste sig och jag kom med Thai Airways plan till Bangkok.

På flygplatsen i Bangkok var min första uppgift att växla åt mig rupies. Men det visade sig omöjligt. De följde också det indiska regelsystemet och handlade inte med indiska rupies. Jag hade ju läst på bra och blev lite orolig när jag tänkte tillbaka till vad jag läst i min New Delhi-guide: Var mycket försiktig om du anländer till Indira Gandhi International Airport sent på kvällen eller under natten. Det finns alla möjligheter att på olika sätt bli lurad, speciellt om du anländer till Indien för första gången! Lite lugnare blev jag när jag kom ihåg att boken också informerade om att flygplatsen hade en Thomas Cook bank som var öppen dygnet runt.

Sen var det bara att vänta några timmar tills planet mot New Delhi skulle avgå. Det var intressant att titta på alla människor som skulle åke med till Indien. Som vanligt en blandning av olika typer av människor. Kvällen innan jag reste från Laos hade jag sett på Thailändsk TV att det varit värmerekord i New Delhi, 47 grader! Det var väl ungefär 35 grader både i Laos och Bangkok och jag hade anpassat mig helt till värmen nu. Jag tyckte det var lite synd att jag missade värmerekordet med två dagar men samtidigt är ju 47 grader i varmaste laget. Jag undrade om några kraftiga indiska kvinnor klädda i saris tyckte det var för varmt i avgångshallen. En sari innehåller ju flera meter tyg och inte alltid så tunt tyg.

Så småningom blev det dags att gå ombord och vi startade i riktning mot New Delhi. Planerad landningstid var kl 23.00-23.30 jag minns inte exakt. Flygningen gick bra och som planerat. Något före midnatt befann jag mig i ankomsthallen på Indira Gandhi International Airport, för första gången på indisk mark trodde jag. Jag fick syn på den efterlängtade skylten "Thomas Cook", det var bara 50 meter dit. En vakt stoppade mig: Jag befann mig tydligen fortfarande på internationell mark och om jag lämnade ankomsthallens område fick jag inte gå in dit igen. Där fanns ju Informationen och jag behövde ju växla valuta för att kunna ta en taxi till hotellet.

Den här bilden är från avgångshallen på Indira Gandhi International Airport

Det blev en del diskuterande med vakten innan jag fick jag tillåtelse att gå fem meter över gränsen till Thomas Cook för att växla för att sen bli insläppt igen. Allt verkade ordna sig. Men då uppstod ett nytt problem. Thomas Cooks växlingskontor var helt upplyst och verkade öppet men det fanns ingen personal där... Jag ringde på klockan och jag väntade men ingen personal visade sig. Till sist tordes jag inte vänta för länge utan gick tillbaka till vakten som släppte in mig i ankomsthallen igen.

Kosan styrdes nu mot en uniformerad flygplatsvärdinna, en vänlig hindukvinna som lyssnade på mitt problem. Hon hjälpte mig snabbt att ordna ett speciellt arrangemang. Hon ringde nattportieren på mitt hotell och bad att jag skulle få min taxi betald från hotellet. Jag skulle senare få betala taxin på min hotellräkning. Taxichauffören skulle inte få några pengar innan han lämnat mig på hotellet. Det löste ett problem som min guideboken upplyste kunde kunde hända: att taxitaxichauffören tog en annan väg än den direkta vägen till hotellet och ibland till och med sa något i stil med att det var trafikproblem som nu gjorde det omöjligt att komma hotellet men att han hade en farbror som hade ett hotell och han skulle kunna skjutsa mig dit om jag ville ha ett hotellrum till natten...

Men det här arrangemanget gjorde mig trygg. Taxin visade vara en gammal bil och det var två män som fick en slags fraktsedel från flygplatsvärdinnan för att ta mig till hotellet. Hela taxiresan gick bra. Det enda lilla problemet var att få igång bilen som var gammal och såg ut som en gammal Fiat. Jag njöt av resan som gav många nya intryck. Oväntat bra väg, en slags motorväg men här och där med melonstånd med stora berg av meloner och annan frukt att köpa. Det var mörkt i den indiska natten men försäljarna hade någon slags belysning och kunde säkert ha öppet hela natten. Trafiken var inte så tät så inom en timme var jag framme, taxichaufförerna hade fått sina pengar och jag var på mitt hotell för att sova första natten i New Delhi. Jag hade fortfarande inte en rupie och jag hade inte betalat en enda rupie i dricks, kallas backshish, något som min guidebok rekommenderade och som man alltid förväntas ge för varje hjälp och service man får. Än hade jag ju inga indiska pengar att betala med men det skulle jag ordna i morgon.

En gammal dröm hade just gått i uppfyllelse:

Jag var i Indien!

Oro under den sista tiden i Laos

Tiden i Laos var lugn. Några små problem med havererad dataserver och kursdeltagare som var kommenderade till andra utbildningar men annars allt under kontroll och många trevliga upplevelser i Vientiane. Ett par mycket postitiva upplevelser i Laos förutom den fest jag deltog i när en av de anställda på statistikbyrån hade byggt ett nytt hus var när jag blev inbjuden till ett laotiskt bröllop som firades på den golfbana som jag redan berättat om.

Jag hade redan träffat bruden som var från Vientiane och som gifte sig med en man från Australien. Jag träffade henne på golfbanan några dagar före bröllopet men allt var då så nytt för mig att jag inte kom ihåg henne speciellt. Det var många som åt på golfbanans restaurang den gången. Men min värd Göte och jag var inbjudna till bröllopsfesten några dagar senare.

Jag har aldrig sett en så vacker brud, i en så vacker klänning. Jag kan inte ens beskriva den men det var som en vacker förening av silver och guld. Det var inte som förgyllt eller försilvrat tyg utan med en massa paljetter eller pyttesmå prydnader på hennes klänning som gjorde ett mycket imponerande intryck. Jag minns inte hur tiden förflöt under ceremonin men det var inte en massa långa tal som för mig bara skulle ha inneburit väntan.. Det jag kommer ihåg bäst är den oförglömliga brudklänningen och att bruden i slutet av ceremonin gick laget runt och skålade med alla bröllopsgester. Det kändes verkligen äkta att få skåla med bruden och hon verkatde inte stressad av att få det hela överstökat utan tog god tid för varje skål.

Som svensk var jag orolig för hur hon skulle må efter ceremonin och kanske dagen efter men även om det var hennes första bröllop så antar jag att hon visste hur hon skulle bete sig för att undvika direkta problem efter bröllopet. Sen blev jag mycket överraskad när jag träffade henne ett par dagar efter bröllopet på golfbanans restaurang. Det visade sig att hon var höggravid - något man inte kunde se ett spår av under bröllopet när hon hade en midja som man beundrade även utan graviditet.

En annan festlighet jag var inbjuden till i Laos var till en buddistisk ceremoni. En av Götes (min värds) flickväns vänners mor hade dött för en eller två månader sedan, jag minns inte vilket. Men enligt buddistisk sed hade man då en hägtid som man firade... ja det var ett firande! För oss kristna känns det lite konstigt men för buddisterna förstår jag att det var helt naturligt: Där är döden ingenting som avslutar livet för alltid. Buddismen innehåller en tro på återfödelse och karma, att goda gärningar i livet leder till ett bättre liv i nästa... och att onda gärningar s.a.s. bestraffar sig i nästa liv.

