torsdag 31 juli 2014

Fotbollsmusik: Brasilien - Samba

Med fotbolls-VM i Brasilien 2014 i färskt minne har jag fått idén att försöka knyta ihop en del latinamerikanska fotbollsländer med deras dominerande musikstilar.
  
Låt oss börja med värdlandet Brasilien. Finns det någon populärmusik som är typisk för Brasilien? Det ganska självklara svaret är Samba, som är både en musikstil och en dans.
  
Samba liksom många musikstilar i Brasilien har sina rötter i Västafrika och den slavhandel som förekom fram till 1888 då den förbjöds i Brasilien. Den musik som de afrikanska slavarna förde med sig genomsyrar mycket av den latin-amerikanska musiken idag.
  
Idag är samba värlsberömd som en del av karnevalen i Rio. Men samban uppstod och utvecklades först i delstaten Bahia, norr om delstaten Rio de Janeiro.
  
Låt oss se på fotbollsarenorna i de två delstaterna. I staden Rio de Janeiro har vi arenan Maracan. Det officiella namnet är Estádio Jornalista Mário Filho.
  
     Stadium Maracan rymmer 74 738 åskådare

Samban kom alltså hit från Bahia där den största fotbollsstadion ligger i huvudsta-den Salvador. Där heter fotbollsstation  Itaipava Arena Fonte Nova:
   
Arena Fonte Nova rymmer 50 000 åskådare                       


Nog om fotboll en stund och över till musiken: Även om samban blommat ut i sin fulla prakt i Rio så är den idag så utbredd över hela Brasilien att den blivit ett nationellt känne-märke.
   
Så hur låter samba och hur ser det ut när man dansar samba. Här är ett exempel:
  
  
  
Så nästa gång ni hör en samba i Saxdalens Folkets hus så vet ni hur ni ska göra. Annars har samban sin årliga högtid i samband med Karnevalen i Rio. Här en video som visar lite av den totala sambayran som råder också vid karnevalen i Sao Paulo, från 2013.
   
  
  
Resultatet av årets fotboll-VM blev inte som man hoppats i Brasilien men det kanske går bättre nästa gång.
  
Det finns andra fotbollsnationer som också har sin egen musik. Det får vi återkomma till i ett annat inslag.

lördag 26 april 2014

Ett lyckat nordiskt musiksamarbete

Jag har hittills inte sett Kalle Moraeus i verkligheten. Jag har varit på väg att åka till Dalhalla (se årets programför att se honom där men har inte kommit till skott - ännu. Men jag gillar Kalle och hoppas få se honom inte bara i TV.

Däremot har jag sett Linda Lampenius i verkligheten och just i Dalhalla. Hon är ju också en mycket duktig violinist även om hon inte är från Orsa utan från Finland. Men nu bor hon i Sverige.

En annan violinist som blev världsberömd genom att vinna "Eurovision Song Contest" 2009  är Alexander Rybak. Jag trodde att han var en helt igenom norsk gutt som kanske börjat spela Hardangerfela som barn och sedan gått över till violin. Ja, han är norsk nu och bor utanför Oslo men han var född i Vitrysslands huvudstad Minsk.

Klicka gärna ovan på länkarna till artiklar om de tre artisterna på Wikipedia. Det är helt klart tre onormalt begåvade och framgångsrika musikanter och alla med en imponerande musikalisk bakgrund. Ännu mer information finns på deras egna webbplatser:

Alexander Rybaks officiella webbplats
Kalle Moraeus officiella webbplats
Linda Lampenius officiella webbplats

Vad skulle hända om de här tre musikaliska virtuoserna skulle släppas loss på samma scen? Är det någon som har sett och hört dem spela tillsammans? Det skulle väl i så fall vara publiken på Skansen när den här TV-sändningen gjordes.

(Dubbelklicka gärna på bilden för att se videon i helskärmsläge och klicka en gång till för att starta. Då uppstår ljuv musik med bra ljud och bildkvalitet)

lördag 20 juli 2013

Tre historiska drycker från Sydafrika

Efter tre perioder som konsult inom Statistics South Africa, Sydafrikas "Statistiska centralbyrå", har jag många goda minnen från landet. Så småningom ska jag berätta om olika upplevelser jag haft i Sydafrika, speciellt i Pretoria en av Sydafrikas tre huvudstäder. Där finns landets statistikbyrå och där arbetade jag i tre omgångar ca. en månad per arbetsperiod.
  
Tankarna går ofta tillbaka till Sydafrika, ett land som jag tycker mycket om. Det som får mig att dagligen tänka på Sydafrika är en dryck som jag lärde mig dricka där:

Rooibos
Rooibos är inte en tesort men säljs ibland felaktigt under beteckningen rött te. Namnet rooibos betyder röd buske på det sydafrikanska språket afrikaans.
  
Jag har nästan alltid en påse rooibos som alternativ till te eller kaffe hemma på Malbacken. När det blev kafferast på statistikbyrån i Pretoria fick man alltid frågan: Vill du ha te eller kaffe? Följdfrågan om man svarade te var: Rooibos eller annat te? Jag valde ofta rooibos och det gör jag fortfarande när jag dagligen väljer mellan de tre alternativen här hemma.

Rooibos odlas bara i en del av Sydafrika men kan köpas på välsorterade matvaruaffärer i Sverige som t.ex. Coop i Sunnansjö. Där köper jag mitt Rooibos. Rooibos är ingen nymodighet. Carl von Linnés lärjunge, botanisten och naturforskaren Carl Peter Thunberg, upptäckte redan på 1770-talet hur rooibos användes  i Sydafrika. Rooibos tillreds och dricks som te. Det är en ren naturprodukt och har dokumenterat positiv inverkan på människor, säkerligen också på oss nordbor.

