Dags att säga adjö - Time to say Goodbye

 

 Idrott är någonting som kan förena nationer och människor på ett sätt som helt klart motarbetar de konfrontationer som finns mellan olika nationaliteter, stater, religioner och andra egenskaper som håller isär oss människor. Idrott är ett språk som vi förstår över nationsgränser och andra gränsdragningar.

Likadant är det med musik. Jag skulle nog kunna leva utan idrott även om det skulle finnas en stor saknad i det livet - men utan musik? Det orkar jag inte ens tänka på. För mig är musik något nödvändigt och absolut inte ett nödvändigt ont!

Nej, musik känns för mig som ett livsvillkor. Och musik är ett språk som också förstås över alla gränser även om musiken kan vara mycket olika i olika delar av världen. Min vän Lars Persson med ett finger i de flesta musikevenemang i vår kommun skickade mig förra året en länk till en video med den 49-åriga sångerskan Susan Boyle som helt okänd slog igenom med dunder och brak i TV-programmet Britain´s Got Talent. Hon sålde mer än två miljoner CD efter att ha vunnit tävlingen.

Nu bjuder jag på en YouTube-video som ger mig en liknande känsla. Men i det här fallet är det den låga åldern som är en gåta. Ja, hör själva, en 10-åring vars dröm går i uppfyllelse när hon får sjunga duett med sin stora idol Sarah Brightman. 10-åriga stjärnskottet Jackie Evancho och Sarah Brightman i Time to say goodbye:



Visst är det en otrolig prestation av den lilla 10-åringen, ja så stor att arrangemanget anklagades för att ha fuskat och låtit någon annan sjunga det som såg ut att vara Jackie. En av domarna lät Jackie sjunga en slumpmässigt vald text vid nästa sändning för att bevisa att det var Jackie Evanchos röst som hördes i - Time to say goodbye.

En 70-åring som jag inte sett sen han var 17: Pelé

Fotbollsintresset har funnits sedan jag var liten och genom mina föräldrars många intressen fick jag också tidigt se en del framstående lag spela. Höjdpunkten var 1958 när min far och jag stod på kortsidan på Råsunda fotbollsstadion och det var VM-final mellan Sverige och Brasilien.

Vi stod bakom det mål där Nils Liedholm efter bara fyra minuters spel rullade in matchens första mål, 1-0 till Sverige! Allt var som en dröm och jag skrek tillsammans med 50 000 entusiastiska åskådare. Glädjen varade i fem minuter då en 17-årig brasilian kvitterade. Det råkar vara samma person som just idag fyller 70 år.

Jag känner ju inte honom personligen men minnet av den här matchen med Pelé kommer alltid att finnas kvar hos mig. Han fortsatte att utvecklas som fotbollsspelare och har en enastående karriär bakom sig.


Klicka på bilden för att växla mellan starta och stoppa och dubbelklicka för helskärm

Fotbolls-VM är naturligtvis stort för den som gillar fotboll men frågan är om inte inlevelsen och glädjen var nästan lika stor när Saxdalens IF gjorde mål i en bortamatch i Hulån eller kanske i en hemmamatch på Furuliden mot Nyhammars IF. Men eftersom den här bloggen, Olas blogg, är tänkt som lite mer internationell än Saxdalen blogg så får VM-finalen ta plats här.

Jag hade en inbjudan att bo hos en sydafrikansk tidigare arbetskamrat i Pretoria om jag kommit till årets fotbolls-VM men med Sverige utanför årets VM-slutspel skulle det ha kostat mer än det smakat. Nu får vi först hoppas att Sverige kvalar in till Fotbolls-EM i Polen/Ukraina 2012. Jag arbetade en gång i Ukrainas huvudstad Kiev nära Dynamo Kievs fotbollsarena. Någonstans har jag en halsduk från Dynamo Kiev nerpackad i förrådet. Kanske det blir aktuellt att gräva fram den om Sverige kvalificerar sig till slutspelet. Men då bör man väl ha en svensk halsduk eller flagga och den har samma färger som den ukrainska, blå-gul.

Om kulturens okontrollerade utbredning

Utflykten till Grekland för att undersöka verkligheten bakom Atlantis, den förmodade högkultur som möjligen för länge sedan sjunkit ner i havet har lett till ytterligare funderingar om kulturens utbredning. Lite om tankarna under den resan kan ni läsa här från Saxdalen blogg.

