Min andra minnesvärda Örebroresa

I Saxdalen blogg har jag skrivit om min första minnesvärda resa till Örebro (klicka på länken för att komma dit). Här ska jag berätta om min andra mycket minnesvärda Örebroresa.

Båda mina föräldrar och jag tyckte mycket om musik. Min mormor lärde mig de första tre ackorden på gitarr när jag var fem år. Min mamma spelade piano - hon hade plockat lingon och sytt "kontorsrockar" så att hon kunde köpa ett "kammarpiano". Min morbror spelade gitarr och piano och sjöng och min kusin spelade trummor. Det fanns alltid massor av musik och sång i min barndom.

Min mors favoritmusik var jazz och hennes stora favorit var Louis Armstrong. På den tiden hade vi ingen skivspelare och skivor utan man lyssnade på radio. Men vi hade nu bil och på något sätt hade vi fått reda på att Louis Armstrong skulle komma till Örebro för att ge en konsert i Idrottshuset.

Det blev en av mina stora musikupplevelser - jag har haft ganska många - men det här var en av de första. Jag tror att det var 1955 men är inte säker: Louise Armstrong spelade också i Idrottshuset 1959. I vilket fall som helst - här fick man ståpäls som Gunde Svan säger. En Sachmo med ett vitt glittrande leende, en packe vita nästdukar för att torka svetten ur pannan och en otrolig spelglädje. Den ena stora stora kändismelodin efter den andra avlöste varandra, det var inte en kort konsert, Louise Armstrong gav verkligen valuta för pengarna och jag tror ingen som gillade eller gillar Louis Armstrong var besviken på den konserten. Med Louis Armstrong All Star Sextett så var det helt klart bara stjärnor på scenen.

Louis Armstrong dog 1971 men jag är mycket glad och tacksam över mina föräldrars musikintresse som gjorde att jag kunde se Satchmo live innan jag själv hade bil och körkort. En av mina stora musikupplevelser.

Om du vill höra och se Lois Armstrong All Stars spela Muskrat Ramble i München 1962 Klicka här!

Musiksmaken förklarar vilken människa jag är!

Jag som lyssnade på indipop var en olycklig latmask med dålig självkänsla och brist på motivation, samtidigt som jag såg mig själv som en väldigt kreativ person!
 
Jag trodde då att min dåliga karaktär var vetenskapligt bevisat. Så var det åtminstone om man ska tro på det ganska entydiga forskningsresultat som DN presenterade i två artiklar i december 2008. Artiklarna finns tyvärr inte kvar på nätet.
 
Ett anrikt universitet i Edinburgh, Skottland, Heriot-Watt University har bett 36 000 människor i olika delar av världen beskriva sin personlighet och vilken musik de tycker om. Statistiskt sett är det ett mycket säkert resultat som jag har svårt att bortförklara - jag ska försöka förklara istället...
 
Jag har redan tidigare skrivit lite om mitt musikintresse och min musiksmak här i bloggen. Min otålighet att beskriva ett par starka musikupplevelser i Indien gjorde att mitt intresse för indisk musik redan är avslöjat. Men det här med indipop:
 
Den 14 mars 1965 föddes i London en flicka som fick namnet Sheila Chandra. Hon var en andra generationens invand- rare från Indien. Som tonåring bildade hon bandet Monsoon och skapade en syntes av västerländsk syntpop och traditionell indisk musik med bl.a. de gamla indiska instrumenten sitar (längst till vänster) och tabla. Hennes första singelpatta Ever so lonely kom 1982.
  
För att kunna se videon i helskärmsläge: Starta videon och klicka på YouTube-ikonen. Klicka sen på fullskärms-ikonen!



I slutet av 80-talet arbetade jag som universitetslärare i Uppsala. Mitt tjänsterum på Sysslomannsgatan låg snett emot en skivaffär där jag ibland gick in för att lyssna på någon skiva. En dag hörde jag en indisk sångerska på radion och jag blev mycket intresserad och förtjust i både sången och musiken. Det var Sheila Chandra och en sång från hennes första LP som soloartist Out of my own. Jag gick ner till skivaffären och frågade om de hade skivan och jag hade tur.

Av en slump fick jag senare, när jag arbetade med statistik i Örebro, två LP-skivor med Sheila Chandra av en jobbarkompis som köpt dem men inte var så intresserad av musiken. Det var Ola-flyt! Jag lyssnar fortfarande då och då på mina tre indipop-LP med Sheila Chandra även om hon själv nu sedan 15 år tillbaka sjunger mer med influens från traditionell brittisk och irländsk folkmusik. Hon var i alla fall en av de ungdomar i London med indisk bakgrund som skapade indipopmusiken. Sen får man väl rätta sig efter vetenskapens landvinningar, tänkte jag, även om beskrivningen av "mig" i DN inte är något att vara stolt över.

Men då upptäckte jag räddningen: Med eller utan "e" det är skillnad! I DN:s artikel skriver man "indiepop". På engelska skiljer man mellan indie pop och indipop även om de uttalas lika. I den första beteckningen är indie en förkortning av engelskans independent = oberoende. DN har som jag ser det helt riktigt skrivit ihop engelskans två ord till ett sammansatt svenskt: indiepop. Indiepop finns också Svenska Akademins Ordlista. Men när jag läste DN tolkade jag det som indipop. Men det ordet finns inte i Svenska Akademins Ordlista. Det borde det göra! Annars har vi bara ett ord för två olika begrepp. För mig är indipop minst lika mycket indisk klassisk musik som pop men en blandning av båda.
  

 Nu kan jag känna mig lite lugnare. Min första tolkning att jag var en olycklig latmask med dålig självkänsla och brist på motivation var kanske ett missförstånd, eller snarare en brist i svenska språket. Vi får försöka få Horace Engdahl att införa ordet indipop i ordlistan innan han avgår i sommar. Han ser lite bekymrad ut på bilden - har väl mycket som ska införas till sista maj nästa år då akademins ständige sekreterare avgår.
 
Indiepop ska ju stå för en alternativ rockmusik som uppstod i Storbritannien med rötterna bland skotska punkband. Indipop däremot är popmusik blandad med klassisk indisk musik.
 
Dessutom har jag forskat lite om Heriot-Watt Univeristy och det kanske inte ens är så anrikt... Visserligen är namnet gammalt. Finansiären Georg Heriot föddes redan på 1500-talet och James Watt - som bidrog till Storbritanniens industrialisering med sina ångmaskiner - föddes 1736. Utbildningsinstitutionen startade som en konstskola 1821 men Heriot-Watt Univeristy fick inte universitetsstatus förrän 1966.
 
Så jag kanske kan sova lugnt i natt trots att den ansedda brittiska tidningen Independent slagit fast att forskningsresultatet en gång för alla visat ett tydligt samband mellan karaktärsdrag och musiksmak.

----------------------------------------------------
Komplettering 2014: Jag läser att Sheila Chandra inte längre kan sjunga. Hon drabbades 2010 av sjukdomen burning mouth syndrome och har meddelat att det är uteslutet att hon ska kunna sjunga.

Arbete och fritid i Laos

Mitt första intryck av Laos var positivt. Jag möttes på flygplatsen av en svensk kollega, Göte, som jag aldrig träffat tidigare. Han hade arbetat länge inom Statisiska centralbyrån men varit många år i utlandstjänst. Han mötte mig på Wattay, Laos internationella flygplats i Vientiane tilsammans med sin laotiska flickvän som senare blev hans fru.

Laos var 1998 ett mycket otillgängligt land. Det var svårt att få visum för att resa in i landet. De flesta utlänngingar i landet arbetade i olika biståndsprojekt.
När jag reste in i landet kom jag med Thai Airways från Köpenhamn till Laos via Bangkok. Det nationella flygbolaget Lao Airlines hade då flygförbud p.g.a. för dålig säkerhet. Lao Airlines flyger nu igen.

När någon blev sjuk i Vientiane fanns det bara ett par läkare att vända sig till. Vid allvarligare sjukdomar måste man ta flyget till Bangkok.

Mitt uppdrag var att lära statistikerna på Laos statistikbyrå att producera tabeller från data i databaser, Vi använde ett speciellt dataprogram. Undervisningen gick bättre än väntat. Jag var rädd för att språksvårigheter skulle sätta käppar i hjulet men nästan alla deltagare i kursen kunde engelska eller tyska och två som bara pratade lao fick hjälp av sina kurskamrater med översättning.

Egentligen fanns bara två problem under min månad som lärare i Laos. Den nya och mycket högpresteande dator som vi skulle använda för databasen lade helt enkelt av efter en vecka. Det hade kommit fin sand i datorns fläktsystem. Det gjorde att hårddiskens lager skar ihop och datorn kunde inte användas innnan vi fick en ny hårddisk. Det tog nästan en vecka.

