Det närmaste ett OS jag varit

Naturligtvis hade jag sett Ragnar Skanåker på TV från hans OS-skjutningar. Var han inte en lite udda och egensinnig, kanske till och med lite konstig smålänning med en massa egna idéer?

Ja, det var väl ungefär den ytliga bild jag hade av Ragnar Skanåker när jag en tidig morgon i maj 2002 på Arlanda hade satt mig på min plats längst fram i ett Air France-plan till Paris. Jag var på väg till Guyana i Sydamerika för några veckors konsultarbete från Statistiska centralbyrån. Jag hade sovit bra på Ibis hotell Arlanda men eftersom jag inte är särskilt morgonpigg så var avgången 06.40 i tidigaste laget för mig och jag hoppades så snart som möjligt komma på plats, spänna fast säkerhetsbältet och sen sova skönt ner till Paris.

Jag hade fått en bra plats, 1B, den mellersta av tre stolarna längst fram till vänster. Den var lätt och snabbt hittad och jag kommer bland de första ut från planet i Paris. Där har det ofta redan varit incheckning till planet över Atlanten om man skulle fortsätta åt det hållet. Nu satt jag här och bara hoppades på att mina grannar på främre raden skulle komma så att jag sen kunde sova.

Det dröjde en stund men snart kom två stressade passagerare nästan samtidigt. Den som skulle tränga sig in till fönstret (det är ju inte särskilt bra plats för fötterna på främre raden) ursäktade sig och kröp in till fönsterplatsen. Vi presenterade oss kort med ett handslag, Ragnar - Ola, när han satte sig på sin plats vid fönstret. Jag var nog redan halvsovande men tyckte att det var något bekant över mannen som bl.a. var mer korrekt klädd än de flesta. Den unga kvinnan/tjejen som skulle sitta på min högra sida kom strax efter. Vi hälsade också på varandra innan hon satte sig bredvid mig mot gången.

Mannen till vänster, Ragnar, hade när han kom talat om att han hade blivit tvingad att köra bli från Växjö på kvällen före eftersom flyget därifrån hade blivit inställt. Han hade kört hela natten och precis hunnit parkera och rusa till planet för att bli en av de sista passagerarna som tilläts gå ombord.

Tjejen/kvinnan - ja hon var ju i en helt annan åldersklass än jag själv och min medresenär till vänster, hon var ung men kanske tillräckligt mogen för att inte kallas tjej - pustade ut, lycklig också hon över att hinna med planet. Hon hade kört från södra Stockholm och råkat ut för oväntade trafikstockningar i den tidiga morgontrafiken. Hon hade också stressat och sa direkt att hon nu hoppades koppla av och sova till Paris. Mannen till vänster upprepade kort sin natts historia för henne och anmälde också en tydlig önskan om att kunna sova till Paris.

Själv kände jag mig lättad av att inte ha några morgonpigga medpa- ssagerare som stolsgrannar och såg möjligheten att sova inom några minuter...

När tjejen (även om hon verkade mogen) skulle lägga upp sitt handbagage i facket ovanför sätena tittade hon tydligen närmare på min granne Ragnar vid fönstret och frågade: Förlåt om jag frågar men är det inte Ragnar Skanåker?

Bilden är med hans tillåtelse länkad från Ragnar Skanåkers egen webbplats: http://www.skanaker.se/se/Framsida.html

- Jo, svarade Ragnar - som visade sig vara just - Ragnar Skanåker, flerfaldig OS-medaljör och sjufaldig OS-deltagare i pistol.

- Ja, jag känner igen dig, mina föräldrar bor nära din bensinmack i Småland så jag har sett dig där och vet var du bor!
  

Jag vaknade också till och vi började en ivrig konversation där alla tre frågade och svarade på allt vi hann om våra livs historia, aktuella engagemang och framtisplaner. Det där med att sova till Paris - som från början var målet för oss alla tre - var som bortblåst. Inom en halvtimme hade vi presenterat oss ganska väl och det visade sig att vi hade massor av gemensamma intressen och erfarenheter som vi inte hade en aning om när planet lyfte några minuter försenat.

Jag visste t.ex. inte att Ragnar Skanåker är mas som jag själv. Ragnar föddes i Stora Skedvi och hette vid den tiden Ragnar Eriksson. Själv var jag född Fredriksson men i Rävvåla. Ragnar berättade om en annan mas som han hade träffat på en trottoar i New York - en byggnadsarbetare fån Dalarna. Han hade bott i USA i flera år och var nu på väg från eller till banken med en stor plastkasse fylld med dollarsedlar. Snickaren hade just sålt ett hus. Därav den stora sedelsumman i plastkassen. Ragnar frågade hur han tordes gå med en plastkasse med massor med dollar på en trottoar i New York?