Eftertankar har förmått mig att utveckla ämnet ytterligare och eftersom det nu kommer in ytterligare fjärran länder i sammanhanget har jag valt att göra det här inlägget i den här mer internationella bloggen. Vid analys av det bildmateriel som insamlades på Kreta får vi ytterligare stöd för tanken att vårt Dalarna sannolikt har haft kontakter med Kreta långt tillbaka i tiden.

Redan efter vägen västerut från vårt hotell i Hersonissos hittade vi slumpmässiga spår som ytterligare förstärker teorin om ett kulturellt inflytande i riktning från Dalarna till Kreta!

Den här skylten passerade vi några mil väster om Hersonissos längs den  nya väg son sträcker sig i öst-västlig riktning över hela ön. Trots den grekiska undertexten som vi inte alls förstår känner vi helt klart till Ludvika-namnet Kantina. Läs mer om "vårt" Kantina Catering AB här.
  
  
Kan man tänka sig hur snabbt kulturen sprids idag? Det är ju bara fem år sedan Kantina startade i Ludvika och nu har den matkulturen redan nått det gamla Grekland - eller snarare det nya Grekland.

Ordet kantin finns i Språkrådets lexikon för invandrarundervisning, Lexin. Där heter det:   

Svenskt uppslagsord

kantin [kant'i:n] kantinen kantiner subst.

kafé- och matservering på arbetsplats

Grekisk översättning

καντίνα (κυλικείο) 

Rysk översättning

рабочая столовая

Att jag tog med den ryska översättningen beror på att den enda kantin jag ätit på - som kallats kantin och som just var en matservering på en arbetsplats - var när jag arbetade en tid i Ukrainas huvudstad Kiev. Där på statistikbyrån fanns en kantin där man kunde äta för en billig penning. Byrån var inhyst i en tidigare fabriksbyggnad. Man tog en blank plåtbricka från en trave  och gick längs disken där man kunde välja mellan ett par eller ett fåtal rätter, ungefär som på en svensk lunchrestaurang med självservering. Det hela var spartanskt men effektivt och vi fick "stadiga mål" så att man "stog sig" bra hela arbetsdagen.

 

Annars är ordet kantin ursprungligen ett italienskt ord som då skrivs cantina och som är känt från 1700-talet. I Italien betyder ordet vinkällare. Ett stöd för att namnet på bilden ovan kommet direkt från Sverige är att det stavas Kantina. Hade namnet kommit till Kreta via Italien skulle det ha stavats Cantina. En liten komplikation är att det i Rom finns en musikgrupp som heter Kantina Turner! Men de sysslar varken med mat eller dryck utan bara med musik. och det finns ju andra Tinor som inte har direkt koppling till mat och dryck t.ex. Argentina.

 

Ett ytterligare bildbevis för Sveriges och Dalarnas stora inflytande på modern grekisk kultur är den här bilden som togs nära skylten på bilden ovan.

 

Det var knappt jag lade märke till den förbrukade drycken med det för oss välkända märket Milko. För oss som föredrar lokalpro- ducerad mjölk, Milko,  från Grådö utanför Hedemora är namnet mycket känt - däremot inte utseendet på den kollapsade plastburken på Kreta.

Svenska produkter och svensk kultur tycks sprida sig lätt över hela världen. Vi har nyligen lyssnat till ABBA-musik spelad i Sydkorea och här får vi nu lyssna till två systrar från Indien, Salma och Sabina, sjunga ABBA på hindi.  

Kanske kan vi få se dem någon gång i framtiden - på Saxdalens Dag? 

Slut på sommaren och exotisk musik

I dag är det slut på sommaren! Ska man vara glad eller ledsen för det? Ja, alla älskar inte den svenska sommaren. Se och lyssna här t.ex på mångsysslaren Bengt Sändh som redan 1965 insett att:


 
  Nu vet jag inte om det egentligen var sommaren som Bengt inte tyckte om - kanske var det bara den svenska sommaren han flydde från 1999 när han drog till Costa del Sol i Spanien för att bosätta sig, fotografera, skriva böcker, odla chili och göra sambal för att nämna några av hans sysslor. 

