Mitt första intryck av Laos var positivt. Jag möttes på flygplatsen av en svensk kollega, Göte, som jag aldrig träffat tidigare. Han hade arbetat länge inom Statisiska centralbyrån men varit många år i utlandstjänst. Han mötte mig på Wattay, Laos internationella flygplats i Vientiane tilsammans med sin laotiska flickvän som senare blev hans fru.
Laos var 1998 ett mycket otillgängligt land. Det var svårt att få visum för att resa in i landet. De flesta utlänngingar i landet arbetade i olika biståndsprojekt.
När jag reste in i landet kom jag med Thai Airways från Köpenhamn till Laos via Bangkok. Det nationella flygbolaget Lao Airlines hade då flygförbud p.g.a. för dålig säkerhet. Lao Airlines flyger nu igen.
När någon blev sjuk i Vientiane fanns det bara ett par läkare att vända sig till. Vid allvarligare sjukdomar måste man ta flyget till Bangkok.
Mitt uppdrag var att lära statistikerna på Laos statistikbyrå att producera tabeller från data i databaser, Vi använde ett speciellt dataprogram. Undervisningen gick bättre än väntat. Jag var rädd för att språksvårigheter skulle sätta käppar i hjulet men nästan alla deltagare i kursen kunde engelska eller tyska och två som bara pratade lao fick hjälp av sina kurskamrater med översättning.
Egentligen fanns bara två problem under min månad som lärare i Laos. Den nya och mycket högpresteande dator som vi skulle använda för databasen lade helt enkelt av efter en vecka. Det hade kommit fin sand i datorns fläktsystem. Det gjorde att hårddiskens lager skar ihop och datorn kunde inte användas innnan vi fick en ny hårddisk. Det tog nästan en vecka.
Det andra hindret var att personalen som jag skulle undervisa blev kommenderade till en politisk utbildning. Den varade också nästan en vecka. Men de veckor vi kunde ha undervisning var effektiva och jag är säker på att målen för min mission i Laos uppnåddes trots ett par oväntade undervisningsuppehåll.
Fritiden i Laos var spännande och jag är mycket tacksam för det omhändertagande jag fick från min kollega Göte och hans laotiska blivande fru. De gjorde att jag lärde känna Laos mycket mer än jag skulle ha gjort om jag bott på ett hotell den månad jag bevistade landet.
En fritidssysellsättning som hörde till veckoschemat i Vientiane var att vi svenskar samlades på Sunset Bar, en bar vid floden Mekong varje fredag för att prata och ta en öl. Laos hade vad jag vet inte så många inhemska produkter som de var stolta över men Beer Lao var en. Det lokala ölet var bra och Beer Lao var en kändis både bland lokalbefolkningen och gäster.
Från Mekongs nordöstra strand vid Vientiane kunde vi träffa svenska biståndsarbetare som jobbade med olika biståndsprojekt som vägbyggen, vatten- o avloppsanläggningar. Antalet svenskar i landet var så litet att vi lärde känna de flesta. Där avhandlades t.ex. malariafrågan med veteraner som arbetat utomlands i tiotals år, problem med underjordisk anläggning av vatten- och avloppssstem i miljonstaden Bangkok... m.m.
Ett par speciella minnen från Laos är skolbarnen i sina skoluniformer. Flickorna i vita blusar och svarta kjolar och pojkarna i svarta byxor. De kom ofta två eller t.o.m. tre på sina moderna mopeder av typ Euro Moped. En annan bild som alltid finns kvar i mitt minne är de buddistika munkarna i sina saffransfärgade kåpor.
Kontrasten var många gånger slående: Ett av
världens fattigaste länder men med många av de modernaste asiatiska bilarna och mopederna. Samma sak med datorutrustningen på statistikbyrån: Jag hade aldrig tidigare sett en så snabb PC. Naturligtvis var det en nyinköp och det senaste av vad som var tillgängligt. Min kollega Lars-Johan som var stationerad i Hanoi och kom över från Vietnam för att hjälpa till med de akuta PC-problemen var imponerad. När vi fick igång datorn var det den snabbaste han dittills hade sett.
Fattigdomen verkade inte så stor som statistiken tyder på. Det fanns en tiggare i huvudstaden. Det var en självpåtagen roll. Visst bodde många i mycket enkla hus men det gynnsamma klimatet fordrade ingen uppvärmning i husen och många levde på att odla ris alldeles i kanten av staden. Man såg ingen stress, laoterna levde ett lugnt liv och säkerheten var stor i huvudstaden. Man hörde inte talas om inbrott och liknande men vi var av svenska ambassaden uppmanade att alltid ha en nattvakt utanför huset. På landsvägarna ute i landet förekom överfall och till och med mord. Men i Vientiane kände jag mig tryggare än i något annat land där jag arbetat.