- Om du tittar på mig, tror du att det är någon som kan tro att jag har en förmögenhet i plastkassen? Snickaren var klädd i sina arbetskläder, blåkläder, och var ganska säker på sin sak.

Vi pratade mycket öppet om våra liv alla tre och Ragnar Skanåker visade sig som förväntat vara en mycket intressant person men också mycket öppen och under två timmar och 40 minuter hann vi lära oss mycket om varandra - vi tre på första raden. Men självklart var intresset för oss övriga två huvudsakligen riktade mot Ragnar Skanåker.
  

Den snygga klädsel han hade visade sig vara en svensk olympisk kavaj, blå med gult emblem på bröstet. Ragnar avslöjade att den vissa fall kunde bidra till bättre service och kanske rabatter när han som nu reste för egna pengar.

Skanåker visade oss också den aktuella pistolkolv av eget mörke som han använde. Vi fick titta på den och känna hur den låg i handen men vi kunde tyvärr inte provskjuta den. Säkerhetsbestämmelsen gjorde att kolv och pipa måste flyga i olika delar av planet.

Skanåker har aldrig varit någon vapenvägrare. Tvärtom är han fortfarande ordförande i Sveriges vapenägares förbund. Ragnar Skanåker deltog i olympiska spelen 1972, 1976, 1980, 1984, 1988, 1992 och 1996. Han skulle ha deltagit i OS i Aten 2004 dit han fått en speciell inbjudan från Internationella olympiska kommittén. Men hans deltagande där stoppades av den Sveriges olympiska kommitté som tyckte att han var för gammal, man kan väl inte skicka en pensionär? Det var en av orsakerna till att vi fick sällskap på morgonplanet till Paris. Han var på väg till Atlanta i USA för att försöka kvala in till nästa OS.

Tjejen som arbetade inom Ericsson-koncernen var på väg till kollegor i Dubai där hon varit förut. Själv var jag som sagt på väg till Sydamerika så vi skulle inte få sällskap längre än till Paris.

Så när vi landade på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris baklagade vi alla att vi inte kunde göra också nästa flygsträcka tillsammans. Vi skulle säkert kunnat diskutera och berätta i 10 timmar till om vi t.ex. fortsatt över Atlanten.

Innan jag åkte hem från mitt arbete i Guyana hade jag en veckas semester i Colombia. Där hade nuvarande presidenten Uribe just avslutat sin presidentvalkampanj och vunnit presidentvalet. Hans valspråk var Fast hand, stort hjärta (Mano Firme, corazón grande). Det slog mig att det skulle kunna vara en passande beskrivning också på Ragnar Skanåker. Ingen tvekar väl om den fasta, stadiga handen. Men hans sätt att alltid stå för sin egen uppfattning och hävda den kanske uppfattas av vissa som trångsinthet. Men det kan ju också vara uttryck för ett civilkurage som vi kanske har lite för lite av.

Men resan till Paris gick fortare än någon annan gång jag flugit samma sträcka. Den blev också ett härligt reseminne med en mycket positiv bild av en av våra allra största svenska idrottsmän.

Och vet du vem som blev svensk mästare i den internationella och olympiska grenen luftpistol i år, 2008? Jo han heter Ragnar Skanåker, 73-årig dalmas numera bosatt i Växjö. Och han vann med sex poäng över silvermedaljören och med ett internationellt gångbart resultat!

Själv känner jag mig som en junior i det PRO-lag i boule som jag nu ingår i. PRO betyder här inte proffessionell som i många idrottssammanhang, nej det betyder Pensionärernas Riksorganisation!

 
Bäst före-datum kanske inte kan användas för människor, kanske inte ens för pensionärer! Undrar om det kan användas när det gäller Olympiska kommittéer?

Mer om Ragnar Skanåker och pistolskytte kan du läsa om på webbplatsen kretsnytt.se

OS är igång och alla tider är upp och ner...

OS-invigningen blev en mastig föreställning, helt enligt förväntningarna och tävlingarna lär väl bli likadana och kanske mer än vad man orkar ta in och njuta av under den begränsade tiden. Kanske man måste begränsa sig och bara intressera sig för en eller ett fåtal grenar för att orka med?