Allesverloren
En helt annan dryck från Sydafrika har namnet Allesverloren. Det är ett vin - eller egentligen en vingård med flera viner - som också har en lång historia som fascinerat mig.
  
Vingården ligger i den ogästvänliga regionen Swartland ca. 10 mil nordost om Kapstaden. Vingården har en historia som går tillbaka till 1696 - 1704. En modig änka vid namn Cloete var en av nybyggarna i det som sedan blev ett vindistrikt. De första bosättarna var enkla människor med mycket begränsade jordbruksmaskiner och förnödenheter för att försörja sig.
  
För att köpa verktyg eller gå i kyrkan, var de tvungna att göra en lång och mödosam resa med häst och vagn till Stellenbosch. Det var på väg tillbaka från en sådan resa 1704 som återkomsten blev en chock  Hela huset var nerbrunnet till grunden! Enligt den historia jag hört ropade då ägarinnan: Allesverloren, Allt är förlorat...
   
Det kanske verkade så då men den följande historien har gjort Allesverfloren till en av de framgångsrika vingårdarna i Sydafrika.
  
Amarula
Den tredje drycken från Sydafrika har en historia/myt som jag  tyckte om, liksom drycken, är Amarula. Däremot tycker jag inte om  producentens hemsida som kräver att man anger både födelsedag och hemland. Det kan jag acceptera men inte att Sverige eller Sweden saknas i listan över länder. 
 




























Annars tycker jag om myten om Amarula. Likören Amarula är gjord på frukten marula. Den som helt vill undvika engelska kan läsa en bristfällig artikel på svenska här. En sägen säger att elefanterna har ett tillfredställande sexliv p.g.a marulafrukten.

måndag 29 april 2013

Min senaste misikfavorit - Concha Buika

Helt nyligen förstod jag att två vitt skilda musikstilar som jag har tyckt om länge har mycket gemensamt. En av de två stilarna är flamenco. 1961 gjorde jag min första resa till Spanien, till Torremolinos i Andalusien. Den resan har nämnts i Saxdalen blogg här. Där blev flamenco en del av mitt musikintresse. Den andra musikstilen som jag blev förtjust i tidigt var när jag såg Ravi Shankar i TV:s barndom. Han satt på golvet i en svensk studio och spelade på sin sitar. Det var den klassiska indiska musiken raga som också föll mig i smaken.

Redan under förra årtusendet, ja faktiskt (men det är ändå inte mer än för 15 år sedan) besökte jag Indien och New Delhi. Hela den historien kan läsas här. Där fick jag också tillfälle att besöka en konsert med klassisk indisk musik.

Som pensionär har jag besökt Spanien och Barcelona under tre somrar. Där har flamencon varit intressant att lyssna till. Lite om flamenco i Barcelona här. Resorna till Barcelona har gått med Ryanair via Girona. Vi kommer inte att flyga igen med Ryanair men Girona gjorde sig påmind på internet och knöt ihop flamencon och den klassiska indiska musiken.

Jag lyssnar fortfarande ofta på Ravi Shankar och mer och mer på hans dotter Anoushka Shankar som  fortsätter sin fars gärning att sprida den indiska klassiska musiken till övriga världen och att låta den samspela med främmande musikgrenar. Det var när jag lyssnade på Anoushka Shankar i Girona som jag fick en ny musikfavorit, en sångerska mest känd som flamencosångerska. Se och hör den lyckade musikkors- ningen där indisk sitarmusik möter flamenco:



Det var alltså i Girona, fem mil norr om Barcelona där den här konserten ägde rum och jag fick en ny idol, Concha Buika.

Om vi vetat om det lite tidigare kunde vi ha träffats på Nalen i Stockholm i förrgår. Då sjöng Concha Buika där.

måndag 25 mars 2013

En uppskattad jubilar och en okänd stjärna

Musik har varit en viktig ingrediens i mitt liv ända sedan jag var liten. Alla i min familj tyckte om att lyssna på musik och min mamma, mormor och en morbror och en kusin spelade olika instrument. En pianist som jag lyssnat mycket på som vuxen och som jag beundrat var dansken Victor Borge. Han dog tyvärr år 2000 men blev 91 år gammal.

Det slår mig nu att Danmark var det första land jag besökte utanför Sverige. Det har jag berättat om i ett tidigare inslag här. Jag upptäckte Victor Borge för länge sedan på TV och under lång tid har jag tittat på hans videoinspelningar på YouTube. Victor Borge beundrar jag för hans pianospel kombinerad med en stor humor. Via länken till YouTube hittar man många Borge-inspelningar.

Här vill jag välja att visa en inspelning från Victor Borges 80-årsdag. Fortfarande en pianovirtuos möter han en annan dansk virtuos: blockflöjtisten Michala Petri.  Det kan inte vara lätt att spela ett instrument som blockflöjt tillsammans med Victor Borge. Det går ju nämligen inte att spela blockflöjt och skratta samtidigt...