Men den här festen uppfattade jag som en för mig fullständigt positiv fest. Det började med en samling av ungefär 60-70 personer. Cerenonin inleddes med att några munkar i vackra saffransfärgade kåpor läste böner för den döda. Sedan samlades kollekt för munkarna, små summor till munkarna som var fattiga. Därefter började en gemenskap med musik (från stereoandläggning) och dans (för de som var danssugna) och det bjöds mat och dryck till alla som var hungriga eller törstiga.

För mig som svensk var det en oväntad fest men samtidigt helt överrenstämmande med min upplevelse av människorna i Laos och vad jag upplevde som buddism. Mycket varma människor med en positiv syn på livet och när jag var där: med ett stort intresse för västvärlden och vårt sätt att leva.

Det som oroade mig: Det var min avfärd från Laos och ankomst till New Delhi i Indien. Allt hade ju verkat så klart när jag lämnade Sverige men i Laos blev det problem med kommunikationen. Jag skickade flera e-brev till min vän Anu i Indien men fick inget svar. Jag skickade också många e-brev till mina kollegor i Örebro. Men jag fick nästan inga svar. Min kollega Kerstin på SCB i Örebro svarade på ett par meddelanden men annars var det tyst... Jag hade skickat meddelande till min vän Anu att jag skulle komma till New Delhi och att jag ville att hon skulle beställa ett rum på ett medelklass hotell. Jag skrev att jag skulle klara mig de få dagarna i Delhi utan luftkonditionering.

Jag fick ett e-brev från Anu att hon inte hört något från mig och att hon antog att jag inte skulle komma till Delhi... Det gjorde de sista dagarna i Vientiane mycket nervösa men jag skickade flera meddelanden per dag för att tala om att jag skulle komma. Att komma till New Delhi, där jag aldrig varit förut, mitt i natten utan att veta vart jag skulle ta vägen... det kändes inte särskilt lockande. Men dagen innan min avresa fick jag ett e-brev att Anu hade reserverat ett hotellrum för mig nära hennes hem men att hon inte kunde möta mig vid flyget eftersom jag skulle anlända till Indira Ghandi internationella flygplats klockan 11 på natten. Hur skulle det gå?

Att lära sig språket lao och spela Lyder Cup

Tiden i Laos gick ganska fort. Jag trivdes med landet och med min kollega Göte och hans blivande fru. Göte och jag försökte lära oss lite lao, deras språk, men det var inte lätt. Göte hade ju hört mer lao och haft möjlihet att lära sig en del lao innan jag kom men han prioriterade nog att lära sin blivande fru engelska.

Vi hade många underhållande stunder när Göte och jag läste en tysk lärobok i språket lao och försökte lära oss åtminstone några ord. Men det var lättare sagt än gjort. Lao, liksom thai, är språk som bygger mycket på betoningar. Ett ord med samma ljud kan ha många betydelser beroende på hur man betonar det. Göte och jag läste vår lärobok och förstod varandra bra när vi talade lao sinsemellan men när Götes laotiska fästmö hörde oss prata lao missförstod hon det mesta. Hon talade om hur det skulle uttalas och Göte och jag tyckte att det var exakt så vi hade uttalat det. Men efter återskomsten till Sverige talade jag flera gånger med Götes fru per telefon och hennes framsteg i engelska blev mycket större än Götes och mina framsteg i lao. Jag gissar att Göte idag talar lao flytande. Det är i år 11 år sedan jag bodde en månad hos honom i Laos.

Liksom I Thailand har man i Laos svårt att uttala vårt ljud för bokstaven R. Historiskt sett var det till och med så att i Laos blev bokstaven R förbjuden när kommunisterna störtat monarkin. Bokstaven R betraktades då som Thailändsk och monarkistisk och förbjöds. Till och med namn fick ändras retroaktivt. R skulle ersättas med L.

Både laoter och thailändare har svårt att uttala ljudet R. Det blir L. Ett lustigt exempel var att utanför huvudstaden Vientiane i Laos fanns en liten 9-håls golfbana. Där hölls årligen en tävling med den berömda golftävlingen Ryder Cup som förebild. Ja det var väl egentligen bara namnet som var förebild. Men i Laos blev namnet inte Ryder Cup utan Lyder Cup.

Ägare till golfbanan var en laotisk kvinna som var gift med en svensk man från mitt födelselän. Han var från Malung! Men där fanns ett annat språkligt problem. På lao kan man inte sluta ett ord med ett ng-ljud. Då måste man lägga till ett a efter ng-ljudet. Så den som spelade Lyder Cup i Vientiane spelade på en bana som ägdes av en kvinna vars man var från Malunga! Det lät så exotiskt att det tog ett tag innan jag fattade att han var från nästan samma plats på jorden som jag själv, från Dalarnas skinnarcentrum.

Min andra minnesvärda Örebroresa

I Saxdalen blogg har jag skrivit om min första minnesvärda resa till Örebro (klicka på länken för att komma dit). Här ska jag berätta om min andra mycket minnesvärda Örebroresa.

Båda mina föräldrar och jag tyckte mycket om musik. Min mormor lärde mig de första tre ackorden på gitarr när jag var fem år. Min mamma spelade piano - hon hade plockat lingon och sytt "kontorsrockar" så att hon kunde köpa ett "kammarpiano". Min morbror spelade gitarr och piano och sjöng och min kusin spelade trummor. Det fanns alltid massor av musik och sång i min barndom.

Min mors favoritmusik var jazz och hennes stora favorit var Louis Armstrong. På den tiden hade vi ingen skivspelare och skivor utan man lyssnade på radio. Men vi hade nu bil och på något sätt hade vi fått reda på att Louis Armstrong skulle komma till Örebro för att ge en konsert i Idrottshuset.

Det blev en av mina stora musikupplevelser - jag har haft ganska många - men det här var en av de första. Jag tror att det var 1955 men är inte säker: Louise Armstrong spelade också i Idrottshuset 1959. I vilket fall som helst - här fick man ståpäls som Gunde Svan säger. En Sachmo med ett vitt glittrande leende, en packe vita nästdukar för att torka svetten ur pannan och en otrolig spelglädje. Den ena stora stora kändismelodin efter den andra avlöste varandra, det var inte en kort konsert, Louise Armstrong gav verkligen valuta för pengarna och jag tror ingen som gillade eller gillar Louis Armstrong var besviken på den konserten. Med Louis Armstrong All Star Sextett så var det helt klart bara stjärnor på scenen.

Louis Armstrong dog 1971 men jag är mycket glad och tacksam över mina föräldrars musikintresse som gjorde att jag kunde se Satchmo live innan jag själv hade bil och körkort. En av mina stora musikupplevelser.

Om du vill höra och se Lois Armstrong All Stars spela Muskrat Ramble i München 1962 Klicka här!

Musiksmaken förklarar vilken människa jag är!

Jag som lyssnade på indipop var en olycklig latmask med dålig självkänsla och brist på motivation, samtidigt som jag såg mig själv som en väldigt kreativ person!
 
Jag trodde då att min dåliga karaktär var vetenskapligt bevisat. Så var det åtminstone om man ska tro på det ganska entydiga forskningsresultat som DN presenterade i två artiklar i december 2008. Artiklarna finns tyvärr inte kvar på nätet.
 