Min egen erfarenhet av Costa del Sol går tillbaka till 1961 när jag tillbringade två veckor i Torremolinos tillsammans med skolkamraten Lennart Blom från Skivbrytarvägen i Grängesberg. Mitt minne därifrån är att det var mer sommar där än i Sverige. Men kanske en del av den svenska sommaren saknades -  bl.a. mygg.

Jag gillade värmen playan på dagarna och värmen i musiken på kvällarna på den enda nattklubben med levande musik med spansk gitarr, kastanjetter och eldig flamencodans. Det var exotiskt och lockande och så långt ifrån Sverige! Flygresan från Bulltofta utanför Malmö till Malaga var delvis en skräckresa och tog ganska precis ett dygn... 
 
  Jag undrar hur långt från Sverige man ska åka i dag för att känna sig så långt borta som vi gjorde då? Kanske till Sydkorea? Känner du någon som spelar akustisk gitarr i Sykorea? Troligen inte. Och du känner säkert inte namnen på Sydkoreas kung, drottning och kronprinsessa. Nej de finns inte eftersom Sydkorea är republik. Men låt oss tänka oss en resa till deras Stockholm, Seoul. Låt oss sitta på en parkbänk någonstans i huvudstaden Seoul, blunda och lyssna. Det skulle kunna låta ungefär så här:    
 


Visst lät det bra - men kanske inte så exotiskt. Vad såg ni framför er när ni blundade där i Sydkorea? Roger Broberg? Dancing Silvia? Det är säkert mycket individuellt. Men den musikaliska trippen påminner mycket om Sverige.    

 Gitarristen är dock en genuin Sydkorean. Sungha Jung vill bli professionell gitarrist när han blir stor. Han är på mycket god väg. I år har han redan varit på sin första världsturné i bl.a. USA, Finland och Kina. Än så länge är han bara 13 år! Men förresten, vi kan passa på att gratulera Sungha Jung som fyller 14 år i morgon 2 september.

Vad minns vi av fotbolls-VM i Sydafrika 2010

Den som inte är fotbollsintresserad har självklart upplevt att det varit för mycket fotboll på TV under lång tid. Nu är det slut. Åtminstone med VM. Själv är jag ingen fotbolls-fanatiker men har blivit mer intresserad av fotboll sedan jag besökt Barcelona under två somrar.

Årets fotbolls-VM blev lita av ett anticlimax eftersom Sverige inte ens kvalaficerade sig till turneringen och Sydafrikas lag Bafana Bafana inte tog sig vidare till slutspelet. 

Ändå är fotbolls-VM 2010 för mig ett mycket positiv minne. Många intressanta och spännande matcher men som jag upplever det: En stor framgång för Sydafrika. Jag har arbetat där i tre perioder och vet hur otroligt stort fotbolls-intresset är i landet. Och intresset gäller både vita, färgade och svarta. Fotboll är en sport som kan bidra till att ena och undvika konflikter mellan landets befolkningsgrupper.

Jag måste erkänna att jag var orolig för att landet inte skulle klara av arrangemanget. Jag har läst om att bygget av de nya arenorna var försenat och jag var rädd för att man inte skulle hinna organisera säkerheten för deltagare och åskådare i ett så stort engageman.

Men vad jag kunde se förlöpte hela turneringen mycket väl bortsett från enstaka mindre problem.

Jag såg många av matcherna och slutspelet blev mycker spännande. Jag hade från början två önskevinnare, Sverige och Sydafrika men eftersom Sverige inte kvalificerade sig blev Bafana Bafana det lag jag hoppades på. I slutspelet hade jag Spanien som favorit eftersom min sambo och jag blivit riktiga Barcelona FC-fans.

Vi var i Barcelona när Zlatan Ibrahinovic kom till Barcelona och vi utforskade Camp Nou när det inte var match. Vi hade också beställt Viasat som sände de flesta matcher i la Liga under förra säsongen. Själv var jag Barcelona FC-fan redan på Ronaldonhos tid. Men han lämnade Barcelona när vi var där för första gånge.

Om Viasat inte kommer att sända la Liga nästa säsong kommer vi att byta TV-leverantör. 

Sydafrika är ett av mina mest positiva minnen som utlandsarbetare. Tre perioder i  början av millenniet Pretoria gav mig många positiva minnen av Sydafrika.

Vi var ganska många svenska som arbetade på Sydafrikas statistikbyrå. Den svenska "truppen" umgicks ganska mycket och jag kände mig aldrig övergiven av svenskar.