Det andra hindret var att personalen som jag skulle undervisa blev kommenderade till en politisk utbildning. Den varade också nästan en vecka. Men de veckor vi kunde ha undervisning var effektiva och jag är säker på att målen för min mission i Laos uppnåddes trots ett par oväntade undervisningsuppehåll.

Fritiden i Laos var spännande och jag är mycket tacksam för det omhändertagande jag fick från min kollega Göte och hans laotiska blivande fru. De gjorde att jag lärde känna Laos mycket mer än jag skulle ha gjort om jag bott på ett hotell den månad jag bevistade landet.

En fritidssysellsättning som hörde till veckoschemat i Vientiane var att vi svenskar samlades på Sunset Bar, en bar vid floden Mekong varje fredag för att prata och ta en öl. Laos hade vad jag vet inte så många inhemska produkter som de var stolta över men Beer Lao var en. Det lokala ölet var bra och Beer Lao var en kändis både bland lokalbefolkningen och gäster.

Från Mekongs nordöstra strand vid Vientiane kunde vi träffa svenska biståndsarbetare som jobbade med olika biståndsprojekt som vägbyggen, vatten- o avloppsanläggningar. Antalet svenskar i landet var så litet att vi lärde känna de flesta. Där avhandlades t.ex. malariafrågan med veteraner som arbetat utomlands i tiotals år, problem med underjordisk anläggning av vatten- och avloppssstem i miljonstaden Bangkok... m.m.

Ett par speciella minnen från Laos är skolbarnen i sina skoluniformer. Flickorna i vita blusar och svarta kjolar och pojkarna i svarta byxor. De kom ofta två eller t.o.m. tre på sina moderna mopeder av typ Euro Moped. En annan bild som alltid finns kvar i mitt minne är de buddistika munkarna i sina saffransfärgade kåpor.


Kontrasten var många gånger slående: Ett av världens fattigaste länder men med många av de modernaste asiatiska bilarna och mopederna. Samma sak med datorutrustningen på statistikbyrån: Jag hade aldrig tidigare sett en så snabb PC. Naturligtvis var det en nyinköp och det senaste av vad som var tillgängligt. Min kollega Lars-Johan som var stationerad i Hanoi och kom över från Vietnam för att hjälpa till med de akuta PC-problemen var imponerad. När vi fick igång datorn var det den snabbaste han dittills hade sett.

Fattigdomen verkade inte så stor som statistiken tyder på. Det fanns en tiggare i huvudstaden. Det var en självpåtagen roll. Visst bodde många i mycket enkla hus men det gynnsamma klimatet fordrade ingen uppvärmning i husen och många levde på att odla ris alldeles i kanten av staden. Man såg ingen stress, laoterna levde ett lugnt liv och säkerheten var stor i huvudstaden. Man hörde inte talas om inbrott och liknande men vi var av svenska ambassaden uppmanade att alltid ha en nattvakt utanför huset. På landsvägarna ute i landet förekom överfall och till och med mord. Men i Vientiane kände jag mig tryggare än i något annat land där jag arbetat.

Musik, dans och fest i Laos

Resan från Laos till Indien återkommer vi till men först måste vi bekanta oss lite med det ganska okända landet Laos. Musik är ett av mina stora intressen och i Laos hade jag turen att få lyssna till både klassisk laotisk musik och lyssna på och dansa till den musik som motsvarar vår västerländska dansbandsmusik. Jag hade varken några kunskaper om eller förväntningar på den laotiska musiken. Vid den här tiden, 1998, var Laos fortfarande ett mycket otillgängligt land. Turism förekom men ännu i mycket liten skala. De flesta utlänningar i Laos arbetade i något biståndsprojekt.
 
Men befolkningen i Laos var mycket intresserad av att lära sig om väst. En av de första dagarna i Laos blev jag inbjuden med min sedan dess mycket gode vän Göte till en fest. En av de anställda på statistikbyrån hade byggt ett hus i utkanten av den lilla huvudstaden Vientiane - ja huset låg riktigt på landet vid ett risfält.
 
Där fick jag lära mig att dansa så som Laos befolkning dansar vid festliga tillfällen. Tryck på startknappen för videon här under, stå ut med den ganska långa introduktionen och lyssna sen och se den typiskt laotiska dansen och musiken:



Sällskapsdans i Laos var mycket demokratisk, ingen rad av panelhönor som väntade på att bli uppbjudna av kavaljerer. Nej på de firanden med dans som jag deltog i bjöd damerna upp, speciellt de yngsta, minst lika mycket som herrarna och under de första dansturerna instruerade de mig som utlänning (farang, uttalas falang) hur jag skulle dansa.
 
Den här dansen dansades på alla privata fester jag besökte till den långsamma traditionella takt som finns i den här videon. Dansen kunde vara ganska lång, ingen kroppskontakt förekom men man dansade snuddande nära varandra ibland. Musiken bestod på de privata festerna av en större eller mindre stereoanläggning med inspelade ljudband. Ljudband kunde köpas för ca 2-3 kronor styck. De var nästan alla piratkopior. Musiken kunde också komma från en keyboard. Här fick jag förklaringen till en del av de för våra öron "konstiga" rytmer och komp som mina egna asiatiska keybords har haft.
 
Vi var en kväll på en "nattklubb", den enda i huvudstaden? Där dansades ända till kl. 11 på kvällen! Där var de unga kvinnorna mycket intresserade av att lära sig dansa på "västerländskt" sätt men den traditionella dansen fanns naturligtvis också där. Men precis som jag blev undervisad i laotisk dans under den första fest jag var inbjuden till ville de yngre damerna på nattklubben lära sig hur man dansar i Sverige. Det förekom inte på de privata festerna. Där var det enbart laotisk dans.
 
Redan 1988 fanns en inhemsk laotisk popmusik med popstjärnor som i andra länder men musiken var också där mycket olik vår popmusik.
 
Den följande videon visar laotisk fokmusik med sång och dans och traditionnella kläder. Som bakgrund får du se flera vyer från Laos: 


  
Instrumentet man spelar på här är från Laos och kallas khene (eller "khaen", "kaen" och "khen"). I Laos är man mycket stolt över detta instrument.

Att köpa en sitar i Indien - jag gjorde det!

Indien är ett mycket fascinerande land. Jag ska senare berätta hur jag slutligen kom dit. (Hittills har jag här i bloggen bara kommit till Laos på min Asiatiska resa). Men jag vill gå händelserna lite i förväg och berätta om ett par musikupplevelser i Indiens huvudstad New Delhi.

Jag har länge varit intresserad av Indien och av indisk musik. I televisionens barndom såg jag ett svenskt TV-program med den indiske sitarspelaren Ravi Shankar. Hans musik gjorde ett bestående intryck och jag har nog alltid sedan dess haft en utopisk dröm om att få uppleva en konsert med klassisk indisk musik - i Indien. När jag fårstått att jag skulle komma till Indien började en annan tanke locka mig: Skulle det vara möjligt att köpa en riktig sitar -ekonomiskt sett - och skulle det gå att frakta den på flyget hem utan att bli utfattig?

Under min första dag i Indien kom min indiska vän Anu till mitt hotell på morgonen. Hon tog mig med till ett annat stort och lyxigt hotell bara några hundra meter bort. Hon ville veta vad jag ville göra i Indien under min vecka där. Hon ville planera med och för mig. Mitt första behov var att växla pengar. Jag hade kommit in i Indien utan att kunna växla till mig indisk valuta, rupies. Jag behövde snarast komma till en bank eller växlingskontor.

Min andra dröm var att kunna gå på en konsert med klassisk indisk musik. Anu sa att hon måste arbeta under dagen men att hon skulle skicka en chaufför som skulle ta mig till en bank i centrala Delhi. Han skulle parkera där och jag skulle få gå runt och titta i centrum så länge jag ville och skulle sen bli skjutsad tillbaka till hotellet. Chauffören kunde inte prata annat än hindi men han skulle veta hur han skulle hjälpa mig. Växlingen gick bra och snart var jag på promenad runt Connaught Place i New Delhis kommersiella centrum. Jag gick längs gatorna och beundrade alla vackra mässingsarbeten, möbler och mitt speciella intresse musikinstrument och särskilt citarer. Jag hittade några få citarer men den enda som låg inom min plånboks kapacitet gick inte att spela på, var inte fullstor och kostade ändå nästan 2000 kronor. Jag slog ett eventuellt sitarägande ur hågen.