Ett anrikt universitet i Edinburgh, Skottland, Heriot-Watt University har bett 36 000 människor i olika delar av världen beskriva sin personlighet och vilken musik de tycker om. Statistiskt sett är det ett mycket säkert resultat som jag har svårt att bortförklara - jag ska försöka förklara istället...
 
Jag har redan tidigare skrivit lite om mitt musikintresse och min musiksmak här i bloggen. Min otålighet att beskriva ett par starka musikupplevelser i Indien gjorde att mitt intresse för indisk musik redan är avslöjat. Men det här med indipop:
 
Den 14 mars 1965 föddes i London en flicka som fick namnet Sheila Chandra. Hon var en andra generationens invand- rare från Indien. Som tonåring bildade hon bandet Monsoon och skapade en syntes av västerländsk syntpop och traditionell indisk musik med bl.a. de gamla indiska instrumenten sitar (längst till vänster) och tabla. Hennes första singelpatta Ever so lonely kom 1982.
  
För att kunna se videon i helskärmsläge: Starta videon och klicka på YouTube-ikonen. Klicka sen på fullskärms-ikonen!



I slutet av 80-talet arbetade jag som universitetslärare i Uppsala. Mitt tjänsterum på Sysslomannsgatan låg snett emot en skivaffär där jag ibland gick in för att lyssna på någon skiva. En dag hörde jag en indisk sångerska på radion och jag blev mycket intresserad och förtjust i både sången och musiken. Det var Sheila Chandra och en sång från hennes första LP som soloartist Out of my own. Jag gick ner till skivaffären och frågade om de hade skivan och jag hade tur.

Av en slump fick jag senare, när jag arbetade med statistik i Örebro, två LP-skivor med Sheila Chandra av en jobbarkompis som köpt dem men inte var så intresserad av musiken. Det var Ola-flyt! Jag lyssnar fortfarande då och då på mina tre indipop-LP med Sheila Chandra även om hon själv nu sedan 15 år tillbaka sjunger mer med influens från traditionell brittisk och irländsk folkmusik. Hon var i alla fall en av de ungdomar i London med indisk bakgrund som skapade indipopmusiken. Sen får man väl rätta sig efter vetenskapens landvinningar, tänkte jag, även om beskrivningen av "mig" i DN inte är något att vara stolt över.

Men då upptäckte jag räddningen: Med eller utan "e" det är skillnad! I DN:s artikel skriver man "indiepop". På engelska skiljer man mellan indie pop och indipop även om de uttalas lika. I den första beteckningen är indie en förkortning av engelskans independent = oberoende. DN har som jag ser det helt riktigt skrivit ihop engelskans två ord till ett sammansatt svenskt: indiepop. Indiepop finns också Svenska Akademins Ordlista. Men när jag läste DN tolkade jag det som indipop. Men det ordet finns inte i Svenska Akademins Ordlista. Det borde det göra! Annars har vi bara ett ord för två olika begrepp. För mig är indipop minst lika mycket indisk klassisk musik som pop men en blandning av båda.
  

 Nu kan jag känna mig lite lugnare. Min första tolkning att jag var en olycklig latmask med dålig självkänsla och brist på motivation var kanske ett missförstånd, eller snarare en brist i svenska språket. Vi får försöka få Horace Engdahl att införa ordet indipop i ordlistan innan han avgår i sommar. Han ser lite bekymrad ut på bilden - har väl mycket som ska införas till sista maj nästa år då akademins ständige sekreterare avgår.
 
Indiepop ska ju stå för en alternativ rockmusik som uppstod i Storbritannien med rötterna bland skotska punkband. Indipop däremot är popmusik blandad med klassisk indisk musik.
 
Dessutom har jag forskat lite om Heriot-Watt Univeristy och det kanske inte ens är så anrikt... Visserligen är namnet gammalt. Finansiären Georg Heriot föddes redan på 1500-talet och James Watt - som bidrog till Storbritanniens industrialisering med sina ångmaskiner - föddes 1736. Utbildningsinstitutionen startade som en konstskola 1821 men Heriot-Watt Univeristy fick inte universitetsstatus förrän 1966.
 
Så jag kanske kan sova lugnt i natt trots att den ansedda brittiska tidningen Independent slagit fast att forskningsresultatet en gång för alla visat ett tydligt samband mellan karaktärsdrag och musiksmak.

----------------------------------------------------
Komplettering 2014: Jag läser att Sheila Chandra inte längre kan sjunga. Hon drabbades 2010 av sjukdomen burning mouth syndrome och har meddelat att det är uteslutet att hon ska kunna sjunga.

Arbete och fritid i Laos

Mitt första intryck av Laos var positivt. Jag möttes på flygplatsen av en svensk kollega, Göte, som jag aldrig träffat tidigare. Han hade arbetat länge inom Statisiska centralbyrån men varit många år i utlandstjänst. Han mötte mig på Wattay, Laos internationella flygplats i Vientiane tilsammans med sin laotiska flickvän som senare blev hans fru.

Laos var 1998 ett mycket otillgängligt land. Det var svårt att få visum för att resa in i landet. De flesta utlänngingar i landet arbetade i olika biståndsprojekt.
När jag reste in i landet kom jag med Thai Airways från Köpenhamn till Laos via Bangkok. Det nationella flygbolaget Lao Airlines hade då flygförbud p.g.a. för dålig säkerhet. Lao Airlines flyger nu igen.

När någon blev sjuk i Vientiane fanns det bara ett par läkare att vända sig till. Vid allvarligare sjukdomar måste man ta flyget till Bangkok.

Mitt uppdrag var att lära statistikerna på Laos statistikbyrå att producera tabeller från data i databaser, Vi använde ett speciellt dataprogram. Undervisningen gick bättre än väntat. Jag var rädd för att språksvårigheter skulle sätta käppar i hjulet men nästan alla deltagare i kursen kunde engelska eller tyska och två som bara pratade lao fick hjälp av sina kurskamrater med översättning.

Egentligen fanns bara två problem under min månad som lärare i Laos. Den nya och mycket högpresteande dator som vi skulle använda för databasen lade helt enkelt av efter en vecka. Det hade kommit fin sand i datorns fläktsystem. Det gjorde att hårddiskens lager skar ihop och datorn kunde inte användas innnan vi fick en ny hårddisk. Det tog nästan en vecka.

Det andra hindret var att personalen som jag skulle undervisa blev kommenderade till en politisk utbildning. Den varade också nästan en vecka. Men de veckor vi kunde ha undervisning var effektiva och jag är säker på att målen för min mission i Laos uppnåddes trots ett par oväntade undervisningsuppehåll.

Fritiden i Laos var spännande och jag är mycket tacksam för det omhändertagande jag fick från min kollega Göte och hans laotiska blivande fru. De gjorde att jag lärde känna Laos mycket mer än jag skulle ha gjort om jag bott på ett hotell den månad jag bevistade landet.

En fritidssysellsättning som hörde till veckoschemat i Vientiane var att vi svenskar samlades på Sunset Bar, en bar vid floden Mekong varje fredag för att prata och ta en öl. Laos hade vad jag vet inte så många inhemska produkter som de var stolta över men Beer Lao var en. Det lokala ölet var bra och Beer Lao var en kändis både bland lokalbefolkningen och gäster.