Men ännu mer uppskattade jag kontakten med den inhemska befolkningen, inte minst med de svarta. Under apartheid var befolkningen strikt indelad i fyra kategorier där en, de vita hade alla rättigheter medan övriga tre hade stora begränsningar i sin frihet och i sina liv.

Jag kom första gången till Sydafrika år 2000 och fick många vänner bland de svarta på statistikbyrån, de var ju också en klar majoritet.

Pretoria är en av Sydafrikas tre huvudstäder och säte för regeringen och presidenten. 

Sydafrika har fortfarande liksom före Nelson Mandelas valseger 1974 en stor majoritet svarta invånare. Vid senaste folkräkningen var befolkningsgrupperna: Svarta afrikaner 79,4 %, vita 9,2 %, färjade 8,8 % och indier eller asiater 2,6 %.

Jag har fortfarande vänner i Pretoria och känner mig säkert hemma där om jag återvänder även om mycket har förändrats sen jag var där.

Sydafrika efter fotbolls-VM

Världsmästerskapet i fotboll 2010 är över. Alla landslag, alla utländska supporters har åkt hem (om de inte passade på att ta någon veckas semester i Sydafrika när de ändå var där...).
 
Jag har redan talat om att jag gillade Sydafrika mycket när jag arbetade där. Och inför fotbolls-VM var jag orolig att Sydafrika inte skulle klara arrangemangen och säkerheten. Men mitt intryck är att de har lyckats, åtminstone mycket över min förväntan.
 
Samtidigt inser jag att mycket har hänt i Sydafrika sedan jag var där 2000 och 2001. Första gången jag kom dit var inte ens sex år sedan det fria valet 1994 gett Sydafrika ett styre som inte genom konstitutionen missgynnade de stora icke-vita folkgrupperna i landet. Nu har ytterligare 10 år gått med utveckling i Sydafrika.
 
Efter fotbolls-VM kan nu sydafrikanerna återgå till ett mer normalt liv igen. Det gäller också Sydafrikas många vilda djur. Vuvuzelas och andra konstiga ljud har säkert stört den normala rytmen i Sydafrikas djurliv. Nu kan lejonen sova igen på nätterna i den mäktiga och åter tysta djungeln även om de inte är långt ifrån den fredliga byn... Ja lyssna själva: 
  




















 

Det finns många inspelningar av The Lion Sleeps Tonight men jag hittade ingen typisk sydafrikansk. Det beror väl på att både filmen och musikalen Lejonkungen är USA-produktioner.
 
En av de bättre inspelningarna tycker jag är den ovan. Den är också amerikansk. A capella-kören som jag fastnade för kallar sig Straight No Chaser.  Det får mina tankar att gå tillbaka till 1959-1962 när jag och min musikintresserade kompis Lennart Blom från Grängesberg besökte och kanske besvärade? tjejerna i Domus skivavdelning varje håltimme och om vi åt fort: under senare delen av lunchrasten samt mellan sista lektionen och bussens/rälsbussens avgång från Ludvika.
 
Jag sänder en tacksamhetens tanke till Monika Glemmert (hon hette så då) från Gonäs som åkte med bussen till Ludvika på morgonen. Hennes jobbarkompis bodde troligen i Ludvika och därför har jag glömt hennes namn. De har båda bidragit mycket till min musikaliska njutning och skolning...
 
Straight No Chaser är också ett uttryck som har att göra med alkoholkonsumption och betyder fritt översatt: Rakt upp och ner - ingen eftersläckare! Straight no chaser var också titeln på en jazzlåt komponerad av en av mina favoritpianister (jag spelade själv piano) Thelonious Monk. Nu skulle jag naturligtvis spela den låten med kompositören men väljer att låta Thelonious spela en annan av sina kompositioner: Blue Monk. Den känns lite närmare eftersom den spelades in i Oslo 1966 med Thelonious på piano, Charlie Rouse tenorsax, Larry Gales bas och Ben Riley trummor. Thelonious spelade alltid med speciella huvudbonader. När han gästade Sverige lär han ha spelat i en björnskinnsmössa.
  
Av upphovsrättsliga skäl har videon med Blue Monk tagits bort från Youtube så därför kommer här i stället Straight no Chaser, (ändrat i augusti 2013).
 
