Indiens befolkning är till 82 % hinduer. Anu och hennes familj är hinduer. Muslimerna utgör 12 % av befolkningen, kristna och sikher två procent vardera. På Anus företag arbetade alla religioner sida vid sida. Många hade bilder av sina gudar och religiösa motiv uppsatta vid sina arbetsplatser. Det verkade inte finnas någon motsättning mellan de religiösa grupperna på arbetsplatsen.
När Anu och jag var ensamma berättade Anu att det inte finns några religiösa motsättninger på hennes företag men att hinduerna har historier om sikher ungefär som vi har historier om norrmän. Hon berättade många sikh-historier för mig men sa att de bara berättades mellan hinduer när det inte finns några sikher närvarande. Sikherna har säkert sina historier om hinduer...
Jag hade min småbildskamera som jag fick när jag tog studenten 1962 med mig till Laos och Indien och jag tog många filmer. Tyvärr visade det sig när jag kom hem att jag bara hade ett par bilder från min resa. Kameran hade gått sönder och den hade inte matat fram filmen. Det var nog den mest olämpliga tidpunkten att bli utan kamera jag kan tänka mig. Från Indien fick jag bara en användbar bild. Den är jag mycket glad att jag fick med mig hem. Det är en bild av Anu när vi en dag besökte en tennisturnering vid en skola där hennes yngsta dotter Amrita deltog.
Min indiska vän Anu i New Delhi, maj 1998Även om Anu inte hade några några skyldigheter mot mig var hon en enastående värdinna under min vistelse i New Delhi. Jag fick lära mig mycket om Indien, hinduismen och fick träffa många indier i deras dagliga liv. Det jag uppskattar mer än allt annat från mitt stopp i Indien är kontakten med Anus familj. Vi hade faktiskt inte pratat om hennes familjesituation innan jag kom till New Delhi.
Anu är inte fattig, hon tillhör Indiens växande medelklass, eller övre medelklass. Inom hinduismen som inom de flesta samhällen är familjen en central och mycket viktig enhet. Anu har två barn och är frånskild ensamstående mor. Det innebär för det mesta i en hinduisk familj att hon skulle uteslutas från sin föräldrafamilj. Men Anus föräldrar har inte förkastat henne utan tvärt om hjälpt henne att ta hand om hennes barn och att hjälpa henne när hon arbetar och hon har haft möjlighet att skaffa sig inte enbart arbete utan också att utveckla sina företag som hon driver tillsammans med sin bror.
Familjen i Anus fall är hennes två döttrar, föräldrar och bror med fru och barn. Tre generationer bor i samma trevåningshus och har en våning vardera, färäldrarna bor på en våning, Anus bror och hans familj på en våning och Anu med sina döttrar på den tredje våningen.
När Anu inte arbetade var jag antingen inbjuden till familjen eller följde hon med mig på några av mina önskemål som jag hade.
En önskan jag hade var att få lyssna till en indisk, klassisk konsert. Det gjorde vi andra kvällen jag var i New Delhi. Det är ett oförglömligt minne. Vi körde ganska långt, kanske ett par mil, till andra sidan av New Delhi. Vi kom in ganska sent men det var som det borde vara. Vi fick gå fram till en av de främre raderna där det fortfarande fanns några mycket bra sittplatser och kunde se och höra konserten utmärkt. Det var inte Ravi Shankar men det var klassisk indisk musik. Huvudinstrumenten var gitarr och tabla och instrumentalisterna satt alldeles framför oss på golvet som alltid när det är en klassisk indisk konsert.
De 2-3 timmar konserten varade försvann som i ett skimmer men lämnade efter sig en musikalisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.
Jag har tidigare i bloggen berättat om mitt köp av en egen sitar. Det var också en stor upplevelse. Hittills har jag betraktat min sitar som mer eller mindre helig. Jag har önskat lära mig spela sitar men hittade ingen lärare i Örebro. Möjligen ska jag försöka med självstudier med hjälp av den mängd hjälp man kan få på Internet.