För den som vill lyssna mer på Michala Petri där hon får spela mer ostörd kan jag rekommendera hennes officiella webbplats.

torsdag 27 december 2012

Nu ska du få se på andra bullar

Vi känner väl alla igen uttrycket i rubriken. Jag har tänkt mig att "andra bullar" här betyder andra bullar än de vi brukar äta, våra vanliga bullar. Eller betyder andra bullar här en speciell sorts bulle? Att det skulle finnas ett recept på "andra bullar" hade jag aldrig föreställt mig. Men sen hittade jag en bok som jag köpte, en kokbok, eller mer bestämt en bakbok. Som språkintresserad föll jag direkt för titeln  JORDEN RUNT PÅ 80 DEGAR. Det sägs att en bra historia ofta slutar på ett överraskande sätt. Den här titeln uppfyller det kravet. Och titeln innehöll inga felstav- ningar, det skulle vara degar och inte dagar!

Jag hade kunnat köpa boken enbart för titelns skull men när jag bläddrade i den upptäckte jag många andra egen- skaper som tilltalade mig. Den här boken är inte resultatet av en kort tids intensivt skrivbordsarbete. I stället lät sig bokens skapare - författaren Annica Triberg och fotogra- fen Albert Håkansson - inspireras av Jules Vernes bok som handlar om 80 dagar i stället för 80 degar. De gjorde en egen jordenruntresa som gav underlag både till bröd- recept och en hel receptbok med inbakad reseskildring och passande utdrag ur Jules Vernes intressanta rese- skildring.

 
Men hur var det med de andra bullarna? Jo, de kom till när författarinnans treårige son skulle hjälpa till med bullbaket och tog fel krydda: I stället för kanel, som var meningen, tog han ungerskt paprikapulver. Smaken blev inte vad man förväntar av kanelbullar. De var för söta för matbröd men var ändå intressanta för mamma Annica. Hon modifierade receptet till matbröd. Recepten i boken är ordnade i alfa- betisk ordning. Då kommer "Andra bullar" som andra recept efter "Alpbröd. Men hur blev då receptet på andra bullar? Jo, så här:
 

TILL CA 24 STORA BULLAR:
75 g smör
5 dl vatten eller mjölk
50 g jäst
2 tsk salt
1 tsk socker
ev. 2 tsk torkade örter, t.ex. herbes de Provence
13-15 dl vetemjöl

TILL FYLLNING:
50-75 g mjukt smör eller 1/2-3/4 dl olivolja
1-2 msk paprikapulver + lite kajennpeppar
1-2 dl riven ost, gärna stark
1-2 msl torkad timjan eller andra örter
flingsalt

TILL PENSLING:
1 ägg, uppvispat
sesamfrön

Smält smöret, häll i vätskan och värm till 37°. Rör ut jästen i degspadet. Tillsätt
salt, socker, ev kryddor och det mesta av mjölet. Knåda till en blank och smidig
deg. Täck över och låt jäsa i ca 30 minuter.

Ta upp degen, knåda den lätt och dela den på mitten. Kavla ut varje del till en
avlång kaka. Bred över smör eller ringla över olivolja. Strö på paprikapulver
och lite kajenn, beroende på hur stark smak du vill ha. Fördela ost och örter 
och smula över lite flingsalt. Rulla ihop degen och skär varje halva i tolv bitar.
Lägg dem i vullformar eller smorda muffinspannor. Täck ocj jäs i ca 45 minuter.

Värm ugnen till 225-250°. Pensla bullarna med uppvispat ägg, strö över, strö över sesamfrön och grädda i 5-8 minuter. Låt svalna på galler under bakduk. Passar
utmärkt på picknick,till soppa eller som nyttigare tilltugg till eftermiddagsteet.
 
Människan lever inte av bröd allena och den här boken handlar inte om bröd allena. Det gör den intressant och läsvärd för många fler än de som letar efter brödrecept allena. I boken finns också insprängda utdrag ur Jules Vernes bok Jorden runt på 80 dagar, utgiven på svenska 1873.
 
Under jordenruntresan bakade författaren "andra bullar" hos vänner på den franska ön Martinique. De blev så förtjusta i bullarna att de lämnade receptet till den lokala bagaren. Brödets lokala namn blev Pain d'Anique.


"Ska herr Fogg resa bort?"
frågade Passpartout tveksamt.

"Ja, vi ska resa jorden runt",
svarade Philias Fogg. 

torsdag 25 oktober 2012

En intressant dagsutflykt från Barcelona

Fortsättning från inlägg i Saxdalen blogg. För att läsa början av inlägget i Saxdalen blogg: klicka här. Nu är vi på den mer internationella bloggen Olas blogg och ska börja med att orientera oss lite i geografin och historien.

Var är vi geografiskt sett? Jo, landet är Spanien som är indelat i 17 självstyrande regioner. Vi är i regionen Katalonien, en triangel högst upp till höger på Spaniens karta. Ytan är något större än Dalarna, med en befolkning på 7,5 miljoner katalaner. Ännu mer exakt är vi i den lilla staden Sant Sadurní d'Anoia.
 
Sant Sadurní d'Anoia, den lilla staden som är Spaniens och Kataloniens
Cava-centrum, i övre vänstra hörnet av den här kartan.
 Fyra mil österut vid Medelhavet regionen Kataloniens huvudstad Barcelona. Nästan rakt söder om Sant Sadurní d'Anoia, hittar vi  badorten Sitges.
  
Här har vi ett namnproblem: Staden ligger alltså både i Spanien och i Katalonien som är en del av Spanien. Men Katalonien har också ett eget officiellt språk vid sidan av spanskan: katalanska. Katalanska är inte en spansk dialekt utan ett eget romanskt språk vid sidan av grannspråken franska och spanska. Dessutom är geografiska namn olika på de två språken. Den stad vi är i heter Sant Sadurní d'Anoia på katalanska men på spanska Sant Sadurní de Noya. Den ligger fyra mil väster om Barcelona. I och runt den lilla staden finns ett 70-tal vinodlare som producerar Cava, det spanska bubblande vin som motsvarar drycken Champagne i Frankrike.
 