Själv väljer jag i så fall att i första hand titta på damtennisen. Kan det vara något att titta på? Ja om man är tennisintresserad men tappat intresset lite för herrtennisens topp genom den dominans som schweizaren Roger Federer har stått för i flera år och med den sedan nästan ohotade kronprinsen Rafael Nadal från Mallorca långt flre alla andra... ja då har damtennisen varit mera dynamisk om man bortser från Justine Henin som fram till i maj i år var lika överlägsen som Federer men då plötsligt drog sig tillbaka. Men under och efter Justine har det varit en spännande kamp om poäng och ranking och ganska stora förändrinar sker hela tiden.

Så inför OS har 64 kvinnliga spelare kvalificerat sig för spel. En av mina stora favoriter Maria Sjarapova, Ryssland har tillsammans med dagens världsetta Ana Ivanovic, Serbien och Lindsay Davenport från USA dragit sig ur p.g.a. skador. Men många favoriter finns kvar: Systrarna Serena och Venus Williams från USA, Gisela Dulko från Argentina, Sania Mirza från Indien, Tatiana Golovin från Frankrike... Ja det finns många jag hoppas på, och kanske särskild några av de spelare jag sett i verkligheten: Maria Kirilenko från Ryssland, Dominika Cibulkova från Slovakien, Shahar Peer från Israel, Edina Gallovits från Rumänien och en hel del spanjorskor.

Jag har förresten gjort en egen tabell över de 100 högst rankade kvinnliga tennisspelarna i världen idag. Den kan du se om du klickar här. De 64 som kommer att spela om de olympiska medaljerna finns här. Mina två mycket personliga favoriter som jag önskar skulle vinna och som jag såg och träffade i Barcelona i juni är Maria Kirilenko och Dominika Cibulkova. Men de jag skulle satsa mina pengar på om jag hade några är Jelena Jankovic, systrarna Williams, USA och Dinara Safina, Ryssland. Spännande att se vem som vinner. Och herrtennisen är nu spännande igen.

Tid, något som alltid finns? Eller är den ute?

Tiden är ett fenomen som vi väl alla funderar på ibland. Och nu i OS-tider kanske vi tänker mer på tid än under andra tider? Och tänk så många OS-grenar som man inte skulle kunna tävla i om tiden inte fanns!

Ett av de mer påtagliga tidsfenomen som visar sig under OS är tidsskillnader. Ja nu menar jag inte skillnaden i tid mellan Susanna Kallur (hoppas hennes skada försvinner till häckloppen) och hennes medtävlare – nej jag tänker på tidsskillnaden mellan Kina och Sverige. Och eftersom jag redan har lagt in en OS-klocka i min andra blogg ”Saxdalen blogg” som är mer lokalt inriktad måste jag ju i logikens namn göra det också i den här – lite mer internationellt inriktade – bloggen också. Så klockorna till vänster visar dels lokal tid i Saxdalen, inklusive övriga Sverige och dessutom lokal tid i Beijing (Peking) och hela Kina. För säkerhets skull visar det också vilken dag det är på båda ställena eftersom det halva tiden är olika dagar i Kina och Sverige.

Men börjar vi fundera på vad tid egentligen är så kan det bli svårt. Man kan börja grubbla på väldigt krångliga saker som t.ex. Einsteins relativitetsteori. Men då kan det kanske vara en tröst att veta vad Einstein själv svarade om någon frågade honom vad tid är: ”Det är det som man mäter med en klocka”. För den gamle kyrkofadern Augustinus var tiden mer komplicerad: "Vad är tid? Om ingen frågar mig så vet jag det. Men om jag vill förklara för någon som frågar mig, så vet jag helt enkelt inte." - Augustinus av Hippo

Annars känner nog de flesta till ett uttryck om tid: "Tid är pengar" - Benjamin Franklin. Och det stämmer säkert in på de idrottande i Kina också men inte så att mer tid ger mer pengar. Nej tvärt om är det ju de som kan springa, paddla eller på annat sätt använda så lite tid som möjligt som belönas.

En annan fundering: Visserligen är USA mycket utbrett med ungefär 840 mil mellan Havaii i väst och den östligaste punkten i delstaten Maine men USA behöver sex tidszoner medan Kina klarar att ha en tidszon med en bredd av 450 mil. Och dessutom får Kina in 1 321 851 888 invånare i det smalare landet jämfört med breda USA:s 301 621 157 invånare.

Kan tiden spela in här? Kan det vara så att befolkningstillväxten hindras av olika tidszoner, folk som skulle kunna träffas och umgås hindras av att de är vakna, arbetar och är lediga på olika tider... Ja i så fall kan ju Kinas stora befolkning vara ett resultat av den enda tidszonen. Och blir det mer människor blir det ju fler att träffa och umgås med och...