Jag berättade om mitt letande efter sitarer för Anu på kvällen och hon sa att hon skulle hjälpa mig. Hennes svägerska spelade sitar och kände en musikhandlare som sålde sitarer och hon trodde att jag skulle kunna få ett bra pris. Ett par dagar senare åkte Anu och jag till musikaffären men den hade då fått stänga för dagen p.g.a. elbrist i Delhi. Temperaturen hade varit +47 grader Celsius under dagen och energiministern hade beordrat affärer att stänga för att spara el. Luftkonditioneringsanläggningarna i bostäder och affärer tog för mycket elenergi.

Men dagen efter åkte vi till musikaffären igen. Innan vi gick in fick jag förmaningar av Anu att inte prata engelska med musikhandlaren. Jag skulle bara prata tyst med henne och hon skulle sköta förhandlingarna om priser och diskutera med mig. Vi frågade priset på några sitarer som stod uppställda eller hängde på väggen men de flesta var för dyra för mig. Jag fick känslan att det inte var någon idé att titta närmare på några instrument men Anu bad mig peka ut någon sitar som jag tyckte såg bra ut. Jag är ju ingen expert på sitarer men jag tittade på hur finishen såg ut, hur utsirade sitarerna var och fastnade för en som jag förstod kostade alldeles för mycket.

Priset var någonting mellan 2000-2500 kr. Jag minns inte riktigt. Jag sa till Anu att jag inte hade råd med den och att jag inte kunde köpa något över 2000 kr. Men jämfört med den trasiga som jag själv sett och som skulle kosta ungefär lika mycket var ju det här ett mycket bättre köp. Handlaren började prata med mig och frågade var jag kom från och jag talade om att jag var svensk och att jag var glad att Ravi Shankar hade fått dela Polarpriset 1998 med Ray Charles. Jag svarade och diskuterade med handlaren om allt som inte hade med instrumenpriser att göra. Det fick Anu sköta. Om jag minns rätt sänkte Polarpriset till Ravi Shankar priset på min sitar med ungefär hälften. Priset hade sjunkit och var nere på ca. 1000 kr och jag hade redan bestämt mig för att sitaren skulle bli min. "Jag tar den!" sa jag till Anu men hon hejdade mig... jag skulle inte ta första bästa bud. Hon fortsatte att förhandla och snart var hon nere i 600 kr. Jag var helnöjd men Anu frågade mig om jag inte behövde några tillbehör till sitaren? Jag hade inte tänkt på det men jag skulle väl behöva några extra plektrum och strängsatser och kanske ett fodral... Det gick en tid och framför oss låg extra plektrum och strängar och musikhandlaren visade upp olika tygfodral som användes för sitarer. Jag valde ut ett som jag tyckte om och frågade Anu vad priset för allt skulle bli. Hon diskuterade med mannen en lång stund och till sist kostade allt ca. 400-500 kr.

Nu fick jag diskutera med försäljaren och han frågade hur jag ville ha sitaren förpackad? För flygresa till Sverige med omlastning i Danmark. Mannen försvann in i genom en dörröppning med sitaren och kom tillbaka efter 10 minuter med en mycket väl inslagen sitar. Den såg ut som en mumie i flera varv brunt, tjockt papper och med massor av tejp.

Det var utan tvekan en mycket lyckad affär, alla parter var nöjda och vi visade det tydligt. Jag kände mig nästan lite skurkaktig som hade prutat så mycket det är ju vi svenskar som är så ovana vid den här typen av förhandlingar. Och naturligtvis är jag mycket tacksam mot min indiska vän som än en gång fått en av mina drömmar att bli verklighet...

Som tack till Anu och hennes döttrar och familj vill jag visa en del av en indisk konsert med just Ravi Shankar och dottern Anu... ja hon använder hela sitt förnamn Anoushka Shankar. De spelar sitar. Två tablaspelare finns också med. De spelar en indisk Raga Raga Anandi Kalyan.

Klicka här för att få se och höra Raga Anandi med Ravi & Anoushka Shankar.

Så här ser min sitar ut, efter det lyckade köpet i New Delhi:

Säker prognos om Nobelpriset i ekonomi

På måndag får vi reda på vem som blir årets Nobelpristagare i ekonomi. Men redan nu kan Olas blogg ge ett hett stalltips: Det blir inte Zimbabwes president Robert Mugabe! Varför?

För dig som kanske följer börskrisen i Stockholm och i andra huvudstäder: Varför jämföra med det ideala och bästa möjliga? Nej du mår säkert bättre av att jämföra med det riktigt dåliga, ja helruttna om det finns något sådant inom ämnet ekonomi.

Jämför t.ex. med det lilla landet (nästan lika stort som Sverige) i södra Afrika, instängt mellan Botswana, Moçambique, Sydafrika och Zambia: Zimbabwe. Ett land med rika naturtillgångar av kol, krom, asbest, guld, nickel, koppar, järn, vanadin, litium, tenn och platina. Landet har en offantlig potential när det gäller vattenkraft med bl.a. världens största vattenfall, Victoriafallen. Men Zimbabwe har i flera år fått importera elkraft från Sydafrika utan att kunna betala.

Förutsättningarna för den nya självständiga staten Zimbabwe fanns 1980. Landet hade tidigare utropat sig som självständigt från Storbritannien 1965 men då som staten Rhodesia. Staten var då en del av dåvarande Brittiska samväldet med Storbritanniens regent som statsöverhuvud. Statens vita ledare premiärminister Ian Smith utropade staten som republik 1970. Landets helvita ledning upphörde definitivt 1980 när Zimbabwe bildades under premiärminister Robert Mugabe.

Mugabes ekonomiska meriter som Zimbabwes ledare sedan 1980

Zimbabwes BNP per capita låg under lång tid bland de hösta bland staterna i södra Afrika. Under de senaste åren har den sjunkit katastrofalt från ca. 2 500 amerikanska dollar år 2005 till ungefär 500 USD förra året. Uppskattningar för 2008 pekar mot 150-200 USD per capita och gör att Zimbabwe kämpar mot (eller för?) en av bottennoteringarna bland världens stater.

Robert Mugabe

Inflationen: I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa att ”Inflationen i Zimbabwe har ökat från redan hisnande elva miljoner i juni till hela 231 miljoner, rapporterade den statskontrollerade dagstidningen The Herald på torsdagen”. Siffrorna förklaras med att "matpriserna driver upp inflationen." Det var igår det och siffran rullar på som ett räkneverk och gäller bara för en dag i taget eller egentligen bara för en viss tidpunkt på dagen.

Jag har följt utvecklingen i Zimbabwe i flera år och haft stort utbyte av de diskussioner jag haft med en arbetskamrat som bott och arbetat i landet i flera år. Visst har vi sett rubriker om Zimbabwe då och då och ibland hört nyheter om landet i radio och TV men för mig är det ändå oförklarligt att inte övriga världen reagerat mer på vad som hänt och händer i Zimbabwe. Landets befolkning svälter. Våldet har ofta varit omänskligt. Grundläggande mänskliga och medborgerliga rättingheter har knappats funnits. Och detta fortsätter år efter år.

Man beräknar nu att 3 000 000 människor i landet är beroende av biståndshjälp utifrån för att överleva och i samma beräkning tror man att siffran snart kommer att stiga till 5 000 000. Nog är det lite förvånande att inte FN och de rika staterna och deras olika organisationer inte reagerat mera. Att landets ledare är svart kanske på något bakvänt sätt förhindrar krafter utifrån att försöka stoppa Mugabe. Man det innebär ju att man inte hjälper den de 13 000 000 människor och som bor i landet - också de till 99 procent svarta - från att svälta ihjäl.

Mugabes försök att lösa de ekonomiska problemen har bl.a. varit att devalvera, att skriva ner värdet på Zimbabwes valuta. Första augusti i år genomfördes en valutareform som innebar att 10 nollor ströks från sedlarna. Den som ägde 10 miljarder gamla dollar den sista juli hade en ny zimbabwisk dollar kvar första augusti.

Man kan knappast klandra den del av Zimbabwes befolkning som ger sig ut i landets nationalparker för att jaga de ”skyddade” djuren i jakt på mat för att överleva.

Maten finns knappast och att köpa den är nästan omöjligt när en lärarlön bara räcker till ett kilo salt. Och landets jorbruk har för länge sen upphört att fungera liksom det mesta i Zimbabwe.

Zimbabwisk dollar, (ZWD)

Mitt tips är alltså att Robert Mugabe som redan ibland betecknats som världens sämsta ekonom har mycket små chanser att få årets Nobelpris i ekonomi - ett pris som förresten inte instiftades av Alfred Nobel utan av Riksbanken. Nobel klarade ju sin egen ekonomi bra. Kanske han tyckte att ekonomi inte var något problem och intenting att prisa?