Om man tittar på bilden här nere så är den tagen i en vinkällare som tillhör världens största producent av mousserande vin, Freixenet. Freixenet producerar varje år ca 130 miljoner flaskor Cava. Ca 1 miljon av dessa importeras till Sverige.

Och på tal om flaskor: Bilden på Saxdalen blogg visade inte hela raden av olika stora flaskor i Freixenets källare. Här ses resten: 
 
Klicka på bilderna för att se dem förstorade


Flaskor för mousserande viner (bubbel) har olika namn beroende storlek. Den minsta flaskan i Freixenets rad innehåller  200 ml (20 cl). Den största på hyllan ovan, NABUCHONOBOSOR, rymmer 15 liter. Läs mer om flaskstorlekar här.

Freixenets största konkurrent är grannen Codorníu som producerar omkring 50 miljoner flaskor cava årligen. Ingångarna till de två giganternas vinkällare ligger bara 1½ kilometer från varandra i den lilla staden där man kan besöka ytterligare ca. 40 cavaproducenter. Ordet Cava betyder  källare eller grotta på katalanska.

År 2001 besökte spanske kungen Juan Carlsos I Codorníus vinkällare och signerade etiketten till världens då största cavaflaska, kallad ”Gran CAVIT Primato”. Den rymde 26 liter. Om det rekordet gäller fortfarande vet jag inte.

Drycken Cava har producerats i Spanien och Katalonien sedan 1872 då José Raventós presenterade den första flaskan cava i Katalonien. Raventós hade varit i Champagnedistriktet i Frankrike och där lärt sig göra vin enligt den metod användes där. Han tog hem samma metod till Sant Sadurní d'Anoia. Lanseringen var lyckad. Raventós hade hjälp av vinpesten och phylloxera-lusen som förstört en stor del av Kataloniens tidigare vinodlingar.
 
Det 1872 nya mousserande vinet kallades från början spansk champage, xampany (katalanska) eller champaña (spanska). Den beteckningen förbjöds av EU.

När jag såg de stora cavaflaskorna i Freixenets och Codorníus källare var jag ganska imponerad. När jag tänkte efter kom jag att tänka på att jag själv hanterat betydligt större flaskor professionellt... Jag arbetade två somrar som vaktmästare på Grangärde och Grängesbergs barnkolonier på Öddö utanför Strömstad. Där hämtade jag varje vardag två flaskor vid bryggan och körde upp dem till kolonierna. Den till Grangärde barnkoloni brukade innehålla 35 liter och den som bars ner i källaren på Gränges-kolonin innehöll 45 liter. Skillnaden mot flaskorna i Katalonien var att Öddö-flaskorna innehöll mjölk. Cava-flaskor har dessutom ett övertryck som orsakas av koldioxid som bildas i flaskorna under den s.k. andra jäsningen. Det var kanske tur att det inte var något övertryck i mjölkflaskorna som var gjorda av aluminium och inte av glas.

söndag 2 september 2012

Barcelona Namn Kultur

Till sommaren hör ju bl.a. resor och mygg. I år har det också varit ovanligt mycket gräsklippning och sommarolympiad. Även om jag är idrottsintresserad kändes det nästan som en lättnad när alla TV-sändningar från London-OS 2012 var slut. Då kunde vi koncentrera oss på vår boule-turnering inom PRO Bergslagen.

På tal om resor och långa namn så reste min sambo Annie och jag till Barcelona för tredje gången på några år. Vi har blivit riktigt förtjusta i staden och kommer säkert att åka tillbaka. I Saxdalen blogg har jag berättat om den namnrike Karl Odén i Blötberget som hade sex förnamn som jag gissade kunde vara ett rekord, åtminstone lokalt.

I Barcelona besökte vi i år ett museum med en av vår tids största konstnärer, Pablo Picasso. Hans namn var dessutom betydligt längre än min ingifte släkting från Blötberget. Konstnären Picassos fullständiga namn var: Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso.

I Saxdalen blogg har jag lovat att här berätta om en del som jag har gemensamt med den store konstnären Pablo Picasso. Picasso var ju betydligt äldre än jag men en sak som vi har gemensamt är tjurfäktning. Både Picasso och jag har varit på tjurfäktning.

Pablo Picasso föddes i Málaga, Andalusien, i ett hus vid Plaza de la Merced. Hans hem låg nära tjurfäktnings- arenan i Malaga. Picasso var född 1881. Hans födsel var dramatisk. Det var farbrodern och läkaren Don Salvador som räddade livet på den unge Pablo Picasso. Min födsel var något mindre dramatisk. Visserligen var det midvinter och inga bilar kunde komma upp på Malbacken. Oppigårds Per hade inte hunnit ploga, så jag föddes här hemma. Min  moster och granne Hanna Andersson fungerade bra som barnmorska.

1961, åttio år efter Picassos födelse var jag i Torremolinos med min kompis Lennart Blom från Grängesberg och vi var på tjurfäktning på   Plaza de La Malagueta, samma tjurfäktningsarena som Picasso besökte som barn. Då patrullerade general Francos militär på playorna i Torremolinos.