Från Mekongs nordöstra strand vid Vientiane kunde vi träffa svenska biståndsarbetare som jobbade med olika biståndsprojekt som vägbyggen, vatten- o avloppsanläggningar. Antalet svenskar i landet var så litet att vi lärde känna de flesta. Där avhandlades t.ex. malariafrågan med veteraner som arbetat utomlands i tiotals år, problem med underjordisk anläggning av vatten- och avloppssstem i miljonstaden Bangkok... m.m.

Ett par speciella minnen från Laos är skolbarnen i sina skoluniformer. Flickorna i vita blusar och svarta kjolar och pojkarna i svarta byxor. De kom ofta två eller t.o.m. tre på sina moderna mopeder av typ Euro Moped. En annan bild som alltid finns kvar i mitt minne är de buddistika munkarna i sina saffransfärgade kåpor.


Kontrasten var många gånger slående: Ett av världens fattigaste länder men med många av de modernaste asiatiska bilarna och mopederna. Samma sak med datorutrustningen på statistikbyrån: Jag hade aldrig tidigare sett en så snabb PC. Naturligtvis var det en nyinköp och det senaste av vad som var tillgängligt. Min kollega Lars-Johan som var stationerad i Hanoi och kom över från Vietnam för att hjälpa till med de akuta PC-problemen var imponerad. När vi fick igång datorn var det den snabbaste han dittills hade sett.

Fattigdomen verkade inte så stor som statistiken tyder på. Det fanns en tiggare i huvudstaden. Det var en självpåtagen roll. Visst bodde många i mycket enkla hus men det gynnsamma klimatet fordrade ingen uppvärmning i husen och många levde på att odla ris alldeles i kanten av staden. Man såg ingen stress, laoterna levde ett lugnt liv och säkerheten var stor i huvudstaden. Man hörde inte talas om inbrott och liknande men vi var av svenska ambassaden uppmanade att alltid ha en nattvakt utanför huset. På landsvägarna ute i landet förekom överfall och till och med mord. Men i Vientiane kände jag mig tryggare än i något annat land där jag arbetat.

Musik, dans och fest i Laos

Resan från Laos till Indien återkommer vi till men först måste vi bekanta oss lite med det ganska okända landet Laos. Musik är ett av mina stora intressen och i Laos hade jag turen att få lyssna till både klassisk laotisk musik och lyssna på och dansa till den musik som motsvarar vår västerländska dansbandsmusik. Jag hade varken några kunskaper om eller förväntningar på den laotiska musiken. Vid den här tiden, 1998, var Laos fortfarande ett mycket otillgängligt land. Turism förekom men ännu i mycket liten skala. De flesta utlänningar i Laos arbetade i något biståndsprojekt.
 
Men befolkningen i Laos var mycket intresserad av att lära sig om väst. En av de första dagarna i Laos blev jag inbjuden med min sedan dess mycket gode vän Göte till en fest. En av de anställda på statistikbyrån hade byggt ett hus i utkanten av den lilla huvudstaden Vientiane - ja huset låg riktigt på landet vid ett risfält.
 
Där fick jag lära mig att dansa så som Laos befolkning dansar vid festliga tillfällen. Tryck på startknappen för videon här under, stå ut med den ganska långa introduktionen och lyssna sen och se den typiskt laotiska dansen och musiken:



Sällskapsdans i Laos var mycket demokratisk, ingen rad av panelhönor som väntade på att bli uppbjudna av kavaljerer. Nej på de firanden med dans som jag deltog i bjöd damerna upp, speciellt de yngsta, minst lika mycket som herrarna och under de första dansturerna instruerade de mig som utlänning (farang, uttalas falang) hur jag skulle dansa.
 
Den här dansen dansades på alla privata fester jag besökte till den långsamma traditionella takt som finns i den här videon. Dansen kunde vara ganska lång, ingen kroppskontakt förekom men man dansade snuddande nära varandra ibland. Musiken bestod på de privata festerna av en större eller mindre stereoanläggning med inspelade ljudband. Ljudband kunde köpas för ca 2-3 kronor styck. De var nästan alla piratkopior. Musiken kunde också komma från en keyboard. Här fick jag förklaringen till en del av de för våra öron "konstiga" rytmer och komp som mina egna asiatiska keybords har haft.
 
Vi var en kväll på en "nattklubb", den enda i huvudstaden? Där dansades ända till kl. 11 på kvällen! Där var de unga kvinnorna mycket intresserade av att lära sig dansa på "västerländskt" sätt men den traditionella dansen fanns naturligtvis också där. Men precis som jag blev undervisad i laotisk dans under den första fest jag var inbjuden till ville de yngre damerna på nattklubben lära sig hur man dansar i Sverige. Det förekom inte på de privata festerna. Där var det enbart laotisk dans.
 
Redan 1988 fanns en inhemsk laotisk popmusik med popstjärnor som i andra länder men musiken var också där mycket olik vår popmusik.
 
Den följande videon visar laotisk fokmusik med sång och dans och traditionnella kläder. Som bakgrund får du se flera vyer från Laos: 


  
Instrumentet man spelar på här är från Laos och kallas khene (eller "khaen", "kaen" och "khen"). I Laos är man mycket stolt över detta instrument.

Att köpa en sitar i Indien - jag gjorde det!

Indien är ett mycket fascinerande land. Jag ska senare berätta hur jag slutligen kom dit. (Hittills har jag här i bloggen bara kommit till Laos på min Asiatiska resa). Men jag vill gå händelserna lite i förväg och berätta om ett par musikupplevelser i Indiens huvudstad New Delhi.

Jag har länge varit intresserad av Indien och av indisk musik. I televisionens barndom såg jag ett svenskt TV-program med den indiske sitarspelaren Ravi Shankar. Hans musik gjorde ett bestående intryck och jag har nog alltid sedan dess haft en utopisk dröm om att få uppleva en konsert med klassisk indisk musik - i Indien. När jag fårstått att jag skulle komma till Indien började en annan tanke locka mig: Skulle det vara möjligt att köpa en riktig sitar -ekonomiskt sett - och skulle det gå att frakta den på flyget hem utan att bli utfattig?

Under min första dag i Indien kom min indiska vän Anu till mitt hotell på morgonen. Hon tog mig med till ett annat stort och lyxigt hotell bara några hundra meter bort. Hon ville veta vad jag ville göra i Indien under min vecka där. Hon ville planera med och för mig. Mitt första behov var att växla pengar. Jag hade kommit in i Indien utan att kunna växla till mig indisk valuta, rupies. Jag behövde snarast komma till en bank eller växlingskontor.

Min andra dröm var att kunna gå på en konsert med klassisk indisk musik. Anu sa att hon måste arbeta under dagen men att hon skulle skicka en chaufför som skulle ta mig till en bank i centrala Delhi. Han skulle parkera där och jag skulle få gå runt och titta i centrum så länge jag ville och skulle sen bli skjutsad tillbaka till hotellet. Chauffören kunde inte prata annat än hindi men han skulle veta hur han skulle hjälpa mig. Växlingen gick bra och snart var jag på promenad runt Connaught Place i New Delhis kommersiella centrum. Jag gick längs gatorna och beundrade alla vackra mässingsarbeten, möbler och mitt speciella intresse musikinstrument och särskilt citarer. Jag hittade några få citarer men den enda som låg inom min plånboks kapacitet gick inte att spela på, var inte fullstor och kostade ändå nästan 2000 kronor. Jag slog ett eventuellt sitarägande ur hågen.