I Laos

Efter en förlorad, sömnlös natt p.g.a. tidsskillnaden och nästan en hel dags väntan på flygplatsen i Bangkok var det sen dags att sätta sig på nästa Thai Airways plan till Laos huvudstad Vientiane. Det är lite mer än 50 mil mellan Bangkok och Vientiane och flygturen tar drygt en timme. Vi landade på landets internationella flygplats Wattay där jag möttes av min svenske kollega Göte och hans laotiska flickvän och blivande fru.
Temperaturen var 35 grader men jag tål värme bra även om det tar några dagar att anpassa sig. I början kändes det för varmt. Flygplatsen ligger nära Mekongfloden och bara en halvmil från centrala Vientiane.

Lite fakta om Laos: Laos har tidigare kallats de tusen elefanternas land. Och det fanns många elefanter i landet tidigare men nu finns det bara ett fåtal kvar. Laos är ett instängt land (eng. landlocked) och har ingen kust. Men en lång sträcka av Laos gräns utgörs av den stora floden Mekong. Laos yta är hälften så stor som Sveriges och det ligger mellan Kina, Vietnam, Kambodja, Thailand och Burma (Myanmar). Enligt senaste uppskattningen 2007 har landet ca. 6,6 miljoner invånare.

Dricksvatten köpte vi i den lilla affären på huvudgatan som fungerade ungefär som en lanthandel. Den fungerade som bank, man kunde växla åt sig ett par stora kassar av den lokala valutan kip. Och man kunde köpa mat av olika slag. Det var billigt att äta på restaurang och det fanns flera internationella restauranger att välja mellan. Som matintresserad ville jag också gärna prova flera Laorestauranger. Men det fanns flera chinesiska restauranger, japansk, fransk, ja det gick att äta riktigt internationellt i Vientiane. Men för den som ville ha svenskt bröd fanns Skandinaviska bageriet vid ett torg i stan. Där kunde man också äta frukost om man ville. En smålänning hade slagit sig ner och blivit ett populärt exotiskt inslag i staden. Ett par typiska laotiska rätter är basfödan ris. Det är den klibbiga sorten man äter i Laos, sticky rice. Men i Thailand och Laos kan man inte uttala R (det blir L) så för en laot som försöker sig på engelska blir det sticky lice.
Ris är den rätt som nästan alla äter och som man har med sig i en korg till jobbet. Man äter med fingrarna och gör små bollar av ris som man eventuellt doppar i någon köttragu eller liknande.

En annan laotisk rätt är papayasallad i fisksås. Fisksåsen tillreds ungefär som surströmming. Man skär fisk i små bitar och lägger i en hink eller kruka med lag som får jäsa några veckor i rums- eller utetemperatur, det är samma sak, ca. 35 grader. Lukten påminner om surströmming och jag tror att nästan alla laoter älskar sin fisksås med papayasallad. Själv har jag har blivit magsjuk en enda gång under mina resor till olika länder. Det var i Laos! Vi hade köpt papayasallad med fisksås i ett lokalt stånd nära där vi bodde. Man får fisksåsen i en plastpåse ungefär som när man köper akvariefiskar. Sen lägger man i den strimlade papayasalladen. Sen bär man hem påsen och äter.

Det gjorde vi men på natten satt jag mer på toaletten än jag låg i min säng. Men på morgonen var allt över och jag mådde bra som vanligt. Jag var den enda som blev sjuk. Varken Göte eller hans flickvän mådde dåligt. Ett par dagar senare åt vi ute på en laorestaurang och då ville jag prova papayasallad med fisksås igen. Skam den som ger upp efter bara ett försök! Och det smakade både mycket bättre än första gången och jag blev inte det minsta magsjuk.

Att bli sjuk i Laos var annars inte så lämpligt. Det fanns ett fåtal läkare i Vientiane då, 1998. Vad jag minns bara 3-4 stycken. Och den obligatoriska frågan till alla som besökte en läkare var: Har du badat i Mekong? Den förorenade floden orsakade troligen de flesta läkarbesöken i staden. Om någon behövde mer omfattande sjukvård var det nödvändigt att ta flyget till Bangkok.

Resan till Laos

Avresan till Laos blev aningen kaotisk. (För att följa historien från början: Klicka här.) Nu hade jag pass, nödvändiga vacciner och det jag trodde jag behövde i bagaget bl.a. en del dokument och speciella svenska produkter som svenskarna i Laos saknade, barnvälling, några dagstidningar, snus bl.a.

Jag åkte till Arlanda, tog SAS-flyget till Kastrup, Köpenhamn och där nattflyget med Thai Air till Bangkock. Allt gick enligt ritningarna men jag sov inte så bra på natten. Jag blev placerad mitt i mittiraden i den fullsatta jumbojeten och förlorade som de flesta nästan all sömn den natten. Så när alla serveringar var över och man verkligen ville sova var min klocka ett på natten. Då hörde man i högtalarna att klockan var sex på morgonen lokal tid och att det var dags för landning.

Så en tidig morgon på Bangkoks (då) internationella flygplats, Don Mueang International Airport, fick jag trött försöka hitta något sätt att fördriva tiden till eftermiddagens flyg till Laos huvudstad Vientiane. Jag satte mig på en ledig soffa och tänkte försöka ta igen några förlorade sömntimmar men hann inte somna innan en österländsk dam frågade om platsen bredvid var ledig. Jag bejakade hennes fråga, själv lite frågande eftersom det fanns plats för fem personer på soffan och jag satt i mitten. Det fanns dessutom minst tio soffor som var helt tomma...

Hon satte sig bredvid mig och timmarna till min avgång till Vientiane förflöt alldeles för fort. Hon var från Phnom Penh i Kambodja och hon var på väg hem från en hantverksmässa i New Delhi, Indien, dit jag hoppades resa om en månad, ja inte till mässan men till staden. Hon var statstjänsteman som jag och det är märkvärdigt hur mycket vi har gemensamt med helt främmande människor överallt på jorden bara vi tillåter oss att ta kontakt. Och för den som har barn finns det massor av människor att prata med, speciellt kvinnor eller om man har traktor, t.ex. Ferguson eller en eller flera vattenbufflar (Bubalus bubalis) har man samtalsämnen för många nya manliga kontakter.

Vi hade hur mycket som helst att prata om och jag blev bjuden till Phom Penh och jag fick en väska, ett mycket vackert kambodjanskt handarbete, att ta hem till min dotter. Kvinnan ville visa mig sin huvudstad och Industridepartementet där hon jobbade. Hon visade stolt foton på sin lilla dotter som hon nu var på väg hem till och var nyfiken på att se bilder på mina barn.

Vi sågs aldrig mera och jag har tappat både hennes namn och adress men minnet finns kvar för alltid. Jag har tillbringat hela dagar på internationella flygplatser flera gånger men aldrig haft långtråkigt. Det finns intressanta människor och företelser överallt som förgyller resorna, till och med långa väntetider. Bangkoks dåvarande flygplats är inte något negativt för mig. Och om en månad skulle jag tillbringa en hel dag där igen

Till sist fick jag skynda till mitt flyg till Laos och anlände enligt tidtabellen till Vientiane. Där möttes jag av min kollega och sedan min visit i Laos mycket gode vän Göte. Jag hade nått målet för min första utlandsmission. Vi var ju inte missionärer men våra utlandsuppdrag kallade missioner.

Att svära i kyrkan

Som kantmas från Saxdalen, bara en dryg mil från gränsen till Örebro län, gör jag ibland längre eller kortare utflykter. I år har min sambo och jag t.ex. besökt B-städerna Barcelona och Borlänge. Första veckorna i Barcelona i början av juni har skapat bestående kulturella intryck: arkitektur, matupplevelser, de lokala vinerna med cava, den "champagne" som inte får kallas champagne därför att den inte är tillverkad just i distriktet Champagne nordost om Paris.

Champagne blir Champagne bara om den jästs i distriktet Champagne och med den metod som fransmännen kallar "Méthode Champenoise". Men om exakt samma metod och druvor används i t.ex. Spanien eller Sydafrika så ger den i stort sett samma resultat men vinet får heta vad som helst utom just Champagne.

Men både i Barcelona och Champagne får man tillverka Falukorv! Detta trots att Falukorv är ett namnskyddat varumärke. Men "skyddet" är inte geografiskt utan bara innehållsmässigt. Hela världen vet att Falukorv måste innehålla minst 40% nöt- och fläskkött. Men varifrån det köttet kommer finns inga regler för. Jag tror inte ens att man behöver följa den beskrivande definition av "korv" som svenska Wikipedia ger:

"En korv är ett långsmalt objekt med cirkulär omkrets och rundade ändar..."