Jag tycker inte om tjurfäktning och i Barcelona är tjurfäktning förbjudet. Hur skulle Picasso tycka om det idag? Det var redan under sin tidiga barndom i Málaga som Picasso började följa med sin pappa på tjurfäktning. Det var bara 750 m från hemmet. Men han bodde och verkade i Barcelona 1895-1904. Jag undrar om inte Picasso skulle gilla att Catalonien, där Barcelona ligger, förbjöd tjurfäktning från 1 januari 2012? Jag gillar i alla fall fortfarande Paso Doble, den musik som alltid spelades på tjurfäktningar. (Klicka längst till höger på listen under bilden för att se videon i fullskärmsformat).



Jag är inte förtjust i tjurfäktning men kan inte förneka att jag fascineras av skådespelet med alla dess färger. Om tjuren hade en någorlunda jämbördig chans att överleva skulle jag nästan kunna acceptera tjurfäktning. Men inte ens en tjur som överträffar matadoren uppfattas som en hjälte. Och ändå är tjuren den enda som inte gett sig in i leken frivilligt.

 Här ovan ses La Malagueta, tjurfäktningsarenan i Malaga 2008. Den används fortfarande för tjurfäktning.

Arenas de Barcelona, den nya gallerian i Barcelonas gamla tjurfäktningsarena kan ni läsa om i Anne-lis blogg.

tisdag 18 oktober 2011

Vad är jazz och vad är humor

Att definiera ett begrepp är inte alltid så lätt. Det gäller antingen att med kända termer beskriva något som hittills är okänt. En sådan definition kallas konnotativ eller abstrakt.

En annan typ av definition som kallas denotativ eller konkret innebär att man pekar ut ett objekt som tillhör den grupp av objekt som det utpekade objektet hör till.

Det där var väldigt teoretiskt och svårt att förstå. Det kanske blir lättare med ett exempel: Anta att vi ska definiera begreppet katt.

Den abstrakta definitionen skulle kunna börja med något i stil med... En katt har fyra ben och en svans. Den har mjuka hårlösa dynor under fötterna och däremellan vassa klor...

En konkret definition av katt går till så att man letar på en katt, visar upp den och säger: Det här är en katt.
 
Nu har den tekniska utvecklingen lett till nya möjligheter till att förstå begrepp. Jag tänker t.ex. på videowebbplatsen youtube.

Den som läst en del i mina bloggar har nog inte undgått att förstå att jag är intresserad av jazz. Min tanke var att om jag söker på ordet jazz på youtube så måste den första träffen vara ett gott och typiskt exempel på jazz. Jag sökte och det här blev den första träffen:
 
 
Själv tycker jag att det här är ett mycket bra exempel på jazz så metoden verkar vara lyckad.

Jag testade sen samma metod för begreppet humor. Den första träffen på youtube blev då den här videon:


Det här tycker jag inte är humor men jag känner igen det från USA där det finns flera TV-program som bygger på att människor eller djur råkar illa ut och säkert också gör sig illa. För mig stämmer inte det här programmet med begreppet humor. Men det är försås också en fråga om tycke och smak.

fredag 10 juni 2011

Musikaliska associationer

Ni som läst Saxdalen blogg vet att Saxdalens Manskör varit på turné igen. Eftersom kosan den här gången ställdes till Norge får det här inlägget plats i den här bloggen som åtminstone ibland är lite mer internationell.

I Saxdalen blogg har jag också varit inne på ämnet körer här. Uppsala (där jag bodde i 30 år) har två kända vuxenkörer som båda startade som manskörer, Allmänna Sången 1830 och Orphei Drängar (OD) 1853. Allmänna Sången blev blandad kör 1963 och har ca. 50 sångare. OD har över 80.
 
Låt oss lyssna på Allmänna Sången från ett framträdande på Skansen. De sjunger Hemlängtan som har anknytning till Dalarna genom att Björn Skifs har skrivit texten.



Den andra "studentkören" från Uppsala, OD, ses här i ett något udda framträdande vid Nobelbanketten i Blå hallen i Stockholms stadshus:



 Det visade sig att den stora skaran vinkypare inte bara var eleganta kypare utan också en samling mycket framstående sångare. De sjöng den tyska dryckesvisan Das Königslied (kungssången) som upprepar frasen Vinet är en kung åtskilliga gånger. Så här kan man säga att vin och sång gick ur hand och mun. Om vinet kan man säga att det gick ur hand i mun.

Men hur kan en kör bara ställa sig upp och sjunga så här fint? Kanske kan Roger Broberg, Saxdalens Manskörs dirigent ge en förklaring. För visst måste resultatet också bero mycket på körledaren. Och körledare är inte sällan också kompositörer. Ni kanske såg i OD-videon att körens ledare skymtade fram i slutet. Det var Robert Sund som tidigare också varit ledare för Allmänna Sången.

Har jag då någon anknytning till Robert Sund? Nja... vi är födda samma år i Gävle/Dala-området. Och varannan fredag blir jag påmind om Robert Sund genom hans kanske mest kända komposition. Lyssna på nedanstående video!



Robert Sund ingick också i den känd sånggruppen Kvintetten Olsson. Där ingick också Björn Öbrink, en av mina lumparkompisar under tre månaders friluftsliv vid Västerbottens regemente, I20, i Umeå och senare under tre månaders ytterligare militär utbildning vid Hästholmens skjutfält vid Vätterns strand.
 
Robert Sund har slutat som dirigent för OD och efterträtts av en kvinna som jag inte alls känner men som imponerat mycket på mig när jag hört och sett henne dirigera på videoupptagningar. Precis som Robert Sund är hon född i Gävle/Dala-distriktet. Hon heter Cecilia Rydinger Alin. Vi låter Gävle/Dala SRT presentera henne.
 