Egna erfarenheter från resor i mina arbeten stödjer egentligen den nämnda hypotesen: Jag minns att flera företagsledare i Storbritannien påpekade att tidsskillnaden mellan Storbitannien och länderna på andra sidan kanalen (en timmes skillnad) var ett problem. När britterna kom till jobbet var det ju snart dags för de morgonpigga centraleuropeerna att ta lunch. Och hann man inte få kontakt före lunch så kom ju britternas egen lunch när man började jobba igen i Tyskland och Frankrike. Så om man hade samma arbetstider på båda sidor av kanalen gick fyra timmar av arbetsdagen bort när man inte kunde få kontakt med de som arbetade på andra sidan kanalen.

Nu under OS så kommer vältränade människor att jaga 10-delar och 100-delar av sekunder på ett sätt som den mänskliga kroppen inte alltid orkar med. Följden kan bli skador och i värsta fall personliga tragedier när man inte når de mål man lagt ner så orimligt mycket tid på att uppnå. Vad är det då som är fel? Är det fel på knäet som går ur led – eller är det tiden som är ur led? Oavsett vilket så läker ju tiden alla sår.

Troligen är det ingen av OS-deltagarna som tar transsibiriska järnvägen till Kina – nej det skulle ju ta alldeles för lång tid. De tar flyget. Det tar ju så mycket mindre tid! Och ändå går ju tiden sin gilla gång – oavsett om vi jäktar eller tar det lugnt. Och var tar den tid vägen som vi tjänar på att flyga i stället för att ta tåg eller båt? Ja det kan vi ju fundera på om vi får tid. Tids nog kanske vi får det.

Sveriges första OS-guldtagare i Dalhalla redan i juli!

Den här bloggen startade i början av juli 2008. Då visste jag inte att jag skulle se Sveriges första men förhoppningsvis inte enda OS-guldmedaljör redan den 10 juli. Men det har visat sig att lyckan att få två av de extra biljetter som släpptes till Robert Wells och Rhapsody in Rock och som jag av en händelse råkade lägga vantarna på via Internet - också gjorde att jag och min sambo med egna ögon fick bevittna den person som sedan skulle visa sig guld värd redan innan OS i Beijing. Ja när jag gick i skolan hette det ju Peking men jag försöker hänga med i svängarna...

För nog måste det vara guld värt att vinna tävlingen bland ett hunratal utvalda kompositörer och se sitt förslag segra som den officiella OS-ouvertyren i Peking, (ja det känns fortfarande mera hemtamt att skriva Peking). Uppgifterna om hur många gånger Wells OS-ouvertyr kommer at direktsändas i TV varierar men skiftar mellan 1200-3000 gånger. Och antalet miljoner människor som kommer att se och höra sändningarna är ju offantligt.

Så med STIM-mått mätt bör det väl ge en hel del guldpengar också även om dom inte är präglade i medaljform...

Men tillbaka till 10 juli och Dalhalla. Ja Dalhalla är ju i sig en stor upplevelse även utan artister eller uppträdanden.

Scenen sedd bakifrån och med den smaragdgröna sjön i en båge framför och bakom scenen.




Klicka på bilderna för förstoring!



Så här med nästan två och en halv timme kvar till föreställningen var det inte många personer på plats. Men för att få de bästa onumrerade platserna på de extrainsatta läktarna längst bak var det bra att komma i god tid.



Redan 19.45, en kvart före konsertens annonserade start började ett förband spela, ett fåtal musiker som sakta ökades på i antal.

Det visade sig vara den kände musikern Robert Wells förband som mjukade upp både sig själva och publiken...

Men efter en kvart blev det fullt ös med Robert Wells och Rhapsody in Rocks 50:e utsålda konsert i Dalhalla sedan 1998.


Det skulle ta för stor plats att räkna upp alla namn på musiker, dansare sångare... ja det är ett imponerande sällskap Rhapsody in Rock! Och de bjöd verkligen på mycket för pengarna. När mina knän inte längre klarade det allför korta avståndet till extrabänken framför var det bara en halvtimme till midnatt. Men konserten var fortfarande i full gång.

Den enda lilla missräkningen var att min tidigare elev vid Uppsala universitet, dåvarande kandidaten, numera komikern Mikael Tornving hade blivit sjuk och inte kunde delta i rapsodin. Sen kan man ju undra hur undervisningen egentligen var när Mikael varken blev personalchef eller ens löneassistent som vi lärare kanske trott - utan komiker?

Men han har ju klarat sig bra ändå! Och det gjorde också hans inhoppare, traktens son - eller kanske sonson: Lennie Norman.

Min sista bild från evenemanget togs 20 minuter före midnatt från samma plats som den första bilden från halv sex. Men nu var sikten skymd av rök från fyrverkerier och luften var mättad med musik, skratt och applåder och mina knän var ömma men natten var ljum och vi var bland de första att köra ut från parkeringen efter en minnesvärd kväll i Dalhalla.

Hur är ditt och mitt förhållande till främmande makter: exempelvis Kina?

Jag aldrig varit i Kina. Det närmaste Kina jag varit är 30 mil från Kinas gräns när jag 1998 arbetade i grannlandet Laos och besökte en konstgjord sjö, Nam Ngum Dam, för oss i Dalarna mest motsvarande den konstgjorda sjön vid Trängslet. Nam Ngum Dam var färdigbyggd 1971 och ger Laos majoriteten av den förbrukade el-energin. Men anläggningen byggdes också för att ge det fattiga landet inkomster genom export av elkraft. Med en kapacitet på 150 megawatt förser den Laos inklusive huvudstaden Vientiane med el-energi. Ändå kan 70-80% av dammens producerade elektricitet exporteras till grannlandet Thailand.

I en fiskrestaurang vid Nam Ngum Dam åt jag en mycket god fisk från dammen och hade en fin utsikt över sjön och de mycket långsmala båtar med en uppfällbar aktersnurra som trafikerade vattnet. Nam Ngum Dam ligger 65 km (fågelvägen) närmare Kina jämfört med Laos huvudstad Vientiane där jag jobbade.

Men jag har haft två kontakter i Kina: För fem år sedan fick jag ett meddelande på Internet från en kinesisk tonåring som ville chatta med mig. Jag visste då inte att det var möjligt för kineser att använda Internet men hon använde Internet hemma och det var mycket intressant att chatta med henne. Men efter 1-2 år bröts kontakten. Jag läste sen att Kinas ledare hade stängt Internet för kontakt med övriga världen.

En rysk språklärare från Moskva som sedan flyttat till Kina som företagare har jag emellertid fortfarande sporadisk kontakt med på Internet. Hennes son har ett företag som också verkar i Kina och hon trivs bra där.

Jag har inga personliga fiender i Kina så mitt förhållande till landet kan väl sägas vara relativt gott men jag är inte förtjust i de många repporter om förhållanden i landet som inskränker den personliga integriteten och den personliga friheten som ännu inte nått internationell klass. Man kan ifrågasätta mycket av den demokrati som vi har i många länder i väst också men vi hoppas väl alla att förändringen här och i många utvecklingsländer ska gå mot en ökad frihet och demokrati, också i världens folkrikaste stat Kina.

När jag arbetade som universitetlärare i pedagogik fick jag lära mig att Kina för kanske 20-30 år sedan hade ett utvecklat system för att solla ut begåvningar. Man hade en 100-gradig betygskala och man hade särskilda utbildningscentra som tog hand om specialbegåvningar. Det liknade på ett sätt det system som också fanns (och finns) i Frankrike där man tidigt identifierade de individer som skulle bli de ledande inom landet inom ett antal år.

Vid några studiebesök vid Cranfield University (tyvärr bara på engelska än så länge) norr om London, ett privat universitet som är ett av de ledande i världen när det gäller management, personal- och företagsledning, berättade flera professorer och docenter om kinesiska studenter eller trainees som deltagit i deras kurser. De pratade så perfekt engelska att många av de inhemska lärarna inte kunde höra någon utländsk brytning och kursdeltagarnas frågor när det gällde det engelska språket var så avancerade att många infödda lärare inte kunde ge bra svar. De var helt enkelt mer komplicerade än vad "normala" engelskspråkiga kursdeltagare kunde tänkas fråga om.

Så min övertygelse är att Kina har en enorm kapacitet och troligen inom en ganska nära framtid kommer att ta över som världens stormakt i flera avseenden, bl.a. ekonomiskt.

Men nu ser vi fram emot ett OS i Kina och hoppas på svenska framgångar och sportsliga tävlingar. Av jordens 3,3 miljarder människor (2008) är det inte så stor andel som kommer att delta i olympiska spelen. Men drygt 1,3 miljarder av jordens befolkning (20%) bor just i Kina och åtminstone sett ur ett miljöperspektiv borde det vara optimalt att lägga OS i den stat som är så dominerande i befolkningsstorlek. Att sen Kina har stora miljöproblem är en annan sak. Kanske får vi se en del av det under OS i form av hetta och stormar? Hur det hela avlöper blir spännande att se, inte bara sportsligt...