Vi ser ju ibland annonser om - och också i verkligheten - något som tydligen är något alldeles speciellt: Rak Falukorv. Svaret "Ta hela ringen!" på charkuteristfrågan "Hur mycket ska vi ta?" blir då ganska svårtolkat och meningslöst. Hur stor del av en ring är en rak Falukorv?

Själv är jag ganska krokig men jag ser ofta människor som är både raka och mer eller mindre rundade både upptill och nertill. Särskilt när Foppatoffeln slagit igenom. Frågan är om det utseendet är typiskt för Falubor? Det är svårt att avgöra eftersom vi inte kan se på utsidan hur många procent kött av olika slag som finns innanför skinnet. Och långt före Foppatoffeln fanns ju personer som var runda under fötterna - särskilt under helgerna...

Visst är det orättvist - den här skillnaden mellan Champagne och Falukorv! Ibland tycker jag att man borde "skydda" champagnen ytterligare genom att förbjuda att den dricks av andra än invånare i distriktet Champagne och som bara skulle få dricka den inom Champagnedistriktets gränser. Det skulle ju ha den stora fördelen att Champagne skulle sjunka mycket i pris. Nackdelen är förstås att vi inte skulle kunna smaka en god Champagne - åtminstone inte legalt. Nu finns den ju tillgänglig för alla.

Men åter till utflykten till Borlänge och den lite plattare variant av huvudstadens Globen som finns här i Dalarna och som i folkmunnar på Tunaslätten uttalas Tuna-tutten. Där finns ju bland många andra affärer också Jula. Jag gick runt bland hyllorna på Jula och hörde två herrar som precis som jag gick runt med en kundvagn och plockade i diverse mansgodis. En såg lite bekymrad ut när han vände sig till den andre och sa: "Men änt hä litä sôm å svära i körka när vi från Insjön är i Borlänge och handlär på Jula?"

Insjön, hemvist för en av Dalarnas stoltheter: Clas Ohlson postorder- och detaljhandelsföretag med 86 butiker i tre länder, 15 000 olika produkter och 3 000 anställda som säljer för mer än 4,5 miljarder kronor per år.

I natt somnade jag igen

Det är ju ganska normalt och önskvärt att somna på natten men inte nu sen några veckor tillbaka. Först var det ju OS och då var vi sex timmar efter och fick vara vakna på natten för att se direktsändningar från förmiddagstävlingarna i Peking.

Nu är det US Open och då är vi tennisintresserade också sex timmar fel och får vara vakna på nätterna för att se direktsändningarna från kvällsmatcherna i New York.

Som en liten hjälp att hålla koll på tiden har jag bytt ut OS-klockan mot en New York-klocka tills US Open är över.

Det blir inte så mycket vaken tid att blogga på och på natten är man ju till större delen upptagen. Så det får bli på stunder som den här, efter midnatt när man väntar på att någon viktig match ska börja. Men det är ju inte livsviktigt att hålla sig vaken varje natt. Somnar man, som i går natt, kan man ju se reprisen i vår morgonsändning. Men det blir ju inte riktigt samma sak - och tittar man på Internet och ser hur matchen gått så är ju nöjet med förmiddagssändningen förstörd.

Nu börjar det kännas trögt att hålla sig vaken. Så om inte matchen mellan Serena och Venus Williams börjar snar får jag nog gå och lägga mig. Jag har ju boule-träning i morgon förmiddag och ett möte på eftermiddagen så jag kan varken se TV eller sova i morgon. Jag förstår inte hur man hann med att arbeta också - innan pensionen? Ja något var det väl som blev lidande...

Det närmaste ett OS jag varit

Naturligtvis hade jag sett Ragnar Skanåker på TV från hans OS-skjutningar. Var han inte en lite udda och egensinnig, kanske till och med lite konstig smålänning med en massa egna idéer?

Ja, det var väl ungefär den ytliga bild jag hade av Ragnar Skanåker när jag en tidig morgon i maj 2002 på Arlanda hade satt mig på min plats längst fram i ett Air France-plan till Paris. Jag var på väg till Guyana i Sydamerika för några veckors konsultarbete från Statistiska centralbyrån. Jag hade sovit bra på Ibis hotell Arlanda men eftersom jag inte är särskilt morgonpigg så var avgången 06.40 i tidigaste laget för mig och jag hoppades så snart som möjligt komma på plats, spänna fast säkerhetsbältet och sen sova skönt ner till Paris.

Jag hade fått en bra plats, 1B, den mellersta av tre stolarna längst fram till vänster. Den var lätt och snabbt hittad och jag kommer bland de första ut från planet i Paris. Där har det ofta redan varit incheckning till planet över Atlanten om man skulle fortsätta åt det hållet. Nu satt jag här och bara hoppades på att mina grannar på främre raden skulle komma så att jag sen kunde sova.

Det dröjde en stund men snart kom två stressade passagerare nästan samtidigt. Den som skulle tränga sig in till fönstret (det är ju inte särskilt bra plats för fötterna på främre raden) ursäktade sig och kröp in till fönsterplatsen. Vi presenterade oss kort med ett handslag, Ragnar - Ola, när han satte sig på sin plats vid fönstret. Jag var nog redan halvsovande men tyckte att det var något bekant över mannen som bl.a. var mer korrekt klädd än de flesta. Den unga kvinnan/tjejen som skulle sitta på min högra sida kom strax efter. Vi hälsade också på varandra innan hon satte sig bredvid mig mot gången.

Mannen till vänster, Ragnar, hade när han kom talat om att han hade blivit tvingad att köra bli från Växjö på kvällen före eftersom flyget därifrån hade blivit inställt. Han hade kört hela natten och precis hunnit parkera och rusa till planet för att bli en av de sista passagerarna som tilläts gå ombord.

Tjejen/kvinnan - ja hon var ju i en helt annan åldersklass än jag själv och min medresenär till vänster, hon var ung men kanske tillräckligt mogen för att inte kallas tjej - pustade ut, lycklig också hon över att hinna med planet. Hon hade kört från södra Stockholm och råkat ut för oväntade trafikstockningar i den tidiga morgontrafiken. Hon hade också stressat och sa direkt att hon nu hoppades koppla av och sova till Paris. Mannen till vänster upprepade kort sin natts historia för henne och anmälde också en tydlig önskan om att kunna sova till Paris.

Själv kände jag mig lättad av att inte ha några morgonpigga medpa- ssagerare som stolsgrannar och såg möjligheten att sova inom några minuter...

När tjejen (även om hon verkade mogen) skulle lägga upp sitt handbagage i facket ovanför sätena tittade hon tydligen närmare på min granne Ragnar vid fönstret och frågade: Förlåt om jag frågar men är det inte Ragnar Skanåker?

Bilden är med hans tillåtelse länkad från Ragnar Skanåkers egen webbplats: http://www.skanaker.se/se/Framsida.html

- Jo, svarade Ragnar - som visade sig vara just - Ragnar Skanåker, flerfaldig OS-medaljör och sjufaldig OS-deltagare i pistol.

- Ja, jag känner igen dig, mina föräldrar bor nära din bensinmack i Småland så jag har sett dig där och vet var du bor!
  

Jag vaknade också till och vi började en ivrig konversation där alla tre frågade och svarade på allt vi hann om våra livs historia, aktuella engagemang och framtisplaner. Det där med att sova till Paris - som från början var målet för oss alla tre - var som bortblåst. Inom en halvtimme hade vi presenterat oss ganska väl och det visade sig att vi hade massor av gemensamma intressen och erfarenheter som vi inte hade en aning om när planet lyfte några minuter försenat.

Jag visste t.ex. inte att Ragnar Skanåker är mas som jag själv. Ragnar föddes i Stora Skedvi och hette vid den tiden Ragnar Eriksson. Själv var jag född Fredriksson men i Rävvåla. Ragnar berättade om en annan mas som han hade träffat på en trottoar i New York - en byggnadsarbetare fån Dalarna. Han hade bott i USA i flera år och var nu på väg från eller till banken med en stor plastkasse fylld med dollarsedlar. Snickaren hade just sålt ett hus. Därav den stora sedelsumman i plastkassen. Ragnar frågade hur han tordes gå med en plastkasse med massor med dollar på en trottoar i New York?

- Om du tittar på mig, tror du att det är någon som kan tro att jag har en förmögenhet i plastkassen? Snickaren var klädd i sina arbetskläder, blåkläder, och var ganska säker på sin sak.

