En något orolig flygresa

Jag hade förmånen att få arbeta i Sydafrika under tre perioder som konsult från mitt arbete på Statistiska centralbyrån. Arbetet handlade om att dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter av skanning - att kopiera in besvarade frågeformulär i en dator som sedan tolkade svaren på frågeformulären automatiskt. Det betyder en att man undviker det tidskrävande och mycket enformiga arbete som "stansoperatriser" tidigare gjorde (det var nästan enbart kvinnor som arbetade med detta).

Vid en av resorna till Sydafrikas administrativa huvudstad Pretoria, nu även kallad Tshwane, fick jag resa via London. Det blev tidig frukost på morgonflyget från Örebro till Köpenhamn/Kastrup. Ungefär 1½ timme senare var det dags för en andra frukost mellan Köpenhamn och London/Heathrow. Där blev det en lång väntan eftersom jag skulle vidare med ett kvällsflyg till Johannesburg i Sydafrika. Jag hann äta en god och lite sen lunch innan jag tog bussen till den terminal som mitt flygplan skulle avgå ifrån. Som svensk som inte hade något särskilt att göra var jag där i god tid.

Så småningom blev det dags för incheckning. Mitt bagage var incheckat i Örebro för vidaretransport till Johannesburg så jag hade bara handbagaget att bära. För mig har det alltid varit intressant att vara på flygplatser och titta på flygplan och människor. Men jag tyckte att jag sett nog av det när vi så småningom fick gå ombord på planet. Vi satt alla på våra platser och avgångstiden närmade sig. Och avgångstiden passerades och vi satt fortfarande och väntade på avgång. Efter ytterligare tid som upplevdes mycket lång fick vi beskedet att vi hade fått flygförbud då man hittat en väska i bagaget som inte hade någon ägare ombord. Då sade säkerhetsreglerna att man inte får flyga.

Ny väntan men så småningom hade man antingen lyckats lasta av väskan eller hitta ägaren och vi var snart klara att lyfta. Plandet var ett splitter nytt Boing 747 ägt av det Sydafrikas största flygbolag South African Airways. Det var det första flygplan jag flög med som hade TV-skärm inbyggd i ryggstödet på framförvarande ryggstöd och man kunde manövrera vad man ville se på skärmen, bläddra bland filmer, underhållning och annan information. Det var spännande men hade nog nackdelen att benutrymmet var mindre än på liknande flygplan utan TV-skärm vid varje sittplats.

En större nackdel var att jag fått en plats ut mot gången och hade fått två ryssar mellan mig och fönstret. De råkade ha med sig en (hel) del vodka som tydligen användes som tröst under förseningen på Heathrow. Den vodka som fanns kvar försvann ganska fort när planet hade lyft. Det ledde i sin tur till en ansenlig trafik förbi min flygstol och jag beklagade att jag inte fått en fönsterplats som jag nästan alltd önskat och fått när jag flugit tidigare.

Någon riktig lugn och ro hann inte infinna sig på länge efter avfärden från Hathrow. Jag tittade på kartan och såg hur vi flög in över Afrika. Det började bli sent. Vi hade fått vår mat och det var nog dags att sova. Då kändes plötsligt en tydlig röklukt. Jag kände igen lukten från Autobahn, motorvägen i härheten av Hamburg 1960 när jag körde söderut mot Köln med färskt körkort och mina föräldrar och syster i den lilla folkvagnen. Vi fick motorstopp och jag lyckades stanna på sidan av motorvägen. Det visade sig att vi fått kortslutning i elsystemet p.g.a. en aluminiumkaffepanna som vi hade under huven därfram... den hade kommit emot elanslutningarna bakom instrumentpanelen och en elkabel hade brunnit.

Precis samma lukt spred sig i den stora jumbojätten som snart var på väg in över Sahara. Jag kan inte säga att jag är flygrädd men inte heller helt lugn i alla situationer när jag flyger. Det här var en sådan situation! Och jag var inte ensam om att bli orolig. Kabinpersonal och kanske annan flygpersonal sprang ivrigt runt i planet och öppnade och tittade i alla bagageluckor ovanför sittplatserna och under sätena. Men det bröt aldrig ut någon panik. Personalen försökte hålla skenet uppe och visa att allt var normalt men det lyckades inte. De var helt klart mycket oroliga.

Efter ytterligare en tid avtog röklukten och det hela verkade ebba ut. Jag började försöka sova. Men efter några timmar kom röklukten tillbaka. Personalen sprang runt igen och letade efter orsaken. Många passagerare tänkte nog: Ingen rök utan eld men också den här gången minskade röklukten och försvann utan att vi sett någon eld. Egentligen såg vi knappast någon rök heller men röklukten - som jag är säker på var lukten av någon brunnen elkabel - var stark.

Till sist kom vi in mot OR Tambo International Airport i Johannesburg för landning. Jag minns att jag tittade på höjdmätaren under inflygningen och blev ganska rädd när vi plötsligt stötte ganska kraftigt i marken när höjdmätaren visade över 1600 meter. Jag tänkte inte på att Johannesbur ligger så högt över havsytan utan fick för en sekund känslan av att slagit i marken på något berg norr om Johannesburg. Men allt var under kontroll men någon normalt avkopplande flygning från London var det inte.

Här är jag klar för hemfärd från Johannesburg efter mitt första besök i Pretoria i februari 2000. Då var det fortfarande högsommar i Sydafrika och solbrännan hade infunnit sig. Men jag har sällan frusit som första natten i Pretoria. Vi var inställda på het sommarvärme och det var 8 grader när vi landade i Johannesburg. På natten sjönk temperaturen och det blåste rakt igenom vårt hus som inte var isolerat för nordiska temperaturer.