 
Cecilia Rydinger Alin var tidigare dirigent för Allmänna Sånger (se första videon). Här presenterar Orphei Drängar sin nuvarande dirigent. Provlyssna gärna på de korta ljudspår som finns i menyn till höger på webbsidan.

Mina favoriter i listan är La Cucaracha och Joakim Uti Babylon. Båda illustrerar OD:s dynamik, att kunna sjunga både mycket starkt och mycket svagt utan att det låter fel. Jag gillar dessutom både latinamerikanskt och jazz. Däremot är jag inte så förtjust i la cucaracha i verkligheten, kackerlackan. 

tisdag 17 maj 2011

U-båtar både här och där

I Saxdalen blogg har jag berättat om några studieresor från Uppsala universitet till England och London: läs inlägget här. I den artikeln saknas en liten lustig historia som är ganska internationell.
 
Under våra studieresor till London bodde vi på hotell norr om Hyde Park (på engelska här). Vi hittade en pianobar inte långt från hotellet. Första gången vi kom dit frågade pianisten varifrån vi kom. När vi svarade Sverige var det som att trycka på en knapp - han började genast spela den här engelska melodin:
  

  
Melodin Yellow Submarin skrevs av Paul McCartney redan 1966. Men den händelse barpianisten syftade på när han spelade Beatles-melodin inträffade inte förrän den 27 oktober 1981Det var då den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Blekinge skärgård.
  
Pianisten kände inte bara till The Beatles och deras gula u-båt från 1966 utan också episoden i Karlskrona skärgård 1981. Han hade dessutom bra minne för när vi kom tillbaka med nästa årskull studenter året efter  behövde vi inte mer än stiga in i lokalen så började han spela Yellow Submarin.
  
Hade pianisten haft ännu bättre kännedom om Sverige och Uppsala där vi kom ifrån kanske han hade spelat den här melodin:
    
    
Ulf Peder Olrogs Ubåt till salu eller som den också kallas Att segla uppför Fyrisån i undervattensbåt.

onsdag 11 maj 2011

Barbara Dennerlein

Musiken följer mig varje dag oavsett om jag lyssnar på musik eller spelar för mig själv. Musiken finns alltid i bakhuvudet. Så är det också med min mamma, 94 år gammal. För det mesta när jag besöker henne har hon en melodi i sitt huvud och hon visar det på något sätt, slår takten, nynnar eller sjunger.

Själv har jag på sistone lyssnat en hel del på en kvinnlig jazzorganist som jag beundrar mer och mer. Men låt oss lyssna och titta på Barbara Dennerlein så kan den som tycker om musiken läsa mer om henne under videon.

Tyvärr finns den talangfulla, amerikanska gitarristen Emily Rembler inte längre i livet. Hon dog redan 1990, endast 33 år gammal.
 


Barbara Dennerlein föddes 1964 i München. Hon fick en el-orgel och började spela när hon var 11 år, tog orgellektioner i 1½ år då hon lärde sig spela orgel med två manualer och fotbaspedaler. Barbara fortsatte att själv utveckla sitt orgelspel utan lärare.

När hon fyllt 15 år spelade hon för första gången på en jazzklubb och blev snart bandets ledare. I samma ålder deltog hon i en organisttävling där jazzlegenden och säkert världens mest kända jazzorganist Jimmy Smith var en av domarna.
 
Barbara satt och spelade On the Sunny Side of the Street när någon bakom henne tog hennes långa hår och lade det åt ena sidan och satte sig bredvid henne och började spela med henne. Det var just den världberömde jazzorganisten Jimmy Smith och det var deras första möte. De behöll kontakten och Barbara beskriver i en intervju att det inte var några problem tills Jimmy Smith började se henne som en konkurrent.
 
Vilken relation har jag då själv till Barbara Dennerlein? Jag har aldrig träffat henne och jag har aldrig sett henne men vi har varit i samma kyrka! Tyvärr var vi inte där samtidigt.
  
I New York besökte jag en gång Tritity Church som ligger i hjärtat av New York, på södra Manhattan. När jag var där, på 90-talet, låg World Trade Center bara några hundra meter från Triniti Church. Där tog jag ut pengar i en bankomat men åkte aldrig upp i tornet eftersom det var så låga moln över Manhattan att man inte kunde se tornens topp och troligen ingenting från tornens topp heller...
 
Trinity Church där Wall Street slutar. Bilden tagen från Wall Street.
Klicka på bilden för förstoring!
Men Barbara Dennerlein då? Jo hon har deltagit i en årligen åter- kommande orgelfestival i Trinity Church kallad Pedal and Pumps. Följande video är från 10 juli 208 när Barbara Dennerlein bidrog till orgelfestivalen med en 1 tim 6 min lång konsert på en unik "virtuell kyrkorgel". Med den akustik som Trinity Church har måste en orgelkonsert på plats vara en stor upplevelse, speciellt med organister som Barbara Dennerlein.  

För en stressad läsare på 2000-talet kanske en video på över timme verkar direkt avskräckande. Men är du det allra minsta intresserad av jazz så lyssna åtminstone till de första 11 minuterna: En hyllning till Fats Waller med hans  Ain't Misbehavin'. I det här inlägget har vi fått stifta bekantskap med en av de största jazzorganisterna i vår tid både som Hammondorganist på Hammond B-orgel och som kyrkorganist. Min uppskattning av Barbara Dennerlein gör att vi säkert kommer tillbaka till henne i något kommande inlägg.
  