Vi pratade mycket öppet om våra liv alla tre och Ragnar Skanåker visade sig som förväntat vara en mycket intressant person men också mycket öppen och under två timmar och 40 minuter hann vi lära oss mycket om varandra - vi tre på första raden. Men självklart var intresset för oss övriga två huvudsakligen riktade mot Ragnar Skanåker.
  

Den snygga klädsel han hade visade sig vara en svensk olympisk kavaj, blå med gult emblem på bröstet. Ragnar avslöjade att den vissa fall kunde bidra till bättre service och kanske rabatter när han som nu reste för egna pengar.

Skanåker visade oss också den aktuella pistolkolv av eget mörke som han använde. Vi fick titta på den och känna hur den låg i handen men vi kunde tyvärr inte provskjuta den. Säkerhetsbestämmelsen gjorde att kolv och pipa måste flyga i olika delar av planet.

Skanåker har aldrig varit någon vapenvägrare. Tvärtom är han fortfarande ordförande i Sveriges vapenägares förbund. Ragnar Skanåker deltog i olympiska spelen 1972, 1976, 1980, 1984, 1988, 1992 och 1996. Han skulle ha deltagit i OS i Aten 2004 dit han fått en speciell inbjudan från Internationella olympiska kommittén. Men hans deltagande där stoppades av den Sveriges olympiska kommitté som tyckte att han var för gammal, man kan väl inte skicka en pensionär? Det var en av orsakerna till att vi fick sällskap på morgonplanet till Paris. Han var på väg till Atlanta i USA för att försöka kvala in till nästa OS.

Tjejen som arbetade inom Ericsson-koncernen var på väg till kollegor i Dubai där hon varit förut. Själv var jag som sagt på väg till Sydamerika så vi skulle inte få sällskap längre än till Paris.

Så när vi landade på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris baklagade vi alla att vi inte kunde göra också nästa flygsträcka tillsammans. Vi skulle säkert kunnat diskutera och berätta i 10 timmar till om vi t.ex. fortsatt över Atlanten.

Innan jag åkte hem från mitt arbete i Guyana hade jag en veckas semester i Colombia. Där hade nuvarande presidenten Uribe just avslutat sin presidentvalkampanj och vunnit presidentvalet. Hans valspråk var Fast hand, stort hjärta (Mano Firme, corazón grande). Det slog mig att det skulle kunna vara en passande beskrivning också på Ragnar Skanåker. Ingen tvekar väl om den fasta, stadiga handen. Men hans sätt att alltid stå för sin egen uppfattning och hävda den kanske uppfattas av vissa som trångsinthet. Men det kan ju också vara uttryck för ett civilkurage som vi kanske har lite för lite av.

Men resan till Paris gick fortare än någon annan gång jag flugit samma sträcka. Den blev också ett härligt reseminne med en mycket positiv bild av en av våra allra största svenska idrottsmän.

Och vet du vem som blev svensk mästare i den internationella och olympiska grenen luftpistol i år, 2008? Jo han heter Ragnar Skanåker, 73-årig dalmas numera bosatt i Växjö. Och han vann med sex poäng över silvermedaljören och med ett internationellt gångbart resultat!

Själv känner jag mig som en junior i det PRO-lag i boule som jag nu ingår i. PRO betyder här inte proffessionell som i många idrottssammanhang, nej det betyder Pensionärernas Riksorganisation!

 
Bäst före-datum kanske inte kan användas för människor, kanske inte ens för pensionärer! Undrar om det kan användas när det gäller Olympiska kommittéer?

Mer om Ragnar Skanåker och pistolskytte kan du läsa om på webbplatsen kretsnytt.se

OS är igång och alla tider är upp och ner...

OS-invigningen blev en mastig föreställning, helt enligt förväntningarna och tävlingarna lär väl bli likadana och kanske mer än vad man orkar ta in och njuta av under den begränsade tiden. Kanske man måste begränsa sig och bara intressera sig för en eller ett fåtal grenar för att orka med?

Själv väljer jag i så fall att i första hand titta på damtennisen. Kan det vara något att titta på? Ja om man är tennisintresserad men tappat intresset lite för herrtennisens topp genom den dominans som schweizaren Roger Federer har stått för i flera år och med den sedan nästan ohotade kronprinsen Rafael Nadal från Mallorca långt flre alla andra... ja då har damtennisen varit mera dynamisk om man bortser från Justine Henin som fram till i maj i år var lika överlägsen som Federer men då plötsligt drog sig tillbaka. Men under och efter Justine har det varit en spännande kamp om poäng och ranking och ganska stora förändrinar sker hela tiden.

Så inför OS har 64 kvinnliga spelare kvalificerat sig för spel. En av mina stora favoriter Maria Sjarapova, Ryssland har tillsammans med dagens världsetta Ana Ivanovic, Serbien och Lindsay Davenport från USA dragit sig ur p.g.a. skador. Men många favoriter finns kvar: Systrarna Serena och Venus Williams från USA, Gisela Dulko från Argentina, Sania Mirza från Indien, Tatiana Golovin från Frankrike... Ja det finns många jag hoppas på, och kanske särskild några av de spelare jag sett i verkligheten: Maria Kirilenko från Ryssland, Dominika Cibulkova från Slovakien, Shahar Peer från Israel, Edina Gallovits från Rumänien och en hel del spanjorskor.

Jag har förresten gjort en egen tabell över de 100 högst rankade kvinnliga tennisspelarna i världen idag. Den kan du se om du klickar här. De 64 som kommer att spela om de olympiska medaljerna finns här. Mina två mycket personliga favoriter som jag önskar skulle vinna och som jag såg och träffade i Barcelona i juni är Maria Kirilenko och Dominika Cibulkova. Men de jag skulle satsa mina pengar på om jag hade några är Jelena Jankovic, systrarna Williams, USA och Dinara Safina, Ryssland. Spännande att se vem som vinner. Och herrtennisen är nu spännande igen.

Tid, något som alltid finns? Eller är den ute?

Tiden är ett fenomen som vi väl alla funderar på ibland. Och nu i OS-tider kanske vi tänker mer på tid än under andra tider? Och tänk så många OS-grenar som man inte skulle kunna tävla i om tiden inte fanns!

Ett av de mer påtagliga tidsfenomen som visar sig under OS är tidsskillnader. Ja nu menar jag inte skillnaden i tid mellan Susanna Kallur (hoppas hennes skada försvinner till häckloppen) och hennes medtävlare – nej jag tänker på tidsskillnaden mellan Kina och Sverige. Och eftersom jag redan har lagt in en OS-klocka i min andra blogg ”Saxdalen blogg” som är mer lokalt inriktad måste jag ju i logikens namn göra det också i den här – lite mer internationellt inriktade – bloggen också. Så klockorna till vänster visar dels lokal tid i Saxdalen, inklusive övriga Sverige och dessutom lokal tid i Beijing (Peking) och hela Kina. För säkerhets skull visar det också vilken dag det är på båda ställena eftersom det halva tiden är olika dagar i Kina och Sverige.

Men börjar vi fundera på vad tid egentligen är så kan det bli svårt. Man kan börja grubbla på väldigt krångliga saker som t.ex. Einsteins relativitetsteori. Men då kan det kanske vara en tröst att veta vad Einstein själv svarade om någon frågade honom vad tid är: ”Det är det som man mäter med en klocka”. För den gamle kyrkofadern Augustinus var tiden mer komplicerad: "Vad är tid? Om ingen frågar mig så vet jag det. Men om jag vill förklara för någon som frågar mig, så vet jag helt enkelt inte." - Augustinus av Hippo

Annars känner nog de flesta till ett uttryck om tid: "Tid är pengar" - Benjamin Franklin. Och det stämmer säkert in på de idrottande i Kina också men inte så att mer tid ger mer pengar. Nej tvärt om är det ju de som kan springa, paddla eller på annat sätt använda så lite tid som möjligt som belönas.

En annan fundering: Visserligen är USA mycket utbrett med ungefär 840 mil mellan Havaii i väst och den östligaste punkten i delstaten Maine men USA behöver sex tidszoner medan Kina klarar att ha en tidszon med en bredd av 450 mil. Och dessutom får Kina in 1 321 851 888 invånare i det smalare landet jämfört med breda USA:s 301 621 157 invånare.

Kan tiden spela in här? Kan det vara så att befolkningstillväxten hindras av olika tidszoner, folk som skulle kunna träffas och umgås hindras av att de är vakna, arbetar och är lediga på olika tider... Ja i så fall kan ju Kinas stora befolkning vara ett resultat av den enda tidszonen. Och blir det mer människor blir det ju fler att träffa och umgås med och...