Jag berättade om mitt letande efter sitarer för Anu på kvällen och hon sa att hon skulle hjälpa mig. Hennes svägerska spelade sitar och kände en musikhandlare som sålde sitarer och hon trodde att jag skulle kunna få ett bra pris. Ett par dagar senare åkte Anu och jag till musikaffären men den hade då fått stänga för dagen p.g.a. elbrist i Delhi. Temperaturen hade varit +47 grader Celsius under dagen och energiministern hade beordrat affärer att stänga för att spara el. Luftkonditioneringsanläggningarna i bostäder och affärer tog för mycket elenergi.

Men dagen efter åkte vi till musikaffären igen. Innan vi gick in fick jag förmaningar av Anu att inte prata engelska med musikhandlaren. Jag skulle bara prata tyst med henne och hon skulle sköta förhandlingarna om priser och diskutera med mig. Vi frågade priset på några sitarer som stod uppställda eller hängde på väggen men de flesta var för dyra för mig. Jag fick känslan att det inte var någon idé att titta närmare på några instrument men Anu bad mig peka ut någon sitar som jag tyckte såg bra ut. Jag är ju ingen expert på sitarer men jag tittade på hur finishen såg ut, hur utsirade sitarerna var och fastnade för en som jag förstod kostade alldeles för mycket.

Priset var någonting mellan 2000-2500 kr. Jag minns inte riktigt. Jag sa till Anu att jag inte hade råd med den och att jag inte kunde köpa något över 2000 kr. Men jämfört med den trasiga som jag själv sett och som skulle kosta ungefär lika mycket var ju det här ett mycket bättre köp. Handlaren började prata med mig och frågade var jag kom från och jag talade om att jag var svensk och att jag var glad att Ravi Shankar hade fått dela Polarpriset 1998 med Ray Charles. Jag svarade och diskuterade med handlaren om allt som inte hade med instrumenpriser att göra. Det fick Anu sköta. Om jag minns rätt sänkte Polarpriset till Ravi Shankar priset på min sitar med ungefär hälften. Priset hade sjunkit och var nere på ca. 1000 kr och jag hade redan bestämt mig för att sitaren skulle bli min. "Jag tar den!" sa jag till Anu men hon hejdade mig... jag skulle inte ta första bästa bud. Hon fortsatte att förhandla och snart var hon nere i 600 kr. Jag var helnöjd men Anu frågade mig om jag inte behövde några tillbehör till sitaren? Jag hade inte tänkt på det men jag skulle väl behöva några extra plektrum och strängsatser och kanske ett fodral... Det gick en tid och framför oss låg extra plektrum och strängar och musikhandlaren visade upp olika tygfodral som användes för sitarer. Jag valde ut ett som jag tyckte om och frågade Anu vad priset för allt skulle bli. Hon diskuterade med mannen en lång stund och till sist kostade allt ca. 400-500 kr.

Nu fick jag diskutera med försäljaren och han frågade hur jag ville ha sitaren förpackad? För flygresa till Sverige med omlastning i Danmark. Mannen försvann in i genom en dörröppning med sitaren och kom tillbaka efter 10 minuter med en mycket väl inslagen sitar. Den såg ut som en mumie i flera varv brunt, tjockt papper och med massor av tejp.

Det var utan tvekan en mycket lyckad affär, alla parter var nöjda och vi visade det tydligt. Jag kände mig nästan lite skurkaktig som hade prutat så mycket det är ju vi svenskar som är så ovana vid den här typen av förhandlingar. Och naturligtvis är jag mycket tacksam mot min indiska vän som än en gång fått en av mina drömmar att bli verklighet...

Som tack till Anu och hennes döttrar och familj vill jag visa en del av en indisk konsert med just Ravi Shankar och dottern Anu... ja hon använder hela sitt förnamn Anoushka Shankar. De spelar sitar. Två tablaspelare finns också med. De spelar en indisk Raga Raga Anandi Kalyan.

Klicka här för att få se och höra Raga Anandi med Ravi & Anoushka Shankar.

Så här ser min sitar ut, efter det lyckade köpet i New Delhi:

Säker prognos om Nobelpriset i ekonomi

På måndag får vi reda på vem som blir årets Nobelpristagare i ekonomi. Men redan nu kan Olas blogg ge ett hett stalltips: Det blir inte Zimbabwes president Robert Mugabe! Varför?

För dig som kanske följer börskrisen i Stockholm och i andra huvudstäder: Varför jämföra med det ideala och bästa möjliga? Nej du mår säkert bättre av att jämföra med det riktigt dåliga, ja helruttna om det finns något sådant inom ämnet ekonomi.

Jämför t.ex. med det lilla landet (nästan lika stort som Sverige) i södra Afrika, instängt mellan Botswana, Moçambique, Sydafrika och Zambia: Zimbabwe. Ett land med rika naturtillgångar av kol, krom, asbest, guld, nickel, koppar, järn, vanadin, litium, tenn och platina. Landet har en offantlig potential när det gäller vattenkraft med bl.a. världens största vattenfall, Victoriafallen. Men Zimbabwe har i flera år fått importera elkraft från Sydafrika utan att kunna betala.

Förutsättningarna för den nya självständiga staten Zimbabwe fanns 1980. Landet hade tidigare utropat sig som självständigt från Storbritannien 1965 men då som staten Rhodesia. Staten var då en del av dåvarande Brittiska samväldet med Storbritanniens regent som statsöverhuvud. Statens vita ledare premiärminister Ian Smith utropade staten som republik 1970. Landets helvita ledning upphörde definitivt 1980 när Zimbabwe bildades under premiärminister Robert Mugabe.

Mugabes ekonomiska meriter som Zimbabwes ledare sedan 1980

Zimbabwes BNP per capita låg under lång tid bland de hösta bland staterna i södra Afrika. Under de senaste åren har den sjunkit katastrofalt från ca. 2 500 amerikanska dollar år 2005 till ungefär 500 USD förra året. Uppskattningar för 2008 pekar mot 150-200 USD per capita och gör att Zimbabwe kämpar mot (eller för?) en av bottennoteringarna bland världens stater.

Robert Mugabe

Inflationen: I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa att ”Inflationen i Zimbabwe har ökat från redan hisnande elva miljoner i juni till hela 231 miljoner, rapporterade den statskontrollerade dagstidningen The Herald på torsdagen”. Siffrorna förklaras med att "matpriserna driver upp inflationen." Det var igår det och siffran rullar på som ett räkneverk och gäller bara för en dag i taget eller egentligen bara för en viss tidpunkt på dagen.

Jag har följt utvecklingen i Zimbabwe i flera år och haft stort utbyte av de diskussioner jag haft med en arbetskamrat som bott och arbetat i landet i flera år. Visst har vi sett rubriker om Zimbabwe då och då och ibland hört nyheter om landet i radio och TV men för mig är det ändå oförklarligt att inte övriga världen reagerat mer på vad som hänt och händer i Zimbabwe. Landets befolkning svälter. Våldet har ofta varit omänskligt. Grundläggande mänskliga och medborgerliga rättingheter har knappats funnits. Och detta fortsätter år efter år.

Man beräknar nu att 3 000 000 människor i landet är beroende av biståndshjälp utifrån för att överleva och i samma beräkning tror man att siffran snart kommer att stiga till 5 000 000. Nog är det lite förvånande att inte FN och de rika staterna och deras olika organisationer inte reagerat mera. Att landets ledare är svart kanske på något bakvänt sätt förhindrar krafter utifrån att försöka stoppa Mugabe. Man det innebär ju att man inte hjälper den de 13 000 000 människor och som bor i landet - också de till 99 procent svarta - från att svälta ihjäl.