 
Se och lyssna till fler videor med Barbara Dennerlein här. Att hon inte är helt okänd internationellt förstår man om man vet att hon fått över 
1 000 000 träffar på youtube.

torsdag 10 mars 2011

Introduktion till Trinidad

Under två perioder, 2002 och 2003 fick jag möjlighet att arbeta med en folkräkning i Guyana, ett litet land i nordöstra Sydamerika. På väg till och från Guyana fick jag också möjlighet att bekanta mig med flera andra länder både i Karibien, (Västindien) och Sydamerika.

Ett av dessa länder var Trinidad och Tobago. Det var en gammal dröm jag hade haft i många år som blev verklighet när jag 2003 stannade på Trinidad både på väg till och från Guyana. Jag ska presentera Guyana i kommande inlägg i bloggen och också berätta mer om Trinidad.

Men här vill jag bjuda in alla som liksom jag hade  en mycket oklar bild av ön Trinidad till en introduktion till det lilla öriket Trinidad och Tobago och huvudön Trinidad. Tryck på startknappen på följande video för att få de första intrycken av Trinidad.
(Knappen näst längst till höger under videon - till vänster om SHARE - låter dig se videon i fullskärmsläge). 


Det var musiken och en missuppfattning som fick mig att ta vägen över Trinidad. Jag hade läst flera seglingsberättelser skrivna av ensam- seglaren Åke Mattsson. Han seglade i Västindien och beskrev bl.a. steelband-musiken, den speciella musik som utvecklats med oljefat som instrument. Oljetrumma eller steelpan som instrumentet heter på de engelskspråkiga öarna Trinidad och Tobago hade utvecklats på Trinidad men steelbands (oljefatsorkestrar) hade spritts över hela Karibien. 

En missuppfattning hade också fått mig att tro att reagge-musiken kom från Trinidad. Innan jag varit i Västindien var det lätt att blanda ihop de olika öarna och de olika musikstilarna. Och det var knappast lättare när jag varit där eftersom alla olika musikstilar spelas över hela Västindien.

En speciell musik som härstammar från Trinidad är calypso. Med stavningen Kalypso blir det en helt annan sak, en förförisk och nyckfull nymf som också bodde på en ö mitt i havet - men ett helt annat hav. 
 
En av de mest spelade calypsomelodierna är Banana boat song eller Day-O. Harry Belafonte gjorde den till en storsäljare. Här är hans festliga version från första framförandet på TV med Mupparna:


 
Det finns mycket intressant att berätta om det lilla öriket. Vad sägs t.ex. om att Trinidad har en sjö där det väller upp stora mängder asfalt som exporteras runt om i världen och som aldrig verkar sina.

Just nu pågår Karnevalen i Rio de Janeiro. Men Trinidad har också en karneval som av många anses som en av de bäste i världen även om den inte är lika stor som karnevalen i Rio. Vi återkommer i ett annat inlägg om flera sevärdheter och underligheter i Trinidad.

lördag 30 oktober 2010

Dags att säga adjö - Time to say Goodbye

 
 Idrott är någonting som kan förena nationer och människor på ett sätt som helt klart motarbetar de konfrontationer som finns mellan olika nationaliteter, stater, religioner och andra egenskaper som håller isär oss människor. Idrott är ett språk som vi förstår över nationsgränser och andra gränsdragningar.

Likadant är det med musik. Jag skulle nog kunna leva utan idrott även om det skulle finnas en stor saknad i det livet - men utan musik? Det orkar jag inte ens tänka på. För mig är musik något nödvändigt och absolut inte ett nödvändigt ont!

Nej, musik känns för mig som ett livsvillkor. Och musik är ett språk som också förstås över alla gränser även om musiken kan vara mycket olika i olika delar av världen. Min vän Lars Persson med ett finger i de flesta musikevenemang i vår kommun skickade mig förra året en länk till en video med den 49-åriga sångerskan Susan Boyle som helt okänd slog igenom med dunder och brak i TV-programmet Britain´s Got Talent. Hon sålde mer än två miljoner CD efter att ha vunnit tävlingen.

Nu bjuder jag på en YouTube-video som ger mig en liknande känsla. Men i det här fallet är det den låga åldern som är en gåta. Ja, hör själva, en 10-åring vars dröm går i uppfyllelse när hon får sjunga duett med sin stora idol Sarah Brightman. 10-åriga stjärnskottet Jackie Evancho och Sarah Brightman i Time to say goodbye:



Visst är det en otrolig prestation av den lilla 10-åringen, ja så stor att arrangemanget anklagades för att ha fuskat och låtit någon annan sjunga det som såg ut att vara Jackie. En av domarna lät Jackie sjunga en slumpmässigt vald text vid nästa sändning för att bevisa att det var Jackie Evanchos röst som hördes i - Time to say goodbye.

lördag 23 oktober 2010

En 70-åring som jag inte sett sen han var 17: Pelé

Fotbollsintresset har funnits sedan jag var liten och genom mina föräldrars många intressen fick jag också tidigt se en del framstående lag spela. Höjdpunkten var 1958 när min far och jag stod på kortsidan på Råsunda fotbollsstadion och det var VM-final mellan Sverige och Brasilien.

Vi stod bakom det mål där Nils Liedholm efter bara fyra minuters spel rullade in matchens första mål, 1-0 till Sverige! Allt var som en dröm och jag skrek tillsammans med 50 000 entusiastiska åskådare. Glädjen varade i fem minuter då en 17-årig brasilian kvitterade. Det råkar vara samma person som just idag fyller 70 år.