Egna erfarenheter från resor i mina arbeten stödjer egentligen den nämnda hypotesen: Jag minns att flera företagsledare i Storbritannien påpekade att tidsskillnaden mellan Storbitannien och länderna på andra sidan kanalen (en timmes skillnad) var ett problem. När britterna kom till jobbet var det ju snart dags för de morgonpigga centraleuropeerna att ta lunch. Och hann man inte få kontakt före lunch så kom ju britternas egen lunch när man började jobba igen i Tyskland och Frankrike. Så om man hade samma arbetstider på båda sidor av kanalen gick fyra timmar av arbetsdagen bort när man inte kunde få kontakt med de som arbetade på andra sidan kanalen.

Nu under OS så kommer vältränade människor att jaga 10-delar och 100-delar av sekunder på ett sätt som den mänskliga kroppen inte alltid orkar med. Följden kan bli skador och i värsta fall personliga tragedier när man inte når de mål man lagt ner så orimligt mycket tid på att uppnå. Vad är det då som är fel? Är det fel på knäet som går ur led – eller är det tiden som är ur led? Oavsett vilket så läker ju tiden alla sår.

Troligen är det ingen av OS-deltagarna som tar transsibiriska järnvägen till Kina – nej det skulle ju ta alldeles för lång tid. De tar flyget. Det tar ju så mycket mindre tid! Och ändå går ju tiden sin gilla gång – oavsett om vi jäktar eller tar det lugnt. Och var tar den tid vägen som vi tjänar på att flyga i stället för att ta tåg eller båt? Ja det kan vi ju fundera på om vi får tid. Tids nog kanske vi får det.

Sveriges första OS-guldtagare i Dalhalla redan i juli!

Den här bloggen startade i början av juli 2008. Då visste jag inte att jag skulle se Sveriges första men förhoppningsvis inte enda OS-guldmedaljör redan den 10 juli. Men det har visat sig att lyckan att få två av de extra biljetter som släpptes till Robert Wells och Rhapsody in Rock och som jag av en händelse råkade lägga vantarna på via Internet - också gjorde att jag och min sambo med egna ögon fick bevittna den person som sedan skulle visa sig guld värd redan innan OS i Beijing. Ja när jag gick i skolan hette det ju Peking men jag försöker hänga med i svängarna...

För nog måste det vara guld värt att vinna tävlingen bland ett hunratal utvalda kompositörer och se sitt förslag segra som den officiella OS-ouvertyren i Peking, (ja det känns fortfarande mera hemtamt att skriva Peking). Uppgifterna om hur många gånger Wells OS-ouvertyr kommer at direktsändas i TV varierar men skiftar mellan 1200-3000 gånger. Och antalet miljoner människor som kommer att se och höra sändningarna är ju offantligt.

Så med STIM-mått mätt bör det väl ge en hel del guldpengar också även om dom inte är präglade i medaljform...

Men tillbaka till 10 juli och Dalhalla. Ja Dalhalla är ju i sig en stor upplevelse även utan artister eller uppträdanden.

Scenen sedd bakifrån och med den smaragdgröna sjön i en båge framför och bakom scenen.




Klicka på bilderna för förstoring!



Så här med nästan två och en halv timme kvar till föreställningen var det inte många personer på plats. Men för att få de bästa onumrerade platserna på de extrainsatta läktarna längst bak var det bra att komma i god tid.



Redan 19.45, en kvart före konsertens annonserade start började ett förband spela, ett fåtal musiker som sakta ökades på i antal.

Det visade sig vara den kände musikern Robert Wells förband som mjukade upp både sig själva och publiken...

Men efter en kvart blev det fullt ös med Robert Wells och Rhapsody in Rocks 50:e utsålda konsert i Dalhalla sedan 1998.


Det skulle ta för stor plats att räkna upp alla namn på musiker, dansare sångare... ja det är ett imponerande sällskap Rhapsody in Rock! Och de bjöd verkligen på mycket för pengarna. När mina knän inte längre klarade det allför korta avståndet till extrabänken framför var det bara en halvtimme till midnatt. Men konserten var fortfarande i full gång.

Den enda lilla missräkningen var att min tidigare elev vid Uppsala universitet, dåvarande kandidaten, numera komikern Mikael Tornving hade blivit sjuk och inte kunde delta i rapsodin. Sen kan man ju undra hur undervisningen egentligen var när Mikael varken blev personalchef eller ens löneassistent som vi lärare kanske trott - utan komiker?

Men han har ju klarat sig bra ändå! Och det gjorde också hans inhoppare, traktens son - eller kanske sonson: Lennie Norman.

Min sista bild från evenemanget togs 20 minuter före midnatt från samma plats som den första bilden från halv sex. Men nu var sikten skymd av rök från fyrverkerier och luften var mättad med musik, skratt och applåder och mina knän var ömma men natten var ljum och vi var bland de första att köra ut från parkeringen efter en minnesvärd kväll i Dalhalla.

Hur är ditt och mitt förhållande till främmande makter: exempelvis Kina?

Jag aldrig varit i Kina. Det närmaste Kina jag varit är 30 mil från Kinas gräns när jag 1998 arbetade i grannlandet Laos och besökte en konstgjord sjö, Nam Ngum Dam, för oss i Dalarna mest motsvarande den konstgjorda sjön vid Trängslet. Nam Ngum Dam var färdigbyggd 1971 och ger Laos majoriteten av den förbrukade el-energin. Men anläggningen byggdes också för att ge det fattiga landet inkomster genom export av elkraft. Med en kapacitet på 150 megawatt förser den Laos inklusive huvudstaden Vientiane med el-energi. Ändå kan 70-80% av dammens producerade elektricitet exporteras till grannlandet Thailand.

I en fiskrestaurang vid Nam Ngum Dam åt jag en mycket god fisk från dammen och hade en fin utsikt över sjön och de mycket långsmala båtar med en uppfällbar aktersnurra som trafikerade vattnet. Nam Ngum Dam ligger 65 km (fågelvägen) närmare Kina jämfört med Laos huvudstad Vientiane där jag jobbade.

Men jag har haft två kontakter i Kina: För fem år sedan fick jag ett meddelande på Internet från en kinesisk tonåring som ville chatta med mig. Jag visste då inte att det var möjligt för kineser att använda Internet men hon använde Internet hemma och det var mycket intressant att chatta med henne. Men efter 1-2 år bröts kontakten. Jag läste sen att Kinas ledare hade stängt Internet för kontakt med övriga världen.

En rysk språklärare från Moskva som sedan flyttat till Kina som företagare har jag emellertid fortfarande sporadisk kontakt med på Internet. Hennes son har ett företag som också verkar i Kina och hon trivs bra där.

Jag har inga personliga fiender i Kina så mitt förhållande till landet kan väl sägas vara relativt gott men jag är inte förtjust i de många repporter om förhållanden i landet som inskränker den personliga integriteten och den personliga friheten som ännu inte nått internationell klass. Man kan ifrågasätta mycket av den demokrati som vi har i många länder i väst också men vi hoppas väl alla att förändringen här och i många utvecklingsländer ska gå mot en ökad frihet och demokrati, också i världens folkrikaste stat Kina.

När jag arbetade som universitetlärare i pedagogik fick jag lära mig att Kina för kanske 20-30 år sedan hade ett utvecklat system för att solla ut begåvningar. Man hade en 100-gradig betygskala och man hade särskilda utbildningscentra som tog hand om specialbegåvningar. Det liknade på ett sätt det system som också fanns (och finns) i Frankrike där man tidigt identifierade de individer som skulle bli de ledande inom landet inom ett antal år.

Vid några studiebesök vid Cranfield University (tyvärr bara på engelska än så länge) norr om London, ett privat universitet som är ett av de ledande i världen när det gäller management, personal- och företagsledning, berättade flera professorer och docenter om kinesiska studenter eller trainees som deltagit i deras kurser. De pratade så perfekt engelska att många av de inhemska lärarna inte kunde höra någon utländsk brytning och kursdeltagarnas frågor när det gällde det engelska språket var så avancerade att många infödda lärare inte kunde ge bra svar. De var helt enkelt mer komplicerade än vad "normala" engelskspråkiga kursdeltagare kunde tänkas fråga om.

Så min övertygelse är att Kina har en enorm kapacitet och troligen inom en ganska nära framtid kommer att ta över som världens stormakt i flera avseenden, bl.a. ekonomiskt.

Men nu ser vi fram emot ett OS i Kina och hoppas på svenska framgångar och sportsliga tävlingar. Av jordens 3,3 miljarder människor (2008) är det inte så stor andel som kommer att delta i olympiska spelen. Men drygt 1,3 miljarder av jordens befolkning (20%) bor just i Kina och åtminstone sett ur ett miljöperspektiv borde det vara optimalt att lägga OS i den stat som är så dominerande i befolkningsstorlek. Att sen Kina har stora miljöproblem är en annan sak. Kanske får vi se en del av det under OS i form av hetta och stormar? Hur det hela avlöper blir spännande att se, inte bara sportsligt...