Mugabes försök att lösa de ekonomiska problemen har bl.a. varit att devalvera, att skriva ner värdet på Zimbabwes valuta. Första augusti i år genomfördes en valutareform som innebar att 10 nollor ströks från sedlarna. Den som ägde 10 miljarder gamla dollar den sista juli hade en ny zimbabwisk dollar kvar första augusti.

Man kan knappast klandra den del av Zimbabwes befolkning som ger sig ut i landets nationalparker för att jaga de ”skyddade” djuren i jakt på mat för att överleva.

Maten finns knappast och att köpa den är nästan omöjligt när en lärarlön bara räcker till ett kilo salt. Och landets jorbruk har för länge sen upphört att fungera liksom det mesta i Zimbabwe.

Zimbabwisk dollar, (ZWD)

Mitt tips är alltså att Robert Mugabe som redan ibland betecknats som världens sämsta ekonom har mycket små chanser att få årets Nobelpris i ekonomi - ett pris som förresten inte instiftades av Alfred Nobel utan av Riksbanken. Nobel klarade ju sin egen ekonomi bra. Kanske han tyckte att ekonomi inte var något problem och intenting att prisa?

I Laos

Efter en förlorad, sömnlös natt p.g.a. tidsskillnaden och nästan en hel dags väntan på flygplatsen i Bangkok var det sen dags att sätta sig på nästa Thai Airways plan till Laos huvudstad Vientiane. Det är lite mer än 50 mil mellan Bangkok och Vientiane och flygturen tar drygt en timme. Vi landade på landets internationella flygplats Wattay där jag möttes av min svenske kollega Göte och hans laotiska flickvän och blivande fru.
Temperaturen var 35 grader men jag tål värme bra även om det tar några dagar att anpassa sig. I början kändes det för varmt. Flygplatsen ligger nära Mekongfloden och bara en halvmil från centrala Vientiane.

Lite fakta om Laos: Laos har tidigare kallats de tusen elefanternas land. Och det fanns många elefanter i landet tidigare men nu finns det bara ett fåtal kvar. Laos är ett instängt land (eng. landlocked) och har ingen kust. Men en lång sträcka av Laos gräns utgörs av den stora floden Mekong. Laos yta är hälften så stor som Sveriges och det ligger mellan Kina, Vietnam, Kambodja, Thailand och Burma (Myanmar). Enligt senaste uppskattningen 2007 har landet ca. 6,6 miljoner invånare.

Dricksvatten köpte vi i den lilla affären på huvudgatan som fungerade ungefär som en lanthandel. Den fungerade som bank, man kunde växla åt sig ett par stora kassar av den lokala valutan kip. Och man kunde köpa mat av olika slag. Det var billigt att äta på restaurang och det fanns flera internationella restauranger att välja mellan. Som matintresserad ville jag också gärna prova flera Laorestauranger. Men det fanns flera chinesiska restauranger, japansk, fransk, ja det gick att äta riktigt internationellt i Vientiane. Men för den som ville ha svenskt bröd fanns Skandinaviska bageriet vid ett torg i stan. Där kunde man också äta frukost om man ville. En smålänning hade slagit sig ner och blivit ett populärt exotiskt inslag i staden. Ett par typiska laotiska rätter är basfödan ris. Det är den klibbiga sorten man äter i Laos, sticky rice. Men i Thailand och Laos kan man inte uttala R (det blir L) så för en laot som försöker sig på engelska blir det sticky lice.
Ris är den rätt som nästan alla äter och som man har med sig i en korg till jobbet. Man äter med fingrarna och gör små bollar av ris som man eventuellt doppar i någon köttragu eller liknande.

En annan laotisk rätt är papayasallad i fisksås. Fisksåsen tillreds ungefär som surströmming. Man skär fisk i små bitar och lägger i en hink eller kruka med lag som får jäsa några veckor i rums- eller utetemperatur, det är samma sak, ca. 35 grader. Lukten påminner om surströmming och jag tror att nästan alla laoter älskar sin fisksås med papayasallad. Själv har jag har blivit magsjuk en enda gång under mina resor till olika länder. Det var i Laos! Vi hade köpt papayasallad med fisksås i ett lokalt stånd nära där vi bodde. Man får fisksåsen i en plastpåse ungefär som när man köper akvariefiskar. Sen lägger man i den strimlade papayasalladen. Sen bär man hem påsen och äter.

Det gjorde vi men på natten satt jag mer på toaletten än jag låg i min säng. Men på morgonen var allt över och jag mådde bra som vanligt. Jag var den enda som blev sjuk. Varken Göte eller hans flickvän mådde dåligt. Ett par dagar senare åt vi ute på en laorestaurang och då ville jag prova papayasallad med fisksås igen. Skam den som ger upp efter bara ett försök! Och det smakade både mycket bättre än första gången och jag blev inte det minsta magsjuk.

Att bli sjuk i Laos var annars inte så lämpligt. Det fanns ett fåtal läkare i Vientiane då, 1998. Vad jag minns bara 3-4 stycken. Och den obligatoriska frågan till alla som besökte en läkare var: Har du badat i Mekong? Den förorenade floden orsakade troligen de flesta läkarbesöken i staden. Om någon behövde mer omfattande sjukvård var det nödvändigt att ta flyget till Bangkok.

Resan till Laos

Avresan till Laos blev aningen kaotisk. (För att följa historien från början: Klicka här.) Nu hade jag pass, nödvändiga vacciner och det jag trodde jag behövde i bagaget bl.a. en del dokument och speciella svenska produkter som svenskarna i Laos saknade, barnvälling, några dagstidningar, snus bl.a.

Jag åkte till Arlanda, tog SAS-flyget till Kastrup, Köpenhamn och där nattflyget med Thai Air till Bangkock. Allt gick enligt ritningarna men jag sov inte så bra på natten. Jag blev placerad mitt i mittiraden i den fullsatta jumbojeten och förlorade som de flesta nästan all sömn den natten. Så när alla serveringar var över och man verkligen ville sova var min klocka ett på natten. Då hörde man i högtalarna att klockan var sex på morgonen lokal tid och att det var dags för landning.

Så en tidig morgon på Bangkoks (då) internationella flygplats, Don Mueang International Airport, fick jag trött försöka hitta något sätt att fördriva tiden till eftermiddagens flyg till Laos huvudstad Vientiane. Jag satte mig på en ledig soffa och tänkte försöka ta igen några förlorade sömntimmar men hann inte somna innan en österländsk dam frågade om platsen bredvid var ledig. Jag bejakade hennes fråga, själv lite frågande eftersom det fanns plats för fem personer på soffan och jag satt i mitten. Det fanns dessutom minst tio soffor som var helt tomma...

Hon satte sig bredvid mig och timmarna till min avgång till Vientiane förflöt alldeles för fort. Hon var från Phnom Penh i Kambodja och hon var på väg hem från en hantverksmässa i New Delhi, Indien, dit jag hoppades resa om en månad, ja inte till mässan men till staden. Hon var statstjänsteman som jag och det är märkvärdigt hur mycket vi har gemensamt med helt främmande människor överallt på jorden bara vi tillåter oss att ta kontakt. Och för den som har barn finns det massor av människor att prata med, speciellt kvinnor eller om man har traktor, t.ex. Ferguson eller en eller flera vattenbufflar (Bubalus bubalis) har man samtalsämnen för många nya manliga kontakter.

