Oro under den sista tiden i Laos

Tiden i Laos var lugn. Några små problem med havererad dataserver och kursdeltagare som var kommenderade till andra utbildningar men annars allt under kontroll och många trevliga upplevelser i Vientiane. Ett par mycket postitiva upplevelser i Laos förutom den fest jag deltog i när en av de anställda på statistikbyrån hade byggt ett nytt hus var när jag blev inbjuden till ett laotiskt bröllop som firades på den golfbana som jag redan berättat om.

Jag hade redan träffat bruden som var från Vientiane och som gifte sig med en man från Australien. Jag träffade henne på golfbanan några dagar före bröllopet men allt var då så nytt för mig att jag inte kom ihåg henne speciellt. Det var många som åt på golfbanans restaurang den gången. Men min värd Göte och jag var inbjudna till bröllopsfesten några dagar senare.

Jag har aldrig sett en så vacker brud, i en så vacker klänning. Jag kan inte ens beskriva den men det var som en vacker förening av silver och guld. Det var inte som förgyllt eller försilvrat tyg utan med en massa paljetter eller pyttesmå prydnader på hennes klänning som gjorde ett mycket imponerande intryck. Jag minns inte hur tiden förflöt under ceremonin men det var inte en massa långa tal som för mig bara skulle ha inneburit väntan.. Det jag kommer ihåg bäst är den oförglömliga brudklänningen och att bruden i slutet av ceremonin gick laget runt och skålade med alla bröllopsgester. Det kändes verkligen äkta att få skåla med bruden och hon verkatde inte stressad av att få det hela överstökat utan tog god tid för varje skål.

Som svensk var jag orolig för hur hon skulle må efter ceremonin och kanske dagen efter men även om det var hennes första bröllop så antar jag att hon visste hur hon skulle bete sig för att undvika direkta problem efter bröllopet. Sen blev jag mycket överraskad när jag träffade henne ett par dagar efter bröllopet på golfbanans restaurang. Det visade sig att hon var höggravid - något man inte kunde se ett spår av under bröllopet när hon hade en midja som man beundrade även utan graviditet.

En annan festlighet jag var inbjuden till i Laos var till en buddistisk ceremoni. En av Götes (min värds) flickväns vänners mor hade dött för en eller två månader sedan, jag minns inte vilket. Men enligt buddistisk sed hade man då en hägtid som man firade... ja det var ett firande! För oss kristna känns det lite konstigt men för buddisterna förstår jag att det var helt naturligt: Där är döden ingenting som avslutar livet för alltid. Buddismen innehåller en tro på återfödelse och karma, att goda gärningar i livet leder till ett bättre liv i nästa... och att onda gärningar s.a.s. bestraffar sig i nästa liv.

Men den här festen uppfattade jag som en för mig fullständigt positiv fest. Det började med en samling av ungefär 60-70 personer. Cerenonin inleddes med att några munkar i vackra saffransfärgade kåpor läste böner för den döda. Sedan samlades kollekt för munkarna, små summor till munkarna som var fattiga. Därefter började en gemenskap med musik (från stereoandläggning) och dans (för de som var danssugna) och det bjöds mat och dryck till alla som var hungriga eller törstiga.

För mig som svensk var det en oväntad fest men samtidigt helt överrenstämmande med min upplevelse av människorna i Laos och vad jag upplevde som buddism. Mycket varma människor med en positiv syn på livet och när jag var där: med ett stort intresse för västvärlden och vårt sätt att leva.

Det som oroade mig: Det var min avfärd från Laos och ankomst till New Delhi i Indien. Allt hade ju verkat så klart när jag lämnade Sverige men i Laos blev det problem med kommunikationen. Jag skickade flera e-brev till min vän Anu i Indien men fick inget svar. Jag skickade också många e-brev till mina kollegor i Örebro. Men jag fick nästan inga svar. Min kollega Kerstin på SCB i Örebro svarade på ett par meddelanden men annars var det tyst... Jag hade skickat meddelande till min vän Anu att jag skulle komma till New Delhi och att jag ville att hon skulle beställa ett rum på ett medelklass hotell. Jag skrev att jag skulle klara mig de få dagarna i Delhi utan luftkonditionering.

Jag fick ett e-brev från Anu att hon inte hört något från mig och att hon antog att jag inte skulle komma till Delhi... Det gjorde de sista dagarna i Vientiane mycket nervösa men jag skickade flera meddelanden per dag för att tala om att jag skulle komma. Att komma till New Delhi, där jag aldrig varit förut, mitt i natten utan att veta vart jag skulle ta vägen... det kändes inte särskilt lockande. Men dagen innan min avresa fick jag ett e-brev att Anu hade reserverat ett hotellrum för mig nära hennes hem men att hon inte kunde möta mig vid flyget eftersom jag skulle anlända till Indira Ghandi internationella flygplats klockan 11 på natten. Hur skulle det gå?