Jag känner ju inte honom personligen men minnet av den här matchen med Pelé kommer alltid att finnas kvar hos mig. Han fortsatte att utvecklas som fotbollsspelare och har en enastående karriär bakom sig.


Klicka på bilden för att växla mellan starta och stoppa och dubbelklicka för helskärm

Fotbolls-VM är naturligtvis stort för den som gillar fotboll men frågan är om inte inlevelsen och glädjen var nästan lika stor när Saxdalens IF gjorde mål i en bortamatch i Hulån eller kanske i en hemmamatch på Furuliden mot Nyhammars IF. Men eftersom den här bloggen, Olas blogg, är tänkt som lite mer internationell än Saxdalen blogg så får VM-finalen ta plats här.

Jag hade en inbjudan att bo hos en sydafrikansk tidigare arbetskamrat i Pretoria om jag kommit till årets fotbolls-VM men med Sverige utanför årets VM-slutspel skulle det ha kostat mer än det smakat. Nu får vi först hoppas att Sverige kvalar in till Fotbolls-EM i Polen/Ukraina 2012. Jag arbetade en gång i Ukrainas huvudstad Kiev nära Dynamo Kievs fotbollsarena. Någonstans har jag en halsduk från Dynamo Kiev nerpackad i förrådet. Kanske det blir aktuellt att gräva fram den om Sverige kvalificerar sig till slutspelet. Men då bör man väl ha en svensk halsduk eller flagga och den har samma färger som den ukrainska, blå-gul.

tisdag 28 september 2010

Om kulturens okontrollerade utbredning


Utflykten till Grekland för att undersöka verkligheten bakom Atlantis, den förmodade högkultur som möjligen för länge sedan sjunkit ner i havet har lett till ytterligare funderingar om kulturens utbredning. Lite om tankarna under den resan kan ni läsa här från Saxdalen blogg.

Eftertankar har förmått mig att utveckla ämnet ytterligare och eftersom det nu kommer in ytterligare fjärran länder i sammanhanget har jag valt att göra det här inlägget i den här mer internationella bloggen. Vid analys av det bildmateriel som insamlades på Kreta får vi ytterligare stöd för tanken att vårt Dalarna sannolikt har haft kontakter med Kreta långt tillbaka i tiden.

Redan efter vägen västerut från vårt hotell i Hersonissos hittade vi slumpmässiga spår som ytterligare förstärker teorin om ett kulturellt inflytande i riktning från Dalarna till Kreta!

Den här skylten passerade vi några mil väster om Hersonissos längs den  nya väg son sträcker sig i öst-västlig riktning över hela ön. Trots den grekiska undertexten som vi inte alls förstår känner vi helt klart till Ludvika-namnet Kantina. Läs mer om "vårt" Kantina Catering AB här.
  
  
Kan man tänka sig hur snabbt kulturen sprids idag? Det är ju bara fem år sedan Kantina startade i Ludvika och nu har den matkulturen redan nått det gamla Grekland - eller snarare det nya Grekland.

Ordet kantin finns i Språkrådets lexikon för invandrarundervisning, Lexin. Där heter det:   

Svenskt uppslagsord
kantin [kant'i:n] kantinen kantiner subst.
kafé- och matservering på arbetsplats
Grekisk översättning
καντίνα (κυλικείο) 
Rysk översättning
рабочая столовая
Att jag tog med den ryska översättningen beror på att den enda kantin jag ätit på - som kallats kantin och som just var en matservering på en arbetsplats - var när jag arbetade en tid i Ukrainas huvudstad Kiev. Där på statistikbyrån fanns en kantin där man kunde äta för en billig penning. Byrån var inhyst i en tidigare fabriksbyggnad. Man tog en blank plåtbricka från en trave  och gick längs disken där man kunde välja mellan ett par eller ett fåtal rätter, ungefär som på en svensk lunchrestaurang med självservering. Det hela var spartanskt men effektivt och vi fick "stadiga mål" så att man "stog sig" bra hela arbetsdagen.
 
Annars är ordet kantin ursprungligen ett italienskt ord som då skrivs cantina och som är känt från 1700-talet. I Italien betyder ordet vinkällare. Ett stöd för att namnet på bilden ovan kommet direkt från Sverige är att det stavas Kantina. Hade namnet kommit till Kreta via Italien skulle det ha stavats Cantina. En liten komplikation är att det i Rom finns en musikgrupp som heter Kantina Turner! Men de sysslar varken med mat eller dryck utan bara med musik. och det finns ju andra Tinor som inte har direkt koppling till mat och dryck t.ex. Argentina.
 
Ett ytterligare bildbevis för Sveriges och Dalarnas stora inflytande på modern grekisk kultur är den här bilden som togs nära skylten på bilden ovan.
 
Det var knappt jag lade märke till den förbrukade drycken med det för oss välkända märket Milko. För oss som föredrar lokalpro- ducerad mjölk, Milko,  från Grådö utanför Hedemora är namnet mycket känt - däremot inte utseendet på den kollapsade plastburken på Kreta.

Svenska produkter och svensk kultur tycks sprida sig lätt över hela världen. Vi har nyligen lyssnat till ABBA-musik spelad i Sydkorea och här får vi nu lyssna till två systrar från Indien, Salma och Sabina, sjunga ABBA på hindi.  
Kanske kan vi få se dem någon gång i framtiden - på Saxdalens Dag?