Vi hade hur mycket som helst att prata om och jag blev bjuden till Phom Penh och jag fick en väska, ett mycket vackert kambodjanskt handarbete, att ta hem till min dotter. Kvinnan ville visa mig sin huvudstad och Industridepartementet där hon jobbade. Hon visade stolt foton på sin lilla dotter som hon nu var på väg hem till och var nyfiken på att se bilder på mina barn.

Vi sågs aldrig mera och jag har tappat både hennes namn och adress men minnet finns kvar för alltid. Jag har tillbringat hela dagar på internationella flygplatser flera gånger men aldrig haft långtråkigt. Det finns intressanta människor och företelser överallt som förgyller resorna, till och med långa väntetider. Bangkoks dåvarande flygplats är inte något negativt för mig. Och om en månad skulle jag tillbringa en hel dag där igen

Till sist fick jag skynda till mitt flyg till Laos och anlände enligt tidtabellen till Vientiane. Där möttes jag av min kollega och sedan min visit i Laos mycket gode vän Göte. Jag hade nått målet för min första utlandsmission. Vi var ju inte missionärer men våra utlandsuppdrag kallade missioner.

Att svära i kyrkan

Som kantmas från Saxdalen, bara en dryg mil från gränsen till Örebro län, gör jag ibland längre eller kortare utflykter. I år har min sambo och jag t.ex. besökt B-städerna Barcelona och Borlänge. Första veckorna i Barcelona i början av juni har skapat bestående kulturella intryck: arkitektur, matupplevelser, de lokala vinerna med cava, den "champagne" som inte får kallas champagne därför att den inte är tillverkad just i distriktet Champagne nordost om Paris.

Champagne blir Champagne bara om den jästs i distriktet Champagne och med den metod som fransmännen kallar "Méthode Champenoise". Men om exakt samma metod och druvor används i t.ex. Spanien eller Sydafrika så ger den i stort sett samma resultat men vinet får heta vad som helst utom just Champagne.

Men både i Barcelona och Champagne får man tillverka Falukorv! Detta trots att Falukorv är ett namnskyddat varumärke. Men "skyddet" är inte geografiskt utan bara innehållsmässigt. Hela världen vet att Falukorv måste innehålla minst 40% nöt- och fläskkött. Men varifrån det köttet kommer finns inga regler för. Jag tror inte ens att man behöver följa den beskrivande definition av "korv" som svenska Wikipedia ger:

"En korv är ett långsmalt objekt med cirkulär omkrets och rundade ändar..."

Vi ser ju ibland annonser om - och också i verkligheten - något som tydligen är något alldeles speciellt: Rak Falukorv. Svaret "Ta hela ringen!" på charkuteristfrågan "Hur mycket ska vi ta?" blir då ganska svårtolkat och meningslöst. Hur stor del av en ring är en rak Falukorv?

Själv är jag ganska krokig men jag ser ofta människor som är både raka och mer eller mindre rundade både upptill och nertill. Särskilt när Foppatoffeln slagit igenom. Frågan är om det utseendet är typiskt för Falubor? Det är svårt att avgöra eftersom vi inte kan se på utsidan hur många procent kött av olika slag som finns innanför skinnet. Och långt före Foppatoffeln fanns ju personer som var runda under fötterna - särskilt under helgerna...

Visst är det orättvist - den här skillnaden mellan Champagne och Falukorv! Ibland tycker jag att man borde "skydda" champagnen ytterligare genom att förbjuda att den dricks av andra än invånare i distriktet Champagne och som bara skulle få dricka den inom Champagnedistriktets gränser. Det skulle ju ha den stora fördelen att Champagne skulle sjunka mycket i pris. Nackdelen är förstås att vi inte skulle kunna smaka en god Champagne - åtminstone inte legalt. Nu finns den ju tillgänglig för alla.

Men åter till utflykten till Borlänge och den lite plattare variant av huvudstadens Globen som finns här i Dalarna och som i folkmunnar på Tunaslätten uttalas Tuna-tutten. Där finns ju bland många andra affärer också Jula. Jag gick runt bland hyllorna på Jula och hörde två herrar som precis som jag gick runt med en kundvagn och plockade i diverse mansgodis. En såg lite bekymrad ut när han vände sig till den andre och sa: "Men änt hä litä sôm å svära i körka när vi från Insjön är i Borlänge och handlär på Jula?"

Insjön, hemvist för en av Dalarnas stoltheter: Clas Ohlson postorder- och detaljhandelsföretag med 86 butiker i tre länder, 15 000 olika produkter och 3 000 anställda som säljer för mer än 4,5 miljarder kronor per år.

I natt somnade jag igen

Det är ju ganska normalt och önskvärt att somna på natten men inte nu sen några veckor tillbaka. Först var det ju OS och då var vi sex timmar efter och fick vara vakna på natten för att se direktsändningar från förmiddagstävlingarna i Peking.

Nu är det US Open och då är vi tennisintresserade också sex timmar fel och får vara vakna på nätterna för att se direktsändningarna från kvällsmatcherna i New York.

Som en liten hjälp att hålla koll på tiden har jag bytt ut OS-klockan mot en New York-klocka tills US Open är över.

Det blir inte så mycket vaken tid att blogga på och på natten är man ju till större delen upptagen. Så det får bli på stunder som den här, efter midnatt när man väntar på att någon viktig match ska börja. Men det är ju inte livsviktigt att hålla sig vaken varje natt. Somnar man, som i går natt, kan man ju se reprisen i vår morgonsändning. Men det blir ju inte riktigt samma sak - och tittar man på Internet och ser hur matchen gått så är ju nöjet med förmiddagssändningen förstörd.

Nu börjar det kännas trögt att hålla sig vaken. Så om inte matchen mellan Serena och Venus Williams börjar snar får jag nog gå och lägga mig. Jag har ju boule-träning i morgon förmiddag och ett möte på eftermiddagen så jag kan varken se TV eller sova i morgon. Jag förstår inte hur man hann med att arbeta också - innan pensionen? Ja något var det väl som blev lidande...

Det närmaste ett OS jag varit

Naturligtvis hade jag sett Ragnar Skanåker på TV från hans OS-skjutningar. Var han inte en lite udda och egensinnig, kanske till och med lite konstig smålänning med en massa egna idéer?

Ja, det var väl ungefär den ytliga bild jag hade av Ragnar Skanåker när jag en tidig morgon i maj 2002 på Arlanda hade satt mig på min plats längst fram i ett Air France-plan till Paris. Jag var på väg till Guyana i Sydamerika för några veckors konsultarbete från Statistiska centralbyrån. Jag hade sovit bra på Ibis hotell Arlanda men eftersom jag inte är särskilt morgonpigg så var avgången 06.40 i tidigaste laget för mig och jag hoppades så snart som möjligt komma på plats, spänna fast säkerhetsbältet och sen sova skönt ner till Paris.

Jag hade fått en bra plats, 1B, den mellersta av tre stolarna längst fram till vänster. Den var lätt och snabbt hittad och jag kommer bland de första ut från planet i Paris. Där har det ofta redan varit incheckning till planet över Atlanten om man skulle fortsätta åt det hållet. Nu satt jag här och bara hoppades på att mina grannar på främre raden skulle komma så att jag sen kunde sova.