Jag kom mycket bra överens med Anus barn och särskilt den äldsta dottern Aditi var mycket nyfiken på att lära sig om "Väst-världen". Hon drömde om att få komma till England för att studera på universitet. Själv ville jag lära mig så mycket jag hann om Indien, indiska seder och hinduism. Barnen kallade mig Mr. Ola och ganska tidigt fråga de jag om hur man tilltalar varandra i det hinduiska samhället. Aditi berättade att yngre alltid tilltalar äldre män med Mr. Men, sa hon, om man känner någon äldre person väl och tycker mycket om honom kan man kalla honom Uncle (morbror eller farbror).
Jag fick lära mig massor av Anus familj och en av de sista dagarna i New Delhi kom Aditi till mig och frågade om hon fick kalla mig Uncle! Jag blev både rörd och mycket glad. Aditi blev min systerdotter och Anu, hennes mamma, blev min syster. Och även om vår kontakt nu efter 11 år är ganska sporadisk så känner jag det lika mycket som ett släktskap som en djup vänskap. Jag känner mig alltid välkommen till Indien och Familjen kommer alltid att höra till mina närmaste vänner. Jag känner mig som adopterad i Anus familj.
Anu är inte fattig, hon tillhör Indiens växande medelklass, eller övre medelklass. Inom hinduismen som inom de flesta samhällen är familjen en central och mycket viktig enhet. Anu har två barn och är frånskild ensamstående mor. Det innebär för det mesta i en hinduisk familj att hon skulle uteslutas från sin föräldrafamilj. Men Anus föräldrar har inte förkastat henne utan tvärt om hjälpt henne att ta hand om hennes barn och att hjälpa henne när hon arbetar och hon har haft möjlighet att skaffa sig inte enbart arbete utan också att utveckla sina företag som hon driver tillsammans med sin bror.
Familjen i Anus fall är hennes två döttrar, föräldrar och bror med fru och barn. Tre generationer bor i samma trevåningshus och har en våning vardera, färäldrarna bor på en våning, Anus bror och hans familj på en våning och Anu med sina döttrar på den tredje våningen.
När Anu inte arbetade var jag antingen inbjuden till familjen eller följde hon med mig på några av mina önskemål som jag hade.
En önskan jag hade var att få lyssna till en indisk, klassisk konsert. Det gjorde vi andra kvällen jag var i New Delhi. Det är ett oförglömligt minne. Vi körde ganska långt, kanske ett par mil, till andra sidan av New Delhi. Vi kom in ganska sent men det var som det borde vara. Vi fick gå fram till en av de främre raderna där det fortfarande fanns några mycket bra sittplatser och kunde se och höra konserten utmärkt. Det var inte Ravi Shankar men det var klassisk indisk musik. Huvudinstrumenten var gitarr och tabla och instrumentalisterna satt alldeles framför oss på golvet som alltid när det är en klassisk indisk konsert.
De 2-3 timmar konserten varade försvann som i ett skimmer men lämnade efter sig en musikalisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.
Jag har tidigare i bloggen berättat om mitt köp av en egen sitar. Det var också en stor upplevelse. Hittills har jag betraktat min sitar som mer eller mindre helig. Jag har önskat lära mig spela sitar men hittade ingen lärare i Örebro. Möjligen ska jag försöka med självstudier med hjälp av den mängd hjälp man kan få på Internet.
Jag kom mycket bra överens med Anus barn och särskilt den äldsta dottern Aditi var mycket nyfiken på att lära sig om "Väst-världen". Hon drömde om att få komma till England för att studera på universitet. Själv ville jag lära mig så mycket jag hann om Indien, indiska seder och hinduism. Barnen kallade mig Mr. Ola och ganska tidigt fråga de jag om hur man tilltalar varandra i det hinduiska samhället. Aditi berättade att yngre alltid tilltalar äldre män med Mr. Men, sa hon, om man känner någon äldre person väl och tycker mycket om honom kan man kalla honom Uncle (morbror eller farbror).
Jag fick lära mig massor av Anus familj och en av de sista dagarna i New Delhi kom Aditi till mig och frågade om hon fick kalla mig Uncle! Jag blev både rörd och mycket glad. Aditi blev min systerdotter och Anu, hennes mamma, blev min syster. Och även om vår kontakt nu efter 11 år är ganska sporadisk så känner jag det lika mycket som ett släktskap som en djup vänskap. Jag känner mig alltid välkommen till Indien och Familjen kommer alltid att höra till mina närmaste vänner. Jag känner mig som adopterad i Anus familj.
Inlägg