Thelonious Monk är en av jazzens stora inte bara som pianist utan också som kompositör. Han komponerade inte mer än 70 melodier men är nummer två när det gäller kompositörer med mest inspelade låtar - efter Duke Ellington som gjorde mer än 1000 kompositioner.
 
Lyssna och njut av "gammal, god" jazz! Bara en lite varning:
Det här är ingen kortvideo utan en hel långfilm med massor med historia och jazz. Den som bara är lindrigt jazzintresserad kanske drar sig för att lyssna till jazz och jazzhistoria i 1½ timme, om inte intresset för Clint Eastwoods filmer är stort. Det är nämligen han som presenterar den här Warner Bros-filmen.
  

Soweto, Miriam Makeba, Hugh Masekela

Sydafrika är ett av mina favoritländer. Jag arbetade där i tre perioder, sammanlagt ca. tre månader. Dessutom tog jag en semester där tillsammans med en svensk kollega och åkte på en week-end safari med en annan kollega.

Nu har vi kunnat se VM i fotboll från Sydafrika. Jag är mycket stolt över Sydafrikas förmåga att arrangera och genomföra ett fotbolls-VM på ett så utomordentligt sätt. Naturligtvis är vi svenskar missnöjda med att Sverige inte kvalificerade sig och sydafrikanerna är också besvikna på att Bafana Bafana, deras landslag, inte tog sig till slutspel i turneringen.

Fotbollsturneringen har varit en nostalgitripp för mig: Jag arbetade i Pretoria, en av Sydafrikas tre huvudstäder. Jag lärde mig ganska mycket om Sydafrikas historia och jag upplevde mycket av deras musik, mat, traditionella kultur. Jag hade också turen att få bra kontakt med flera svarta arbetskamrater och blev hembjuden till två av de townships som ligger några mil utanför Pretoria.

Jag besökte Soweto utanför Johannesburg, naturligtvis som turist men jag var i en liten grupp och tror att jag fick se det mesta av den misär och det förtryck som funnits och fortfarande finns. Men Soweto är ett jättestort område och där finns också ganska "normala" villor vid sidan av de massor av plåtskjul som utgör huvuddelen av Soweto. Att bli bjuden på ett hemgjort öl som mer liknade en välling med jäst och vatten i ett skjul med jordgolv och utan alla sanitära bekvämligheter var en upplevelse som inte enbart var positiv men som gjorde ett starkt intryck och som har gett mig ett helt nytt perspektiv på livet jämfört med vår normala verklighet i Sverige.

Soweto, South Western Townships, ett av många sydafrikanska områden som under apartheidregimen varit inhägnade områden på behörigt avstånd från städerna där svarta, färgade och arbetar-klass indier var som fängslade från kl. 18.00 till nästa morgon.


Eftersom många av townshipens invånare stod för servicen i städerna måste städernas affärer stänga senast kl. 17.00 för att de icke-vita skulle hinna tillbaka till sina townships före 18.00.

Tänk er att alla icke-vita måste ha pass att visa upp när som helst när det efterfrågades...


Med den här bakgrunden är jag mycket glad över utvecklingen av fotbolls-VM. Man kan bara hoppas att den stora satsningen på fotbolls-VM var det bästa investeringen för Sydafrikas framtid.

Samtidigt återstår stora behov av hjälp till stora befolkningsgrupper för att Sydafrika ska få en någorlunda jämlik befolkning och som kan leda till ett lugnt samhälle.


Två musiker som varit viktiga i de svartas frigörelseprocess fram till Nelson Mandelas frigivning och apartheids fall var sångerskan Miriam Makeba och trumpetaren och kompositören Hugh Masekela.
Miriam Makeba var född 1932 i Prospect Township utanför Johannesburg men var utestängd från Sydafrika av apartheid-regimen under lång tid. Makeba dog 2008. Hugh Masekela föddes 1939 i Witbank, Mpumalanga i nordöstra Sydafrika.

Med tanke på fotbolls-VM hade Miriam Makeba en viss anknytning dit genom Brasiliens fotbollslandslag som använt Miriam Makebas inspelning av den brasilianska klassikern Mas Que Nada som sin signaturmelodi sedan 1966.


Här kan vi se och lyssna till Miriam Makeba och Hugh Masekela i Soweto Blues som Masekela skrev för Miriam Makeba.