Det dröjde en stund men snart kom två stressade passagerare nästan samtidigt. Den som skulle tränga sig in till fönstret (det är ju inte särskilt bra plats för fötterna på främre raden) ursäktade sig och kröp in till fönsterplatsen. Vi presenterade oss kort med ett handslag, Ragnar - Ola, när han satte sig på sin plats vid fönstret. Jag var nog redan halvsovande men tyckte att det var något bekant över mannen som bl.a. var mer korrekt klädd än de flesta. Den unga kvinnan/tjejen som skulle sitta på min högra sida kom strax efter. Vi hälsade också på varandra innan hon satte sig bredvid mig mot gången.

Mannen till vänster, Ragnar, hade när han kom talat om att han hade blivit tvingad att köra bli från Växjö på kvällen före eftersom flyget därifrån hade blivit inställt. Han hade kört hela natten och precis hunnit parkera och rusa till planet för att bli en av de sista passagerarna som tilläts gå ombord.

Tjejen/kvinnan - ja hon var ju i en helt annan åldersklass än jag själv och min medresenär till vänster, hon var ung men kanske tillräckligt mogen för att inte kallas tjej - pustade ut, lycklig också hon över att hinna med planet. Hon hade kört från södra Stockholm och råkat ut för oväntade trafikstockningar i den tidiga morgontrafiken. Hon hade också stressat och sa direkt att hon nu hoppades koppla av och sova till Paris. Mannen till vänster upprepade kort sin natts historia för henne och anmälde också en tydlig önskan om att kunna sova till Paris.

Själv kände jag mig lättad av att inte ha några morgonpigga medpa- ssagerare som stolsgrannar och såg möjligheten att sova inom några minuter...

När tjejen (även om hon verkade mogen) skulle lägga upp sitt handbagage i facket ovanför sätena tittade hon tydligen närmare på min granne Ragnar vid fönstret och frågade: Förlåt om jag frågar men är det inte Ragnar Skanåker?

Bilden är med hans tillåtelse länkad från Ragnar Skanåkers egen webbplats: http://www.skanaker.se/se/Framsida.html

- Jo, svarade Ragnar - som visade sig vara just - Ragnar Skanåker, flerfaldig OS-medaljör och sjufaldig OS-deltagare i pistol.

- Ja, jag känner igen dig, mina föräldrar bor nära din bensinmack i Småland så jag har sett dig där och vet var du bor!
  

Jag vaknade också till och vi började en ivrig konversation där alla tre frågade och svarade på allt vi hann om våra livs historia, aktuella engagemang och framtisplaner. Det där med att sova till Paris - som från början var målet för oss alla tre - var som bortblåst. Inom en halvtimme hade vi presenterat oss ganska väl och det visade sig att vi hade massor av gemensamma intressen och erfarenheter som vi inte hade en aning om när planet lyfte några minuter försenat.

Jag visste t.ex. inte att Ragnar Skanåker är mas som jag själv. Ragnar föddes i Stora Skedvi och hette vid den tiden Ragnar Eriksson. Själv var jag född Fredriksson men i Rävvåla. Ragnar berättade om en annan mas som han hade träffat på en trottoar i New York - en byggnadsarbetare fån Dalarna. Han hade bott i USA i flera år och var nu på väg från eller till banken med en stor plastkasse fylld med dollarsedlar. Snickaren hade just sålt ett hus. Därav den stora sedelsumman i plastkassen. Ragnar frågade hur han tordes gå med en plastkasse med massor med dollar på en trottoar i New York?

- Om du tittar på mig, tror du att det är någon som kan tro att jag har en förmögenhet i plastkassen? Snickaren var klädd i sina arbetskläder, blåkläder, och var ganska säker på sin sak.

Vi pratade mycket öppet om våra liv alla tre och Ragnar Skanåker visade sig som förväntat vara en mycket intressant person men också mycket öppen och under två timmar och 40 minuter hann vi lära oss mycket om varandra - vi tre på första raden. Men självklart var intresset för oss övriga två huvudsakligen riktade mot Ragnar Skanåker.
  

Den snygga klädsel han hade visade sig vara en svensk olympisk kavaj, blå med gult emblem på bröstet. Ragnar avslöjade att den vissa fall kunde bidra till bättre service och kanske rabatter när han som nu reste för egna pengar.

Skanåker visade oss också den aktuella pistolkolv av eget mörke som han använde. Vi fick titta på den och känna hur den låg i handen men vi kunde tyvärr inte provskjuta den. Säkerhetsbestämmelsen gjorde att kolv och pipa måste flyga i olika delar av planet.

Skanåker har aldrig varit någon vapenvägrare. Tvärtom är han fortfarande ordförande i Sveriges vapenägares förbund. Ragnar Skanåker deltog i olympiska spelen 1972, 1976, 1980, 1984, 1988, 1992 och 1996. Han skulle ha deltagit i OS i Aten 2004 dit han fått en speciell inbjudan från Internationella olympiska kommittén. Men hans deltagande där stoppades av den Sveriges olympiska kommitté som tyckte att han var för gammal, man kan väl inte skicka en pensionär? Det var en av orsakerna till att vi fick sällskap på morgonplanet till Paris. Han var på väg till Atlanta i USA för att försöka kvala in till nästa OS.

Tjejen som arbetade inom Ericsson-koncernen var på väg till kollegor i Dubai där hon varit förut. Själv var jag som sagt på väg till Sydamerika så vi skulle inte få sällskap längre än till Paris.

Så när vi landade på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris baklagade vi alla att vi inte kunde göra också nästa flygsträcka tillsammans. Vi skulle säkert kunnat diskutera och berätta i 10 timmar till om vi t.ex. fortsatt över Atlanten.

Innan jag åkte hem från mitt arbete i Guyana hade jag en veckas semester i Colombia. Där hade nuvarande presidenten Uribe just avslutat sin presidentvalkampanj och vunnit presidentvalet. Hans valspråk var Fast hand, stort hjärta (Mano Firme, corazón grande). Det slog mig att det skulle kunna vara en passande beskrivning också på Ragnar Skanåker. Ingen tvekar väl om den fasta, stadiga handen. Men hans sätt att alltid stå för sin egen uppfattning och hävda den kanske uppfattas av vissa som trångsinthet. Men det kan ju också vara uttryck för ett civilkurage som vi kanske har lite för lite av.

Men resan till Paris gick fortare än någon annan gång jag flugit samma sträcka. Den blev också ett härligt reseminne med en mycket positiv bild av en av våra allra största svenska idrottsmän.

Och vet du vem som blev svensk mästare i den internationella och olympiska grenen luftpistol i år, 2008? Jo han heter Ragnar Skanåker, 73-årig dalmas numera bosatt i Växjö. Och han vann med sex poäng över silvermedaljören och med ett internationellt gångbart resultat!

Själv känner jag mig som en junior i det PRO-lag i boule som jag nu ingår i. PRO betyder här inte proffessionell som i många idrottssammanhang, nej det betyder Pensionärernas Riksorganisation!

 
Bäst före-datum kanske inte kan användas för människor, kanske inte ens för pensionärer! Undrar om det kan användas när det gäller Olympiska kommittéer?

Mer om Ragnar Skanåker och pistolskytte kan du läsa om på webbplatsen kretsnytt.se