Ola-flyt till Indien

Vill du läsa den här historien från början, klickan här.

Jag var lite nedstämd före avresan till Laos, det skulle ju ha varit en upplevelse att kunna stanna i Indien på hemvägen...

Mina bästa arbetskompisar på SCB i Örebro myntade uttrycket Ola-flyt. Det tyckte att jag "hade tur" mer än vad som borde vara slumpmässigt (vi jobbade ju med statistik och sannolikheter). Och kanske några händelser i samband med min första resa till Indien är exempel på det här fenomenet?

Två eller tre dagar innan jag skulle resa till Laos fick jag telefon från resebyrån igen: Samma kille (se inlägget Invitation till Indien) talade om att han hade hittat ett annat alternativ - min merkostnad skulle bli ca. 160 kr om jag minns rätt i stället för 12 000 kr "och det är ju lite skillnad" som han sa. Det förändrade ju planerna men det var ju antingen i sista minuten eller redan för sent?

Jag visste att det behövdes visum både till Laos - som jag väntade få i mitt pass med posten nästa morgon - och till Indien. Det var väl för sent att ordna visum till Indien på så kort tid? Men det skulle kunna ordna sig om jag åkte tåg till Stockholm på avresedagen, åkte direkt till Indiska ambassaden och sedan ut till Arlanda. Jag var lite tveksam men ringde Indiens ambassad som bekräftade att de skulle ordna mitt visum morgonen efter.

Men det var inte bara Ola-flyt innan avresan till Laos och Indien, också problem! Dagen innan avresan skulle jag ta ut pengar i en automat utanför dåvarande posten mitt emot Örebro slott. Jag minns fortfarande tydligt den obehagliga upplevelsen av att hör det instoppade bankomatkortet falla ner någonstans innanför den öppning där man stoppar in kortet... Men jag tänkte direkt att det är bara för personalen att ta fram kortet som så tydligt fallit ner innanför uttagsautomaten.

- Nej vi kan inte få fram kortet. Det är service på automaten och vi får inte ta ut någonting. Det kommer att dröja minst ett par dagar innan det går att få tillbaka kortet! Språng till SE-banken för att höra om det finns någon chans...

Ja i det här läget så skulle jag troligen kunna få ett nytt bankomatkort med posten redan nästa morgon, samma dag som jag skulle resa. Jag hade ju inget val och det fungerade faktiskt! Jag fick mitt nya bankomatkort på morgonen och mitt pass med visum till Laos, tog tåget till Stockholm, taxi till Indiens ambassad och sen tåget till Arlanda. På eftermiddagen satt jag på ett flygplan till Köpenhamn för byte till nattflyget till Bangkock. Det hade varit lite nervöst innan avresan men nu var jag på väg - med visum både till Laos och Indien men naturligtvis inget planerat för besöket i Indien... det hanns inte med! Hur skulle det nu gå? Läs fortsättningen här!

Invitation till Indien?

I min andra blogg, ja den första... nu krånglade jag visst till det - jag menar i den första blogg som jag startade - Saxdalen blogg - har jag nämnt att jag tidigt var intresserad av Indien och under 60-talet köpte en bok av en indisk bokförsäljare utanför Stockhoms central.

Den här bloggen har jag tänkt som mer internationell och eftersom jag har haft det stora förmånen att få resa mycket i mitt arbete vill jag gärna dela med mig lite av alla de upplevelser jag haft både som privat resenär och som resenär i arbetet.

Så jag köpte en bok om hinduism på 60-talet och läste en hel del om Indien och hade väl drömmar att komma dit någon gång. Men studier, familj och många intressen fick väl Indien-drömmarna att bli alltmer avlägsna.

Men som av en slump "råkade" jag komma dit 1998:

Under hösten 1997 hade jag blivit tillfrågad på mitt jobb på Statistiska centralbyrån i Örebro om jag var intresserad av att ge en kurs i ett statistikdatorprogram i Laos. Jag visste ju knappt var Laos låg och jag hade aldrig varit ute på något utlandsuppdrag. Men jag var intresserad och jag läste om Laos och hade kontakt med vår internationella konsultavdelning och svarade ja på deras förfrågan.

Tidigt på vintern 1998 åkte jag med ett morgontåg från Falköping till Örebro. Det var kallt och snöstorm. Jag hade både biljett och platsbiljettett - men när jag steg på tåget i Falköping var min plats upptagen. Som om inte vädret (det var snöstorm och svinkallt den morgonen) och den tidiga morgonen (jag är ingen morgonmänniska) var nog...

Men som lite blyg och ordentlig svensk som inte vill bråka i onödan satte jag mig istället på platsen mitt emot, på andra sidan det lilla bordet. Den var ledig. Dessutom fick jag nu åka framlänges... Jag tror att jag tänkte försöka somna så fort som möjligt i den usla morgonstunden. Jag kanske inte ens var på mitt bästa humör men som den nyfikna och inte alltför blyga svensk som jag också är... började jag redan efter en kort stund prata med den damen ifråga.

Mina fördomar hade redan fått mig att anta att det var en vanlig svensk invandrare, jag hade inte hunnit skaffa mig någon förutfattad mening om varifrån... men hon förklarade sig snabbt: Hon var från Indien, New Delhi och hon var inte på väg från Göteborg till någon släkting i Stockholm - som jag redan hunnit gissa mig till, nej hon var på väg från postorderföretagen i Borås - som hon besökt igår - till H&M:s huvudkontor i Stockholm.
Hon sålde kläder.

Jag blev positivt överraskad över att hon var från Indien, ett av mina gamla intressen, och jag vaknade till ganska fort och nämnde att jag hade fått en förfrågan om att åka till Laos för att arbeta där en månad.

- Men då måste du komma och hälsa på mig i Dehi!

Jag var ju knappt vaken med den lite svindlande tanken att åka till Laos, första utlandsuppdraget, och att kanske också stanna i Indien? Men det här lät ju också väldigt intressant - eller snarare som en dröm!

Det är inte så långt mellan Falköping och Skövde (18 minuter) men jag tror att när vi stannade i Skövde så hade jag redan bjudit Anu (hon kallade sig Anu men hennes "riktiga" förnamn var Anushka) på kaffe i kafévagnen.

Trots snöovädret utanför fönstret försvann tiden fort innan jag måste stiga av i Hallsberg för byte till Örebro. Men vi hann avhandla en hel del. Och det viktigaste var att vi hann byta e-mailadresser, för säkerhets skull hade vi båda våra visitkort och på baksidan skrev vi våra pribata e-porstadresser.

Jag steg av i Hallsberg, denna kalla dragiga station där jag väntat så många timmar på så många försenade tåg - men nu var jag vaken! Laos... Indien... undrar om det var så här Columbus kände sig innan han stack till Västindien?

Jag kom fram till jobbet i Örebro och jobbade väl lite som i dvala men försökte vara realistisk och tänkte att "så här gör ju folk: säger att man ska hålla kontakten och träffas och byter adresser och sen dör alltihopa ut... Men som den godtrogna mas som jag också tillåter mig vara så skickade jag i god tid innan Anu skulle vara tillbaka hemma i New Delhi ett e-brev till henne och tackade för den intressantaste resa jag haft mellan Falköping och Hallsberg och hoppades i bästa fall på ett svar.

Jag fick svar och vi brevväxlade ganska flitigt på Internet. Utlandsuppdragen var aldrig säkra även om de var planerade, kanske hälften blev av, men jag hoppades på positivt svar från Laos. Svaret dröjde och först i april tror jag att det blev klart att jag skulle åka till Laos. Då var det ganska bråttom med all pappersexcercis och jag kontaktade vår resebyrå för att höra hur mycket jag skulle behöva betala extra för att stanna i New Delhi på hemvägen från Laos och Bangkock.

Det dröjde ett par dagar innen jag fick ett samtal från resebyrån att det skulle kosta ca. 12000 kr extra... Det behövdes en extra tur- och returbiljett Bangkock-New Delhi och det var det lägsta priset vid den tidpunkten. Jag sa direkt att det inte var att tänka på.

Visst var jag besviken men inte totalt överraskad. Det är nästan 300 mil mellan Bangkok och New Delhi, och sen tur och retur. Det kostar ju att flyga reguljärflyg i Europa också...

Men jag kom till Indien i alla fall... Klicka här för att höra fortsättningen!