Arbete och fritid i Laos

Mitt första intryck av Laos var positivt. Jag möttes på flygplatsen av en svensk kollega, Göte, som jag aldrig träffat tidigare. Han hade arbetat länge inom Statisiska centralbyrån men varit många år i utlandstjänst. Han mötte mig på Wattay, Laos internationella flygplats i Vientiane tilsammans med sin laotiska flickvän som senare blev hans fru.

Laos var 1998 ett mycket otillgängligt land. Det var svårt att få visum för att resa in i landet. De flesta utlänngingar i landet arbetade i olika biståndsprojekt.
När jag reste in i landet kom jag med Thai Airways från Köpenhamn till Laos via Bangkok. Det nationella flygbolaget Lao Airlines hade då flygförbud p.g.a. för dålig säkerhet. Lao Airlines flyger nu igen.

När någon blev sjuk i Vientiane fanns det bara ett par läkare att vända sig till. Vid allvarligare sjukdomar måste man ta flyget till Bangkok.

Mitt uppdrag var att lära statistikerna på Laos statistikbyrå att producera tabeller från data i databaser, Vi använde ett speciellt dataprogram. Undervisningen gick bättre än väntat. Jag var rädd för att språksvårigheter skulle sätta käppar i hjulet men nästan alla deltagare i kursen kunde engelska eller tyska och två som bara pratade lao fick hjälp av sina kurskamrater med översättning.

Egentligen fanns bara två problem under min månad som lärare i Laos. Den nya och mycket högpresteande dator som vi skulle använda för databasen lade helt enkelt av efter en vecka. Det hade kommit fin sand i datorns fläktsystem. Det gjorde att hårddiskens lager skar ihop och datorn kunde inte användas innnan vi fick en ny hårddisk. Det tog nästan en vecka.

Det andra hindret var att personalen som jag skulle undervisa blev kommenderade till en politisk utbildning. Den varade också nästan en vecka. Men de veckor vi kunde ha undervisning var effektiva och jag är säker på att målen för min mission i Laos uppnåddes trots ett par oväntade undervisningsuppehåll.

Fritiden i Laos var spännande och jag är mycket tacksam för det omhändertagande jag fick från min kollega Göte och hans laotiska blivande fru. De gjorde att jag lärde känna Laos mycket mer än jag skulle ha gjort om jag bott på ett hotell den månad jag bevistade landet.

En fritidssysellsättning som hörde till veckoschemat i Vientiane var att vi svenskar samlades på Sunset Bar, en bar vid floden Mekong varje fredag för att prata och ta en öl. Laos hade vad jag vet inte så många inhemska produkter som de var stolta över men Beer Lao var en. Det lokala ölet var bra och Beer Lao var en kändis både bland lokalbefolkningen och gäster.

Från Mekongs nordöstra strand vid Vientiane kunde vi träffa svenska biståndsarbetare som jobbade med olika biståndsprojekt som vägbyggen, vatten- o avloppsanläggningar. Antalet svenskar i landet var så litet att vi lärde känna de flesta. Där avhandlades t.ex. malariafrågan med veteraner som arbetat utomlands i tiotals år, problem med underjordisk anläggning av vatten- och avloppssstem i miljonstaden Bangkok... m.m.

Ett par speciella minnen från Laos är skolbarnen i sina skoluniformer. Flickorna i vita blusar och svarta kjolar och pojkarna i svarta byxor. De kom ofta två eller t.o.m. tre på sina moderna mopeder av typ Euro Moped. En annan bild som alltid finns kvar i mitt minne är de buddistika munkarna i sina saffransfärgade kåpor.


Kontrasten var många gånger slående: Ett av världens fattigaste länder men med många av de modernaste asiatiska bilarna och mopederna. Samma sak med datorutrustningen på statistikbyrån: Jag hade aldrig tidigare sett en så snabb PC. Naturligtvis var det en nyinköp och det senaste av vad som var tillgängligt. Min kollega Lars-Johan som var stationerad i Hanoi och kom över från Vietnam för att hjälpa till med de akuta PC-problemen var imponerad. När vi fick igång datorn var det den snabbaste han dittills hade sett.

Fattigdomen verkade inte så stor som statistiken tyder på. Det fanns en tiggare i huvudstaden. Det var en självpåtagen roll. Visst bodde många i mycket enkla hus men det gynnsamma klimatet fordrade ingen uppvärmning i husen och många levde på att odla ris alldeles i kanten av staden. Man såg ingen stress, laoterna levde ett lugnt liv och säkerheten var stor i huvudstaden. Man hörde inte talas om inbrott och liknande men vi var av svenska ambassaden uppmanade att alltid ha en nattvakt utanför huset. På landsvägarna ute i landet förekom överfall och till och med mord. Men i Vientiane kände jag mig tryggare än i något annat land där jag arbetat.

Musik, dans och fest i Laos

Resan från Laos till Indien återkommer vi till men först måste vi bekanta oss lite med det ganska okända landet Laos. Musik är ett av mina stora intressen och i Laos hade jag turen att få lyssna till både klassisk laotisk musik och lyssna på och dansa till den musik som motsvarar vår västerländska dansbandsmusik. Jag hade varken några kunskaper om eller förväntningar på den laotiska musiken. Vid den här tiden, 1998, var Laos fortfarande ett mycket otillgängligt land. Turism förekom men ännu i mycket liten skala. De flesta utlänningar i Laos arbetade i något biståndsprojekt.
 
Men befolkningen i Laos var mycket intresserad av att lära sig om väst. En av de första dagarna i Laos blev jag inbjuden med min sedan dess mycket gode vän Göte till en fest. En av de anställda på statistikbyrån hade byggt ett hus i utkanten av den lilla huvudstaden Vientiane - ja huset låg riktigt på landet vid ett risfält.
 
Där fick jag lära mig att dansa så som Laos befolkning dansar vid festliga tillfällen. Tryck på startknappen för videon här under, stå ut med den ganska långa introduktionen och lyssna sen och se den typiskt laotiska dansen och musiken:



Sällskapsdans i Laos var mycket demokratisk, ingen rad av panelhönor som väntade på att bli uppbjudna av kavaljerer. Nej på de firanden med dans som jag deltog i bjöd damerna upp, speciellt de yngsta, minst lika mycket som herrarna och under de första dansturerna instruerade de mig som utlänning (farang, uttalas falang) hur jag skulle dansa.
 
Den här dansen dansades på alla privata fester jag besökte till den långsamma traditionella takt som finns i den här videon. Dansen kunde vara ganska lång, ingen kroppskontakt förekom men man dansade snuddande nära varandra ibland. Musiken bestod på de privata festerna av en större eller mindre stereoanläggning med inspelade ljudband. Ljudband kunde köpas för ca 2-3 kronor styck. De var nästan alla piratkopior. Musiken kunde också komma från en keyboard. Här fick jag förklaringen till en del av de för våra öron "konstiga" rytmer och komp som mina egna asiatiska keybords har haft.
 
Vi var en kväll på en "nattklubb", den enda i huvudstaden? Där dansades ända till kl. 11 på kvällen! Där var de unga kvinnorna mycket intresserade av att lära sig dansa på "västerländskt" sätt men den traditionella dansen fanns naturligtvis också där. Men precis som jag blev undervisad i laotisk dans under den första fest jag var inbjuden till ville de yngre damerna på nattklubben lära sig hur man dansar i Sverige. Det förekom inte på de privata festerna. Där var det enbart laotisk dans.
 
Redan 1988 fanns en inhemsk laotisk popmusik med popstjärnor som i andra länder men musiken var också där mycket olik vår popmusik.
 
Den följande videon visar laotisk fokmusik med sång och dans och traditionnella kläder. Som bakgrund får du se flera vyer från Laos: 


  
Instrumentet man spelar på här är från Laos och kallas khene (eller "khaen", "kaen" och "khen"). I Laos är man mycket stolt över detta instrument.

Att köpa en sitar i Indien - jag gjorde det!

Indien är ett mycket fascinerande land. Jag ska senare berätta hur jag slutligen kom dit. (Hittills har jag här i bloggen bara kommit till Laos på min Asiatiska resa). Men jag vill gå händelserna lite i förväg och berätta om ett par musikupplevelser i Indiens huvudstad New Delhi.

Jag har länge varit intresserad av Indien och av indisk musik. I televisionens barndom såg jag ett svenskt TV-program med den indiske sitarspelaren Ravi Shankar. Hans musik gjorde ett bestående intryck och jag har nog alltid sedan dess haft en utopisk dröm om att få uppleva en konsert med klassisk indisk musik - i Indien. När jag fårstått att jag skulle komma till Indien började en annan tanke locka mig: Skulle det vara möjligt att köpa en riktig sitar -ekonomiskt sett - och skulle det gå att frakta den på flyget hem utan att bli utfattig?

Under min första dag i Indien kom min indiska vän Anu till mitt hotell på morgonen. Hon tog mig med till ett annat stort och lyxigt hotell bara några hundra meter bort. Hon ville veta vad jag ville göra i Indien under min vecka där. Hon ville planera med och för mig. Mitt första behov var att växla pengar. Jag hade kommit in i Indien utan att kunna växla till mig indisk valuta, rupies. Jag behövde snarast komma till en bank eller växlingskontor.

Min andra dröm var att kunna gå på en konsert med klassisk indisk musik. Anu sa att hon måste arbeta under dagen men att hon skulle skicka en chaufför som skulle ta mig till en bank i centrala Delhi. Han skulle parkera där och jag skulle få gå runt och titta i centrum så länge jag ville och skulle sen bli skjutsad tillbaka till hotellet. Chauffören kunde inte prata annat än hindi men han skulle veta hur han skulle hjälpa mig. Växlingen gick bra och snart var jag på promenad runt Connaught Place i New Delhis kommersiella centrum. Jag gick längs gatorna och beundrade alla vackra mässingsarbeten, möbler och mitt speciella intresse musikinstrument och särskilt citarer. Jag hittade några få citarer men den enda som låg inom min plånboks kapacitet gick inte att spela på, var inte fullstor och kostade ändå nästan 2000 kronor. Jag slog ett eventuellt sitarägande ur hågen.

Jag berättade om mitt letande efter sitarer för Anu på kvällen och hon sa att hon skulle hjälpa mig. Hennes svägerska spelade sitar och kände en musikhandlare som sålde sitarer och hon trodde att jag skulle kunna få ett bra pris. Ett par dagar senare åkte Anu och jag till musikaffären men den hade då fått stänga för dagen p.g.a. elbrist i Delhi. Temperaturen hade varit +47 grader Celsius under dagen och energiministern hade beordrat affärer att stänga för att spara el. Luftkonditioneringsanläggningarna i bostäder och affärer tog för mycket elenergi.

Men dagen efter åkte vi till musikaffären igen. Innan vi gick in fick jag förmaningar av Anu att inte prata engelska med musikhandlaren. Jag skulle bara prata tyst med henne och hon skulle sköta förhandlingarna om priser och diskutera med mig. Vi frågade priset på några sitarer som stod uppställda eller hängde på väggen men de flesta var för dyra för mig. Jag fick känslan att det inte var någon idé att titta närmare på några instrument men Anu bad mig peka ut någon sitar som jag tyckte såg bra ut. Jag är ju ingen expert på sitarer men jag tittade på hur finishen såg ut, hur utsirade sitarerna var och fastnade för en som jag förstod kostade alldeles för mycket.

Priset var någonting mellan 2000-2500 kr. Jag minns inte riktigt. Jag sa till Anu att jag inte hade råd med den och att jag inte kunde köpa något över 2000 kr. Men jämfört med den trasiga som jag själv sett och som skulle kosta ungefär lika mycket var ju det här ett mycket bättre köp. Handlaren började prata med mig och frågade var jag kom från och jag talade om att jag var svensk och att jag var glad att Ravi Shankar hade fått dela Polarpriset 1998 med Ray Charles. Jag svarade och diskuterade med handlaren om allt som inte hade med instrumenpriser att göra. Det fick Anu sköta. Om jag minns rätt sänkte Polarpriset till Ravi Shankar priset på min sitar med ungefär hälften. Priset hade sjunkit och var nere på ca. 1000 kr och jag hade redan bestämt mig för att sitaren skulle bli min. "Jag tar den!" sa jag till Anu men hon hejdade mig... jag skulle inte ta första bästa bud. Hon fortsatte att förhandla och snart var hon nere i 600 kr. Jag var helnöjd men Anu frågade mig om jag inte behövde några tillbehör till sitaren? Jag hade inte tänkt på det men jag skulle väl behöva några extra plektrum och strängsatser och kanske ett fodral... Det gick en tid och framför oss låg extra plektrum och strängar och musikhandlaren visade upp olika tygfodral som användes för sitarer. Jag valde ut ett som jag tyckte om och frågade Anu vad priset för allt skulle bli. Hon diskuterade med mannen en lång stund och till sist kostade allt ca. 400-500 kr.

Nu fick jag diskutera med försäljaren och han frågade hur jag ville ha sitaren förpackad? För flygresa till Sverige med omlastning i Danmark. Mannen försvann in i genom en dörröppning med sitaren och kom tillbaka efter 10 minuter med en mycket väl inslagen sitar. Den såg ut som en mumie i flera varv brunt, tjockt papper och med massor av tejp.

Det var utan tvekan en mycket lyckad affär, alla parter var nöjda och vi visade det tydligt. Jag kände mig nästan lite skurkaktig som hade prutat så mycket det är ju vi svenskar som är så ovana vid den här typen av förhandlingar. Och naturligtvis är jag mycket tacksam mot min indiska vän som än en gång fått en av mina drömmar att bli verklighet...

Som tack till Anu och hennes döttrar och familj vill jag visa en del av en indisk konsert med just Ravi Shankar och dottern Anu... ja hon använder hela sitt förnamn Anoushka Shankar. De spelar sitar. Två tablaspelare finns också med. De spelar en indisk Raga Raga Anandi Kalyan.

Klicka här för att få se och höra Raga Anandi med Ravi & Anoushka Shankar.

Så här ser min sitar ut, efter det lyckade köpet i New Delhi:

Säker prognos om Nobelpriset i ekonomi

På måndag får vi reda på vem som blir årets Nobelpristagare i ekonomi. Men redan nu kan Olas blogg ge ett hett stalltips: Det blir inte Zimbabwes president Robert Mugabe! Varför?

För dig som kanske följer börskrisen i Stockholm och i andra huvudstäder: Varför jämföra med det ideala och bästa möjliga? Nej du mår säkert bättre av att jämföra med det riktigt dåliga, ja helruttna om det finns något sådant inom ämnet ekonomi.

Jämför t.ex. med det lilla landet (nästan lika stort som Sverige) i södra Afrika, instängt mellan Botswana, Moçambique, Sydafrika och Zambia: Zimbabwe. Ett land med rika naturtillgångar av kol, krom, asbest, guld, nickel, koppar, järn, vanadin, litium, tenn och platina. Landet har en offantlig potential när det gäller vattenkraft med bl.a. världens största vattenfall, Victoriafallen. Men Zimbabwe har i flera år fått importera elkraft från Sydafrika utan att kunna betala.

Förutsättningarna för den nya självständiga staten Zimbabwe fanns 1980. Landet hade tidigare utropat sig som självständigt från Storbritannien 1965 men då som staten Rhodesia. Staten var då en del av dåvarande Brittiska samväldet med Storbritanniens regent som statsöverhuvud. Statens vita ledare premiärminister Ian Smith utropade staten som republik 1970. Landets helvita ledning upphörde definitivt 1980 när Zimbabwe bildades under premiärminister Robert Mugabe.

Mugabes ekonomiska meriter som Zimbabwes ledare sedan 1980

Zimbabwes BNP per capita låg under lång tid bland de hösta bland staterna i södra Afrika. Under de senaste åren har den sjunkit katastrofalt från ca. 2 500 amerikanska dollar år 2005 till ungefär 500 USD förra året. Uppskattningar för 2008 pekar mot 150-200 USD per capita och gör att Zimbabwe kämpar mot (eller för?) en av bottennoteringarna bland världens stater.

Robert Mugabe

Inflationen: I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa att ”Inflationen i Zimbabwe har ökat från redan hisnande elva miljoner i juni till hela 231 miljoner, rapporterade den statskontrollerade dagstidningen The Herald på torsdagen”. Siffrorna förklaras med att "matpriserna driver upp inflationen." Det var igår det och siffran rullar på som ett räkneverk och gäller bara för en dag i taget eller egentligen bara för en viss tidpunkt på dagen.

Jag har följt utvecklingen i Zimbabwe i flera år och haft stort utbyte av de diskussioner jag haft med en arbetskamrat som bott och arbetat i landet i flera år. Visst har vi sett rubriker om Zimbabwe då och då och ibland hört nyheter om landet i radio och TV men för mig är det ändå oförklarligt att inte övriga världen reagerat mer på vad som hänt och händer i Zimbabwe. Landets befolkning svälter. Våldet har ofta varit omänskligt. Grundläggande mänskliga och medborgerliga rättingheter har knappats funnits. Och detta fortsätter år efter år.

Man beräknar nu att 3 000 000 människor i landet är beroende av biståndshjälp utifrån för att överleva och i samma beräkning tror man att siffran snart kommer att stiga till 5 000 000. Nog är det lite förvånande att inte FN och de rika staterna och deras olika organisationer inte reagerat mera. Att landets ledare är svart kanske på något bakvänt sätt förhindrar krafter utifrån att försöka stoppa Mugabe. Man det innebär ju att man inte hjälper den de 13 000 000 människor och som bor i landet - också de till 99 procent svarta - från att svälta ihjäl.

Mugabes försök att lösa de ekonomiska problemen har bl.a. varit att devalvera, att skriva ner värdet på Zimbabwes valuta. Första augusti i år genomfördes en valutareform som innebar att 10 nollor ströks från sedlarna. Den som ägde 10 miljarder gamla dollar den sista juli hade en ny zimbabwisk dollar kvar första augusti.

Man kan knappast klandra den del av Zimbabwes befolkning som ger sig ut i landets nationalparker för att jaga de ”skyddade” djuren i jakt på mat för att överleva.

Maten finns knappast och att köpa den är nästan omöjligt när en lärarlön bara räcker till ett kilo salt. Och landets jorbruk har för länge sen upphört att fungera liksom det mesta i Zimbabwe.

Zimbabwisk dollar, (ZWD)

Mitt tips är alltså att Robert Mugabe som redan ibland betecknats som världens sämsta ekonom har mycket små chanser att få årets Nobelpris i ekonomi - ett pris som förresten inte instiftades av Alfred Nobel utan av Riksbanken. Nobel klarade ju sin egen ekonomi bra. Kanske han tyckte att ekonomi inte var något problem och intenting att prisa?