Laos var 1998 ett mycket otillgängligt land. Det var svårt att få visum för att resa in i landet. De flesta utlänngingar i landet arbetade i olika biståndsprojekt.När jag reste in i landet kom jag med Thai Airways från Köpenhamn till Laos via Bangkok. Det nationella flygbolaget Lao Airlines hade då flygförbud p.g.a. för dålig säkerhet. Lao Airlines flyger nu igen.
När någon blev sjuk i Vientiane fanns det bara ett par läkare att vända sig till. Vid allvarligare sjukdomar måste man ta flyget till Bangkok.
Mitt uppdrag var att lära statistikerna på Laos statistikbyrå att producera tabeller från data i databaser, Vi använde ett speciellt dataprogram. Undervisningen gick bättre än väntat. Jag var rädd för att språksvårigheter skulle sätta käppar i hjulet men nästan alla deltagare i kursen kunde engelska eller tyska och två som bara pratade lao fick hjälp av sina kurskamrater med översättning.
Egentligen fanns bara två problem under min månad som lärare i Laos. Den nya och mycket högpresteande dator som vi skulle använda för databasen lade helt enkelt av efter en vecka. Det hade kommit fin sand i datorns fläktsystem. Det gjorde att hårddiskens lager skar ihop och datorn kunde inte användas innnan vi fick en ny hårddisk. Det tog nästan en vecka.
Det andra hindret var att personalen som jag skulle undervisa blev kommenderade till en politisk utbildning. Den varade också nästan en vecka. Men de veckor vi kunde ha undervisning var effektiva och jag är säker på att målen för min mission i Laos uppnåddes trots ett par oväntade undervisningsuppehåll.
Fritiden i Laos var spännande och jag är mycket tacksam för det omhändertagande jag fick från min kollega Göte och hans laotiska blivande fru. De gjorde att jag lärde känna Laos mycket mer än jag skulle ha gjort om jag bott på ett hotell den månad jag bevistade landet.
En fritidssysellsättning som hörde till veckoschemat i Vientiane var att vi svenskar samlades på Sunset Bar, en bar vid floden Mekong varje fredag för att prata och ta en öl. Laos hade vad jag vet inte så många inhemska produkter som de var stolta över men Beer Lao var en. Det lokala ölet var bra och Beer Lao var en kändis både bland lokalbefolkningen och gäster.
Från Mekongs nordöstra strand vid Vientiane kunde vi träffa svenska biståndsarbetare som jobbade med olika biståndsprojekt som vägbyggen, vatten- o avloppsanläggningar. Antalet svenskar i landet var så litet att vi lärde känna de flesta. Där avhandlades t.ex. malariafrågan med veteraner som arbetat utomlands i tiotals år, problem med underjordisk anläggning av vatten- och avloppssstem i miljonstaden Bangkok... m.m.
Ett par speciella minnen från Laos är skolbarnen i sina skoluniformer. Flickorna i vita blusar och svarta kjolar och pojkarna i svarta byxor. De kom ofta två eller t.o.m. tre på sina moderna mopeder av typ Euro Moped. En annan bild som alltid finns kvar i mitt minne är de buddistika munkarna i sina saffransfärgade kåpor.
Kontrasten var många gånger slående: Ett av
världens fattigaste länder men med många av de modernaste asiatiska bilarna och mopederna. Samma sak med datorutrustningen på statistikbyrån: Jag hade aldrig tidigare sett en så snabb PC. Naturligtvis var det en nyinköp och det senaste av vad som var tillgängligt. Min kollega Lars-Johan som var stationerad i Hanoi och kom över från Vietnam för att hjälpa till med de akuta PC-problemen var imponerad. När vi fick igång datorn var det den snabbaste han dittills hade sett.Fattigdomen verkade inte så stor som statistiken tyder på. Det fanns en tiggare i huvudstaden. Det var en självpåtagen roll. Visst bodde många i mycket enkla hus men det gynnsamma klimatet fordrade ingen uppvärmning i husen och många levde på att odla ris alldeles i kanten av staden. Man såg ingen stress, laoterna levde ett lugnt liv och säkerheten var stor i huvudstaden. Man hörde inte talas om inbrott och liknande men vi var av svenska ambassaden uppmanade att alltid ha en nattvakt utanför huset. På landsvägarna ute i landet förekom överfall och till och med mord. Men i Vientiane kände jag mig tryggare än i något annat land där jag arbetat.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar