Tre historiska drycker från Sydafrika

Efter tre perioder som konsult inom Statistics South Africa, Sydafrikas "Statistiska centralbyrå", har jag många goda minnen från landet. Så småningom ska jag berätta om olika upplevelser jag haft i Sydafrika, speciellt i Pretoria en av Sydafrikas tre huvudstäder. Där finns landets statistikbyrå och där arbetade jag i tre omgångar ca. en månad per arbetsperiod.
  
Tankarna går ofta tillbaka till Sydafrika, ett land som jag tycker mycket om. Det som får mig att dagligen tänka på Sydafrika är en dryck som jag lärde mig dricka där:

Rooibos
Rooibos är inte en tesort men säljs ibland felaktigt under beteckningen rött te. Namnet rooibos betyder röd buske på det sydafrikanska språket afrikaans.
  
Jag har nästan alltid en påse rooibos som alternativ till te eller kaffe hemma på Malbacken. När det blev kafferast på statistikbyrån i Pretoria fick man alltid frågan: Vill du ha te eller kaffe? Följdfrågan om man svarade te var: Rooibos eller annat te? Jag valde ofta rooibos och det gör jag fortfarande när jag dagligen väljer mellan de tre alternativen här hemma.

Rooibos odlas bara i en del av Sydafrika men kan köpas på välsorterade matvaruaffärer i Sverige som t.ex. Coop i Sunnansjö. Där köper jag mitt Rooibos. Rooibos är ingen nymodighet. Carl von Linnés lärjunge, botanisten och naturforskaren Carl Peter Thunberg, upptäckte redan på 1770-talet hur rooibos användes  i Sydafrika. Rooibos tillreds och dricks som te. Det är en ren naturprodukt och har dokumenterat positiv inverkan på människor, säkerligen också på oss nordbor.

Allesverloren
En helt annan dryck från Sydafrika har namnet Allesverloren. Det är ett vin - eller egentligen en vingård med flera viner - som också har en lång historia som fascinerat mig.
  
Vingården ligger i den ogästvänliga regionen Swartland ca. 10 mil nordost om Kapstaden. Vingården har en historia som går tillbaka till 1696 - 1704. En modig änka vid namn Cloete var en av nybyggarna i det som sedan blev ett vindistrikt. De första bosättarna var enkla människor med mycket begränsade jordbruksmaskiner och förnödenheter för att försörja sig.
  
För att köpa verktyg eller gå i kyrkan, var de tvungna att göra en lång och mödosam resa med häst och vagn till Stellenbosch. Det var på väg tillbaka från en sådan resa 1704 som återkomsten blev en chock  Hela huset var nerbrunnet till grunden! Enligt den historia jag hört ropade då ägarinnan: Allesverloren, Allt är förlorat...
   
Det kanske verkade så då men den följande historien har gjort Allesverfloren till en av de framgångsrika vingårdarna i Sydafrika.

  
Amarula
Den tredje drycken från Sydafrika har en historia/myt som jag  tyckte om, liksom drycken, är Amarula. Däremot tycker jag inte om  producentens hemsida som kräver att man anger både födelsedag och hemland. Det kan jag acceptera men inte att Sverige eller Sweden saknas i listan över länder. 
 

Annars tycker jag om myten om Amarula. Likören Amarula är gjord på frukten marula. Den som helt vill undvika engelska kan läsa en bristfällig artikel på svenska här. En sägen säger att elefanterna har ett tillfredställande sexliv p.g.a marulafrukten.

Vad minns vi av fotbolls-VM i Sydafrika 2010

Den som inte är fotbollsintresserad har självklart upplevt att det varit för mycket fotboll på TV under lång tid. Nu är det slut. Åtminstone med VM. Själv är jag ingen fotbolls-fanatiker men har blivit mer intresserad av fotboll sedan jag besökt Barcelona under två somrar.

Årets fotbolls-VM blev lita av ett anticlimax eftersom Sverige inte ens kvalaficerade sig till turneringen och Sydafrikas lag Bafana Bafana inte tog sig vidare till slutspelet. 

Ändå är fotbolls-VM 2010 för mig ett mycket positiv minne. Många intressanta och spännande matcher men som jag upplever det: En stor framgång för Sydafrika. Jag har arbetat där i tre perioder och vet hur otroligt stort fotbolls-intresset är i landet. Och intresset gäller både vita, färgade och svarta. Fotboll är en sport som kan bidra till att ena och undvika konflikter mellan landets befolkningsgrupper.

Jag måste erkänna att jag var orolig för att landet inte skulle klara av arrangemanget. Jag har läst om att bygget av de nya arenorna var försenat och jag var rädd för att man inte skulle hinna organisera säkerheten för deltagare och åskådare i ett så stort engageman.

Men vad jag kunde se förlöpte hela turneringen mycket väl bortsett från enstaka mindre problem.

Jag såg många av matcherna och slutspelet blev mycker spännande. Jag hade från början två önskevinnare, Sverige och Sydafrika men eftersom Sverige inte kvalificerade sig blev Bafana Bafana det lag jag hoppades på. I slutspelet hade jag Spanien som favorit eftersom min sambo och jag blivit riktiga Barcelona FC-fans.

Vi var i Barcelona när Zlatan Ibrahinovic kom till Barcelona och vi utforskade Camp Nou när det inte var match. Vi hade också beställt Viasat som sände de flesta matcher i la Liga under förra säsongen. Själv var jag Barcelona FC-fan redan på Ronaldonhos tid. Men han lämnade Barcelona när vi var där för första gånge.

Om Viasat inte kommer att sända la Liga nästa säsong kommer vi att byta TV-leverantör. 

Sydafrika är ett av mina mest positiva minnen som utlandsarbetare. Tre perioder i  början av millenniet Pretoria gav mig många positiva minnen av Sydafrika.

Vi var ganska många svenska som arbetade på Sydafrikas statistikbyrå. Den svenska "truppen" umgicks ganska mycket och jag kände mig aldrig övergiven av svenskar.

Men ännu mer uppskattade jag kontakten med den inhemska befolkningen, inte minst med de svarta. Under apartheid var befolkningen strikt indelad i fyra kategorier där en, de vita hade alla rättigheter medan övriga tre hade stora begränsningar i sin frihet och i sina liv.

Jag kom första gången till Sydafrika år 2000 och fick många vänner bland de svarta på statistikbyrån, de var ju också en klar majoritet.

Pretoria är en av Sydafrikas tre huvudstäder och säte för regeringen och presidenten. 

Sydafrika har fortfarande liksom före Nelson Mandelas valseger 1974 en stor majoritet svarta invånare. Vid senaste folkräkningen var befolkningsgrupperna: Svarta afrikaner 79,4 %, vita 9,2 %, färjade 8,8 % och indier eller asiater 2,6 %.

Jag har fortfarande vänner i Pretoria och känner mig säkert hemma där om jag återvänder även om mycket har förändrats sen jag var där.

Sydafrika efter fotbolls-VM

Världsmästerskapet i fotboll 2010 är över. Alla landslag, alla utländska supporters har åkt hem (om de inte passade på att ta någon veckas semester i Sydafrika när de ändå var där...).
 
Jag har redan talat om att jag gillade Sydafrika mycket när jag arbetade där. Och inför fotbolls-VM var jag orolig att Sydafrika inte skulle klara arrangemangen och säkerheten. Men mitt intryck är att de har lyckats, åtminstone mycket över min förväntan.
 
Samtidigt inser jag att mycket har hänt i Sydafrika sedan jag var där 2000 och 2001. Första gången jag kom dit var inte ens sex år sedan det fria valet 1994 gett Sydafrika ett styre som inte genom konstitutionen missgynnade de stora icke-vita folkgrupperna i landet. Nu har ytterligare 10 år gått med utveckling i Sydafrika.
 
Efter fotbolls-VM kan nu sydafrikanerna återgå till ett mer normalt liv igen. Det gäller också Sydafrikas många vilda djur. Vuvuzelas och andra konstiga ljud har säkert stört den normala rytmen i Sydafrikas djurliv. Nu kan lejonen sova igen på nätterna i den mäktiga och åter tysta djungeln även om de inte är långt ifrån den fredliga byn... Ja lyssna själva: 
  




















 

Det finns många inspelningar av The Lion Sleeps Tonight men jag hittade ingen typisk sydafrikansk. Det beror väl på att både filmen och musikalen Lejonkungen är USA-produktioner.
 
En av de bättre inspelningarna tycker jag är den ovan. Den är också amerikansk. A capella-kören som jag fastnade för kallar sig Straight No Chaser.  Det får mina tankar att gå tillbaka till 1959-1962 när jag och min musikintresserade kompis Lennart Blom från Grängesberg besökte och kanske besvärade? tjejerna i Domus skivavdelning varje håltimme och om vi åt fort: under senare delen av lunchrasten samt mellan sista lektionen och bussens/rälsbussens avgång från Ludvika.
 
Jag sänder en tacksamhetens tanke till Monika Glemmert (hon hette så då) från Gonäs som åkte med bussen till Ludvika på morgonen. Hennes jobbarkompis bodde troligen i Ludvika och därför har jag glömt hennes namn. De har båda bidragit mycket till min musikaliska njutning och skolning...
 
Straight No Chaser är också ett uttryck som har att göra med alkoholkonsumption och betyder fritt översatt: Rakt upp och ner - ingen eftersläckare! Straight no chaser var också titeln på en jazzlåt komponerad av en av mina favoritpianister (jag spelade själv piano) Thelonious Monk. Nu skulle jag naturligtvis spela den låten med kompositören men väljer att låta Thelonious spela en annan av sina kompositioner: Blue Monk. Den känns lite närmare eftersom den spelades in i Oslo 1966 med Thelonious på piano, Charlie Rouse tenorsax, Larry Gales bas och Ben Riley trummor. Thelonious spelade alltid med speciella huvudbonader. När han gästade Sverige lär han ha spelat i en björnskinnsmössa.
  
Av upphovsrättsliga skäl har videon med Blue Monk tagits bort från Youtube så därför kommer här i stället Straight no Chaser, (ändrat i augusti 2013).
 
Thelonious Monk är en av jazzens stora inte bara som pianist utan också som kompositör. Han komponerade inte mer än 70 melodier men är nummer två när det gäller kompositörer med mest inspelade låtar - efter Duke Ellington som gjorde mer än 1000 kompositioner.
 
Lyssna och njut av "gammal, god" jazz! Bara en lite varning:
Det här är ingen kortvideo utan en hel långfilm med massor med historia och jazz. Den som bara är lindrigt jazzintresserad kanske drar sig för att lyssna till jazz och jazzhistoria i 1½ timme, om inte intresset för Clint Eastwoods filmer är stort. Det är nämligen han som presenterar den här Warner Bros-filmen.
  

Soweto, Miriam Makeba, Hugh Masekela

Sydafrika är ett av mina favoritländer. Jag arbetade där i tre perioder, sammanlagt ca. tre månader. Dessutom tog jag en semester där tillsammans med en svensk kollega och åkte på en week-end safari med en annan kollega.

Nu har vi kunnat se VM i fotboll från Sydafrika. Jag är mycket stolt över Sydafrikas förmåga att arrangera och genomföra ett fotbolls-VM på ett så utomordentligt sätt. Naturligtvis är vi svenskar missnöjda med att Sverige inte kvalificerade sig och sydafrikanerna är också besvikna på att Bafana Bafana, deras landslag, inte tog sig till slutspel i turneringen.

Fotbollsturneringen har varit en nostalgitripp för mig: Jag arbetade i Pretoria, en av Sydafrikas tre huvudstäder. Jag lärde mig ganska mycket om Sydafrikas historia och jag upplevde mycket av deras musik, mat, traditionella kultur. Jag hade också turen att få bra kontakt med flera svarta arbetskamrater och blev hembjuden till två av de townships som ligger några mil utanför Pretoria.

Jag besökte Soweto utanför Johannesburg, naturligtvis som turist men jag var i en liten grupp och tror att jag fick se det mesta av den misär och det förtryck som funnits och fortfarande finns. Men Soweto är ett jättestort område och där finns också ganska "normala" villor vid sidan av de massor av plåtskjul som utgör huvuddelen av Soweto. Att bli bjuden på ett hemgjort öl som mer liknade en välling med jäst och vatten i ett skjul med jordgolv och utan alla sanitära bekvämligheter var en upplevelse som inte enbart var positiv men som gjorde ett starkt intryck och som har gett mig ett helt nytt perspektiv på livet jämfört med vår normala verklighet i Sverige.

Soweto, South Western Townships, ett av många sydafrikanska områden som under apartheidregimen varit inhägnade områden på behörigt avstånd från städerna där svarta, färgade och arbetar-klass indier var som fängslade från kl. 18.00 till nästa morgon.


Eftersom många av townshipens invånare stod för servicen i städerna måste städernas affärer stänga senast kl. 17.00 för att de icke-vita skulle hinna tillbaka till sina townships före 18.00.

Tänk er att alla icke-vita måste ha pass att visa upp när som helst när det efterfrågades...


Med den här bakgrunden är jag mycket glad över utvecklingen av fotbolls-VM. Man kan bara hoppas att den stora satsningen på fotbolls-VM var det bästa investeringen för Sydafrikas framtid.

Samtidigt återstår stora behov av hjälp till stora befolkningsgrupper för att Sydafrika ska få en någorlunda jämlik befolkning och som kan leda till ett lugnt samhälle.


Två musiker som varit viktiga i de svartas frigörelseprocess fram till Nelson Mandelas frigivning och apartheids fall var sångerskan Miriam Makeba och trumpetaren och kompositören Hugh Masekela.
Miriam Makeba var född 1932 i Prospect Township utanför Johannesburg men var utestängd från Sydafrika av apartheid-regimen under lång tid. Makeba dog 2008. Hugh Masekela föddes 1939 i Witbank, Mpumalanga i nordöstra Sydafrika.

Med tanke på fotbolls-VM hade Miriam Makeba en viss anknytning dit genom Brasiliens fotbollslandslag som använt Miriam Makebas inspelning av den brasilianska klassikern Mas Que Nada som sin signaturmelodi sedan 1966.


Här kan vi se och lyssna till Miriam Makeba och Hugh Masekela i Soweto Blues som Masekela skrev för Miriam Makeba.

Ett möte med lidande

Rubriken är kanske både mångtydig och skrämmande, men inte för mig. Jag vet ju exakt vad som ligger bakom och jag ska förklara:

Musik har alltid varit ett av mina stora intressen, all musik. Jazzen har kanske varit min favoritmusik, särskilt under tonåren och i 20-årsåldern. Men i mina två bloggar har jag också avslöjat att klassisk indisk musik var ett tidigt intresse. Latinamerikanska rytmer har fascinerat mig sen jag var 18. Afrikansk musik blev jag fångad av när jag arbetade i Sydafrika under tre perioder. Jag ska berätta mer om några stora musikupplevelser i kommande inslag.

Musik ger så många upplevelser. Den senaste stora musikupplevelsen var igår. Jag letade på Internet. Jag ville lära mig mer om pasodoble, den spanska dansen som betraktas som Spaniens nationaldans. Då hittade jag en LP med titeln Pasodoble med den svenske basisten Lars Danielsson och en för mig ny bekanstskap: Den polske pianisten Leszek Możdżer. Titelmelodin Pasodoble finns på video också - på YouTube förstås. Vad finns inte där? Det är inte det vanliga sättet att spela pasodoble, nej mera jazz, men jag blev förtjust!

Om du inte redan lyssnat på trion Lars Danielsson (bas), Leszek Możdżer (piano) och Xavier Dessandre Navarre (slagverk) i Pasodoble kan du klicka på länken i föregående stycke.

Själv gick jag också vidare och lyssnade på flera inspelningar med Lars Danielsson och Leszek Możdżer. En favorit blev:



Det är fortfarande en trio men här med slagverkaren Zohar Fresco. Dessutom har Lars Danielsson bytt instrument från bas till cello. Och som han spelar cello! Och som trion spelar tillsammans! Det här är modern jazz precis som det var på 60-talet men ändå så mycket vidareutvecklad. Och visst finns det spår av traditionell folkmusik. Pianospelet påminner mig om min svenska jazzpianoidol Jan Johansson. De har lite samma teknik. Och den här videon visar så mycket god teknik, musikaliskt teknik och inspelningsmässig teknik. Jag känner som om jag sitter i konsertsalen som är alldeles tyst förutom den uttrycksfulla musiken och ett par tillbakahållna ovationer när upplevelsen blir för stark för att inte uttryckas på något sätt. Då är det inte tekniken utan musiken och musikaliteten som dominerar...

Tänk att musik kan uttrycka så mycket. Och bra musik har förmågan att uttrycka många olika och starka känslor både hos den som har förmågan att spela och den som har förmågan att lyssna.

Så förklaringen till den kanske sorgliga rubriken är helt enkelt den engelska titeln Suffering - på svenska smärta eller lidande. Men jag led inte. Visserligen trängde tårarna fram när jag lyssnade men det var inte av smärta - utan av njutning.

En något orolig flygresa

Jag hade förmånen att få arbeta i Sydafrika under tre perioder som konsult från mitt arbete på Statistiska centralbyrån. Arbetet handlade om att dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter av skanning - att kopiera in besvarade frågeformulär i en dator som sedan tolkade svaren på frågeformulären automatiskt. Det betyder en att man undviker det tidskrävande och mycket enformiga arbete som "stansoperatriser" tidigare gjorde (det var nästan enbart kvinnor som arbetade med detta).

Vid en av resorna till Sydafrikas administrativa huvudstad Pretoria, nu även kallad Tshwane, fick jag resa via London. Det blev tidig frukost på morgonflyget från Örebro till Köpenhamn/Kastrup. Ungefär 1½ timme senare var det dags för en andra frukost mellan Köpenhamn och London/Heathrow. Där blev det en lång väntan eftersom jag skulle vidare med ett kvällsflyg till Johannesburg i Sydafrika. Jag hann äta en god och lite sen lunch innan jag tog bussen till den terminal som mitt flygplan skulle avgå ifrån. Som svensk som inte hade något särskilt att göra var jag där i god tid.

Så småningom blev det dags för incheckning. Mitt bagage var incheckat i Örebro för vidaretransport till Johannesburg så jag hade bara handbagaget att bära. För mig har det alltid varit intressant att vara på flygplatser och titta på flygplan och människor. Men jag tyckte att jag sett nog av det när vi så småningom fick gå ombord på planet. Vi satt alla på våra platser och avgångstiden närmade sig. Och avgångstiden passerades och vi satt fortfarande och väntade på avgång. Efter ytterligare tid som upplevdes mycket lång fick vi beskedet att vi hade fått flygförbud då man hittat en väska i bagaget som inte hade någon ägare ombord. Då sade säkerhetsreglerna att man inte får flyga.

Ny väntan men så småningom hade man antingen lyckats lasta av väskan eller hitta ägaren och vi var snart klara att lyfta. Plandet var ett splitter nytt Boing 747 ägt av det Sydafrikas största flygbolag South African Airways. Det var det första flygplan jag flög med som hade TV-skärm inbyggd i ryggstödet på framförvarande ryggstöd och man kunde manövrera vad man ville se på skärmen, bläddra bland filmer, underhållning och annan information. Det var spännande men hade nog nackdelen att benutrymmet var mindre än på liknande flygplan utan TV-skärm vid varje sittplats.

En större nackdel var att jag fått en plats ut mot gången och hade fått två ryssar mellan mig och fönstret. De råkade ha med sig en (hel) del vodka som tydligen användes som tröst under förseningen på Heathrow. Den vodka som fanns kvar försvann ganska fort när planet hade lyft. Det ledde i sin tur till en ansenlig trafik förbi min flygstol och jag beklagade att jag inte fått en fönsterplats som jag nästan alltd önskat och fått när jag flugit tidigare.

Någon riktig lugn och ro hann inte infinna sig på länge efter avfärden från Hathrow. Jag tittade på kartan och såg hur vi flög in över Afrika. Det började bli sent. Vi hade fått vår mat och det var nog dags att sova. Då kändes plötsligt en tydlig röklukt. Jag kände igen lukten från Autobahn, motorvägen i härheten av Hamburg 1960 när jag körde söderut mot Köln med färskt körkort och mina föräldrar och syster i den lilla folkvagnen. Vi fick motorstopp och jag lyckades stanna på sidan av motorvägen. Det visade sig att vi fått kortslutning i elsystemet p.g.a. en aluminiumkaffepanna som vi hade under huven därfram... den hade kommit emot elanslutningarna bakom instrumentpanelen och en elkabel hade brunnit.

Precis samma lukt spred sig i den stora jumbojätten som snart var på väg in över Sahara. Jag kan inte säga att jag är flygrädd men inte heller helt lugn i alla situationer när jag flyger. Det här var en sådan situation! Och jag var inte ensam om att bli orolig. Kabinpersonal och kanske annan flygpersonal sprang ivrigt runt i planet och öppnade och tittade i alla bagageluckor ovanför sittplatserna och under sätena. Men det bröt aldrig ut någon panik. Personalen försökte hålla skenet uppe och visa att allt var normalt men det lyckades inte. De var helt klart mycket oroliga.

Efter ytterligare en tid avtog röklukten och det hela verkade ebba ut. Jag började försöka sova. Men efter några timmar kom röklukten tillbaka. Personalen sprang runt igen och letade efter orsaken. Många passagerare tänkte nog: Ingen rök utan eld men också den här gången minskade röklukten och försvann utan att vi sett någon eld. Egentligen såg vi knappast någon rök heller men röklukten - som jag är säker på var lukten av någon brunnen elkabel - var stark.

Till sist kom vi in mot OR Tambo International Airport i Johannesburg för landning. Jag minns att jag tittade på höjdmätaren under inflygningen och blev ganska rädd när vi plötsligt stötte ganska kraftigt i marken när höjdmätaren visade över 1600 meter. Jag tänkte inte på att Johannesbur ligger så högt över havsytan utan fick för en sekund känslan av att slagit i marken på något berg norr om Johannesburg. Men allt var under kontroll men någon normalt avkopplande flygning från London var det inte.

Här är jag klar för hemfärd från Johannesburg efter mitt första besök i Pretoria i februari 2000. Då var det fortfarande högsommar i Sydafrika och solbrännan hade infunnit sig. Men jag har sällan frusit som första natten i Pretoria. Vi var inställda på het sommarvärme och det var 8 grader när vi landade i Johannesburg. På natten sjönk temperaturen och det blåste rakt igenom vårt hus som inte var isolerat för nordiska temperaturer.

Säker prognos om Nobelpriset i ekonomi

På måndag får vi reda på vem som blir årets Nobelpristagare i ekonomi. Men redan nu kan Olas blogg ge ett hett stalltips: Det blir inte Zimbabwes president Robert Mugabe! Varför?

För dig som kanske följer börskrisen i Stockholm och i andra huvudstäder: Varför jämföra med det ideala och bästa möjliga? Nej du mår säkert bättre av att jämföra med det riktigt dåliga, ja helruttna om det finns något sådant inom ämnet ekonomi.

Jämför t.ex. med det lilla landet (nästan lika stort som Sverige) i södra Afrika, instängt mellan Botswana, Moçambique, Sydafrika och Zambia: Zimbabwe. Ett land med rika naturtillgångar av kol, krom, asbest, guld, nickel, koppar, järn, vanadin, litium, tenn och platina. Landet har en offantlig potential när det gäller vattenkraft med bl.a. världens största vattenfall, Victoriafallen. Men Zimbabwe har i flera år fått importera elkraft från Sydafrika utan att kunna betala.

Förutsättningarna för den nya självständiga staten Zimbabwe fanns 1980. Landet hade tidigare utropat sig som självständigt från Storbritannien 1965 men då som staten Rhodesia. Staten var då en del av dåvarande Brittiska samväldet med Storbritanniens regent som statsöverhuvud. Statens vita ledare premiärminister Ian Smith utropade staten som republik 1970. Landets helvita ledning upphörde definitivt 1980 när Zimbabwe bildades under premiärminister Robert Mugabe.

Mugabes ekonomiska meriter som Zimbabwes ledare sedan 1980

Zimbabwes BNP per capita låg under lång tid bland de hösta bland staterna i södra Afrika. Under de senaste åren har den sjunkit katastrofalt från ca. 2 500 amerikanska dollar år 2005 till ungefär 500 USD förra året. Uppskattningar för 2008 pekar mot 150-200 USD per capita och gör att Zimbabwe kämpar mot (eller för?) en av bottennoteringarna bland världens stater.

Robert Mugabe

Inflationen: I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa att ”Inflationen i Zimbabwe har ökat från redan hisnande elva miljoner i juni till hela 231 miljoner, rapporterade den statskontrollerade dagstidningen The Herald på torsdagen”. Siffrorna förklaras med att "matpriserna driver upp inflationen." Det var igår det och siffran rullar på som ett räkneverk och gäller bara för en dag i taget eller egentligen bara för en viss tidpunkt på dagen.

Jag har följt utvecklingen i Zimbabwe i flera år och haft stort utbyte av de diskussioner jag haft med en arbetskamrat som bott och arbetat i landet i flera år. Visst har vi sett rubriker om Zimbabwe då och då och ibland hört nyheter om landet i radio och TV men för mig är det ändå oförklarligt att inte övriga världen reagerat mer på vad som hänt och händer i Zimbabwe. Landets befolkning svälter. Våldet har ofta varit omänskligt. Grundläggande mänskliga och medborgerliga rättingheter har knappats funnits. Och detta fortsätter år efter år.

Man beräknar nu att 3 000 000 människor i landet är beroende av biståndshjälp utifrån för att överleva och i samma beräkning tror man att siffran snart kommer att stiga till 5 000 000. Nog är det lite förvånande att inte FN och de rika staterna och deras olika organisationer inte reagerat mera. Att landets ledare är svart kanske på något bakvänt sätt förhindrar krafter utifrån att försöka stoppa Mugabe. Man det innebär ju att man inte hjälper den de 13 000 000 människor och som bor i landet - också de till 99 procent svarta - från att svälta ihjäl.

Mugabes försök att lösa de ekonomiska problemen har bl.a. varit att devalvera, att skriva ner värdet på Zimbabwes valuta. Första augusti i år genomfördes en valutareform som innebar att 10 nollor ströks från sedlarna. Den som ägde 10 miljarder gamla dollar den sista juli hade en ny zimbabwisk dollar kvar första augusti.

Man kan knappast klandra den del av Zimbabwes befolkning som ger sig ut i landets nationalparker för att jaga de ”skyddade” djuren i jakt på mat för att överleva.

Maten finns knappast och att köpa den är nästan omöjligt när en lärarlön bara räcker till ett kilo salt. Och landets jorbruk har för länge sen upphört att fungera liksom det mesta i Zimbabwe.

Zimbabwisk dollar, (ZWD)

Mitt tips är alltså att Robert Mugabe som redan ibland betecknats som världens sämsta ekonom har mycket små chanser att få årets Nobelpris i ekonomi - ett pris som förresten inte instiftades av Alfred Nobel utan av Riksbanken. Nobel klarade ju sin egen ekonomi bra. Kanske han tyckte att ekonomi inte var något problem och intenting att prisa?

Att svära i kyrkan

Som kantmas från Saxdalen, bara en dryg mil från gränsen till Örebro län, gör jag ibland längre eller kortare utflykter. I år har min sambo och jag t.ex. besökt B-städerna Barcelona och Borlänge. Första veckorna i Barcelona i början av juni har skapat bestående kulturella intryck: arkitektur, matupplevelser, de lokala vinerna med cava, den "champagne" som inte får kallas champagne därför att den inte är tillverkad just i distriktet Champagne nordost om Paris.

Champagne blir Champagne bara om den jästs i distriktet Champagne och med den metod som fransmännen kallar "Méthode Champenoise". Men om exakt samma metod och druvor används i t.ex. Spanien eller Sydafrika så ger den i stort sett samma resultat men vinet får heta vad som helst utom just Champagne.

Men både i Barcelona och Champagne får man tillverka Falukorv! Detta trots att Falukorv är ett namnskyddat varumärke. Men "skyddet" är inte geografiskt utan bara innehållsmässigt. Hela världen vet att Falukorv måste innehålla minst 40% nöt- och fläskkött. Men varifrån det köttet kommer finns inga regler för. Jag tror inte ens att man behöver följa den beskrivande definition av "korv" som svenska Wikipedia ger:

"En korv är ett långsmalt objekt med cirkulär omkrets och rundade ändar..."

Vi ser ju ibland annonser om - och också i verkligheten - något som tydligen är något alldeles speciellt: Rak Falukorv. Svaret "Ta hela ringen!" på charkuteristfrågan "Hur mycket ska vi ta?" blir då ganska svårtolkat och meningslöst. Hur stor del av en ring är en rak Falukorv?

Själv är jag ganska krokig men jag ser ofta människor som är både raka och mer eller mindre rundade både upptill och nertill. Särskilt när Foppatoffeln slagit igenom. Frågan är om det utseendet är typiskt för Falubor? Det är svårt att avgöra eftersom vi inte kan se på utsidan hur många procent kött av olika slag som finns innanför skinnet. Och långt före Foppatoffeln fanns ju personer som var runda under fötterna - särskilt under helgerna...

Visst är det orättvist - den här skillnaden mellan Champagne och Falukorv! Ibland tycker jag att man borde "skydda" champagnen ytterligare genom att förbjuda att den dricks av andra än invånare i distriktet Champagne och som bara skulle få dricka den inom Champagnedistriktets gränser. Det skulle ju ha den stora fördelen att Champagne skulle sjunka mycket i pris. Nackdelen är förstås att vi inte skulle kunna smaka en god Champagne - åtminstone inte legalt. Nu finns den ju tillgänglig för alla.

Men åter till utflykten till Borlänge och den lite plattare variant av huvudstadens Globen som finns här i Dalarna och som i folkmunnar på Tunaslätten uttalas Tuna-tutten. Där finns ju bland många andra affärer också Jula. Jag gick runt bland hyllorna på Jula och hörde två herrar som precis som jag gick runt med en kundvagn och plockade i diverse mansgodis. En såg lite bekymrad ut när han vände sig till den andre och sa: "Men änt hä litä sôm å svära i körka när vi från Insjön är i Borlänge och handlär på Jula?"

Insjön, hemvist för en av Dalarnas stoltheter: Clas Ohlson postorder- och detaljhandelsföretag med 86 butiker i tre länder, 15 000 olika produkter och 3 000 anställda som säljer för mer än 4,5 miljarder kronor per år.